Uttalande av Fjärde Internationalens sekretariats byrå den 29 juni 2015
Alexis Tsipras utlysning av folkomröstningen den 5 juli, där väljarna uppmanas att avvisa trojkans förslag till överenskommelse, är goda nyheter för det grekiska folket och för alla de i Europa som kämpar mot åtstramningspolitiken. Vi hoppas att det kommer ett kraftfullt ”nej” från vallokalerna till det europeiska diktatet.
Ledarna inom den europeiska unionen har alltså än en gång visat sin önskan att trampa på det grekiska folkets grundläggande rättigheter genom att försöka driva igenom en skamlig överenskommelse. Och dessutom har de mage att påstå att den grekiska regeringen har överskridit en gräns genom att vilja genomföra en demokratisk process genom en folkomröstning. Utmaningen de kommande dagarna i Grekland och i hela Europa är av avgörande betydelse. Alla krafter inom arbetarrörelsen måste solidariskt stå upp mot den samlade attacken mot det grekiska folket. För att rädda sina reaktionära institutioner och banker kommer de europeiska ledarna, höger såväl som socialdemokrater, att vidta varje åtgärd för att bekämpa ett nej från de grekiska väljarna och försöka tvinga regeringen Tsipras att kapitulera eller avgå.
Under sex månader har EUs och IMFs mål varit givna: de kunde inte acceptera att den grekiska regeringen inte gav efter för deras krav, att den inte kapitulerade genom att utsätta det grekiska folket för nya sociala nedskärningar, genomdriva en pensionsreform och höjd moms på dagligvaror och energi. Det är helt uteslutet för de europeiska ledarna att ett land skulle kunna undkomma den politik som eftersträvas av kapitalisterna, bankerna och regeringarna och som innebär obegränsade nedskärningar. Därför var det viktigt för Merkel, Holland, Lagarde och Junker att visa för folken i övriga Europa att det inte fanns någon alternativ politik, och samtidigt demonstrera att, oavsett valutgången i de olika länderna, demokratiska rättigheter upphör där det allsmäktiga kapitalistiska systemet börjar.
Därför var det viktigt att också visa det grekiska folket att valet av en regering som avvisade åtstramningar bara kunde sluta i nederlag eller kapitulation och att Tsipras regering antingen borde avgå eller acceptera en skamlig överenskommelse, splittra sitt parti och alliera sig med socialdemokratin och högern.
Genom att rösta för Syriza den 25 januari uttryckte de grekiska väljarna sin önskan att sätta stopp för den ökade fattigdom och arbetslöshet som drabbat dem sedan 2010.
En tredjedel av befolkningen och två tredjedelar av pensionärerna lever under fattigdomsgränsen, 28 procent av arbetarna och 60 procent av ungdomarna är arbetslösa. Detta är resultatet av den politik som påtvingats dem genom trojkans olika memorandum. Det är dessa oacceptabla levnadsförhållanden som det grekiska folket ville sätta stopp för genom rösta bort de partier som hade lett dem till denna katastrof.
I sex månader har Tsipras försökt genomföra ett omöjligt mål : att uppnå en överenskommelse med EU, Europeiska centralbanken och IMF som inte ledde til nya uppoffringar för det grekiska folket; att fullfölja alla lånebetalningar i tid utan att öka åtstramningarna; att hålla de löften Syriza givit till sina väljare och de löften tidigare grekiska regeringar givit till Trojkan. Den 20 februari trodde Europagruppens ledare att segern var vunnen, när Tsipras accepterade nya åtstramningar och efter att han sagt att han skulle respektera alla tidsgränser för skuldbetalningar till ECB och IMF.
Sedan dess har den grekiska regeringen manövrerat mellan sinsemellan oförenliga beslut: löftena att återgå till minimilöner på 750 Euro och återinföra överenskommelserna om kollektivavtalsförhandlingar har skjutit på framtiden och privatiseringen av hamnen i Pireus fortsätter, samtidigt som regeringen på nytt har öppnat ERT, den grekiska statliga TVn, vars stängning under regeringen Samaras blev symbolen förödmjukelserna från de europeiska bankerna och EU. Och i mars antog parlamentet en lag riktad mot den humanitära krisen och en annan om indrivning av skatteskulder. Men inför de europeiska ledarnas tilltagande arrogans och det ökade motståndet från Syrizas parlamentsledamöter och medlemmar, har Tsipris vägrat accepteraTrojkans krav, i synnerhet nedskärningar av pensioner och momsökningar.
Slutligen, ingen överenskommelse har undertecknats mellan den grekiska regeringen och dess ”långivare”. Efter flera avbrutna förhandlingar vägrade regeringen för första gången den 5 juni att fullgöra betalningen på 300 miljoner Euro till IMF och hotade också att inte betala in hela skulden i juni (1,6 miljarder Euro). Sista juni hade fastställts som slutdatum för både inbetalningen till IMF och för den sista utbetalningen på ”räddnings”planen, 7,2 miljarder Euro som under nio månader blockerats av ECB.
Till sist vägrade Tsipras att gå med på den totala kapitulation som Lagarde, Holland, Merkel och Junker ville påtvinga honom.
Utlysningen av folkomröstningen är en örfil avsedd för EU:s regeringar och institutioner. I november 2011 lade Sarkozy, Merkel och Barroso in sitt veto mot ett försök av George Papandreou, då grekisk premiärminister, att genomför en folkomröstning för att kunna få politiskt stöd för sin kapitulation inför EUs krav. Idag har de europeiska ledarna inga medel att stoppa en demokratisk rådplägning, som måste utmynna i ett tillbakavisande av Trojkans nya diktat.
Nu börjar andra akten
I Grekland, såväl som i Europa, kommer den nyliberala vänstern och högern att förena sina politiska styrkor för att försäkra sig om att denna folkomröstning inte leder till en ny politisk väg för Grekland. Den grekiska regeringen var beredd till nya kompromisser för att undvika förseningar av låneinbetalningar och ett sammanbrott i förhandlingarna. Men framför allt ville Trojkan att överenskommelserna skulle ge en politisk signal om Greklands kapitulation inför sina långivare. Dynamiken under de kommande dagarna kan öppna för en annan väg: en brytning med Trojkans krav, ett stopp för avbetalningar på lånen, en radikal uppslutning bakom en annan politik, ett genomförande av det program på vilket Syriza vunnit sin majoritet. Men detta förutsätter en bred och enad mobilisering av den grekiska arbetarklassen för att snabbt blockera de försök till sabotage som redan inletts. Trycket mot regeringen och det grekiska banksystemet kommer att tillta inför folkomröstningen. Redan för några dagar sedan släppte chefen för Greklands centralbank, en tidigare minister under Samaras högerregering, en kraftigt varnande rapport vars enda syfte är att öka kapitalflykten från grekiska banker, trots att mer än 30 miljarder Euro redan har flyttats och att summan av grekiska förmögenheter som använts för investeringar utomlands idag uppskattas till mer än 400 miljarder. Även om regeringen ännu inte talar om nationaliseringar av banksystemet, har den just infört kapitalkontroller.
Den sanningskommission om den offentliga skuldsättningen som tillsats av parlamentet, avgav sin rapport den 18 juni. Den slog fast den olagliga och tvivelaktiga karaktären på denna orimliga skuld, visade att mindre än 10 procent av ”nöd”lånen gick till löpande utgifter och att större delen av dem användes för att lösa tyska och franska banker från de lån de tecknat under tidigare år.
Som en följd av rapporten röstade 49 av Syrizas ledamöter för en debatt i parlamentet med syfte att driva igenom ett tillbakavisande av större delen av denna tvivelaktiga och illegitima skuld.
De kommande dagarnas utmaning är avgörande för det grekiska folket, och för alla de i Europa som lider under åtstramningspolitiken.
Vi måste bygga en europeisk solidaritetsfront med det grekiska folket. Den måste riktas mot EU:s ledare och unionens regeringar som, med extrem känslighet för kapitalismens intressen, fruktar att det grekiska folket den 5 juli avvisar deras politik av förakt och åtstramningar på ett sätt som kan fungera som inspiration för arbetarklassen över hela Europa. De fruktar också att detta kan leda till en ny folklig mobilisering i Grekland, som ytterligare kan försvåra deras manövrerande för att strypa eller störta regeringen Tsipras. På samma sätt som Podemos framgångar nyligen i Spanien – där man valde borgmästare som motsatte sig åtstramningspolitiken i ett antal av de större städerna i landet – visar situationen i Grekland att den sociala frustrationen i Europa kan leda till andra svar än extremhögerns ömkliga utlänningsfientliga och fascistiska lösningar.
