Kategoriarkiv: Uttalande

Stoppa nedläggningarna av biblioteken i Göteborg!

Den borgerliga alliansens dråpslag mot folkbiblioteken

Onsdagen den 11 december presenterade Kulturnämnden i Göteborg förslag till omfattande besparingar inom kulturområdet. Sex folkbibliotek hotas av nedläggning: 300 m2, Älvstranden, Styrsö/Donsö, Trulsegården, Hjällbo och Kärra. Dessutom önskar man från politikerna sida dra in på bland annat Sommarunderhållningen, Kulturnatta, Urban Konst, Skolbio, Kultursommarjobben, Göteborgs film- samt danssatsning och utvecklingsstödet till Kulturskolan.

Sedan 1990 har, som en konsekvens av den alltjämt rådande besparingspolitiken i Sverige, mer än var tredje bibliotek lagts ner i Sverige. För Göteborg har det inneburit att flera bibliotek i förorten stängts, 5 av 7 bokbusslinjer lagts ner samt att sjukhus- och arbetsplatsbiblioteken i Göteborg helt har försvunnit. Nu ska alltså ytterligare sex bibliotek i Göteborg fogas till raden av nedlagda biblioteksenheter.

De senaste tio åren har också införandet av obemannade, så kallade Meröppna bibliotek blivit ett alltmer populärt och raffinerat besparingskoncept hos de styrande politikerna. På det här sättet hoppas de lyckas spara in på bibliotekspersonal genom att möta det växande behovet av biblioteksservice utan att bemanna de utökade öppettiderna. I Göteborg har man hittills infört den här typen av sparåtgärder på Askims, Kyrkbyns och Nya Hovås bibliotek.

Att de styrande politikerna i Göteborg önskar lägga ner så många bibliotek som möjligt, då det är nästan tre år till nästa val, är knappast någon slump. Tyvärr är det inte heller osannolikt att samma politiker, inför valet 2022, kommer att försöka blidka en missnöjd folkopinion genom att öppna upp något av de nedlagda biblioteken som obemannat Meröppet bibliotek. I exempelvis Hovås fanns ett bemannat folkbibliotek långt fram på 1980-talet. Biblioteket Nya Hovås startades upp 2018 i den nybyggda stadsdelen med samma namn, som obemannat Meröppet bibliotek, trots att önskemål om bemannat bibliotek framförts från befolkningen i den nybyggda stadsdelen.

Det är därför hög tid att vi biblioteksanställda, samt fackförbunden Vision/DIK , mobiliserar oss och folkopinionen utifrån kraven:

Stoppa nedläggningarna av biblioteken i Göteborg!

Bygg ut biblioteksverksamheten med prioritering i särskilt utsatta områden!

Nej till Meröppet/Lättöppet bibliotek!

Återinför sjukhus- och arbetsplatsbibliotek!

Per Hjalmarson (oberoende socialist)
Magnus Johansson (Socialistisk Politik)

Fjärde internationalen om Boilvia

Uttalande från Fjärde Internationalen om statskuppen i Bolivia:

This is no time for misrepresentation. Bolivia is suffering a brutal and violent coup d’état organized by a racist extreme right, which has begun to recover a political space and social backing in recent months in the Andean country. We denounce this coup and express our full solidarity with the Bolivian people!

In the early 2000s, Bolivian social movements in the countryside and cities, led by indigenous peasants, built a long and arduous process of struggle against neoliberal measures, which accentuated the country’s extreme poverty by privatizing everything, including water. Little by little, an anti-neo-liberal consensus was formed in the Andean country, and the right lost ground. Then Evo Morales, at the head of the MAS emerged as an electoral alternative to the regime. There was a pulsating, lively and intense process of mobilization and debate that brought Morales and García Linera to power in 2006. Bolivia’s history was changing, and a constituent Assembly with indigenous present and activity was formed, which shaped the Constitution that would transform Bolivia into a Plurinational State. In 2008, the extreme right, formed mainly by oligarchies of white landowners, attempted a coup d’état by blocking the approval of the new constitution. Pressure and popular mobilisation were immense, and the Constitution was promulgated in 2009. A moment of intense dispute over hegemony thus closed and a period of greater stability began under the leadership of the MAS.

With the favourable international economic and political context, Bolivia laid the foundations for economic stability with growth, income distribution and poverty reduction. These were little affected by the international crisis of 2008, which brought so many negative consequences for the world and for Latin America. During the years of Evo’s government, Bolivia transformed its state structure to broaden the forms of participation of indigenous peoples, quadrupled its GDP, reduced extreme poverty from 35.2% to 15.2%, and was the fastest growing country in the region. However, little by little, both because of the country’s structural limits and because of management errors, the so-called process of change began to show its limits. The tension between rhetorical well-being and a developmental and extractivist project led to serious crises in the government and the loss of support from its bases, as early as 2012. In addition to that, the difficulty of leadership renewal also reinforced the difficulty of sustainability of that process over time.

In Bolivia, the new constitution (promulgated in 2009 during Evo’s first term) allows only one re-election. However, it was understood that Evo’s first term, initiated under the previous constitution, did not count. He was therefore “elected for the first time under the new constitution” in 2009. He was then re-elected in 2014. Theoretically, he could no longer be a candidate. With the difficulty of renewing the leadership, the MAS proposed a referendum to decide if he could try again, and in 2016 Evo was defeated in the vote, his candidacy was prevented. He appealed to the Supreme Court and had his application approved. Under these conditions of attrition, in 2019, he was a candidate against Carlos Mesa, one of the bastions of neoliberalism that had been defeated in 2005 by social mobilizations. Evo won the first round of the elections in a poorly conducted and confusing process, and the opposition accused him of fraud. The OAS, with a political position to the right, has suggested new elections. Under pressure, Evo Morales accepted. But the extreme right has dealt a sinister blow.

The Bolivian extreme right, which had been defeated in 2008, returned with all its strength in an international context favourable to it, with Trump as president of the United States and Bolsonaro governing Brazil. Led by Fernando Camacho, a Christian fundamentalist, she gradually managed to convince the military to join the coup, and that decided the process.

There is no doubt that the equivocations of Evo Morales, García Linera and the MAS in leading the Bolivian change process contributed to the creation of conditions of social dissatisfaction and the construction of “democratic” arguments for the coup right. However, the coup did not take place because of the errors of Evo’s government, but to counteract its achievements and its symbolic weight: social inclusion, autonomy and the emancipation of so many native peoples, the reduction of inequalities and poverty.

The method used to force the resignation of the president was violence, with the burning of houses of relatives and sympathizers, rape and public humiliation. Shortly after the resignation, the violence is continuing and all supporters of Evo Morales are under threaten. There are reports of forced “disappearances” and arbitrary detentions. It is a classic coup d’etat, with a coalition of police, military and civic committees.

Evo Morales and his co-religionists do not deserve to be arrested or persecuted. The Bolivian population has suffered too much historically. We want and will contribute to them gaining the strength to recover their country. All solidarity with the Bolivian people, all solidarity with Evo Morales and his comrades, all solidarity with Bolivia. May the wind that brought the coup not last for long and may the Bolivian people recover the country. The struggle never ends!

They shall not pass!

14 November 2019

Uttalande: Stoppa utvisningarna av de sudanesiska flyktingarna!

Stoppa utvisningarna av de sudanesiska flyktingarna!

I skrivande stund har protesterna på Gustav Adolfs torg mot utvisningarna av 24 flyktingar till Sudan pågått i 54 dagar. Den politiska situationen och rättsäkerheten i Sudan är fortfarande instabil och så sent som i april i år dödades över 100 fredliga demonstranter i en massaker utförd av den dåvarande militära befälhavaren Burhan och Janjwaweed-ledaren Hemedti. Detta är bara ett exempel på den repression och politiska osäkerhet som råder i Sudan för människor som kämpar för demokrati och rättvisa. Politisk flyktingar från Sudan riskerar sina liv om de tvingas tillbaka till Sudan. Vi medlemmar i Socialistisk Politik kräver att utvisningarna av de sudanesiska flyktingarna stoppas och att den svenska regeringen visar prov på humanism och medmänsklighet.

Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal!

Styrelsen för Socialistisk Politik i Göteborg 191030

SP: Stoppa Turkiets krigsplaner mot Rojava!

För några dagar sedan gav Trump-administrationen besked om att USA inte kommer att motsätta sig en turkisk invasion av Rojava. Amerikanska soldater som finns i området kommer att dra sig tillbaka och därmed ge Turkiet grönt ljus.

Det är de syriska kurderna – i samarbete med araber och assyrier i den väpnade fronten SDF – som gått i spetsen i kampen mot IS med understöd av USA. Det är främst SDF som vi har att tacka för att IS idag är militärt besegrat.

Erdogans Turkiet har dock inte med blida ögon sett på hur den självstyrande regionen Rojava växt fram, ytterst oroat av att det är en inspirationskälla för kurdernas kamp för sina rättigheter i själva Turkiet, precis som med PKK har man terroriststämplat Rojavas styre. Sedan tidigare har man också ockuperat Afrin, en av Rojavas kantoner, med en flyktingvåg och svåra mänskliga lidanden som följd.

Det finns ingen anledning att idealisera styret i Rojava eller dess allianspolitik, vare sig med Trumps USA, Putins Ryssland eller Assad-regimen i Syrien. Likväl måste nu all kraft läggas på att stoppa det turkiska försöket att krossa Rojava

Det som nu behövs är en allomfattande global solidaritet med Rojava, att Erdogan på alla vis blir varse att ett krig skulle bli kostsamt för Turkiet. Den svenska regeringen säger sig att man med oro ser på utvecklingen och manar till besinning, men bara ord räcker inte. Vi kräver handling från regeringens sida.

Stoppa omedelbart all vapenexport till Turkiet!

Verka inom EU för att allt ekonomiskt stöd till Turkiet ska upphöra!

Ge direkt humanitärt stöd till Rojava!

Socialistisk Politik

9 oktober 2019

Bort med händerna från Venezuela!

Uttalande från Socialistiska Partiets Verkställande Utskott om Venezuela 6 februari 2019:

Den svenska regeringen har nu tillsammans med övriga EU-eliten ställt sej bakom den till president självutnämnde högerrepresentanten Juan Guaidó i Venezuela. Det är ett oerhört förkastligt steg. Margot Wallström har en serie motiveringar, alla ohållbara. Hon ser Guaido´som demokratiskt vald. Han tillhör nationalförsamlingen som hon anser demokratiskt vald medans hon anser att presidentvalet var ett fuskval. Sanningen är att internationella valövervakare inte hade några anmärkningar mot röstsammanräkningen i presidentvalet. Valet bojkottades ändå av en del av oppositionen. De hade länge krävt val men när regimen utlyste val bojkottade en stor del av oppositionen valen på USA:s inrådan.

Nationalförsamlingen väljs för sig, presidenten för sig i direkta val. Precis som kongress och president väljs separat i USA. Att stödja en representant för nationalförsamlingen som president därför att den valde presidenten inte utlyser val till presidentposten är oacceptabelt

Det vore som att ge Donald Trump åtta dagar på sej för att utlysa nytt presidentval under hotet att Nancy Pelosi (representanthusets talman) kommer annars att erkännas som president.

Otänkbart naturligtvis, men när de starka imperialistmakterna med USA i spetsen agerar exakt så i Venezuela då tycker Margot Wallström att det är i sin ordning Att USA beordrar fram regimförändringar i andra länder är tydligen en politik som den svenska regeringen sväljer med hull och hår

Situationen i Venezuela är förvisso svår. Oljeprisets fall har lett till ekonomisk bankrutt. Regimen har också begått misstag. Oförmågan att aktivt ta sej ur oljeberoendet liksom det faktum att regeringspartiet trots sitt socialistiska namn försökt administrera kapitalismen med regleringar istället för att styra mot antikapitalistiska förändringar av ekonomin. Detta har gett inhemska kapitalägare möjligheter till sabotage och kombinerat med sanktioner från USA har situationen blivit allt värre.

I det svåra ekonomiska läget lyckas högern vinna många människor till sina protestdemonstrationer. Men högerns politik representerar i verkligheten bara de välsituerade.

Och notera hur svenska massmedia noga undvikit att nagelfara den venezuelanska högern. Inga tillbakablickar på det förra kuppförsöket och vilken politik man då försökte införa. Inga redovisningar av de ekonomiska sanktionerna som riktats mot ett land som står på knä p.g.a. av det fallande oljepriset. Inga fördömandet av USA:s konfiskering av Venezuelas exportinkomster.Det är en enögd politik.

Varför inte nämna att kupphögern 2002 under de dagar de hade makten upplöste den demokratiskt valda nationalförsamlingen och den högsta domstolen? Till Västländernas applåder stödde borgerlig svensk massmedia kuppen. Nu stöder svensk massmedia åter en högerkupp. Och får stöd från regeringen.

Situationen kan komma att bli farlig och våldsam. Trump svarade på frågan om militär intervention är möjliggenom att säga att ”alla möjligheter är på bordet”. Kommer det till våldsam konfrontation är det troligast att USA först vill använda sej av sina högerextrema bundsförvanter i Brasilien, Colombia och Argentina. Vi kan få en situation där den högerextrema Bolsonaro-regimen sätter in sina trupper för ”att upprätta demokratin” i Venezuela. Margot Wallström och den svenska regeringen kommer då att vara medskyldiga som med politiskt stöd möjliggjorten ev. mänsklig katastrof.

Trump och övriga imperialister handlar inte utifrån omsorg om det Venezuelanska folket. Det handlar om olja och det handlar om att omintetgöra en regering som inte går i deras ledband. Det handlar om att krossa spår av vänstervågen i Latinamerika och i dess ställe installera högerextrema regimer.

Att Wallström kan uttala sej som hon gör vittnar om att europeisk kolonialistisk attityd även finns inneboende i socialdemokratiska politiker som Wallström. Europeiska och nordamerikanska regeringar ska enligt denna ideologi kunna avsätta och tillsätta regeringar i tredje världen. Det är en outhärdlig översittarmentalitet med djupa historiska rötter, något man måste ta fullständigt avstånd från.

Till Trump, Bolsonaro, Wallström, May, Macro och Macri med flera säger vi: Bort med händerna från Venezuela!

SP: Ge inte vika för borgerliga ultimatum

Ge inte vika för borgerliga ultimatum

-Mobilisera mot utpressningen

Att Centern och Liberalerna står för högerinriktad marknadspolitik har under en tid dolts bakom deras motstånd mot Sverigedemokraternas rasism. ”Anständigt”, har det hetat. Deras fräcka ultimatum till Stefan Löfven att, med Jan Björklunds ord, ”göra en rejäl högersväng” för att släppa fram en S-regering, demaskerar dem nu i sin ynkedom.

Här serveras krav på att öppna slussarna för mer av den högerpolitik som redan under de senaste decennierna producerat växande klyftor, social misär och rasism. Skatten ska sänkas drastiskt för höginkomsttagare som ska få ökat utrymme för ”rut”-tjänster, utförda av ”nyanlända” med särskilt låga löner beslutade av staten. Härtill ska marknadshyror införas i nyproduktionen så att välbeställda med tjockare plånbok gynnas samt arbetsrätten uppluckras så att resterna av anställningstrygghet förpassas till historien.

”Liberala reformer”, sammanfattar Annie Lööf det hela. Gott. Då vet vi att ”anständig” socialliberalism är ett avslutat kapitel för C och L. ”Liberalism” är lika med ”rejäl högersväng” och löntagarfientlig klasspolitik för att gynna de besuttna.

Inför sådan löjeväckande utpressning kan arbetarrörelsen aldrig vika sig, hur glädjande Alliansens sönderfall än må vara. All europeisk erfarenhet visar vad följden blir när en socialdemokrati gör upp med högern – jo, det är just C- och L-högern vi nu talar om – om den ekonomiska politiken..

Skärpt kapitalistisk marknadspolitik försvagar arbetarrörelsen ytterligare medan växande social otrygghet gynnar den nationalistiska och främlingsfientliga högern. Eftergifter för de ultimatum C och L ställer, i namn av att hålla Sverigedemokraterna borta, är i själva verket den bästa present dessa kan få.

Arbetarrörelsen, både S och V, måste resolut avvisa Centerns och Liberalernas utpressningsförsök. Blir följden nyval? Då tar vi det, med massmobilisering mot överklasspolitiken i fackföreningar och folkrörelser, på gator och torg. Gentemot en Allians i ruiner, sönderslitna Liberaler och anständighetsbefriad Center kan arbetarrörelsen samla ett växande samhällsblock kring välfärdsfrågor, jämlikhetslösningar, klimatansvar och social trygghet – mot både rasism och kallhamrade marknadsklyftor. Då tvingas den berömda ”mitten” bekänna färg, kvarvarande socialliberaler separera sig från marknadshögern och liera sig vänsterut.

Riskabelt? Visst, själva vår tid präglas av växande risk – till och med för överlevnad. Men att göra arbetarrörelsen och vänstern till den skärpta marknadskapitalismens femtehjul handlar inte ens om risk, utan om säker väg till nederlag.

Vänsterkrafterna måste nu förbereda motståndet underifrån. Attackerna mot lönerna, LAS, offentliga sektorn och strejkrätten måste mötas med folkligt motstånd som kan bära fram en vänster som i verkligheten kan utmana högerkrafterna, de nationalistiska så väl som de nyliberala.

Socialistiska Partiet 29 november

Vänstern måste gå i opposition, oavsett regering!

– Vänstern måste i detta historiska ögonblick bygga sig
stark som det enda parti berett att bedriva opposition utifrån de arbetandes intressen! Så kommenterar Socialistiska Partiets Verkställande Utskott den pågående regeringskrisen.
Läs hela uttalandet:

Som väntat röstades Kristerssons M-KD regering ned av riksdagsmajoriteten trots stödet från SD. Det har gått två månader sedan valet och ingen regering finns på plats. Det är ett tecken i tiden, med svenska mått mätt ett uttryck för politiskt kaos.

Det så kallade rödgröna blocket fick numerärt sett, om än med ett mandat, majoritet i valet jämfört med högeralliansen. Men redan på valnatten agerade en pompös Ulf Kristersson som om han vore den självklara kandidaten till statsministerposten. Politiskt kan vi konstatera att högeralliansen tillsammans med SD representerar en klar borgerlig majoritet i riksdagen. Att SD från första början velat sätta sin invandrarfientliga, rasistiska och chauvinistiska prägel på politiken har ingen heller kunnat undgå. Partiet har, i likhet med liknande partier runt om i Europa, lyckats vrida politiken åt höger och vill nu styra i samboförhållande med M och KD; det är logiskt.

Att Liberalernas Jan Björklund och Centerns Annie Lööf innan valet var tvungna att retoriskt distansera sig från SD hör till. Det finns trots allt skillnader bland de borgerliga partierna.

SD:s valframgång liksom Vänsterpartiets ökade stöd, är ett mått på polarisering i samhället. Det är just det som den spruckna högeralliansens så kallade mittenpartier uppfattar som ”extremism” i svensk politik. Å ena sida ett nationalistiskt parti med nazistiska rötter och å andra sidan vänstern. Jämförelsen är absurd men media reproducerar dumheterna tills det sätter sig i medvetandet på folk.

Att V ses som ett rött skynke av högern är inget att förvånas över men att socialdemokraternas Stefan Löfven marginaliserar V är bara ytterligare en följd av socialdemokraternas högervridning.
Klart är att ”mittenpartierna” inte kan backa från vad de tidigare sagt om SD:s inflytande i en borgerlig regering. Att frångå denna linje vore politiskt självmord. Borgerligheten lyckades klubba igenom en moderat till posten som talman med piruetter som inte lett någonvart. Onsdagen den 14 november blev en historisk dag första kandidat till statsministerposten som direkt röstades ner i riksdagen. ” Den allvarligaste krisen inom alliansen”, sa moderatledaren.

Ska vi vara glada för detta spektakel? Vi är socialister – antikapitalister – motståndare till all form av borgerlig politik. Att SD inte ska tillåtas diktera politiken i Sverige är det minsta man kan begära av politiker som bekänner sig till den borgerliga demokratin. Men det löser ingenting på sikt. Vi är emot alla regeringar som på ett eller annat sätt praktiserar nyliberalismens människofientliga dogmer och är därför även emot en borgerlig konstellation under den förskönande omskrivningen ”blocköverskridande”. Detta helt oavsett om det är Löfven eller Lööf som skulle fortsätta leda attacker mot arbetarrörelsen och utsatta grupper i samhället.

Det får inte råda minsta tvekan om vänsterns uppgift i detta politiska läge. Vänsterpartiet kan inte godkänna någon sådan regering. Människor som röstade på V och tusentals nya medlemmar har inte sökt sig till vänstern för att göra någon variant av borgerlig regering legitim.
Vänstern måste i detta historiska ögonblick bygga sig stark som det enda parti berett att bedriva opposition utifrån de arbetandes intressen. Denna hållning måste hämta kraft ur fackförenings- och sociala rörelser och hållas levande. Låt oss våga gå mot strömmen – och stå fast mot det parlamentariska schackrandet.

Socialistiska Partiets
Verkställande utskott,
14 november 2018

Debattinlägg om politisk taktik och SD

Ett debattinlägg om politisk taktik från ett antal medlemmar i SP/GBG:

På förekommen anledning skulle vi vilja föra ett resonemang om yttrandefrihet, demokratiskt förhållningssätt, och frågan om när det eventuellt är motiverat att hindra sina politiska motståndare från att göra sin röst hörd.

Den normala utgångspunkten i ett demokratiskt samhälle måste vara att människor respekterar varandras åsikter, och andras rätt att framföra även de åsikter man själv finner förkastliga. Denna rätt måste rimligen innefatta även rätten att framföra så kallat extrema åsikter. En rätt att framföra harmlösa åsikter som ingen invänder mot, är inte särskilt mycket värd.

Yttrandefrihet innebär rätten att säga emot, och den rätten svarar mot den demokratiska plikten att lyssna på det ens meningsmotståndare har att säga.
Det är kort sagt sagt, som absolut huvudregel, demokratiskt otillständigt att hindra människor från att delta i det offentliga samtalet eller försöka hindra politiska partier från att ställa upp i demokratiska val. Detta måste rimligen gälla även dem som försöker skapa politiska motsättningar mellan arbetare och flyktingar.

Gränsen för det ovan sagda går enligt vår mening vid välorganiserade miliser som har till syfte att internera sina motståndare i läger och att hänga sina medmänniskor i lyktstolpar. När den sortens fascistiska grupper försöker ta det offentliga rummet i besittning har varje anständig demokrat ett ansvar att störa ut, blockera och jaga bort demokratins fiender från våra gator och torg. Det här är egentligen inget konstigt, det är tvärtom normal anständighet.

Konstigt blir det däremot, när delar av borgerligheten vill fly sitt personliga demokratiska ansvar genom att överlåta åt polisen att hantera de fascistiska våldsverkarna, eller när självutnämnda antirasister tar sig rätten att försöka störa ut partier som accepterar att verka inom demokratins ramar. Konstigt blir det med andra ord, när Ung Vänster får för sig att likställa SD med NMR.

Sverigedemokraterna är ingen beväpnad fascistisk milis! Det är häpnadsväckande att detta ens ska behöva påpekas.
Sverigedemokraterna står dock för en politik som på alla plan är fullständigt förkastlig. De tar konsekvent parti för företagens rätt att öka sina vinster, för mäns rätt att behandla kvinnor illa och för rasisters rätt att hata invandrare.

Stödet för SD beror emellertid inte på att deras politiska förslag förtjänar att tas på allvar. Stödet för SD beror på att S och M inte ens förmår se de problem som SD visserligen ser men inte kan lösa. Stödet för SD är en konsekvens av de övriga partiernas politiska oförmåga.

Därför presenterar SD heller aldrig några fungerande lösningar på de problem som plågar vanligt folk: arbetslöshet, sexuellt våld eller hot om deportationer. Likt alla andra etablerade partier i riksdagen, är SD:s affärsidé att presentera problem, för att sedan säga: låt oss fixa detta, genom att ge oss på en grupp som egentligen är oskyldig till era problem. I mötet med den politiskt oförmögne, kan den politiskt olämplige framstå som handlingskraftig.

Vårt demokratiska ansvar som antirasister är därför inte, och kan inte vara, att fysiskt konfrontera SD på gator och torg. Så länge SD som parti väljer att respektera demokratins spelregler, saknas det anledning att förneka dem tillträde till demokratins arenor. Skulle det i framtiden visa sig att SD:s nyvunna respekt för demokratins spelregler är fernissa kan vårt ställningstagande naturligtvis behöva omprövas.

Vårt demokratiska ansvar som antirasister är att lyssna på de erfarenheter av klassamhället som SD:s väljare bär på. Vårt ansvar som demokratiska socialister är att därefter presentera fungerande politiska lösningar på de problem som det svenska klassamhället ger upphov till.

Eftersom vi tror oss ha något eget att säga om det som förtjänar att talas om, har vi med andra ord ingen anledning att ställa oss vid sidan av, och skrika om andras så kallade värdegrund. Vi litar nämligen på våra egna ord och idéer. Men viktigast av allt är att vi litar på arberklassens egen förmåga att genom egna erfarenheter och politiska strider själv se med vem man har gemensamma intressen mot överklassen.

Magnus Johansson
Roger Hultgren
Mikael Åhman
Anita Blixt
Medlemmar i Socialistiska Partiet Göteborg

Stoppa angreppen på Hamn4an!

Uttalande:

Idag meddelade Gothenburg RORO Terminal att de kommer att sluta samarbeta med Hamnarbetarförbundet i roroterminalen i Göteborg.
Det fack som företräder 80% av arbetarna kommer inte att få någon information och förtroendemannalagen kommer inte att gälla.

De skyddsombud som valts av de anställda kommer inte att få delta i det lagstadgade arbetet med arbetsmiljön. Det har inte föregåtts av några särskilda konflikter på terminalen utan är ett direkt ingrepp av de centrala arbetsgivarorganisationerna, Svenskt Näringsliv och Sveriges Hamnar och deras försök att krossa Hamnarbetarföbundet.

Hamnen i Göteborg ägs av kommunen och det ligger inte i göteborgarnas intresse att bidra till arbetsgivarnas antifackliga kampanjer. Oavsett vilka formaliteter som finns kring driften av Göteborgs hamn är den en kommunal angelägenhet. Kommunstyrelsen och styrelsen för Göteborgs Hamn måste därför gripa in för att stoppa det pågående angreppet på de fackliga rättigheterna för majoriteten av de anställda och deras möjlighet att delta i arbetsmiljöarbetet.

Avdelningsstyrelsen för Socialistiska Partiet Göteborg

Stöd kexarbetarna! Rädda jobben!

Uttalande från SP Göteborg:

Igår, torsdagen den 18 januari, fick de anställda på Orkla Confectionay&Snacks information om att företaget har planer på att lägga ner produktionen på Göteborgs Kex i Kungälv.Tanken är att flytta den till Lettland. Enligt Orkla beror planerna på att utvecklingsmöjligheterna av nuvarande fabrik är begränsade och tanken är att bygga en ny fabrik i Lettland. Nu skulle det ju vara möjligt att bygga i Kungälv också, men de låga lönekostnaderna lockar. Dessutom är ju inte Lettland känt för att ha så mycket av facklig organisation.

En 130-årig industrihistoria riskerar att gå i graven. 350 anställda riskerar att bli utan jobb och Kungälvs Kommun mister sin största privata arbetsgivare. Detta får inte ske! Det är inte första gången detta sker, vi minns Läkerol i Gävle och Findus i Bjuv, bara för nämna ett par exempel. Livsmedelsarbetareförbundets ordförande Eva Gouvelin sägeri ett uttalande: ” Utflyttningen av Göteborgs Kex till Lettland måste stoppas! Det är ett totalt feltänk att kalla sig hela Sveriges kexfabrik och samtidigt flytta produktionen utomlands. Det går helt enkelt inte ihop och vi kommer tillsammans med våra ombudsmän att vända på varje sten i de förhandlingar som nu följer”.

Det är bara att hålla med och nu gäller det att samla alla goda krafter för att stödja Livsklubbens kamp för att rädda jobben.
Socialistiska Partiet stödjer och ställer sig helhjärtat bakom Livsklubben på Orkla Confectionay&Snacks i Kungälv.

Vi uppmanar alla goda krafter:
Skriv insändare! Skriv protestbrev! Skriv solidaritetsuttalanden! Låt Orkla få veta vad ni tycker!
Stöd kexarbetarna! Rädda jobben!

Avdelningsstyrelsen för Socialistiska Partiet Göteborg