Kategoriarkiv: Uttalande

8 mars 2016

Turerna inför, under och efter årets arbete inom 8 mars-kommitten har tyvärr varit många och i sin förlängning försvårat ett solidarisk, kamratligt och givande samarbete.

Vi i Socialistiska Partiet kommer under det stundande utvärderingsmötet 21/3 att klart och tydligt påpeka våra ståndpunkter för att möjliggöra ett ännu bättre arrangemang till nästa år. Det handlar bland annat om val av talare (vi säger folkrörelseaktivister framför partipolitrucker!), val av huvudparoller och vilka organisationer som bör vara med eller inte i kommittén (det finns mycket kritik, främst utanför kommittén, gentemot bland annat Socialdemokraternas och Rättvisepartiet Socialisternas medverkan).

Men framförallt handlar det om Socialdemokraternas okamratliga strategi att flera gånger innan och efter 8 mars gå ut i pressen och ta avstånd från och kritisera (bland annat anklagelserna om organiserad sabotage) medverkande organisationer. Oftast Kommunistiska Partiet och RKU, men även vi i SP får en släng av sleven i en publicerad artikel. Kritik och val av strategier måste givetvis få framföras, men inte i första hand genom offentlig press under samarbetets gång, utan inom den demokratiskt tillsatta 8 mars-kommitten och inom de medverkande organisationerna. Och om det ändå efteråt anses vara av vikt att offentligt kritisera valda beslut och medverkande organisationer måste kritiken vara byggd på välgrundade argument och en kamratlig debatton användas.

Avdelningsstyrelsen för Socialistiska Partiet i Göteborg 160319

Reformera facken underifrån!

UTTALANDE Socialistiska Partiets Verkställande Utskott 160122.

Det som hänt i Kommunal bekräftar en utbredd bild av fackliga ledningar som lever ett liv långt ovanför medlemmarnas vardag med livsstil och löner som mer hör hemma på motståndarsidan.

Skandalerna i Kommunal handlar inte om några individers snedsteg utan om grundläggande brister som bör få konsekvenser i hela fackföreningsrörelsen. Sedan länge leds de flesta fackförbund av en tungfotad byråkrati, ett skikt som har skaffat sig makt och privilegier på medlemmarnas bekostnad. Detta skadar och försvagar fackföreningen vars enda styrka finns i medlemmarnas uppslutning kring sina organisationer.

Den upprensning som många medlemmar nu kräver inom Kommunal får inte stanna vid att några individer får gå. Det som krävs är en rejäl uppröjning och då inte bara i Kommunal, problemet finns i hela fackföreningsrörelsen. Två åtgärder som snabbt skulle ändra den kultur av toppstyrning som råder: avtalsomröstningar och lönetak i facket.

Att återinföra medlemsomröstningar om de centrala avtalen skulle dramatiskt ändra maktförhållandet inom fackförbunden. När dessa omröstningar avskaffades uppifrån var det en viktig del av byråkratiseringen av facken och att återinföra dem skulle ge medlemmarna en helt annan kontroll över sina egna organisationer.
Lönen för en facklig funktionär ska ligga på samma nivå som dem de företräder. Då lever ledning och medlemmar på samma villkor och ser världen på samma sätt. Facket ska inte var en karriärväg och hög lön ska inte vara ett skäl att söka sig till ledande poster.

Sådana förändringar kommer aldrig att ske uppifrån, inga privilegierade
skikt kommer någonsin att frivilligt släppa ifrån sig makt och förmåner. Förändringen kan bara ske om de som har mest att vinna på den, medlemmarna i de olika förbunden, underifrån organiserar sig för att demokratisera sina fackföreningar.

Göteborgs-Posten och opartiskheten

Göteborgs-Postens rapportering om konflikten kring Baka Stenugnsbageri har varit minst sagt märklig. Redan i sitt första reportage (2016/01/14) om situationen gör man faktafel, feltolkar uttalanden och representerar skevt vilka som ingår i konflikten.

Christina Pedersen, ombudsman för Livs region väst, pekar på hur bageriet genom att ge sig rätten att välja ett avtal (Hotell- och restaurangfackets) med sämre semesterersättning, sämre OB och en, för all del marginellt, lägre lön tjänat pengar på de anställdas bekostnad.. GP beskriver detta på följande vis: ”vad ”sämre” innebär i kronor och ören kan [Pedersen] inte svara på”. Detta trots att det har gjorts mycket tydligt vad konflikten handlar om. Vilka de berörda anställda är har GP också råkat eller valt att få om bakfoten. Genom otydlig rapportering insinuerar man att Livs ställer krav på att alla de anställda ska ha deras avtal istället för Hotell- och restaurangfackets. Vad det egentligen handlar om är att de tre livsmedelsarbetarna, inte servicepersonalen, förtjänar sitt eget, starkare avtal istället för HRFs svagare. Att HRF och Livs är eniga om detta sedan innan är något de blivit tvungna att gå ut och förtydliga som en konsekvens av den bristande rapporteringen.

Vidare har Livs endast fått komma till tals i korta kommentarer vilka, som i exemplet ovan, direkt misstänkliggörs. Arbetsgivaren, Christina Rönnängsgård, får dock ofta komma till tals och hennes känslor beaktas. Vi får veta att ”Rönnängsgård är uppriven” och vid ett tillfälle tillfrågas hon om hur hon mår på vilket hon svarar ”för jävligt”. Vi får höra att många uttryckt ”solidaritet” gentemot henne under konfliktens gång. Dessa många syftar på privatpersoner som gett stöd över sociala medier och borgerliga politiker. Att GP finner det av värde att nämna kommentarsfältsstöd i sammanhanget är ju i sig uppseendeväckande men kanske ännu mer uppseendeväckande är att de väljer att inte nämna det stöd för Livs som uttrycks i samma kanaler. Att man sedan låter de borgerliga politikerna David Lega (KD) och Jonas Ransgård (M) få uttrycka sig om att Livs beter sig ”pinsamt” och ”obegripligt” och om att det ”saknas vett och sans” hade inte verkat så konstigt om det inte vore för den redan så vinklade bilden och att man inte sökt upp en socialdemokratiskt eller liknande kopplad företrädare för kommentar.

Den 14 januari publiceras en ledare i GP som berör konflikten. Skribenten Naomi Abramowicz talar här om facken som ”hellre värnar sina egna intressen än arbetstagarnas”. Detta genom att fackets krav på avtalsenlig lön ska hota ”företagets marginaler” och på så vis skadar de anställda. I denna ideologiska konstruktion betyder det alltså att om en arbetsgivare ska bli tvungen att följa ett överenskommet avtal så har de ”inget annat val” än att avskeda sina anställda. Men ledaren driver inte bara på en ideologisk offensiv. Abramowicz åberopar också Jonas Ransgårds uttalande om att det i och med vad som hänt på Baka Stenugnsbakeri är dags för ”andra bullar”. Abramowicz instämmer med ”efter att facket nu har lyckats tvinga ännu en företagare på knäna är det definitivt dags för andra bullar framöver” och manar på så vis även till politisk offensiv.

Det är smärtsamt tydligt att GP antingen genom jakten på en säljbar ”underdog story” eller genom ideologiskt tryck har brustit i sin opartiskhet. Detta är något mycket allvarligt i vilken situation som helst men kanske ännu allvarligare när det gäller en så central politisk fråga som arbetsmarknaden. Det förvånar nog ingen att GP inte är den mest arbetarvänliga av tidningar utan kanske snarare har för vana att se saker ur ett visst annat perspektiv. Men om Västsveriges största morgontidning fortsätter med detta farligt vinklade rapporterande så är risken stor att den bidrar till en samhällsutveckling som rör sig långt bort från de liberala värden den säger sig företräda.

Styrelsen för Socialistiska Partiet Göteborg 160117

Uttalande om terrordåden i Paris

20SP-uttalande

Terrordåden i Paris fyller oss alla med chock och avsky och våra tankar går till de många offren och deras närmaste. De bestialiska dåden, dåd som så länge drabbat människor i Mellanöstern, visar upp barbariets ansikte.

De som även får betala priset är de som idag söker skydd undan krig och terror i Mellanöstern, de vars vardag i åratal präglats av attacker som den i Paris och värre. Rasisterna ylar redan i högan sky och alltför många politiker kommer tacksamt att ta attentaten till intäkt för att stänga ute flyktingar. Risken är stor att allsköns reaktionära krafter, från järnrörsnazister till ”anständiga” ledarskribenter, kommer att utnyttja dåden för att tränga tillbaka allt vad internationalism, solidaritet och medmänsklighet heter.

Mördare som urskillningslöst angriper civila måste bekämpas av alla folkliga och demokratiska krafter. Men de islamistiska terroristerna kan inte bekämpas med bomber i Mellanöstern eller polisstater i väst, det har det av USA proklamerade ”kriget mot terrorn” bevisat med all önskvärd tydlighet. Detta krig, fört med bombplan, drönare, stöd åt korrupta regimer och global övervakning har istället fött och gött monster som Al Qaida och IS, reaktionära rörelser som bygger sin ideologi på att den viktiga motsättningen går mellan dem själva och alla. Samma tanke om ”civilisationernas kamp” som imperialismens ideologer skapat med västs högljudda rasister som ivrig hejarkör. De som vill framställa sig som de stora motpolerna är i själva verket förutsättningar för varandra. Varje bombdåd spelar rasismen i händerna och varje drönarattack eller invandringsfientlig valframgång rättfärdigar nya.
Gemensamt har de också en avsky för att arbetande människor sluter sig samman för sina klassintressen, i synnerhet när den sker över de splittrande gränser som dessa grupper lever för.

Just därför är det så kampen mot terrorn ytterst måste föras: genom samarbete och gemensam organisering, över alla de falska gränser som dras upp av nationalister, religiösa fundamentalister eller imperier. Det är de tappert stridande demokratiska krafter som på plats står i fronten mot Islamiska staten, som måste ges allt stöd, som kurdiska och syriska frihetskämpar.
Hoppet finns inte bland de ministrar som nu förbereder nya inskränkningar i demokrati och humanitet eller rustar för nya krig utan bland de tusen och åter tusen människor som tillsammans tagit emot flyktingar på tågstationer, vaktat förläggningar på landsbygden mot högerextrema mordbrännare och i handling byggt broar mellan människor.

Mot terrorism och krig – för humanitet och solidaritet

Nej till militariserade polisstater – försvara demokratiska fri- och rättigheter

Stå upp för asylrätten och öppna gränser – slå tillbaka rasism och nationalism

Socialistiska Partiet
15 november 2015
Partistyrelsen

VI ÄR MÄNNISKOR!

Ingen tid att förlora – omedelbart stöd till flyktingarna – öppna gränser och samhällen – solidaritet och gemensamt ansvar

Uttalande från Socialistiska Partiets styrelse 6 september 2015

Med ens blev det så uppenbart. När flyktingmassorna bröt igenom gränser och strömmade förbi schengenavtal och EU-förlamning, när den spontana solidariteten från människor i lokalsamhällen och längs vägarna skyndade till med nödhjälp, när katastrofen fick ansikten från desperata järnvägsperronger och uppspolade barnkroppar, med budskapet: ”Vi är här nu, utmattade och kämpande, levande och döda. Ni kan inte vända bort blicken, gömma er bakom paragrafer och politikerfraser, skylla på annat. Vi är människor. Är ni?”

Att det handlar om nu och att ingen tid får förloras utgör en insikt underifrån som trängt rakt igenom politiska dagordningar, sopat undan främlingsfientliga kverulanter och ställt rasistpartier åt sidan. För ögonblicket.
I detta ögonblick tar människor saken i egna händer; samlar in, delar ut, organiserar transporter, bjuder tak över huvudet och stöttar på de myriader olika sätt som människors uppfinningsrikedom kan utveckla. Det solidariska samhället underifrån visar sin kraft och bredd, som flammande bloss av hopp för framtiden. I det gamla slitna, misskötta och sargade Europa finns en reservoar av mänsklighet som kan spränga gränser och försätta berg.
Den kraften kan också rubba maktordningar och politiska system. När omänskligheten och barbariet plötsligt grinar människorna i ansiktet tvärs igenom vardagens rutiner, ställs mycket på sin spets. Hur kan vi låta miljoner människors liv trasas sönder i krig och terror? Hur kan vi resa taggtrådsstängsel mot förtvivlade människor som förlorat allt? Hur kan vi låta barnen dränkas vid våra stränder?

Att den nuvarande europeiska och internationella ordningen vilar på en grund av omänsklighet går upp för många och kan bli till politisk förändrande kraft, som utmanar inskränkt nationalism, kräver öppnare gränser, omställning av samhällets resurser och slut på imperialistiska krig, vapenhandel och plundring.
Dagens flyktingkatastrofer utgör ju inget mysterium. De är resultatet av Irakkrig, stöd åt diktaturer och svek mot demokratiska rörelser. I det omedelbara kan solidariteten med flyktingarna bli till en förändrande kraft som etablerar nya faktiska förhållanden i flera länder.
För att härbärgera flyktingarna och bereda plats i samhället krävs inte bara frivilliga krafter utan omfördelning av resurser och omställning av vår samhällsutveckling. När samhällen står inför katastrofer som vida överträffar Estonia, tsunamis och cykloner handlar det inte om småpengar. Det rör sig om mobilisering av resurser i en skala som kan jämföras med militära beredskapstider.

Det handlar om omfördelande solidaritetsbeskattning av högre inkomster, förmögenheter och kapital, om statlig och kommunal styrning av resurser, snabbupprättade nödbostäder, extramedel till lokala välfärdssystem, vård, utbildning, fritidsverksamhet. Att tro att allt kan förbli som vanligt är förrädiskt. Då kan istället reaktionära krafter söka utnyttja konkurrens om knappa resurser för att ställa behövande mot varandra.
”Kan vi rädda banker, kan vi rädda människor”, sa Angela Merkel och lovebombades i sociala media. I tacksamhet över att någon enda av Europas ledare gav uttryck för humanitet drunknade hyckleriet. Grekerna är som bekant också människor, liksom de övriga miljoner vilkas välfärd offrats för Merkels och den övriga borgerlighetens finansplundring.
Men jämförelsen med miljardrullningen av skattemedel till finansvärlden är träffande. Att ställa om Europa till en humanistisk utveckling där människor välkomnas handlar om omfördelning av resurser i samma storleksordning. Bara de miljarder som idag brukas för att hålla människor ute skulle öppna möjligheter för stora välfärdssatsningar och ge många en plats.

Men ögonblick varar inte för evigt. Även om just detta komer att följas av fler, samlar sig motreaktionen efter den första chockvågen av mänsklig solidaritet. Redan mobiliserar nationalister och rasister i de baltiska och centraleuropeiska staterna. Regeringar även i väst försöker trassla sig undan i förhandlingsspel. Politiska partier, som den svenska borgerligheten, vilka för någon sekund lät sina nya asylfientliga förslag ligga, lär återkomma. För att under tiden söka dribbla bort överlevnadsfrågorna med politisk käbbel om tillfälliga uppehållstillstånd och skatteavdrag för insamlingsbidrag… Alltmedan högerextrema chauvinster och rasister, som svenska Sverigedemokraterna, ordnar sig för motangrepp.
För socialister och vänsteraktiva, arbetarrörelsefolk, demokrater och humanister, antirasister och människor som vill stå upp för medmänsklighet, är det nu som gäller.
Det är nu de brokiga solidaritets- och hjälpinsatserna underifrån ska rulla fram i bredd och djup, kontakta och inspirera varandra, utveckla solidaritetsnät och ny samhällsgemenskap underifrån.

Det är nu regeringar och myndigheter omedelbart måste undsätta de flyende, både på havet, vid gränserna och längs motorvägarna.
Det är nu kampen måste föras för offentliga nödplaner med omställning av samhällsutveckling och omfördelning av resurser i stor skala; för inkluderande välfärdssystem, tak över huvudet och mat för dagen i solidariska demokratiska samhällsbyggen.
Ögonblickets framryckning för mänsklig solidaritet är inte för evigt, men kan göra oss starkare inför de kommande strider som avgör på vilken planet vi ska leva.

Uttalande från Fjärde Internationalens ledning om Grekland

Statement by the Bureau 12 August 2015

With the diktat accepted by the Greek government, all workers in Europe have just suffered a defeat. In Greece and throughout Europe we have to build the fightback.

Greece_OXI

The signature by the Tsipras government of the agreement demanded by the Troika and the installation of a third memorandum in Greece represents an undeniable victory for the capitalist forces in Europe.
This signature is a rejection of the mandate given by the Greek people through the massive OXI! in the referendum of 5 July. In that referendum, a class vote unambiguously rejected the project agreement demanded by the Troika. This vote was a strong expression of the rejection of the policies of austerity and poverty that had been implemented by the two first memoranda by conservative and social democratic parties, a rejection which had already led to the victory of Syriza in January.

This about-face was apparent immediately after the referendum. Tsipras, to comply with the demands of the Eurogroup negotiators drafted a declaration of national unity with the parties subservient to the Troika (New Democracy, PASOK and To Potami) who had just been repudiated at the ballot box.

The agreement accepted a few days later was even more devastating for the Greek population than the one rejected on 5 July. The European Union, the ECB and the conservative and social democrat European governments imposed an agreement dismantling what is left of social rights and establishing a real colonial tutelage by removing any sovereign decision-making from Greek national institutions. The creation of a privatization agency of Greek public goods under direct control of creditors is stepping up the selling off piece by piece of the national heritage.

Resistance to such surrender was expressed after the announcement of the draft agreement by the Left platform of Syriza, a majority of members of the CC, other left forces engaged in the battle of the NO – including Antarsya activists, and many trade union reactions. The protest also involved street demonstrations, which were violently suppressed by the government and several activists were beaten, attacked by the anti-riot police, prosecuted and convicted in court simply for having demanding respect of popular decisions. These police exactions, worthy of the time of Samaras, have been supported by Tsipras and his new government.

The violence of the offensive launched by the leaders of the European Union is proportionate to what is at stake: to prove, despite the democratic choice of the Greek people, that no alternative to austerity plans laid down by the European ruling class exists within Europe. One thing (above all) is clear now if it was not clear before. That is that it is impossible for a radical left government to oppose austerity inside the Eurozone today unless it is prepared to exit the Euro or be expelled from it.

By linking Greece’s membership of the European Union to the respect of these dictates the true nature of this Union is illuminated: an anti-democratic construction, outside popular control and not at all aiming for upward harmonization of the economic and social situation of European populations. Its sole purpose, confirmed by the evolution of economies since 2002, is the establishment of market and monetary support for the exporting economies of the Northern countries, concretized by the deconstruction of the social rights won in every national space and endless austerity. Monetary stability has been accompanied by wage devaluation. The construction of Europe, constrained by the treaties of Maastricht and Lisbon, ”written in stone”, appears as a framework that cannot be challenged by any popular choice.

The perspective opened in January 2015 was not that the Greek people would decide to cut themselves off from the other peoples of Europe, but did call into question and break with the rules of the Union. This could be a powerful hammer blows to a structure that cannot be brought down other than by the mobilization of the whole of European populations.

Capitalist Europeans leaders, both conservatives and Social Democrats, have never accepted the establishment of a government whose programme is and end to austerity policies and memoranda. Syriza was a clear alternative to the policies pursued by the ND of Samaras and previously by PASOK. Its election programme clearly expressed the will to challenge the dictates of the Troika. In that respect, this political experience represented a chance for the workers, in Greece and throughout Europe, to demonstrate the possibility that a political party based on an anti-austerity programme assert itself strongly, impose itself against the reactionary parties and follow a path breaking with the demands of the European capitalists.

But the months which have just passed showed that to meet such a challenge, they had to be ready for a class against class clash within Greece and also with the European ruling class, its proto-State and its banks, by challenging the illegitimate debt, the institutions and the treaties of the European Union.

The Tsipras team wanted to succeed in an impossible bet: put an end to austerity in Greece while complying with the rules of the European Union and the schedule of debt repayment.

By taking responsibility for the debts incurred by previous Governments and continuing in the past six months to pay more than EUR 7 billion to the ECB and the IMF, by accepting the injection of funds from emergency assistance (ELA), the Greek Government has not loosened the noose tied around the neck of the Greek people by the Troika. Yet the audit requested by the Vouli (parliament) has demonstrated that odious and illegitimate debt and had elicited the demand by many Greek MPs for immediate cessation of payment. But Tsipras refused to stop the payment of the debt, refused to block the flight of capital and refused to nationalize banks and the Greek Central Bank, the only ways to really take control of the banking system.

The argument for this policy and ultimately accepting such a surrender is that this path was the only one possible to avoid suffocation of the Greek banks and bankruptcy of the country, to avoid the Grexit. Tsipras said that there was no alternative to such a choice. In recent weeks against opponents from left, he constantly put forward the argument of the currency: reject the dictates and the capitulation would, according to him, have pushed the Greece out of the Euro zone, or even of the European Union. During the legislative campaign, Syriza had as a slogan “no sacrifice for the euro”.

The Euro and the ECB rules of the Maastricht Treaty, with the debt, were used as a second noose to strangle the Greek people.

Avoid the Grexit, used as a threat against Greece by all European Governments, became the Tsipras government’s absolute priority, forcing it to put aside any aggressive policy on the issue of debt and the implementation of Syriza’s anti-austerity programme. The refusal to leave the euro zone has become a categorical imperative.

Yet, for several months, and particularly during the campaign for the NO in the referendum, the Greek left and including the Syriza Left Platform, advanced clear proposals for another policy, a line of confrontation and breaking with the leadership and the rules of the European Union.

These alternative choices emphasize social control through the nationalization of the banking system, unilateral suspension of debt repayments, blocking the flight of capital, an end to privatization, the immediate application of the social measures provided for by the declaration of Thessaloniki. Within the framework carrying out these measures which requires a battle against the Greek oligarchy and its privileges, a process of rupture with the European institutions should and must be prepared, and, given the dictates of the Troika, the preparation of leaving the Eurozone.

Such a policy followed consciously could rely on mobilization and massive support in the country, made possible by the immediate implementation of social measures for the working classes. Making staying in the Eurozone an impassable frontier serves mainly as a pretext for the lack of implementation of urgent economic and social measures. In conclusion, Tsipras choices lead to continuing subjection of the Greek people to a much more dramatic social situation than the one they would face on leaving the Eurozone.

The page of confrontations has not been turned in Greece.

The Syriza Left Platform will fight in the coming weeks to prevent Troika winning another victory by shattering this party and its accumulated experience. And all of the anti-capitalist Greeks, in and outside of Syriza will have to find the paths of the counter-offensive, based on the experience of the united-front committees for the OXI. This concerns first of all the forces of Syriza who oppose the path taken by Tsipras, and those of Antarsya. This concerns also all the forces of the trade-union movement and the whole of the social movement which has acted on this line. The KKE, from the establishment of the Government in January, frontally sabotaged any joint action of anti-austerity forces. The other forces of the Greek left do not accept this situation which, today as yesterday, represents an obstacle to creating a single front fighting austerity.

The development of the Greek situation issues a challenge to all those who want to oppose the capitalist forces in Europe. The signal is clear: there can be no challenge to the austerity policies suffered by workers without confrontation, without a process of rupture with the institutions of the European Union, and without the prospect of a Europe at the service of workers and peoples.

Agreeing to the framework laid down by the treaties, hoping to be able to negotiate a reasonable agreement with the institutions is synonymous with submission to the demands of the ECB and the Commission. There cannot be any illusion on margins of manoeuvre at this level, based on possible support from the social democratic parties, or at least the hope they will take their distance from the most reactionary policies. The last few weeks have shown that Social Democrats leaders ignored the choice of the Greek people as much as their conservative colleagues. All these political forces have chimed in. Worse, the official leadership of the European Trade Union Confederation had also lined up alongside Greece’s ”creditors”, without any alternative voice within it.

The Greek experience is a challenge in the first place to the left in the Spanish State, where the rise of Podemos was parallel to and stimulated by that of Syriza. But it also appeals to the whole of the European labour movement.

Everyone understands that the capitalists’ agenda in Europe is more austerity, fewer jobs, less pay, fewer social rights. It is vital that failure of the phase which has just ended in Greece does not lead to abandoning any political perspective of radical challenge to austerity policies, or a refusal to advocate the cancellation of the illegitimate debt, a ”realpolitik” avoiding the obstacle. This would leave as alternative to the conservative and social democratic policies only nationalist, chauvinist, far-right solutions that are just as devastating for social rights.

To flout the democratic choice of the Greek people, the ECB and the Eurogroup set themselves up as a European Government purporting to act on behalf of peoples. This simply showed up the total absence of legitimacy and democracy of the European institutions. Noting this obvious [weakness] forced takeover, some like Jacques Delors or François Hollande, propose the creation of a Government or Parliament of the euro zone, tinkering with the existing institutions of the Union that is only more derisory because these same institutions are, by treaties, already those related to this currency. Recent weeks have confirmed that this undemocratic and dedicated edifice in the interests of the ruling classes European should be pulled down in order to impose popular sovereignty.

There will be no anti-austerity programme without an orientation of popular mobilization, confrontation and break with these institutions and the rules of the European Union.

The balance of power imposed by peoples will allow the implement of such a policy by completely changing the rules of the euro, or we must prepare to leave the Eurozone. The past few weeks show that an essential part of such a policy in the European Union countries is the establishment of a coordinated, international action, setting common targets. The Greek people have remained tragically alone in recent months.

It is up to European anti-capitalists to rise to meet the challenges so that the next social confrontations build a balance of power making it possible to overcome the obstacles and that the European workers’ movement, in its political, trade unionist and social forms, makes the links necessary for a Europe-wide offensive against austerity.

Fjärde Internationalen: Nej till trojkans diktat, solidaritet med det grekiska folket.

Uttalande av Fjärde Internationalens sekretariats byrå den 29 juni 2015

Alexis Tsipras utlysning av folkomröstningen den 5 juli, där väljarna uppmanas att avvisa trojkans förslag till överenskommelse, är goda nyheter för det grekiska folket och för alla de i Europa som kämpar mot åtstramningspolitiken. Vi hoppas att det kommer ett kraftfullt ”nej” från vallokalerna till det europeiska diktatet.

Ledarna inom den europeiska unionen har alltså än en gång visat sin önskan att trampa på det grekiska folkets grundläggande rättigheter genom att försöka driva igenom en skamlig överenskommelse. Och dessutom har de mage att påstå att den grekiska regeringen har överskridit en gräns genom att vilja genomföra en demokratisk process genom en folkomröstning. Utmaningen de kommande dagarna i Grekland och i hela Europa är av avgörande betydelse. Alla krafter inom arbetarrörelsen måste solidariskt stå upp mot den samlade attacken mot det grekiska folket. För att rädda sina reaktionära institutioner och banker kommer de europeiska ledarna, höger såväl som socialdemokrater, att vidta varje åtgärd för att bekämpa ett nej från de grekiska väljarna och försöka tvinga regeringen Tsipras att kapitulera eller avgå.

Under sex månader har EUs och IMFs mål varit givna: de kunde inte acceptera att den grekiska regeringen inte gav efter för deras krav, att den inte kapitulerade genom att utsätta det grekiska folket för nya sociala nedskärningar, genomdriva en pensionsreform och höjd moms på dagligvaror och energi. Det är helt uteslutet för de europeiska ledarna att ett land skulle kunna undkomma den politik som eftersträvas av kapitalisterna, bankerna och regeringarna och som innebär obegränsade nedskärningar. Därför var det viktigt för Merkel, Holland, Lagarde och Junker att visa för folken i övriga Europa att det inte fanns någon alternativ politik, och samtidigt demonstrera att, oavsett valutgången i de olika länderna, demokratiska rättigheter upphör där det allsmäktiga kapitalistiska systemet börjar.

Därför var det viktigt att också visa det grekiska folket att valet av en regering som avvisade åtstramningar bara kunde sluta i nederlag eller kapitulation och att Tsipras regering antingen borde avgå eller acceptera en skamlig överenskommelse, splittra sitt parti och alliera sig med socialdemokratin och högern.

Genom att rösta för Syriza den 25 januari uttryckte de grekiska väljarna sin önskan att sätta stopp för den ökade fattigdom och arbetslöshet som drabbat dem sedan 2010.

En tredjedel av befolkningen och två tredjedelar av pensionärerna lever under fattigdomsgränsen, 28 procent av arbetarna och 60 procent av ungdomarna är arbetslösa. Detta är resultatet av den politik som påtvingats dem genom trojkans olika memorandum. Det är dessa oacceptabla levnadsförhållanden som det grekiska folket ville sätta stopp för genom rösta bort de partier som hade lett dem till denna katastrof.

I sex månader har Tsipras försökt genomföra ett omöjligt mål : att uppnå en överenskommelse med EU, Europeiska centralbanken och IMF som inte ledde til nya uppoffringar för det grekiska folket; att fullfölja alla lånebetalningar i tid utan att öka åtstramningarna; att hålla de löften Syriza givit till sina väljare och de löften tidigare grekiska regeringar givit till Trojkan. Den 20 februari trodde Europagruppens ledare att segern var vunnen, när Tsipras accepterade nya åtstramningar och efter att han sagt att han skulle respektera alla tidsgränser för skuldbetalningar till ECB och IMF.

Sedan dess har den grekiska regeringen manövrerat mellan sinsemellan oförenliga beslut: löftena att återgå till minimilöner på 750 Euro och återinföra överenskommelserna om kollektivavtalsförhandlingar har skjutit på framtiden och privatiseringen av hamnen i Pireus fortsätter, samtidigt som regeringen på nytt har öppnat ERT, den grekiska statliga TVn, vars stängning under regeringen Samaras blev symbolen förödmjukelserna från de europeiska bankerna och EU. Och i mars antog parlamentet en lag riktad mot den humanitära krisen och en annan om indrivning av skatteskulder. Men inför de europeiska ledarnas tilltagande arrogans och det ökade motståndet från Syrizas parlamentsledamöter och medlemmar, har Tsipris vägrat accepteraTrojkans krav, i synnerhet nedskärningar av pensioner och momsökningar.

Slutligen, ingen överenskommelse har undertecknats mellan den grekiska regeringen och dess ”långivare”. Efter flera avbrutna förhandlingar vägrade regeringen för första gången den 5 juni att fullgöra betalningen på 300 miljoner Euro till IMF och hotade också att inte betala in hela skulden i juni (1,6 miljarder Euro). Sista juni hade fastställts som slutdatum för både inbetalningen till IMF och för den sista utbetalningen på ”räddnings”planen, 7,2 miljarder Euro som under nio månader blockerats av ECB.

Till sist vägrade Tsipras att gå med på den totala kapitulation som Lagarde, Holland, Merkel och Junker ville påtvinga honom.

Utlysningen av folkomröstningen är en örfil avsedd för EU:s regeringar och institutioner. I november 2011 lade Sarkozy, Merkel och Barroso in sitt veto mot ett försök av George Papandreou, då grekisk premiärminister, att genomför en folkomröstning för att kunna få politiskt stöd för sin kapitulation inför EUs krav. Idag har de europeiska ledarna inga medel att stoppa en demokratisk rådplägning, som måste utmynna i ett tillbakavisande av Trojkans nya diktat.

382708_10150437007596965_512126192_n

Nu börjar andra akten

I Grekland, såväl som i Europa, kommer den nyliberala vänstern och högern att förena sina politiska styrkor för att försäkra sig om att denna folkomröstning inte leder till en ny politisk väg för Grekland. Den grekiska regeringen var beredd till nya kompromisser för att undvika förseningar av låneinbetalningar och ett sammanbrott i förhandlingarna. Men framför allt ville Trojkan att överenskommelserna skulle ge en politisk signal om Greklands kapitulation inför sina långivare. Dynamiken under de kommande dagarna kan öppna för en annan väg: en brytning med Trojkans krav, ett stopp för avbetalningar på lånen, en radikal uppslutning bakom en annan politik, ett genomförande av det program på vilket Syriza vunnit sin majoritet. Men detta förutsätter en bred och enad mobilisering av den grekiska arbetarklassen för att snabbt blockera de försök till sabotage som redan inletts. Trycket mot regeringen och det grekiska banksystemet kommer att tillta inför folkomröstningen. Redan för några dagar sedan släppte chefen för Greklands centralbank, en tidigare minister under Samaras högerregering, en kraftigt varnande rapport vars enda syfte är att öka kapitalflykten från grekiska banker, trots att mer än 30 miljarder Euro redan har flyttats och att summan av grekiska förmögenheter som använts för investeringar utomlands idag uppskattas till mer än 400 miljarder. Även om regeringen ännu inte talar om nationaliseringar av banksystemet, har den just infört kapitalkontroller.

Den sanningskommission om den offentliga skuldsättningen som tillsats av parlamentet, avgav sin rapport den 18 juni. Den slog fast den olagliga och tvivelaktiga karaktären på denna orimliga skuld, visade att mindre än 10 procent av ”nöd”lånen gick till löpande utgifter och att större delen av dem användes för att lösa tyska och franska banker från de lån de tecknat under tidigare år.

Som en följd av rapporten röstade 49 av Syrizas ledamöter för en debatt i parlamentet med syfte att driva igenom ett tillbakavisande av större delen av denna tvivelaktiga och illegitima skuld.

De kommande dagarnas utmaning är avgörande för det grekiska folket, och för alla de i Europa som lider under åtstramningspolitiken.

Vi måste bygga en europeisk solidaritetsfront med det grekiska folket. Den måste riktas mot EU:s ledare och unionens regeringar som, med extrem känslighet för kapitalismens intressen, fruktar att det grekiska folket den 5 juli avvisar deras politik av förakt och åtstramningar på ett sätt som kan fungera som inspiration för arbetarklassen över hela Europa. De fruktar också att detta kan leda till en ny folklig mobilisering i Grekland, som ytterligare kan försvåra deras manövrerande för att strypa eller störta regeringen Tsipras. På samma sätt som Podemos framgångar nyligen i Spanien – där man valde borgmästare som motsatte sig åtstramningspolitiken i ett antal av de större städerna i landet – visar situationen i Grekland att den sociala frustrationen i Europa kan leda till andra svar än extremhögerns ömkliga utlänningsfientliga och fascistiska lösningar.

Uttalande: En välfärd att lita på!

Uttalande från Socialistiska Partiet i Göteborg:

Barnen före budgeten! Anständig omsorg för de äldre! En välfärd att lita på, lika för alla!

Kraven är så självklara och rimliga att det inte skulle behöva sägas. Vårt land har aldrig varit rikare och det finns resurser att skapa ett gott liv åt alla.

Ändå tvingas föräldrar och anhöriga än en gång ut i protester mot nedskärningar i Göteborgs skolor och stadsdelar. Det var inte detta den nuvarande majoriteten vann valet i höstas på. Men det visar att det bara är när vi själva ställer gemensamma krav och samlas kring dem som vi får igenom något. Vi kan inte lita på god vilja uppifrån, bara på vår egen organisering.

karl_johansskolan

Vi uttalar därför vårt helhjärtade stöd till de nätverk som nu samlas till försvar välfärden i Göteborg. Vi uppmanar till uppslutning i de demonstrationer och protester som nu genomförs och planeras.

Göteborg 2015 06 02

Socialistiska Partiet, Göteborg
Kontaktperson: Johannes Jensen
telefon: 0720 283 363
e-post: gbg@socialistiskapartiet.se

Vänstervindar i EU-valet

EU-valet är över. Moderaterna bestraffades och rasade; Alliansen är skakad medan socialdemokratin står och stampar på samma ställe.

I svensk politik kan vi tydligt skönja en polarisering mellan å ena sidan de som vill ha välfärd utan vinst och som mobiliseras i antirasistisk kamp, och å andra sidan de som förespråkar fortsatt nyliberalism med SD som en rasistisk svans. Den politiska EU-kartan, sett ur svenskt perspektiv, är förändrad och det är ingen tvekan om att man kan tala om vänstervindar. 63 procent av MP:s väljare betraktar sig som vänster. För F! är siffran 85 procent. I gruppen 18-30 år får F! 17 procent och MP 24 procent medan SD får 7.

De rekordstora manifestationerna efter Kärrtorp och attacken på Möllan har visat på hur utbredd denna tendens är. Den feministiska och antirasistiska vågen har skapat aktivitet på skolor och arbetsplatser när de som studerar och arbetar där börjat organisera sig antirasistiskt. Sjuksköterskor har tagit strid för högre löner medan andra protesterat mot försämringen av välfärden och de ökade klassklyftorna. Kamper skär in i varandra och skapar styrka och dynamik.

Det sjuder av progressiv politisk debatt i den unga delen av befolkningen och därför måste man fråga sig varför Vänsterpartiet stannar på 6,3 procent, en ökning med ynka 0,6 procentenheter och mediokra 8-9 procent i gruppen 18-30 år. Svaret stavas med stor sannolikhet F! men också att Vänsterpartiets väljare inte ser EU som lika viktigt som riksdagen. Vänsterpartiets uppgift i dagens delade parlamentariska vänster har kommit att bli att driva frågor kring välfärd och arbete och då är det främst riksdagsvalet som räknas.

I övriga Europa kan vi också se samma tendens till polarisering. Extremhögern gick starkt framåt i ett antal länder såsom Storbritannien, Holland, Danmark och framförallt Frankrike. Här har Marine Le Pens anhängare utnyttjat socialdemokraternas rakt igenom borgerliga åtstramningspolitik. Det är rasismen, nynazismen och fascistoida bruna grupperingar vi ser röra sig framåt genom att ifrågasätta EU-projektet. Det är illavarslande med extrema chauvinister i ett Europa som domineras av kapitalismens nuvarande ekonomiska kris. Men det som i media inte uppmärksammas lika mycket är de starka framgångarna för den radikala vänstern runt om i Europa; i Grekland i form av ett att Syriza blev största parti med 27 procent av rösterna, mot 5 procent i EU-valet 2009. Det kan jämföras med nynazistiska Gyllene gryning, som fick 9 procent. Även i Belgien lyckades den radikala alliansen mellan före detta maoister och trotskister flytta fram sina positioner. I Spanien straffade väljarna högerns Partido Popular och socialdemokraternas PSOE som tillsammans stått för en reaktionär ekonomisk och social politik. För drygt ett år sedan möttes politiken av en massiv folklig rörelse kallad indignados. Den tre månader gamla konstellationen Podemos som hämtar sin kraft ur proteströrelsen fick inte mindre än fem platser i Europaparlamentet. Teresa Rodriguez från det trotskistiska Izquierda Anticapitalista var nummer två på listan; den 32-åriga läraren kommer nu att använda denna tribun för att driva en antikapitalistisk politik.

Borgerliga och socialdemokratiska regeringar i både Sverige och Europa har nu i flera länder bestraffats av väljarna genom att både rasistiska partier och partier till vänster om socialdemokratin går framåt. Besvikna vänsteranhängare har på flera håll vänt traditionella vänsterpartier ryggen och förstärkt en antikapitalistisk inriktning.

Vi anser att det gäller för socialister att både delta i de rörelser som finns och växer fram, och ha en levande och konstruktiv intern diskussion där vi hittar vägar att slå följe kring gemensamma mål. Protester, kampanjer och rörelser måste fortsätta att ge injektioner i varandra. Vänstervågen får inte stanna i valbåsen i september för vi vet att Socialdemokraterna och Moderaterna är som sköldpaddan och haren. De springer i olika takt, men åt samma håll.

Socialistiska Partiets verkställande utskott
27 maj 2014

SP: För ett demokratiskt och solidariskt Ukraina

Utvecklingen i Ukraina, framförallt västra och centrala delarna, handlar om ett folkligt uppror i mot en korrupt regim av kapitalistiska oligarker.

Upproret är brokigt med exempel på självorganisering av alltifrån kommunikation, sjukvård, mathållning och självförsvar. Det har likaså följt en klassisk upprorslogik där polis och militär byter sida under massrörelsens tryck och det politiska etablissemanget tvingas anpassa sig. Tragiken, för vår socialistiska sida, är att de mest skoningslösa och uppoffrande frontkämparna när det gäller att konfrontera förtrycket inte har varit vänsterns krafter utan extremnationalister och öppna fascister.

Å ena sidan håller dessa, tillsammans med delar av massrörelsen på Maidan och andra håll i Ukraina, tummen i ögat på makthavarna och accepterar vare sig Timosjenko eller den EU-vänliga oppositionen. Deras absoluta motstånd mot ”systemet” handlar för fascisterna om en extremnationalistisk vision av ett ”renat” Ukraina från både ryska och västliberala inslag – men för stora delar av massrörelsen är det demokrati och jämlikhet som ställs mot korruption, privilegier och despoti.

Nu söker de mäktiga imperialistiska intressena säkra sina positioner och inflytande. Väst söker vinna över de ukrainska eliterna och medelklassen genom EU:s och IMFs mutor på miljardtals euro och krav på ”ekonomiska reformer”, det vill säga avveckling av östra Ukrainas tunga industri. Putinregimen försöker ogiltigförklara störtandet av Janukovitj och inkorporera rysktalande ukrainare i den ryska sfären. I den ryska duman har till och med föreslagits snabbehandling av ukrainares ansökan om ryskt medborgarskap, varvid rysk inblandning skulle kunna framställas som skydd för ryska medborgare.

Västintressena kan sägas ha utnyttjat de högerextrema rörelserna och fascisterna i själva gatukampen, men kommer att avskilja dem efterhand – om inte utvecklingen går mot total konfrontation. Hur Svoboda med flera då svarar är osäkert. De mest kompromisslösa kan komma att utlösa öppen kamp även mot EU-lösningar och västliberalism, de mer integrerade delarna av Svoboda söker möjligen hellre rollen som nationalistisk högerflank inne i EU-projektet. Den proryska sidan mobiliserar redan, bland annat genom UKP – det Ukrainska kommunistpartiet – ”mot fascismen” och gör ingen skillnad mellan det folkliga upproret mot förtryck och de fascistiska och antiryska rörelserna.

Socialister får inte kapitulera för något av dessa block utan stå för både det folkligt demokratiska i upproret, för antifascism (mot Högra sektorn, Svoboda mm) och antioligarkism mot både EU och Putin… Delar av vänstern kommer att ramla in i det ukrainska kommunistpartiets retorik (och har redan gjort det) och betrakta hela det folkliga upproret som ”fascism” – medan socialdemokrater och mer parlamentarisk vänster ställer sig på de liberala EU-oligarkernas sida. Vi socialister solidariserar oss med dem som både bekämpar Janukovitj korrupta mördarregim och försöken från både fascister och EU-oligarker att utnyttja det folkliga demokratiska upproret för egna syften.

Ned med de korrupta oligarkerna, ställ mördarna till svars!
Varken Putin, EU eller fascism!
För de arbetandes demokratiska, självständiga och jämlika Ukraina – byggt på de kämpandes solidaritet och allas lika värde!

Socialistiska partiet 25 februari