Lördag 10 september kl.12:00 deltar Göteborgssocialisterna i Röd vecka för veckotidningen Internationalen genom att dela ut tidningen på Järntorget. Anmäl dig gärna eller kom bara förbi om du vill ha den bästa tidningen gratis.

Internationalen växer så det knakar! Den senaste månaden har det strömmat in nya prenumeranter. Mycket tack vare er läsare som tipsat om vår tidning. Men, och detta kan inte nog understrykas: Vi behöver växa mer. Faran är långt ifrån över. De nya presstödsreglerna kom som en chock, och vi kämpar på för att bli större och bättre.

Många av er har nog sett våra annonser, antingen här på Facebook, eller i exempelvis Vänsterpartiets medlemstidning Rött. Vi jobbar på att bredda tidningen med nya intressanta skribenter och ämnen, och snart kommer Internationalen att tryckas på ett nytt, tjockare och bättre, papper.

I september är det val, och under valkampanjen ska vi bidra till att Sverige slipper den människofientliga klasspolitik som blir ett faktum om de blåbruna får makten. Samtidigt är vi ingen megafon åt något riksdagsparti. Vi är ekosocialister, och lovar att kritiskt granska både gröna och röda utspel. För vad är en röd-grön regering värd om den inte levererar förbättringar för landets arbetare, pensionärer och unga? Klimat och klassorättvisor står i fokus, och därför också alla de som tar kampen för en rättvis- och hållbar framtid. Inte bara här i Sverige, utan på hela vår planet.

Hjälp Internationalen och socialismen att leva!

https://internationalen.se/prenumerera/

Nya röster ska sjunga – och då behövs vår tidning

Internationalen kom ut som veckotidning för första gången I maj 1974. En dag som kom att fyllas med glädje över att diktaturen i Portugal hade störtats två dagar innan. Nejlikornas revolution skulle snart komma att blomma ut med alla samhällslager i rörelse.

I Sverige var det ingen politisk revolution på gång men väl fackligt mod och hängiven stridbarhet. Samma dag som den portugisiska diktaturen föll fattade Hamnarbetarförbundet beslut om strejk efter 12:00 denna dag.

Ett beslut vilket bokstavligen gav oss i veckotidningens första redaktion en möjlighet att ge tidningen en flygande start.

För när strejkvakterna gjort sitt och fått bort både Transports gråsossar och en del svartfötter med blixtbrickor från kajer, fartyg och tåg, samt fått stopp på de halvgalna chaufförer vilka försökte ta sig fram till kajerna med sitt gods genom att helt enkelt köra över strejkvakterna. Då blev det tyst på kajerna runt om i Sverige och så många om 2 700 hamnarbetare var ute i en skarp konflikt både med sina egna arbetsgivare och den svenska exportindustrin i en sammandrabbning vilken omedelbart också blev politiskt sprängstoff.

När vår tidning skulle ut med sitt första nummer ville vi också vara först med denna laddade nyhet. På den tiden var våra närmaste ”konkurrenter” Ny Dag, Norrskensflamman, Gnistan, Proletären och Röda Arbetet. Fördelen för oss var att vi tryckte tidningen först tidigt torsdag morgon. De andra hade pressläggning en dag tidigare och hann därför inte med att få med något om strejken.

I en tid när vi inte ens i fantasin kunde föreställa oss att de flesta människor, till och med ungdomar och barn, redan i början av nästa sekel skulle ha en bärbar liten telefon, med dator, internet och kamera i sina fickor, fick vi som var med då i redaktionen arbeta på ett helt annat sätt än vad som är gängse i dag.

En hamnarbetare i Göteborg ordnade så att en filmrulle kom med ett sent kvällsflyg till Bromma där vi en timma senare kunde hämta hem bilderna med taxi till redaktionen på Luntmakargatan.

Vid denna tid jobbade vi med elektriska skrivmaskiner, texterna klipptes sedan ut och klistrades in på sidor som lagts upp på stora ljusbord. Det blev mycket klippa och klistra, inte minst efter korrekturet. Rubriker sattes i ett litet kyffe till mörkrum med hjälp av en liten fotomaskin. Slutfasen var en process där de monterade sidorna fotograferades och sedan brändes till tunna plåtar. Först in på småtimmarna, då natten till den 25 april, var vi till sist klart med att bränna alla sidor. Tidigt om morgonen kunde de sedan köras av en uppoffrande kamrat till tryckeriet i Norrtälje. Vi hade klarat elddopet. Tidningen kom ut till de första prenumeranterna på fredagen och kunde sedan säljas i alla I majdemonstrationer under onsdagen följande vecka.

Efter 19 dagars strejk beslöt sedan en medlemsomröstning om återgång till arbetet. Trots egen majoritet bland alla fackanslutna lyckades inte Hamnarbetarförbundet tilltvinga sig rätten att sluta ett eget avtal. Men bara en vecka efter strejkens inledning vann de ändå en stor framgång när Transport och Stuvarförbundet (!) tvingades att leverera ett avtal på 600 kr mer i månaden. En uppgörelse som var otänkbar före strejken men nu kom alla hamnarbetare till del. Detta samtidigt som övriga LO-förbund i sina avtal stannat vid ”riktmärkets” ynka 90 kr/månad.

Själv hade jag börjat med tidningsarbete under betydligt enklare omständigheter. I december 1969 bildades den svenska sektionen av den Fjärde Internationalen och jag var då med i gruppen som tog fram vår första stencilerade tidning, ”Revolutionär Information”. I dess första nummer hade vi med Kenth-Åke Anderssons nu historiska uppgörelse med maoistiska ”KFML:s omvälvning av historien”, där K-Å inte minst blottlade stalinismens alla brott. En utgåva som fick ges ut i ständigt nya upplagor. Det var en faktisk rusning efter tidningen. Dag som natt sprutade det tryckfärg och papper runt vår gamla stencilapparat vilken stod i lokalen på Västra Skansgatan i Haga, Göteborg.

”När allting var i rörelse”, hette Kjell Östbergs bok om den här tiden. Alla klasser och skikt påverkades. Alla människor drogs inte med men det var oerhört många som faktiskt diskuterade om – och i så fall hur – Sverige och världen skulle förändras. Ute på vår socialistiska flank handlade diskussionerna och alla aktiviteter om att försöka få till stånd en levande marxism i den svenska arbetarrörelsen. Det unika var vår idéströmning var dess programmatiska tradition. Som socialister var vi motståndare inte bara till socialdemokratin utan också till den stalinism i Sverige vilken under decennier representerats av först SKP/Vpk och nu den nystalinistiska rörelsen i skepnad av maoismen.

Nära vår lilla sektion fanns det många människor som tänkte i samma banor som oss. Nästan hela Clarté-Lund hade exempelvis blivit Bolsjevikgruppen med dess Röda grupper ute i landet. Efter vår gemensamma grundningskonferens i namn av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF) 1971 såg den nya, nu tryckta månadstidningen ”Mullvaden” dagens ljus. På grund av en längre resa först till Iran och Afghanistan och sedan till stora delar av Indien och Sri Lanka var jag inte med i dessa händelser. Hade egentligen ingen aning om vad som hände i Sverige. Det var de villkoren som gällde på den tiden om man inte så att säga reste i första klass. Men väl hemma igen flyttade jag till Stockholm och blev senare under 1971 ansvarig för den nya tidningen och dess efterföljare Internationalen fram till 1977. De bästa åren och tidningens största framgångar rent upplagemässigt kom med toppar under Vietnams seger och I Maj 1975 samt valet 1976. Tack vare den tidens omfattande lösnummerförsäljning nådde vi ibland upp till 6 000 sålda tidningar för varje nummer! Under en kortare i valarbetet 1976 kom vi ut till och med ut två gånger i veckan.

Det går inte att i korta, anekdotiska meningar att ge en helhetsbild av dessa för mig så fantastiska år med alla de förunderliga om än sinsemellan mycket olika människor som var indragna både i och utanför redaktionen för att säkra Internationalens överlevnad.

Liksom att fånga årens skiftningar i form av alla samhällsförändringar.

Än mindre med alla de decennier som har gått sedan dess. Redaktionerna har ständigt förändrats. Nya chefredaktörer har tagit över stafettpinnen. Hundratals andra har varit med genom återkommande bidrag utifrån. Tusentals andra har sålt tidningen eller värvat prenumeranter.

Själv flyttade jag tillbaka till Göteborg efter mina tidningsår och kom i stället att arbeta som metallare på Volvo Lastvagnar i tjugofem år. Under de åren har jag som så många andra ute i landet och världen fortsatt att skriva material för tidningen och jag har med intresse fått se hur den digitala revolutionen helt förändrat arbetet för de olika redaktioner som tagit över för den tidning som vi hoppas ska kunna fira sin femtioårsdag om två år. Ljusborden bars helt bort och in kom datorer för att sedan kompletteras med mobiltelefoni som journalistikens viktigaste arbetsredskap.

I dag lever Internationalen sedan några år vidare och verkar under radikalt förändrade förutsättningar i ett mycket förändrad samhälle. Tidningen är nu en röst för den bredare idéströmningen Socialistisk Politik. Våra medlemmar verkar som under alla tidigare år i människors vardag, vi försöker att efter förmåga bygga breda, stridbara sociala rörelser. Partipolitiskt är många av oss medlemmar i Vänsterpartiet. En del är partipolitiskt oberoende. Det är inte så att vi från en dag till en annan blev politiskt överens med detta partis alla beslut. För att inte tala om dess historia. Nej, långt ifrån. Men vi ser i dagens politik samstämmighet i många frågor och vi ser många, många tusen medlemmar i partiet som vill bli av med den härskande kapitalism som så illa plågar vår jord. Medlemmar som oftast dra lasset åt samma håll som oss själva och som likt oss själva drömmer om att göra slut på den ordning där finanskapital och militarism styr över vår framtid. Vi vill att våra idéer ska verka i denna miljö. Befrukta och befruktas. Inte minst vill vi att marxismen i bred mening som ett sätt att analysera och förstå världen ska utvecklas.

Samtidigt behövs tidningen mer än någonsin i en tid där den gamla arbetarrörelsen till stora delar har upphört att röra sig eller helt enkelt dukat under för anstormningen av en obscen och brutal högerpolitik.

I dag när mitt hår ”har blivit grått” då vet jag på samma sätt som Mikael Wiehe att ”nya röster ska sjunga”. Men vet samtidigt då också betydelsen av att Internationalen i framtiden kommer att finnas och ge plats för dessa röster.

Den historia jag här glimtvis försökt fånga är därför också avslutningsvis en direkt vädjan till dig som läser att ta en prenumeration så fort du kan. Har du redan en och delar våra värderingar. Försök då vinna någon annan, eller flera andra, för vårt febrila försök att rädda tidningens presstöd. På grund av plötsligt annonserade förändringar i detta riskerar vi nämligen att missa femtioårskalaset.

Du behövs!
Du kan göra skillnad!

Göte Kildén