Den hållbarhetsrapport H&M släppte torsdagen den 10 april är omöjlig att ta på allvar. I rapporten används godtyckliga metoder för att visa på den ”hållbara” utvecklingen i företagets verksamhet. För detta används bedömningsskalor som går från ”more to do” till ”on track” till ”done”. Den del av rapporten som berör arbetsförhållanden och relationen till underleverantörer domineras av hållbarhetsprojekt med det intetsägande ”on track” ikryssat. Att inom fem år införa en ”fair wage”, alltså en levnadslön, beskrivs som ”on track”. Detta ser H&M som något att vara stolt över. Men har man anledning till det?

Det pågår i Kambodja en kamp för en skälig levnadslön för textilarbetare. Regeringen, fackföreningar och arbetsköpare har kommit överens om att en sådan lön ligger på motsvarande ca 1050 kr i månaden. Den strejk som förts i landet har haft som mål att höja minimilönen till denna nivå. Vad regeringen istället valde att göra var att höja minimilönen till endast ca 640 kr. Provocerade av detta hån mot proteströrelsen vägrade arbetarna att blåsa av strejken och möttes då av regeringens brutala motaktion i form av polisvåld. Men H&M gör alltså bedömningen att en ”fair wage” är ”on track”.

Men det mest häpnadsväckande är inte det som stämplas som ”on track” utan vad H&M menar är rimligt att kalla ”done”. Projektet ”reward good sustainability performance with better business” ser H&M som ”done”. Det går ut på att de underleverantörer som lever upp till H&Ms hållbarhetskrav ska belönas med stadigt och långsiktigt samarbete. Detta till trots de arbetare som dagligen svimmar i underleverantörernas fabriker på grund av näringsbrist och de tre till sex månaders långa anställningskontrakt de erbjuds. Att bedöma detta som ett uttryck för ”good sustainability performance” kan inte vara något annat än en uppvisning i människoförakt och arrogans.

H&Ms roll i konflikten är klar. Med omkring 400 fabriker som producerar för H&M i Kambodja, och återkommande möten med regeringen, har de en betydande roll för Kambodjas ekonomi, och ett stort ansvar. Men H&M vägrar att ta detta ansvar.

Det går inte att dra någon annan slutsats: H&M agerar slavdrivare i Kambodja. I solidaritet med Kambodjas arbetare måste vi kräva förändring. Men också av ren självbevarelsedrift: vad är det som säger att H&Ms medverkan till svältlöner och ökade klassklyftor endast är något som man vill ägna sig åt i Kambodja? Vad utesluter egentligen att man är beredd att verka i samma riktning i Sverige om man bara kunde?

Anders-William Berg & Gustav Bertilsson

Medlemmar i Socialistiska Partiet/Göteborg