Ännu ett första maj skall firas – ännu en vår med märkligt väder, varmare hav och med kvartalsrapporter som misslyckas med att ge tillräckligt positiva tillväxtsresultat. Och vi vet ju alla vilken av dessa frågor som skapar huvudbry åt våra folkvalda och inte fullt så folkvalda makthavare. Kvartalskapitalismens bojor sitter som berget och då är det inte mycket man kan göra åt varken växande sociala klyftor eller pågående klimatförändringar. Teknologiskt gör vi framsteg dagligen, men utan konstanta positiva siffror är vår civilisation fullständigt lamslagen.
Vi lever sannerligen i märkliga tider. Nästan alla våra riksdagspartier kladdar ihop sig i mitten utan att se hur långt högerut mitten har hamnat, när sverigedemokrater framstår som ett rimligt alternativ för snart var tionde svensk. Ännu märkligare är detta när man tänker på att sverigedemokraterna har så många ideologiska fränder inom allianspartierna, som gång efter annan säger just sådana saker som extremhögern gapar om att man ”inte får säga”. En inflytelserik och förment intellektuell människa som Stina Dabrowski kan från sin privilegierade position slänga sig med patetiska uttalanden om vad hon kallar åsiktsförtryck samtidigt som SVT kan ställa makthavarna frågan om hur mycket invandring som Sverige tål. När kommer de fråga hur mycket skattesänkningar, finansspekulation eller riskkapitalister Sverige tål?
Vi lever i märkliga tider när de förmenta liberalerna steg för steg överger all innebörd i ordet ”social” och blottar sin iskalla kärna av byråkratiserat klassintresse. De sköna orden om ”liberalisering” och en ”svagare stat” är just bara ord. När borgarna får statsapparaten i sin hand är de lika lite intresserade som någon annan att göra sig av med den. Deras mål är inte och har aldrig varit någon fri marknad – deras mål är vinst och expansion, med minimala risker.
Och när Moderaterna nu sitter vid makten kan vi se hur de schackrar med principerna. Det gäller att hålla sig väl med opinionen såväl som med uppdragsgivarna i näringslivet. Å ena sidan kunde vi se det när Moderaterna backade från sin tvångimplementerade valfrihetslag. Å andra kan vi med äckel se hur de flirtar allt mer med rasistiska opinioner.
Immigration och mångkultur, som tidigare prisades för sitt bidrag till den kulturella och ekonomiska tillväxten är nu plötsligt i land efter land ”ett misslyckande”. Nu har vi tydligen inte längre råd att vara mjuka och öppna – utan hårda tag gäller i politiken såväl som retoriken. Om det är gud, marknaden, eller någon av politikernas hemliga opinionsundersökningar som kräver det vet förstås ingen utanför kanslihusen.
Istället ser vi nu efter integrationsministerns uttalanden och den högerpopulistiska kulturoffensiven hur Sverigedemokraterna vädrar morgonluft. Den senaste tiden har de lagt förslag på angiverisystem mot papperslösa och utvisning på livstid för utlandsfödda tiggare.
På den andra sidan blockgränsen ser vi socialdemokrater som inte ens förmår formulera en klar vinstförbudsllinje mot kapitalets expansion in i den offentliga sektorn. Inte sällan agerar också de på direkt uppdrag av näringslivet – och vi vet ju vad som brukar vinna när ideologi står mot krasst intresse.
Det viktiga för oss socialister i dagsläget är att inte falla för frestelsen att ta över de fallna honnörsorden. Det är inte vår uppgift att rabbla tomma mantran om tolerans. Vi skall inte värna om mångfalden för att den berikar samhället, i form av arbetskraft, ny så kallad ”entreprenörsanda” eller exotisk mat. Vi skall värna om människors rätt att skapa sin egen kultur, endast av solidaritet, för att det är en självklarhet, en dogm om man så vill. När Moderaterna alltmer framträder som det kalla klassintressets parti och släpper allt ideologiskt fluff om marknadens osynliga hand och individens frihet är det alldeles för lätt att plocka upp det där fluffet.
Ja det är märkliga tider när förslaget om att strukturera bankväsendet i enlighet med fri-marknadslogik, det vill säga så att staten har råd med bankkonkurser, är Vänsterpartiets förslag. Sedan när var det vi, det vill säga vänstern i bred bemärkelse, som skulle värna om det ekonomiska systemets dynamik?
Att dela upp bankerna i mindre enheter kanske gör dem konkurrenskraftiga, men vi vill inte ha konkurrenskraftigare banker så att vi kan ta lite av vinsterna och investera i det gemensamma, vi vill ha hela bankerna, demokratiskt styrda i hela samhällets intresse.
Facklig kamp är inte främst viktig för att den förbättrar villkoren för de enskilda, inte för att den slipar svensk konkurrenskraft, utan för att den stärker rörelsen så att vi en dag kan sköta produktionen själva, med samarbete och långsiktighet som ledstjärna.
Vår tids absurditet framstår kanske som allra tydligast när det är den djupblåaste blåhögern i form av Gunnar Hökmark som i höstas lyfte frågan om bredare vinstförbud. Jag citerar: ”Kravet på förbud mot vinst i välfärdssektorn kan naturligtvis inte isoleras utan måste omfatta privat företagande och marknadsekonomi i allmänhet… Om vinsten är skadlig för välfärden i välfärdssektorn innebär det rimligen att vinsten är skadlig även för försörjningen av livsmedel, produktionen av bilar och välståndet i sin helhet”. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, men uttalandet beror förstås på att vinstbegreppet är så politiskt allsmäktigt i Hökmarks värld att han tror sig skrämma bort alla invändningar bara genom att lufta den retoriskt. Och det otäcka är att han kanske har rätt. Inte ens våra kamrater i Vänsterpartiet vågar i dagsläget visionera om ett samhälle drivet av annat än kortsiktig profit – lite reglerad, lite fördelad, men ändå kortsiktig.
Men också vi skall agera utifrån det krassa intresset! I sista änden är solidaritet medvetenheten om det gemensamma intresset hos alla oss, som ensamma står blottade och svaga gentemot marknaden rovdrift på människor. Dessvärre är inte våren 2013 en tid då solidariteten står stark.
Istället lever vi just nu i en tid då det ekonomiska systemet måste stöta ut allt fler för att bevara sig själv. I en totalt globaliserad ekonomi finns det inga nya marknader för kapitalet att expandera på så istället gäller det att lägga beslag på det kapital som mättar de fattigas magar. Utvecklingen ser vi i hela västvärlden. Allt större grupper fastlåses i permanent arbetslöshet och utslagning och det är alltid de som tidigare befann sig på marginalerna som idag knuffas utanför. Familjer som tidigare fått det att gå ihop genom att vända varje krona kan inte längre köpa glasögon till barnen eller förse dem med kläder om vintrarna. Samtidigt förväntas de nu själva bekosta renoveringen av sina systematiskt eftersatta hyresrätter. Flyende människor som nekats uppehållstillstånd arbetar 12-timmarspass för slavlön gömda bakom flotta restaurangfasader. 2013 syns kapitalismens mur stå högre och tätare än på många år. Samtidigt krackelerar det i fundamenten.
Kanske har ni hört liknelsen som att socialismen uppstår först som små sprickor i muren, vilka dynamisk och genom sin egen kraft växer och möter andra sprickor tills hela systemet är så undergrävt att muren rämnar. Om det ändå vore så enkelt. Sprickorna är grundläggande för vårt motstånd, men egentligen endast därför att de visar att det går, att den där muren inte är så solid som den kan verka. Men vi får inte bli förälskade i de där sprickorna och tro att det är de som utgör själva lösningen. Varken ett ockuperat torg eller ett personalkooperativ är i sig nog. I verkligheten är det tragiska faktumet att kapitalet har råd med en satans massa murbruk för att täppa till de där sprickorna. Vi skall inte lura oss själva att detta är en lätt strid, att historien står på vår sida, att utvecklingen går bara i en riktning. Men vad kan vi göra annat än att befinna oss där sprickorna uppstår och bända våra ryggar krokiga för att få den där sprickan att vidga sig till dess att muren brister?
Vi är många som har krokiga ryggar i vår rörelse, men det betyder också att vi bär på en rik erfarenhet av hur man bänder.
Jag är ingen stor optimist. Visst vet jag att historiens vändningar sker plötsligt och oväntat, men vi skall inte lura oss själva. Vi står inte på tröskeln till revolutionen. Tvärtom står vi kanske inför de svåraste utmaningarna på mycket, mycket länge – ekonomiska, ekologiska och försörjningsmässiga. Jag vet bara att åtminstone något måste göras och Socialistiska Partiet är den bästa plattformen för att göra just något. Kamrater, i svåra och märkliga tider som dessa väger vår politiska insats som enskilda människor kanske tyngre än någonsin. Jag vet att även om ingenting blir bättre, så kommer jag åtminstone veta vad jag krökte min rygg för. Och de ärren kommer jag att bära med stolthet!
Tack för ordet.
