2021 närmar sig sitt slut. Under denna tid på året blickar många av oss tillbaka på det som har varit och framåt mot det som ska komma. Dagar som dessa, där strejkrätt och anställningsskydd undergrävs, där klimatpolitiken är uddlös och där en blåbrun röra vinner mark, så framstår framtiden som sluten och förutbestämd. I årets sista nummer av Röda Rummet samlas texter som på olika sätt diskuterar hur vår syn på historien och samtiden villkorar vår syn på vad vi har att vänta oss i framtiden. Vad är det i nuet som kväver tron på att människor genom politisk organisering kan ta makten över hur samhället ska se ut i framtiden? Hur återupprättar vi tron på framtiden som öppen, oviss och möjlig att påverka genom kollektiv handling?

I numrets första bidrag lyfter Mikael Omstedt fram hur den syn på historisk utveckling som kallas stadietänkande spöklikt lever kvar. Ur detta perspektiv framstår världens utveckling som en på förhand avgjord rörelse från primitiva samhällen, jordbrukssamhälle och industrisamhälle in i vilket stadie som nu förutspås komma härnäst. I dialog med Leo Trotskij och Frantz Fanon argumenterar Omstedt för att teorin om ojämn och kombinerad utveckling erbjuder verktyg för att fånga både återkommande tendenser och oväntade brott genom historien. Detta på sätt som kan få oss att tänka på framtiden som öppen och oviss snarare än förutbestämd.

I numrets andra artikel, som är en översättning av en text publicerad i Jacobin Magazine, intervjuas filosofen Jessica Whyte av Angela Smith. Intervjun utgår från Whytes bok Morals of the Market: Human Rights and the Rise of Neoliberalism. Frågan som står i fokus är den om hur nyliberalismen omvandlat de mänskliga rättigheternas potentiellt radikala principer om frihet och jämlikhet i linje med en marknadsliberal ideologi. Inom detta ramverk framställs frihet som att du är fri att söka jobb eller flytta medan tanken att vi är fria att omdana samhället genom demokratiska beslut trängs undan.
Johan Örestig diskuterar problemen som följer med att klimatrörelsen i så hög utsträckning är begränsade till protester, opinionsbildning och utopism. Det viktigaste är att ingen av dessa metoder hjälper klimatrörelsen med dess absolut viktigaste uppgift: att samla och organisera en stadigt växande skara människor. Han argumenterar för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp kan fungera som en arena för solidariska experiment som inte begränsas till små grupper utan omfattar kvarter, byar och städer.

En annan fråga där förhållandet mellan det förflutna, samtiden och framtiden aktualiseras är den om teknikutveckling i allmänhet och artificiell intelligens (AI) i synnerhet. Debatten präglas av en determinism som ofta landar i mardrömsscenarier där superintelligens gjort människor överflödiga eller en naiv optimism om att ingen längre behöver arbeta eller att klimatfrågan löses en gång för alla. Detta diskuterar Anders Karlsson i sin både uppskattande och kritiska läsning av Olle Häggströms bok Tänkande maskiner. Om den artificiella intelligensens genombrott.

Vanja Carlsson synar hur etablerade politiska institutioner som EU genom policys försöker hantera riskerna att AI utvecklas i strid mot etiska och demokratiska värden. En central strategi är ”Ethics by Design”, det vill säga att företagen redan i designen av ny teknik för in etiska och demokratiska hänsyn. Här sätter man stark tilltro till att rekrytering för mångfald i sig ska minska risken för teknik att exempelvis diskriminera olika grupper. Ett stort problem som följer av denna strategi är att de politiska institutionerna förskjuter beslut och därmed också ansvar till företag på sätt som försvårar snarare än stärker insyn och demokratiskt inflytande.

Numret avslutas med att Christopher Thorén gör en djupdykning i Londons jazz-scen, som trots pandemins slag mot kulturverksamheter, är livaktig inte bara på ett musikaliskt utan också på ett politiskt plan.
God läsning och God jul!