Vi får aldrig glömma!
Torsdagen den 6 augusti 2015
uppmärksammar vi med ett
fredsmöte den 70:e årsdagen av
atombomben över Hiroshima.
Mötet hålls till minne av offren
Vi i Svenska Fredskommittén sätter ljuslyktor i hamnkanalen vid Lejontrappan.
Samling där kl 21.00
Sommaraffischering i Majorna och Högsbo. Samling onsdagen 29 juli kl.13.00 vid Stigbergstorget. Välkomna!
Ledaren ur veckotidningen Internationalen nr. 29 2015
”No” supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly ”No” on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica
Populärkultur tenderar att vara ett fantastiskt medel att fånga det samtida tillståndet. Det gäller även för vårt nyliberala tidevarv. ”In our failure to grab hold of what fucking little we have left, we have lost the sight. And with the lost of sight we have lost our fucking minds. Alright?”
Raden kommer från den ursinniga musikerduon Sleaford Mods. Det musikaliska fenomen som kanske mer än några andra lyckas fånga den impotenta vreden och ofriheten som ett liv i ”valfrihetens samhälle” egentligen innebär. Cynism över ett samhälle vars materiella resurser inte i någon relevant bemärkelse är till för sin befolknings leverne, utan för att generera ekonomisk vinst åt det ägande fåtalet, skapar förlamade och uppgivna politiska subjekt av sin befolkning och tenderar att stärka den rasistiska högern. En vänster som med stelbent, men i grunden godvillig, idealism lever kvar i ett sedan länge passerat välfärdsprojekt har ingenting att sätta emot varken kapitalet eller en högerextremism på frammarsch.
Från en svensk horisont är det akut uppenbart hur eftersläpande den parlamentariska vänsterns världsbild är. Medan vänsterpartister förgäves kämpar med att förvalta en ständigt krympande och krackelerande välfärd så kan till och med ägarna av husen vi lever i agera precis hur de vill.
Vi som kämpar för en ny europeisk vänster måste vänja oss vid hur det politiska spelbrädet ser ut. Det finns inte, oavsett vilken politisk nivå vi kämpar på, något stöd att hämta i processande och utredningar. Vad som däremot finns är ett politiskt utrymme för vänstern att skapa en mothegemoni mot den syrefattiga nyliberala verkligheten. Det visade Syriza när de vann regeringsställningen, alldeles oavsett hur det kommer att gå för partiet framöver. Men den grekiska erfarenheten visar också faran i att tro för mycket på rationella argument. Den f. d. grekiske finansministern Yanis Varoufakis återgivande till The New Statesman om ett förtroligt samtal utanför plenisalen visar detta med all (o)önskvärd tydlighet; ”du har rätt i sak, men vi kommer att krossa er oavsett”.
En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. Det finns inget manöverutrymme i maktens korridorer annat än det som baseras på ren makt. Ett formellt folkligt mandat eller vetenskapligt underbyggda argument tar en ingen vart, men en folklig makt med genklang på tusen gator och torg är kapabel att ingjuta fruktan i toppen av elfenbenstornen.
Än går det att påverka samhället i de valda församlingarna, men vänstern kommer aldrig höras om den inte har stöd från levande rörelser utanför parlamentet. När Syrizas centralkommitté i skrivande stund meddelar att de avvisar det statskuppslika låne- och utförsäljningspaket som partiledningen antagit visar det på just tyngden i den folkliga kraften. Utan en högljudd folkmassa utanför parlamentet hade partiet aldrig fått kraft att stå emot en partiledning som metodiskt malts ned av EU-maskineriet.
Det finns inget utrymme för svekdebatter och renlärighet. Istället måste vi söka den gemensamma kraften. Släpp sargen. Vi måste våga ge oss ut och spela.
Att lämna euron är slutligen en väg som leder till konfrontation med mäktiga inhemska och utländska intressen. Därför är den viktigaste faktorn för att ta itu med de svårigheter som kommer att uppstå, att Syriza är fast beslutet att genomföra sitt program och hämta styrka ur folkets stöd.
Uttalande från Vänsterplattformen i Syriza, framlagt vid Syrizas parlamentsgrupps plenarmöte 10/7 2015. Denna version är något förkortad och kommer från
Jacobin Magazine
Första flygbladsutdelningen!
Med härligt väder och gott humör fick vi ha givande samtal om #Ohållbarutveckling med intresserat folk. Det ska dock sägas att förvånansvärt många kritiska röster höjdes mot våran påstådda ”som bäst passivt tillåtande men troligtvis direkt uppmuntrande inställning till polisiärt våld mot utsugnas kamp för ett värdigt liv”. Vi i Ohållbarhetsgruppen tycker så klart att det är beklagligt att en sådan neggande inställning ska hindra vissa från att se de många tillväxtmöjligheter #Ohållbarutveckling ger.
Men vi räds inte debatten! Vi fortsätter peppa, inspirera och drömma tills entreprenörsandan penetrerat och cementerats i varenda skalle!
Ohållbarhetsgruppen
Uttalande av Fjärde Internationalens sekretariats byrå den 29 juni 2015
Alexis Tsipras utlysning av folkomröstningen den 5 juli, där väljarna uppmanas att avvisa trojkans förslag till överenskommelse, är goda nyheter för det grekiska folket och för alla de i Europa som kämpar mot åtstramningspolitiken. Vi hoppas att det kommer ett kraftfullt ”nej” från vallokalerna till det europeiska diktatet.
Ledarna inom den europeiska unionen har alltså än en gång visat sin önskan att trampa på det grekiska folkets grundläggande rättigheter genom att försöka driva igenom en skamlig överenskommelse. Och dessutom har de mage att påstå att den grekiska regeringen har överskridit en gräns genom att vilja genomföra en demokratisk process genom en folkomröstning. Utmaningen de kommande dagarna i Grekland och i hela Europa är av avgörande betydelse. Alla krafter inom arbetarrörelsen måste solidariskt stå upp mot den samlade attacken mot det grekiska folket. För att rädda sina reaktionära institutioner och banker kommer de europeiska ledarna, höger såväl som socialdemokrater, att vidta varje åtgärd för att bekämpa ett nej från de grekiska väljarna och försöka tvinga regeringen Tsipras att kapitulera eller avgå.
Under sex månader har EUs och IMFs mål varit givna: de kunde inte acceptera att den grekiska regeringen inte gav efter för deras krav, att den inte kapitulerade genom att utsätta det grekiska folket för nya sociala nedskärningar, genomdriva en pensionsreform och höjd moms på dagligvaror och energi. Det är helt uteslutet för de europeiska ledarna att ett land skulle kunna undkomma den politik som eftersträvas av kapitalisterna, bankerna och regeringarna och som innebär obegränsade nedskärningar. Därför var det viktigt för Merkel, Holland, Lagarde och Junker att visa för folken i övriga Europa att det inte fanns någon alternativ politik, och samtidigt demonstrera att, oavsett valutgången i de olika länderna, demokratiska rättigheter upphör där det allsmäktiga kapitalistiska systemet börjar.
Därför var det viktigt att också visa det grekiska folket att valet av en regering som avvisade åtstramningar bara kunde sluta i nederlag eller kapitulation och att Tsipras regering antingen borde avgå eller acceptera en skamlig överenskommelse, splittra sitt parti och alliera sig med socialdemokratin och högern.
Genom att rösta för Syriza den 25 januari uttryckte de grekiska väljarna sin önskan att sätta stopp för den ökade fattigdom och arbetslöshet som drabbat dem sedan 2010.
En tredjedel av befolkningen och två tredjedelar av pensionärerna lever under fattigdomsgränsen, 28 procent av arbetarna och 60 procent av ungdomarna är arbetslösa. Detta är resultatet av den politik som påtvingats dem genom trojkans olika memorandum. Det är dessa oacceptabla levnadsförhållanden som det grekiska folket ville sätta stopp för genom rösta bort de partier som hade lett dem till denna katastrof.
I sex månader har Tsipras försökt genomföra ett omöjligt mål : att uppnå en överenskommelse med EU, Europeiska centralbanken och IMF som inte ledde til nya uppoffringar för det grekiska folket; att fullfölja alla lånebetalningar i tid utan att öka åtstramningarna; att hålla de löften Syriza givit till sina väljare och de löften tidigare grekiska regeringar givit till Trojkan. Den 20 februari trodde Europagruppens ledare att segern var vunnen, när Tsipras accepterade nya åtstramningar och efter att han sagt att han skulle respektera alla tidsgränser för skuldbetalningar till ECB och IMF.
Sedan dess har den grekiska regeringen manövrerat mellan sinsemellan oförenliga beslut: löftena att återgå till minimilöner på 750 Euro och återinföra överenskommelserna om kollektivavtalsförhandlingar har skjutit på framtiden och privatiseringen av hamnen i Pireus fortsätter, samtidigt som regeringen på nytt har öppnat ERT, den grekiska statliga TVn, vars stängning under regeringen Samaras blev symbolen förödmjukelserna från de europeiska bankerna och EU. Och i mars antog parlamentet en lag riktad mot den humanitära krisen och en annan om indrivning av skatteskulder. Men inför de europeiska ledarnas tilltagande arrogans och det ökade motståndet från Syrizas parlamentsledamöter och medlemmar, har Tsipris vägrat accepteraTrojkans krav, i synnerhet nedskärningar av pensioner och momsökningar.
Slutligen, ingen överenskommelse har undertecknats mellan den grekiska regeringen och dess ”långivare”. Efter flera avbrutna förhandlingar vägrade regeringen för första gången den 5 juni att fullgöra betalningen på 300 miljoner Euro till IMF och hotade också att inte betala in hela skulden i juni (1,6 miljarder Euro). Sista juni hade fastställts som slutdatum för både inbetalningen till IMF och för den sista utbetalningen på ”räddnings”planen, 7,2 miljarder Euro som under nio månader blockerats av ECB.
Till sist vägrade Tsipras att gå med på den totala kapitulation som Lagarde, Holland, Merkel och Junker ville påtvinga honom.
Utlysningen av folkomröstningen är en örfil avsedd för EU:s regeringar och institutioner. I november 2011 lade Sarkozy, Merkel och Barroso in sitt veto mot ett försök av George Papandreou, då grekisk premiärminister, att genomför en folkomröstning för att kunna få politiskt stöd för sin kapitulation inför EUs krav. Idag har de europeiska ledarna inga medel att stoppa en demokratisk rådplägning, som måste utmynna i ett tillbakavisande av Trojkans nya diktat.
Nu börjar andra akten
I Grekland, såväl som i Europa, kommer den nyliberala vänstern och högern att förena sina politiska styrkor för att försäkra sig om att denna folkomröstning inte leder till en ny politisk väg för Grekland. Den grekiska regeringen var beredd till nya kompromisser för att undvika förseningar av låneinbetalningar och ett sammanbrott i förhandlingarna. Men framför allt ville Trojkan att överenskommelserna skulle ge en politisk signal om Greklands kapitulation inför sina långivare. Dynamiken under de kommande dagarna kan öppna för en annan väg: en brytning med Trojkans krav, ett stopp för avbetalningar på lånen, en radikal uppslutning bakom en annan politik, ett genomförande av det program på vilket Syriza vunnit sin majoritet. Men detta förutsätter en bred och enad mobilisering av den grekiska arbetarklassen för att snabbt blockera de försök till sabotage som redan inletts. Trycket mot regeringen och det grekiska banksystemet kommer att tillta inför folkomröstningen. Redan för några dagar sedan släppte chefen för Greklands centralbank, en tidigare minister under Samaras högerregering, en kraftigt varnande rapport vars enda syfte är att öka kapitalflykten från grekiska banker, trots att mer än 30 miljarder Euro redan har flyttats och att summan av grekiska förmögenheter som använts för investeringar utomlands idag uppskattas till mer än 400 miljarder. Även om regeringen ännu inte talar om nationaliseringar av banksystemet, har den just infört kapitalkontroller.
Den sanningskommission om den offentliga skuldsättningen som tillsats av parlamentet, avgav sin rapport den 18 juni. Den slog fast den olagliga och tvivelaktiga karaktären på denna orimliga skuld, visade att mindre än 10 procent av ”nöd”lånen gick till löpande utgifter och att större delen av dem användes för att lösa tyska och franska banker från de lån de tecknat under tidigare år.
Som en följd av rapporten röstade 49 av Syrizas ledamöter för en debatt i parlamentet med syfte att driva igenom ett tillbakavisande av större delen av denna tvivelaktiga och illegitima skuld.
De kommande dagarnas utmaning är avgörande för det grekiska folket, och för alla de i Europa som lider under åtstramningspolitiken.
Vi måste bygga en europeisk solidaritetsfront med det grekiska folket. Den måste riktas mot EU:s ledare och unionens regeringar som, med extrem känslighet för kapitalismens intressen, fruktar att det grekiska folket den 5 juli avvisar deras politik av förakt och åtstramningar på ett sätt som kan fungera som inspiration för arbetarklassen över hela Europa. De fruktar också att detta kan leda till en ny folklig mobilisering i Grekland, som ytterligare kan försvåra deras manövrerande för att strypa eller störta regeringen Tsipras. På samma sätt som Podemos framgångar nyligen i Spanien – där man valde borgmästare som motsatte sig åtstramningspolitiken i ett antal av de större städerna i landet – visar situationen i Grekland att den sociala frustrationen i Europa kan leda till andra svar än extremhögerns ömkliga utlänningsfientliga och fascistiska lösningar.