Trötthet och depression utmärker också de grekiska protesterna
Vänsterkoalitionen Syrizas enorma framgångar i de senaste två valen har entusiasmerat många

Kajsa Ekis Ekman kom till sommarlägret för att prata om Grekland och slå hål på myten om dess lata befolkning. Mytbildningen, som man kan ta del av i varenda nordeuropeisk tidning, handlar om att genom anekdoter och enskilda fall måla upp en bild av grekerna som lata, giriga och korrupta och sedan skylla hela krisen på dem.
– Det pågår en slags greek freak show, helt plötsligt har alla journalister blivit experter på grekiska taxichaufförers villkor, säger Kajsa som själv blev indragen i frågan när hon blev kontaktad om att arrangera en solidaritetsdemonstration för Grekland i Stockholm. Det ledde till att hon åkte ner för att skriva en artikel för DN:s räkning, och Leopard Förlag, som tidigare gett ut hennes debattbok Varat och Varan, hörde av sig om hon inte kunde skriva en bok.
Ett drygt år har Kajsa följt den grekiska utvecklingen på nära håll, och hon understryker att det har varit det mest dramatiska året sedan diktaturen föll 1974. Det har varit ett år av tvära politiska kast, som när dåvarande statsministern Giorgios Papandreou ena stunden utlovar en folkomröstning om de hårda sparpaketen för att i nästa avgå och ersättas med en teknokrat, men det har också varit ett år av stora protester.
Såväl på gatan som i val har grekerna visat sitt missnöje med de etablerade partiernas politik. I de flesta fall har protesterna inte lett till någon politisk förändring, vilket ytterligare har spätt på misstron mot de stora partierna och EU.

Boken om den grekiska krisen är inte riktigt påbörjad än, men Kajsa berättar att den kommer att kretsa kring två teman. Dels ska den närmare studera de myter som frodas i nordeuropeisk och amerikansk press, men den ska också handla om vad en depression faktiskt innebär för ett land och dess befolkning. För en ekonomisk depression är inte bara kalla fakta och siffror, det är också ett psykiskt tillstånd. När ekonomin faller samman och framtidens alla möjligheter försvinner innebär det också en personlig depression. I ett land som Grekland där dagens unga vuxna kommer ut från sina utbildningar och märker att det bara finns två val, antingen flytta utomlands eller hem till sina föräldrar, är det inte konstigt att självmordsfrekvensen stiger.

Rörande de myter som framförallt tysk press målar upp om det grekiska folkets lättja och genomkorrupta själar är Kajsa Ekman hård. Visst har det grekiska samhället många problem, så som ett klientsystem i politiken där man mer eller mindre köper sina röster med tjänster i offentlig administration som betalmedel, men att det inte är det som är orsaken till krisen. Dessa orsaker hittar man istället i den globala ekonomin.
– Den grekiska myten är ingen analys utan en moralkaka, man för över krisens orsaker från kapitalet till arbetarna, förklarar Kajsa och jämför med hur hög ungdomsarbetslöshet och osäkra anställningar i Sverige förklaras med ungdomens ointresse av att stadga sig.

Kajsa är inte ute efter att bortförklara det grekiska samhällets fel och brister, men hon ser hur mytbildningen har långt gående effekter på den europeiska befolkningens solidaritet och grekernas egen självkänsla. Hon förklarar vilken demoraliserande effekt det har att ständigt få höra att krisen beror på ens egen lathet och alltför bra villkor, när man jobbar hårdare och har lägre lön än stora delar av Europas övriga befolkning.
– Jag kan inte ens skämta om att någon är lat, det har blivit det mest laddade ordet i Grekland säger hon och berättar hur hennes grekiska bekanta förklarar att det värsta inte är att EU vill sänka deras löner och skära ner i den offentliga sektorn, det värsta är att de blir kallade lata.

Mytens demoraliserande effekt blir tydlig när man deltar i demonstrationer mot sparkraven. De liknar mest begravningståg, det finns ingen energi kvar. Därför är det viktigt att inte försköna den grekiska protestkulturen och de förändringar den skulle kunna leda till. Vi kan här i Sverige lätt överdriva betydelsen av till exempel en generalstrejk, som i realiteten oftast bara varar en dag på grund av att de grekiska fackföreningarna inte har någon strejkkassa.
Däremot är det enligt Kajsa Ekman tydligt att vänsterkoalitionen Syrizas enorma framgångar i de senaste två valen har entusiasmerat många greker och framförallt var tiden mellan valet och nyvalet vänsterns månad. Men med en extrem propaganda mot Syriza kunde grekerna skrämmas från att rösta på koalitionen, och efter nyvalet var det istället högerpartiet Ny demokrati som bildade regering. Greklands framtid är nu osäker och vad som helst kan hända. Inget tyder på att den nuvarande regeringen kommer att vika från sin kurs, och den stora splittringen inom den grekiska arbetarrörelsen gör det svårare att organisera protesterna. Det är inte bara vänstern som växer utan också fascismen och nu är det långt till nästa val.

Mikael Omstedt/Göteborg