Riokonferensens ”gröna ekonomi” handlar inte om ett hållbart och rättvist system för att producera och fördela nyttigheter till jordens befolkning, utan om att öppna ännu en marknad för de väldiga mängder kapital som efter trettio års framgångsrik klasskamp samlats i borgerlighetens händer och nu desperat jagar avkastning.
I juni 1992 hölls FN:s Earth Summit i Rio, världens dittills största och mest högprofilerade FN-konferens. Mycket har hänt sedan dess, knappt något företag eller stad saknar hållbarhetsdokument eller grön dagordning. Och ändå har mänskligheten aldrig tidigare rört sig med sådan vansinnig fart mot en ekologisk katastrof som under dessa tjugo år. Utan att fästa sig vid detta ohyggliga misslyckande pekar slutdokumentet ”Den framtid vi vill ha” bekymmerslöst ut lösningen: Grön Ekonomi. Även om begreppet lindas in 283 frasrika paragrafer handlar det i klarspråk om att det nu är själva Jorden som säljs ut.

Den förkonferens som den svenska regeringen stod värd för i april menade till exempel att ”miljömässiga externaliteter” ska räknas in i varupriserna för att göra ”ekosystemets tjänster” synliga. Den långa förberedande FN-rapporten ”Towards a Green Economy” hoppas att ”regeringar fullt ut tillämpar principer för att den som använder eller förorenar betalar.”
Huvudlinjen från Rio 2012 är att om naturen till alla delar omvandlas till varor kommer marknadens osynliga hand magiskt att ställa allt till rätta igen. Samma kapitalistiska vinstjakt som ligger bakom den accelererande miljökrisen skulle alltså vara lösningen. Fan tro’t!
Politiken bygger på myten om ”allmänningarnas tragedi”, att allt som inte är privat egendom kommer att misskötas, ett liberalt fantasipåfund som vederlagts av bland andra ekonomipristagaren Elinor Ostrom.

En rapport från UNEP-FI, ett partnerskap mellan FN:s miljöprogram och finanssektorn (!), satte till exempel priset på människans användning av miljön till 6,6 tusen miljarder dollar år 2008 med prognos om 28,6 tusen miljarder år 2050. Man behöver bara dra ut kurvorna lite längre för att se det absurda i resonemanget: vad är kostnaden för att förstöra klotet i sin helhet? Och vem ska köpa det…

För det är knappast för lite marknadsmekanismer som präglat världen de senaste årtiondena, tvärtom har marknaden på område efter områden trängt undan politiken och demokratin.
Om det inte finns mycket att hoppas på från FN-konferensen pågick det parallella folkliga möten i Rio som stod för en motsatt hållning. Från Peoples Summit krävde ursprungsbefolkningar och bondeorganisationer en avkolonisering av jord och vatten. Och från den internationella fackliga konferensen kom skarpa ord som tog fasta på sambandet mellan miljökrisen och de sociala kriserna. I sitt slutdokument slog facken fast att orsaken till såväl den ökande ojämlikheten som miljöförstöringen är ”vår nuvarande vinstdrivna produktion och konsumtionsmodell” och att denna måste ”ersättas med en sant hållbar utveckling”. Det är mycket långt från den ”det som är bra för företagen är bra för Sverige”-hållning som länge varit förhärskande i de svenska industrifacken, men kuggar väl in i senaste LO-kongressens beslut att göra klimat- och miljöarbete till prioriterad fråga. Ett utmärkt tillfälle för miljörörelsen att bjuda in facken till gemensam aktivitet och för oss som bekymrar oss både om våra jobb och vår livsmiljö, att kräva att dessa ord omsätts i praktisk handling.

Lars Henriksson, Volvoarbetare i Göteborg