Kategoriarkiv: Historia

Ken Loach på Hagabion

The spirit of ’45 av Ken Loach

Labourpartiets storslagna valseger 1945 är startskottet för denna dokumentär om den engelska socialismens uppgång och fall. Från socialistiska reformer och förstatligande till Thatchers nedmontering. Flerfaldigt prisbelönade regissören Ken Loach (”Sweet Sixteen”, ”Hidden Agenda”, ”Land & Frihet”) presenterar här en fängslande dokumentär om en av Storbritanniens mest turbulenta perioder, tiden efter andra världskrigets slut. Ken Loach belyser med stor skärpa Storbritannien politiska förvandling.

Hagabion, fredagen 13:e september, kl. 18.30

Samtal efter filmen med Lars Henriksson från Folkkampanjen för Gemensam Välfärd

Sjätte juni, ingen vet varför vi firar

Och så kommer då turen att ge den svenska nationaldagen en avhyvling. Den sjätte juni; dagen ingen vet varför vi skall fira. Den konspiratoriske undrar om inte ledigheten bara är resultatet av lite nationalekonomisk huvudräkning – den sjätte infaller emellanåt under lördagar och söndagar, medan annandag pingst alltid är en måndag …

Nu är den röd i alla fall, vår blågula dag, införd av våra urfäder politikerna 1983 och helgdag sedan 2005. Så vi kan i ledighet bänka oss framför TV:n för en stunds påkostat hovfjäsk och viftande med pappersflaggor. För några veckor sedan skrev jag att den norska kulturen framstår som märklig och främmande. Den svenska är blott alltför bekant. Lika obekväma som vi tenderar att vara på en fest utan alkohol tillhands är vi när det kommer till svensk nationalkänsla. Antingen förlägna, ironiskt avfärdande eller i hetsigt, stelbent försvar av sill och nubbe, eller något annat, ofta matrelaterat, som man fått för sig att någon försöker ta ifrån en.

Svensk nationalism är en känslig fråga. Ingen salongsfähig politiker eller debattör vet riktigt vilket ben de skall stå på. Elisabeth Höglund drabbas plötsligt av insikten att nationalsången hyllar vårt brutala stormaktsarv och föreslår ny text av Benny Andersson. Vill man vara elak kan man undra vad vi skall hylla då, att vi slapp delta i Andra världskriget och åkte snålskjuts på Europas ruiner när vi kollektivt reste oss ur fattigdomen? Självklart finns det saker att vara stolt över, problemet är bara att de inte delas av alla svenskar.

Nazister och historielösa sverigedemokrater avskrivs lätt och snabbt som något otypiskt för ”oss” som nation. Knepigare blir det när vi skall hylla den demokratiska traditionen i Sverige, när flera av dagens regeringspartier länge var de bittraste motståndare till allmän och lika rösträtt. Medan den norska borgarklassen kämpade för landets oberoende och en någorlunda demokratisk konstitution satt Sverige som ett befäst fattighus och ruvade på unkna härskardrömmar. Varje framsteg som gjorts från den tiden i Sverige är ett steg bort från de drömmarna, i kamp mot de grupper som närt de drömmarna, låtit sabelhuggen regna över hungrande demonstranter och sökt allianser med Nazityskland. Jag betackar mig för att fira i det sällskapet.

Så finns förstås den andra nationalismen där vi skall hylla svenskars öppenhet för andra kulturer – eller mer specifikt deras mat – hur vi är världsbäst på innovation, individualism och rationalitet. Att öppenheten främst gäller maträtter som tidigare etablerats i New York undviker vi helst att nämna, och vad gäller vår starka individualism har vi ett riksdagsparti på närmare tio procent som symptom på att den kanske inte alltid är så där våldsamt välkommen. Prov på denna typ av nationalism fick vi när prinsessan Madeleine kritiserades för att ha valt en klänning av en italiensk designer och inte en av våra ”egna”. Om kungahuset inte är en reklampelare för svenskt företagande så kan det vara.

Men nationaldagen är inte de hornbågade reklamarnas, entreprenörernas och snille­industrins dag, det är Kungssångens, hittepå-folkdräktens och folkdanslagens dag – då vi firar något som inte kan nämnas utan att det vittrar sönder.
Om den norska nationaldagen är ett uttryck för ett Norge som inte finns, så är den svenska ett uttryck för ett Sverige som ingen vill ha.

Johannes Jensen

Insamling till Björn Rönnblads minne‏

Vår nyss bortgångne kamrat Björn Rönnblad förde en ständig kamp för en bättre och rättvisare värld. Han engagerade sig i det lilla och det stora, i det nära och det avlägsna och metoderna varierade. Samtal, diskussion, debatt, publikation, demonstration, ockupation och allt med samma glöd. Förutom engagemang och glöd så var en förutsättning för detta också Björns stora kunnande. Det var ett resultat av studier men också av möten med andra i olika sammanhang.

Låt oss hjälpas åt att föra Björns kamp vidare genom att bidra till tidskriften Röda Rummets insamling till hans minne!
Målet med den är att genom ekonomiska bidrag kunna skapa förutsättningar för engagerade, unga människor att få möta andra i ett gemensamt erövrande av kunskaper inom marxistiskt och kritiskt samhälleligt tänkande. Insamlingen sker via tidskriften Röda Rummets plusgirokonto 13 04 07 – 0 och administreras av dess redaktion.

Läs också gärna Gus Kaage’s text om Björn och hans politiska gärning.

Manifestation på 1 maj till minne av de spanienfrivilliga

LaMano1maj2007

1 maj kl. 11.00-12.30

Gemensam traditionsenlig manifestation på 1 maj på Masthuggstorget kl 11 för arbetarrörelsen till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.

1936 slog det spanska folket tillbaka general Francos fascistiska kuppförsök. Det spanska inbördeskriget, som kom att pågå fram till Francos seger 1939, betraktades av arbetarrörelsens organisationer som en internationell angelägenhet. Från världens alla hörn strömmade fler än 35 000 frivilliga till Spanien för att stoppa fascismens framfart i Europa. Fler än 500 svenskar reste ner till Spanien för att strida mot Francos fascister, varav 170 personer stupade. Vi minns och hedrar deras insatser.

Huvudtal från SEKO Sjöfolk
Apelltal från arbetarrörelsens ungdomsförbund
Det blir även musik och bokförsäljning

På vårt bokbord kommer att sälja Kerstin Gustafsson-Figueroas nyutkomna bok ”Farsan, Spanien, kriget och jag” om hennes spanienfrivillige pappa till specialpris samt flaggor i den spanska republikens färger, som vi gärna ser i de olika 1 maj-tågen

Arrangörer är föreningen Svenska Spanienfrivilligas vänner i samarbete med ABF Göteborg

Martin Fahlgren 70 år: – En bokfond för radikal litteratur!

  • Var med och startade Marxistiskt Arkiv 2006.
  • Arkivet har bidragit till utgivningen av den franske historikern Pierre Broués Trotskijbiografi.
  • En bokfond skulle betyda fler tryckta böcker.

– Det var när jag började fundera på hur jag skulle fira min 70-årsdag som idén om att skapa en bokfond uppstod, berättar Martin Fahlgren för Internationalen.
– Jag är inte mycket för blommor och presenter. Men en bokfond, den skulle kunna bidra till att lösa ett problem som vi brottats med i arbetet med Marxistiskt Arkiv, nämligen hur finansiera utgivning av intressant radikal litteratur.

Marxistiskt Arkiv har publicerat en mängd böcker, men i digital form på arkivet. Men det är som Martin konstaterar dyrt att ge ut tryckta böcker, även i små upplagor. Det går dock om man bara kan finansiera utgivningen.
Arkivet har självt bidragit till utgivningen av tre böcker varav den franske historikern Pierre Broués Trotskijbiografi varit det mest omfattande.
– Med hjälp av en bokfond skulle vi kunna bidra till finansiering av fler bokprojekt, fortsätter Martin. Exempelvis skulle vi kunna ge ut Ernest Mandels Marxismens ekonomiska teori, som nu finns översatt till svenska och utlagd i digital form på Marxistiskt Arkiv. En bok som fortfarande står sig trots att den gavs ut på 60-talet.

Martin själv har varit aktiv inom den radikala vänstern sedan mitten av 60-talet. Det var denna bakgrund och hans arbete med datautbildningar, operativsystem och programmering som ledde fram till att det digitala Marxistiskt Arkiv såg dagens ljus 2006.
Arkivet har utvecklats till att bli en av de viktigaste inhemska källorna till kunskap om vänsterns teori och praktik. Både i historisk bemärkelse av äldre politiska inlägg av framstående radikala teoretiker och debattörer, och vad gäller den dagsaktuella debatten, som arkivet försöker spegla genom att publicera relevanta artiklar av olika debattörer och organisationer.

– Även om det är svårt att bedöma exakt vad det betyder har vi i genomsnitt 4 000 besök per dag, konstaterar Martin. Vi vet genom olika reaktioner att sajten används som informationskälla av hela vänstern, och att även högskolor och universitet använder sig av den.
– Skapandet av en bokfond för att bidra till Marxistiskt Arkivs arbete kommer naturligtvis att hänga på hur många som är villiga att bidra. Vi kommer nu att skapa en stiftelse som uppfyller alla formella krav.
– Jag vill ta tillfället i akt att säga att vi är tacksamma för råd och tips om artiklar och böcker som kan vara av intresse för Marxistiskt Arkiv. Likaså vill vi gärna ha hjälp med översättningar och liknande. Man kan nå oss via: martin snabel-a marxistarkiv.se eller på www.marxistarkiv.se.

Hur bör vi minnas Trotskij?

– Zastreli! Zastreli! Skjut! Skjut!

Leo Trotskij under inbördekriget

Leo Trotskij under inbördekriget

Historikern Håkan Blomqvist gör en snabb svepande rörelse med armen och det går rysningar genom kroppen och lokalen i Göteborg där jag, tillsammans med femtio andra, befinner mig. Han citerar Trotskij, en av förra seklets mest hatade och älskade politiska figurer, som var överbefälhavare för de röda trupperna under det inbördeskrig som bröt ut i Ryssland efter oktoberrevolutionen 1917. I sin skrift Kommunismen och terrorn hade Trotskij under de här åren visat ett ansikte som kanske inte ens han själv kunnat föreställa sig bara några år tidigare. Han som blev vald till ordförande för arbetarrådet i Petrograd under den första revolutionen 1905. Han som fått namnet ”Pennan” på grund av sin litterära talang och outtröttliga agitation bland de ryska massorna. Nu stod ”Pennan” i ett svart pansartåg och skrev order om omedelbara avrättningar. “Zastreli! Zastreli!” Om solen bara lyser på borgerligheten ska vi släcka den!

Är det så vi ska minnas denne ledare för den första segrande socialistiska revolutionen? Ja, tyvärr, menar Blomqvist. Det måste vi. Det råder ingen tvekan om att de metoder Trotskij och bolsjevikerna använde beredde väg för det som senare kom att bli stalinismen. Men det finns andra delar av Trotskij som vi också måste minnas. Inte så att vi ska sitta och läsa hans texter som en religiös försöker tolka den helige skrift, vilket fallet delvis var under det 70-tal då den unge Håkan Blomqvist fick sitt trotskistiska uppvaknande. Trotskijs texter, precis som alla “klassiker”, måste läsas med kritiska ögon.

Trotskijs främsta bidrag till dagens revolutionärer är inte hans järnhårda nypor under inbördeskriget, utan de delar han utvecklade innan och efter att krigets logik tvingat revolutionen att militariseras. Här finner vi hans fokus på arbetarklassens självorganisering. Att arbetarklassen måste vara sin egen – fri från andra klassers inflytande. Här är Trotskijs poängterande av enhetsfronten avgörande, och som skulle kunnat vara en framkomlig väg för att stoppa den fascistiska utvecklingen i Europa på 30-talet. En front som är baserad på klassintressen och klassautonomi istället för att som sekteristen stänga in sig i sin egen grupp. Men också, så klart, Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som idag är hyperaktuell tack vare de revolutionära strider som inleddes i nordafrika för drygt ett år sedan. Att revolutioner hela tiden måste fördjupas, och att en socialism fri från förtryck och nöd är omöjlig att bygga utan att den sprids och därmed kan utnyttja en internationell arbetsdelning, såsom kapitalismen idag hämtar miljontals komponenter till sina produkter från världens alla hörn. Denna internationella socialism står inför svårigheter som Trotskij och bolsjevikerna inte kunnat föreställa sig. För dem var tillväxten en motor mot kommunism. För dagens socialister är tillväxten ett av de mest akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad, en insikt socialister måste tillföra alla de lärdomar vi genom åren samlat på oss. För vad det handlar om till syvende och sist är, med Trotskijs ord, följande:

”Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom. “

För att detta ska bli verklighet måste vi enligt Blomqvist idag hjälpas åt oavsett vilken grupp eller tradition vi råkar tillhöra. ”Så fort vi kan gå tillsammans så måste vi göra det”.

Inlägget har tidigare publicerats på vår syskonblog Röda Lund.