månadsarkiv: maj 2014

Vänstervindar i EU-valet

EU-valet är över. Moderaterna bestraffades och rasade; Alliansen är skakad medan socialdemokratin står och stampar på samma ställe.

I svensk politik kan vi tydligt skönja en polarisering mellan å ena sidan de som vill ha välfärd utan vinst och som mobiliseras i antirasistisk kamp, och å andra sidan de som förespråkar fortsatt nyliberalism med SD som en rasistisk svans. Den politiska EU-kartan, sett ur svenskt perspektiv, är förändrad och det är ingen tvekan om att man kan tala om vänstervindar. 63 procent av MP:s väljare betraktar sig som vänster. För F! är siffran 85 procent. I gruppen 18-30 år får F! 17 procent och MP 24 procent medan SD får 7.

De rekordstora manifestationerna efter Kärrtorp och attacken på Möllan har visat på hur utbredd denna tendens är. Den feministiska och antirasistiska vågen har skapat aktivitet på skolor och arbetsplatser när de som studerar och arbetar där börjat organisera sig antirasistiskt. Sjuksköterskor har tagit strid för högre löner medan andra protesterat mot försämringen av välfärden och de ökade klassklyftorna. Kamper skär in i varandra och skapar styrka och dynamik.

Det sjuder av progressiv politisk debatt i den unga delen av befolkningen och därför måste man fråga sig varför Vänsterpartiet stannar på 6,3 procent, en ökning med ynka 0,6 procentenheter och mediokra 8-9 procent i gruppen 18-30 år. Svaret stavas med stor sannolikhet F! men också att Vänsterpartiets väljare inte ser EU som lika viktigt som riksdagen. Vänsterpartiets uppgift i dagens delade parlamentariska vänster har kommit att bli att driva frågor kring välfärd och arbete och då är det främst riksdagsvalet som räknas.

I övriga Europa kan vi också se samma tendens till polarisering. Extremhögern gick starkt framåt i ett antal länder såsom Storbritannien, Holland, Danmark och framförallt Frankrike. Här har Marine Le Pens anhängare utnyttjat socialdemokraternas rakt igenom borgerliga åtstramningspolitik. Det är rasismen, nynazismen och fascistoida bruna grupperingar vi ser röra sig framåt genom att ifrågasätta EU-projektet. Det är illavarslande med extrema chauvinister i ett Europa som domineras av kapitalismens nuvarande ekonomiska kris. Men det som i media inte uppmärksammas lika mycket är de starka framgångarna för den radikala vänstern runt om i Europa; i Grekland i form av ett att Syriza blev största parti med 27 procent av rösterna, mot 5 procent i EU-valet 2009. Det kan jämföras med nynazistiska Gyllene gryning, som fick 9 procent. Även i Belgien lyckades den radikala alliansen mellan före detta maoister och trotskister flytta fram sina positioner. I Spanien straffade väljarna högerns Partido Popular och socialdemokraternas PSOE som tillsammans stått för en reaktionär ekonomisk och social politik. För drygt ett år sedan möttes politiken av en massiv folklig rörelse kallad indignados. Den tre månader gamla konstellationen Podemos som hämtar sin kraft ur proteströrelsen fick inte mindre än fem platser i Europaparlamentet. Teresa Rodriguez från det trotskistiska Izquierda Anticapitalista var nummer två på listan; den 32-åriga läraren kommer nu att använda denna tribun för att driva en antikapitalistisk politik.

Borgerliga och socialdemokratiska regeringar i både Sverige och Europa har nu i flera länder bestraffats av väljarna genom att både rasistiska partier och partier till vänster om socialdemokratin går framåt. Besvikna vänsteranhängare har på flera håll vänt traditionella vänsterpartier ryggen och förstärkt en antikapitalistisk inriktning.

Vi anser att det gäller för socialister att både delta i de rörelser som finns och växer fram, och ha en levande och konstruktiv intern diskussion där vi hittar vägar att slå följe kring gemensamma mål. Protester, kampanjer och rörelser måste fortsätta att ge injektioner i varandra. Vänstervågen får inte stanna i valbåsen i september för vi vet att Socialdemokraterna och Moderaterna är som sköldpaddan och haren. De springer i olika takt, men åt samma håll.

Socialistiska Partiets verkställande utskott
27 maj 2014

Välkommen till Socialistiska Partiet!

Sugen på att veta mer om Socialistiska Partiet? Har du kanske funderat på att bli medlem?
Läs vår broschyr om vår organisation och vad vi arbetar för. Klicka på bilden nedanför eller läs vidare!

Socialistiska Partiet

Socialismen anser vi är det enda alternativet till dagens kapitalism. Kapitalismen som system förstör klimat och människor och lever på krig och mänskligt elände. Med socialism menar vi ett samhälle där dess viktigaste tillgångar ägs gemensamt och demokratiskt och inte av den minoritet som idag kontrollerar och berikar sig på andras arbete. De destruktiva krafterna av det mänskliga livet har blivit överflödiga och måste därför avskaf- fas.

Som socialister deltar vi i kamp där människor försöker bryta med kapitalismen och försvara sina intressen. Vi är inga politikerproffs som levererar valfläsk vart fjärde år och sen nöjer oss med det. Att ställa eller inte ställa upp i val är för oss socialister ingen princip – det avgörande är att i praktiken föra en antikapitalistisk linje som gagnar de arbetande och sämst ställda i samhället. Detta kan göras i parlamentariska församlingar men framförallt i den utomparlamentariska kampen.

Internt diskuterar vi erfarenheterna från de rörelser vi deltar i och tar fasta på hur kampen bäst kan föras vidare. Det är det som är grunden för vår organisation – arbetet för att klasskampen ska bli så framgångsrik som möjligt och de socialistiska idéerna få spridning. Vi försöker inte ta över eller pracka våra förslag och erfarenheter på andra. Vi försöker uppmuntra de som kämpar att lära och utvecklas. I rörelsen och i kampen föds det absolut viktigaste: Insikten om att man inte är ensam och att det går att påverka och förändra!
Många av våra medlemmar deltar också i den bredare debatten om vilken väg vänstern bör gå. Genom bl.a. de teoretiska tidskrifterna Röda Rummet och Tidsignal analyserar medlemmar i Socialistiska Partiet samhällets utveckling och vad socialisters svar bör vara på de problem och lösningar vi ställs inför. Det räcker inte bara med ”att göra”, man måste även veta vart man vill och varför. Teori och praktik måste gå hand i hand. Genom Bokförlaget Röda Rummet ger vi ut socialistiska klassiker tillsammans med dagsaktuella analyser och historiska romaner.

Antikapitalism

Socialistiska partiet vill avskaffa kapitalismens fåtalsmakt, där kortsiktig vinst för några få går före allt annat. Vi arbetar för ett socialistiskt samhälle där storföretag, banker och naturresurser ska ägas gemensamt och skötas demokratiskt med hänsyn till de ekologiska ramar naturen ger.

För att genomföra denna ekosocialistiska inriktning måste vi bygga ett samhälle med demokratisk och jämlik självförvaltning utan privilegier eller fallskärmsavtal. Bara en grundlig samhällsomvandling kan lösa planetens ödesfrågor:

  • Den globala uppvärmningen, miljöförstöringen, krigen och den extremt ojämna fördelningen av resurser mellan människor i världen.
  • För att ta några steg mot detta idag krävs det enhet, sammanhållning och kamp för gemensamma intressen mellan alla delar av den moderna arbetarklassen. Fackföreningarna måste vara demokratiska och slåss både för sina medlemmar och för dem som står utan jobb.
  • Vi är feminister, sexism och förtryck av HBTQ-personer måste bekämpas. Vi säger nej till rasism och de imperialistiska krigen för olja och strategisk kontroll.
  • Som den svenska sektionen av Fjärde Internationalen kämpar därför Socialistiska Partiet för uppbygget av ett nytt antikapitalistiskt socialistiskt arbetarparti. Vi har idag avdelningar från Malmö i söder till Umeå i norr.
  • Medlemskap i SP

    Medlem i SP blir du när du valts in av en lokalavdelning och betalat medlemsavgiften. Storleken på medlemsavgiften bestämmer du själv men minimibeloppet är 100:-/ månad, eller 500 kronor i halvåret. För skolelever utan inkomst är avgiften 150:-/halvår. Det bästa och enklaste är om du har en automatisk överföring varje månad till avdelningens konto.

    Det kan se lite olika ut från ort till ort hur man välkomnas till partiet eller väljs in. Inval av medlemmar har vi för att vi dels ska få träffa dig och se vilka förväntningar och tankar du har kring ett medlemskap. Men också för att ge dig möjlighet att innan du blir medlem ta reda på om Socialistiska Partiets politiska uppfattningar och mål överensstämmer med dina. En sådan träff ger dig möjlighet att lära känna och ställa frågor till dina blivande partikamrater.

    Ibland vet den nye medlemmen nästan allt om partiets politik och historia, men ibland kanske personen vet mindre. Då är det SP:s skyldighet att erbjuda dig en grundläggande politisk skolning eller ge dig tips på material att läsa. Som medlem kallas du till avdelningsmöten samt till olika aktiviteter som lokala avdelningar organiserar eller deltar i. Du får också regelbundet medlemstidningen Socialistisk Information där vi debatterar och diskuterar partiets politik och erfarenheter. Lokalt finns också s.k. “mail-listor” för en mer daglig och snabbare kommunikation över Internet.

    Om du inte har möjlighet att vara aktiv medlem i partiet kan du bli “stödmedlem”. Då betalar du in en stödsumma på 50 kronor i månaden, eller 200 kronor i halvåret, och får info om partiets aktiviteter och tidningen Socialistisk Information. Som stödmedlem har du dock inte möjligheten att påverka partiets beslut eller delta i våra formella interna debatter och diskussioner.

    Fjärde internationalen

    Fjärde Internationalen är en världsomfattande socialistisk rörelse som grundades 1938 som en reaktion på den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen.

    De var bara en handfull medlemmar i några få länder, förföljda av såväl fascister som stalinister liksom de ”demokratiska” ländernas polis, som strax innan det andra världskriget samlades för att bilda en ny socialistisk international.

    Trots åtskilliga svårigheter och motgångar genom åren, har Fjärde Internationalen sakta men säkert växt till en världsomfattande rörelse och finns idag i runt 50 länder och samlar 10 000-tusentals i kamp för socialismen. Fjärde Internationalen strävar idag efter att, tillsammans med andra socialistiska radikala strömningar, skapa antikapitalistiska partier för att lösa den nuvarande kapitalistiska krisen på de arbetandes villkor. Kampen och taktiken ser olika ut i olika länder, men vi delar alla samma mål.

    I Amsterdam, Islamabad och Manilla har Fjärde Internationalen skolor dit medlemmar på stipendier kan åka för att utbilda sig politiskt, och där konferenser och ledningsmöten hålls.

    Att vara organiserad i en internationell organisation gör det möjligt att lära och inspireras av varandra, men också att ge varandra stöd.

    Solidaritet utan Gränser

    Solidaritet utan Gränser är en solidaritetsorganisation som startats av Socialistiska Partiet och som genom åren bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan, hjälpt Syriska föräldralösa barn, med mera.

    Veckotidningen internationalen

    Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen är partiets viktigaste ansikte utåt. Internationalen erbjuder bl.a. socialistiska artiklar och analyser som förhoppningsvis blir ett stöd för fackföreningsmedlemmar, miljöaktivister och antirasister att se tydligare på vad som händer i omvärlden. Det gäller både det som händer på hemmaplan och i vår värld. Varje medlem i SP förväntas ha en prenumeration på tidningen samt göra vad man kan för att sprida den och värva ytterligare prenumeranter.

    Under de mer än 35 år som Internationalen kommit ut är det läsarnas stöd och uppoffringar som möjliggjort dess existens. Kapitalismens nuvarande kris påminner om krisen från 30-talet. I ett sådant läge används högerns totala kon- troll över media för att vilseleda folk, den högeroffensiven och dess åtstramningspolitik förutsätter människors uppgivenhet och passivitet. Det är just därför en socialistisk press är så viktig.

    Avslutning

    Vi försöker gräva där vi står, och ju fler vi blir, desto fortare kommer vi lyckas gräva den grav som ska bli kapitalismens.

    I våra Grundsatser och i vårt Handlingsprogram, som du kan beställa från oss eller läsa på vår hemsida, presenterar vi våra lösningar på de mest akuta uppgifterna att ta itu med i samhället idag. Vi går också in på vilka lärdomar man kan dra av den socialistiska rörelsens framgångar och bakslag i historien, samt ge vägledning och råd kring hur vi kan ta strid mot klassamhället och påbörja bygget av det samhälle vi kallar socialismen.

    Gå med oss i Socialistiska Partiet och stöd kampen för en framtid att tro på!

    Socialistiska Partiet

    Box 7043
    402 31 Göteborg
    info@socialistiskapartiet.se
    www.socialistiskapartiet.se
    telefon: 0720 283363
    Centralkassa pg 67 81 68 – 6
    Kampfonden pg 3 96 91 – 1

    internationalen

    Box 5073
    121 16 johanneshov
    www.internationalen.se
    intis@internationalen.se
    Telefon: 08 – 31 70 70
    Prenumerera: 031 – 24 15 13

    Bokförlaget röda rummet

    Box 601, 58107 Linköping
    forlag@rodarummet.org
    rodarummet.wordpress.com

    RidSkriften röda rummet

    Box 7043
    402 31 Göteborg
    www.rodarummet.org
    redaktion@rodarummet.org

Solidaritet med Borotba

Med anledning av den spända situationen Ukraina och det fascistoida hotet mot landets vänsterkrafter anordnar Socialistiska Partiet en stödkampanj för våra ukrainska kamrater. Kamraterna i fråga är alla de som fått uppleva Kiev-juntans våld och orättvisor. Av dessa är den stora organiserande kraften det socialistiska samlingspartiet Borotba, ett parti har fått förstahandsupplevelser av regimens brutalitet. Det kanske mest tragiska exemplet är Odessa-massakern då kamraterna Andrew Brazhevsky och Vyacheslav Markin från partiet blev några av offren för juntans fascistiska stormtrupper. Borotba lät sig emellertid inte skrämmas till tystnad. Borotbas kamp fortsätter och de växer för var dag, men de behöver allt internationellt stöd för att kunna bygga en organisation som kan bli ett brinnande ljus för människovärdet i det blå-bruna mörkret som idag dominerar Ukraina. Just därför lanserar Socialistiska Partiet denna solidaritetskampanj.

Borotba

Kampanjen kommer gå under namnet ”Göteborgs socialister i solidaritet med Borotba” och kommer huvudsakligen gå ut på pengainsamling. Skramling med pengabössa, mottagande av donationer och spridande av information om den socialistiska oppositionen i landet kommer vara det huvudsakliga arbetet. Pengarna kommer skickas via Socialistiska Partiet direkt till Borotba, men alla organisationer som väljer att delta kommer att få en lika stor del i hälsningen. Kvitto kommer förstås skickas till alla de inblandade som vill veta att processen gått rätt till.

Rättvisepartiet Socialisterna, Kommunistiska Partiet, Vänsterpartiet och Syndikalistiskt Forum har redan kontaktats om intresse och vi inväntar svar om deras engagemang. Om intresse finns för medlemmar inom dessa organisationer, andra eller hos fristående sympatisörer för att hjälpa till med pengainsamling eller annat – kontakta oss!

Socialistiska Partiet i Göteborg

gbg@socialistiskapartiet.se

 

Socialistiska valarbetare

Vill du vara med och göra en aktiv insats för en radikal röst underifrån mot både marknads-    diktatur, politikermygel och blåröd högerpolitik?

Kom med i kampen du också och bli valarbetare för Socialistiska Partiet inför kommunalvalet i Göteborg i september månad!

Vi välkomnar såväl stora som små insatser. Kanske kan du sätta upp våra valaffischer och dela ut våra flygblad i ditt bostadsområde, på din arbetsplats eller bland intresserade vänner i din närhet? Eller dela ut valsedlar under förtidsröstningen eller på valdagen? Eller kanske hjälpa oss med ett ekonomiskt bidrag för att trycka upp fler affischer, flygblad, klistermärken och knappar?

Välkommen att ta kontakt med oss: 031-24 15 13 eller gbg@socialistiskapartiet.se
PG 72 19 01 – 7 (Socialistiska Partiet Göteborg)

Tack på förhand – tillsammans bygger vi ett rödare och mer solidariskt Göteborg!

1975092_10152411581985348_1179610150_n

Årsmöte 140524

Socialistiska Partiet kallar till årsmöte lördagen 24 maj kl. 13.00 på partilokalen. Fika serveras. Alla medlemmar hälsas välkomna!

2014-01-25 15.55.01

Ny valsajt

10174923_874589725900885_8874019016227292405_n

Besök Socialistiska Partiets nya valsajt Valrörelsen. Där kan du bland annat läsa om socialisterna i Göteborgs valkampanj. Håll till godo.

http://valrorelsen.se/

 

Affischering i Hjällbo

Affischering 6 i Hjällbo. Samling söndag 18 maj kl. 12.00 vid spårvagnshållplatsen. Alla medlemmar och sympatisörer är välkomna att hjälpa till.

3-sides-s

 

Inga rasister i Göteborg!

10302117_890670760950476_1899009835565111377_n

Vill vi ha rasister som står oemotsagda på våra torg här i Götet? Nej, såklart inte!

Tisdag 13 maj kommer Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och deras toppnamn i EU-valet, Peter Lundgren, till Götaplatsen för att hålla torgmöte. Vi ska göra detta så svårt för dem som vi bara kan!

Det kommer alltså att bli en motdemonstration i syfte att störa SD:s torgmöte så mycket det går, t ex med megafoner och slagord, eller andra grejer som låter mycket för den delen.

Samling kl 11.00 längst upp på Avenyn, framför biblioteket. Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party!

Vi önskar att alla som vill delta håller sig till följande:
– Inga organisationssymboler. Plakat och banderoller med politiska budskap är däremot helt ok.

H&M agerar slavdrivare i Kambodja

Den hållbarhetsrapport H&M släppte torsdagen den 10 april är omöjlig att ta på allvar. I rapporten används godtyckliga metoder för att visa på den ”hållbara” utvecklingen i företagets verksamhet. För detta används bedömningsskalor som går från ”more to do” till ”on track” till ”done”. Den del av rapporten som berör arbetsförhållanden och relationen till underleverantörer domineras av hållbarhetsprojekt med det intetsägande ”on track” ikryssat. Att inom fem år införa en ”fair wage”, alltså en levnadslön, beskrivs som ”on track”. Detta ser H&M som något att vara stolt över. Men har man anledning till det?

Det pågår i Kambodja en kamp för en skälig levnadslön för textilarbetare. Regeringen, fackföreningar och arbetsköpare har kommit överens om att en sådan lön ligger på motsvarande ca 1050 kr i månaden. Den strejk som förts i landet har haft som mål att höja minimilönen till denna nivå. Vad regeringen istället valde att göra var att höja minimilönen till endast ca 640 kr. Provocerade av detta hån mot proteströrelsen vägrade arbetarna att blåsa av strejken och möttes då av regeringens brutala motaktion i form av polisvåld. Men H&M gör alltså bedömningen att en ”fair wage” är ”on track”.

Vietnam, Kambodja, Thailand 2004 036

Men det mest häpnadsväckande är inte det som stämplas som ”on track” utan vad H&M menar är rimligt att kalla ”done”. Projektet ”reward good sustainability performance with better business” ser H&M som ”done”. Det går ut på att de underleverantörer som lever upp till H&Ms hållbarhetskrav ska belönas med stadigt och långsiktigt samarbete. Detta till trots de arbetare som dagligen svimmar i underleverantörernas fabriker på grund av näringsbrist och de tre till sex månaders långa anställningskontrakt de erbjuds. Att bedöma detta som ett uttryck för ”good sustainability performance” kan inte vara något annat än en uppvisning i människoförakt och arrogans.

H&Ms roll i konflikten är klar. Med omkring 400 fabriker som producerar för H&M i Kambodja, och återkommande möten med regeringen, har de en betydande roll för Kambodjas ekonomi, och ett stort ansvar. Men H&M vägrar att ta detta ansvar.

Det går inte att dra någon annan slutsats: H&M agerar slavdrivare i Kambodja. I solidaritet med Kambodjas arbetare måste vi kräva förändring. Men också av ren självbevarelsedrift: vad är det som säger att H&Ms medverkan till svältlöner och ökade klassklyftor endast är något som man vill ägna sig åt i Kambodja? Vad utesluter egentligen att man är beredd att verka i samma riktning i Sverige om man bara kunde?

Anders-William Berg & Gustav Bertilsson

Medlemmar i Socialistiska Partiet/Göteborg

 

 

1 Maj 2014 – Kyrkklockorna varnade för nazismen – socialisterna för nationalismen

Göte Kildén, Socialistiska Partiet/Göteborg:

Kyrkklockornas dova klang i Jönköping, när de i går för första gången sedan 1939 ringde för att varna för fara, blev en stämningsfull bakgrund när Jönköpingsborna  i tusental visade vad de tyckte om nazisterna i Svenskarnas parti när de försökte att invadera både stadens gator och arbetarrörelsens I maj.

Allt väl så långt. Men för mig stockade sig besvikelsen långt in i hjärtat och det var inte bara bokstavligt iskalla vindar som pinade Göteborgs gator när den traditionella arbetarrörelsen ställde upp sig för att demonstrera på denna arbetarklassens internationella högtidsdag. Jag hade tänkt mig att demonstrera i Vänsterpartiets tåg under de socialistiska hamnarbetarnas banderoll ”Kamp för trygga anställningar – Mot dumpning av arbetsvillkoren” och inventerade hela tåget vid uppställningen på Andra Långgatan.  Men hur jag än letade fann jag inte en enda internationell banderoll i leden. Varför? Jo, självklart för att inte störa bilden av ett regeringsfähigt vänsterparti. Bilden av ett parti som klarar av att regera med nyliberalismens Stefan Löfvén och borgarna i Miljöpartiet utan bråk. Bättre då att vika ner sig i alla frågor som kan störa en rödgrön borgfred.

Under någon skälvande sekund stod det still i min skalle. Vad hade jag här att göra? Demonstrera på en nationell plattform – denna internationella kampdag? Hjärtat blev till en isklump och helt plötsligt, utan varsel, vände jag tvärt och gick ner till hamnen och bilparkeringen. Åkte i stället på besök hos en mycket gammal och sjuk kvinna i ett av de östra stadsdelarnas äldreboenden. Tillbringade sedan en varm stund med henne och åkte hem.

Men med mig hem hade jag Lars Henrikssons långa, men intensiva och flammande tal, från Socialistiska Partiets I majmöte på Järntorget. Ett tal där han vigt slungade ur sig det budskap som jag sedan gick för att leta efter i Vänsterpartiets tåg. Efter detta kändes det stort att sjunga den sista bortgömda versen ur Internationalen om att ”vi skjuta våra generaler”. Här nedan har jag valt att lägga ut Lasses framförande i sin helhet. De flesta politiska traditionella I majtal är som likt konfetti och girlanger, eller uppblåsta ballonger. Dagen efter är de borta, Nertrampade, ihopsjunkna. Men andra förtjänar att läsas ordentligt. De ger överblick och färdriktning. Detta är ett sådant. Varsågoda: 

10268544_10152367489658486_6628306251139614374_n

”Så var det Första Maj 1914. På banéren stod de vanliga kraven: 8-timmarsdag, rösträtt, socialism och så vidare. Men den överhängande frågan var freden. Krigsmolnen hade länge hopat sig i Europa och hållningen från arbetarrörelsen var entydig:

Man lovade internationell solidaritet och Internationalen sjöngs med ord om fred mellan folken och krig mot tyrannerna. Den här gången var det inte bara fromma förhoppningar. Den International man sjöng om hade vuxit till en mäktig massorganisation. En kraft med verklig förmåga att stoppa kriget. Och om det värsta ändå hände och kriget trots allt bröt ut skulle den användas till att välta det gamla systemet över ända.

Tre månader senare, 4 augusti, brakade helvetet löst. Det Andra Internationalen byggt upp under årtionden smulades sönder när dess ledare släppte allt vad de lovat och utlämnade sina medlemsmassor till krigets köttkvarn. Namn som Verdun, Somme, Marne, och Gallipoli blev symbolen inte bara för miljoner unga döda. Där dog även drömmen om en annan värld. Där lades också grunden för nästa våg av barbari, när dessa namn bara en generation senare ersattes av nya, Guernica, Auschwitz, Nanking, Hiroshima. Ja, hela det blodiga 1900-talets historia och huvuddragen av den värld vi ännu lever i, avgjordes under dessa sommarmånader för 100 år sedan.

Vi har ganska länge vant oss vid att väpnade konflikter pågår någon annanstans, som de eviga krigen i Afghanistan eller Irak där Sverige på sin höjd deltagit i USA:s expeditionsstyrkor. Eller i det vidriga inbördeskriget i Syrien, där mördarregimen i Damaskus beväpnad till tänderna för terrorkrig mot den egna befolkningen.

Hur som helst, det pågår någonstans långt, långt borta. Ett årtal är ju bara en siffra och det finns ingen magi i den men det är svårt att låta bli att tänka 100 år tillbaka och det som händer i Ukraina visar hur fort saker och ting kan ändra sig. Och även om vi väl inte går mot den okontrollerbara händelselavinen i ett Augusti 1914, har Ukraina varit ett slags diagnostiskt krisprov. Resultatet är lika deprimerande som en PISA-undersökning av Jan Björklund. Det visar till exempel hur tunn den demokratiska fernissan är hos det politiska maktskiktet i väst. Utan att blinka stödde de Ukrainas nya regering med antisemiter och öppna fascister på höga poster. Sådant går lätt att svälja så länge de lovar att agera indrivningsmän åt IMF.

Och när Putin och hans rövarbaroner å andra sidan spelar ut nationalismen och använder krisen för att öka sin makt svarar väst med militär upptrappning. USA sänder F15-plan till Baltikum och över hela Europa skramlas det med vapnen och i det fredsälskande Sverige träter regering och opposition om vem som kan rusta upp mest. I veckan beslutade regeringen att öppna svenskt luftrum för NATO:s spaningsplan i maj. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar om att det viktigt att ”nationellt… … höja försvarsförmågan”.

Spelet runt Ukraina leder inte till en världsbrand. Men med 100-årsminnet i bakhuvudet är den reflexmässiga slutsatsen att Sverige måste rusta upp obehaglig nog en påminnelse om är att krigsfaran aldrig kommer att försvinna. I ett system som bygger på hänsynslös konkurrens finns i kristider alltid risken för att denna konkurrens får en fortsättning med andra, våldsamma medel. Därför är det fortfarande arbetarrörelsens första plikt att bekämpa militarism och nationalism!

Sådant är lätt säga en sådan här dag under röda fanor och grönskande träd, omgiven av vänliga människor.   Men den egna verkligheten är alltid mer kaotisk och svårare att orientera sig i än historieböckernas, inte minst det är Ukraina en påminnelse om. Där finns alltid gränskränkningar, övergrepp, påhittade eller verkliga, politiskt maktspel, tokiga ledare och ärkehertigar som blir skjutna.

Och när mörkret sluter sig kring oss och höstvindarna tar fart. När ministrar talar allvarstyngt om hotet mot nationen, slaskpressens löpsedlar skriker efter hämnd för nationella oförrätter och hatpolitiker profiterar på rädsla och osäkerhet. Då kan ingen på förhand säga vem som står emot och vem som viker undan eller till och med hittar argument för att yla med vargarna. Det gick så lätt i arbetarrörelsen hösten 1914, det var det tsaristiska mörkret som skulle bekämpas, eller den preussiska militarismen, eller den brittiska imperialismen och så vidare.

För internationalismen är inte något smittkoppsvaccin som ger immunitet hela livet, ens om man fyller på genom att sjunga Internationalen varje Första maj. Den måste inskärpas igen och igen genom argument och diskussioner men framför allt genom daglig praktik. Internationalism måste helt enkelt finnas i den politiska vardagen, lika självklart som klassperspektiv, feministisk medvetenhet och förståelse för miljöfrågorna. I ord och handling. I solidaritet och gemensam politisk verksamhet över gränserna. Och då talar jag självklart inte om överhetens EU utan om att stå med de gruvarbetare som just nu är ute i den längsta strejken i modern tid i Sydafrika. Med dem deltar i försvarskampen mot vräkningar i Detroits sönderfallande stadskärna eller i jordockupationsrörelsen i Brasilien, de som arbetar för kvinnors rättigheter i den krigshärjade Swatdalen i Pakistan eller organiserar fattigbönder i Mindanaos djungel och samlar arbetslösa ungdomar i Grekland och Spanien. Genom vår International, Fjärde internationalen, finns vi där. Inte som några självutnämnda ledare eller en byråkratisk apparat som sitter och talar om vad som borde göras utan i ett jämlikt samarbete mellan aktivister i klasskampens många olika fält med respekt för dem vi kämpar tillsammans med.

Idag ligger internationalismen på historiska lågvattennivåer och vi är på många sätt sämre rustade idag än 1914.

Lika sällsynt som det är att höra ledande företrädare för arbetarrörelsen tala om klasskamp och klassmedvetande, lika vanligt är det att de talar om ”konkurrenskraft”, att ”vi” ( där ”vi” får variera alltefter den publik man vänder sig) tillsammans med EU, eller vi i Sverige eller vi i vårt företag eller vi på vår arbetsplats, ska kämpa på marknaden mot arbetare i andra världsdelar, länder, företag eller arbetsplatser om jobben. Ljusår från klassgemenskap och internationell solidaritet.

För bara ett par månader sedan fick vi ett av de mest extrema exemplen på detta tänkande när LO:s ordförande som idag ska tala på Götaplatsen, åkte över till USA tillsammans med VD för Stockholms Handelskammare för att lobba för TTIP. Om ni missat vad den förkortningen står för behöver ni inte skämmas. (Transatlantic Trade and Investment Partnership)

Det har knappt varit någon debatt om det i Sverige. Det handlar om ett handelsavtal mellan EU och USA som bland annat innebär att företag med hjälp av gummiparagrafer kan stämma stater för politiska beslut inför ett privatiserat rättssystem, dolt och utom räckhåll för demokratin. En hjärtefråga för storföretagen som satt sätta ramarna för EU:s hållning: ”Vi har tjatat och tjatat och det har gett resultat”, berättade Svenskt Näringslivs Olof Erixon stolt.

På detta lägger alltså LO:s ordförande ner energin i sin agitation. I en gemensam debattartikel i San Francisco Chronicle sa Thorwaldsson och Handelskammarens VD att ”handelspolitik inte är ett område som vänster och höger eller företag och arbetarrörelse bör slåss om ”eftersom hållbara jobb och uthållig tillväxt bara kan bli verklighet när företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga” (when business and labor are competitive) ”När företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga…”

I princip avsäger han sig här grunden för all facklig verksamhet. Vad är väl fackföreningarna, med sina krav på arbetsmiljö, arbetstidsregler och löner annat än något som försämrar konkurrenskraften? Och den som idag predikar konkurrenskraftens evangelium kommer att stå handfallen eller i värsta fall finnas på motståndarsidan den dag de härskande känner sig föranlåtna låta denna konkurrens fortsätta med våldsamma medel.

Även om en militär urladdning i Europa förhoppningsvis inte ligger i en nära framtid betyder det inte att det råder fred. Tvärtom, det pågår ett krig på flera fronter.

Ni har säkert hört den amerikanske mångmiljardären Warren Buffets bevingade ord som han fällde för ett par år sedan i Washington Post: ”Det har pågått ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”

Nu har väl klasskriget har pågått längre men det är det ingen tvekan om att hans klass har fortsatt att vinna. Och där det finns vinnare finns det också förlorare. Förlorarna i detta krig är framför allt två: alla vi andra och vår livsmiljö.

Hur framgångsrikt deras krig mot livsmiljön är kunde vi se i vintras på. Klimatmötet i Warszawa 2013 – det 19:e sådant på 19 år – avslutades framgångsrik. Det trumpetade arrangörerna ut efteråt. Helt sant: aldrig tidigare har kapitalintressena varit så framgångsrika och fått ett sådant utrymme vid förhandlingsborden. Och trots att IPCC:s rapporter blir allt exaktare och deras varningsrop allt mer desperata är världens ledare nöjda så länge inga beslut fattas som kan störa kapitalets intressen.

Ingen fråga har väl så tydligt visat på kapitalismens omänsklighet, inte som skällsord eller i moralisk mening, utan att den rent objektivt är icke-mänsklig, att den styrs av lagar som över huvud taget inte tar människors liv eller ens mänsklighetens fortlevnad med i kalkylen.

För oss som människor och socialister är det tvärtom. På en förödd planet finns ingen möjlighet för socialism. Istället för att ta steget ut i det möjligheternas rike som arbetarrörelsens och socialismens grundare hoppades på har fossilkapitalismen satt ut kursen mot barbariets yttersta mörker.

Det enda guldkornet i Warszawas kolmörker var att miljörörelsen och det internationella facket ITUC lämnade spektaklet. Under parollen ”Nu är det nog!” tågade de gemensamt ut från mötet i protest och lovade att mobilisera sina medlemsskaror för att pressa regeringarna till handling och att arbeta för att ställa om till lågutsläppsekonomier med anständiga jobb för alla. Med några få undantag har vi ännu inte sett något sådant i Sverige. De flesta fackliga ledare sitter så djupt fast i samarbetet med kapitalet och att de inte kan tänka sig något som kan skada ”konkurrenskraften”. Inte ens om det handlar om mänsklighetens överlevnad. Ett svek i klass med augusti -14.

När det gäller det klasskrig Buffet faktiskt syftade på, det ekonomiska, står sedan Sverige inte efter utvecklingen i USA.

Det ekonomiska klasskriget har här framför allt kommit till uttryck i tre saker:

– de skattesänkningar som började under ”den underbara natten” 1981 när den borgerlige budgetministern och  och socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt fann varandra. Kursen lades fast och vad firma Borg&Reinfeldt gjort var framför allt att fullfölja och radikalisera politiken.

– angreppen på den gemensamma välfärden, genom nedskärningar,  privatiseringar och marknadsanpassning av det som ännu är offentligt

– den kraftiga ökningen av vinsterna på lönernas bekostnad.

Allt hänger samman och allt är tänkt att hänga samman:

Med nedskärningar kan skatterna sänkas.

Med sänkta skatter sänks lönekraven och vinsterna ökar.

Med privatisering och marknadsanpassning skapas nya fält för vinstjakten och vinsterna ökar igen.

Det såldes in med den helt påhittade teorin att om vinsterna ökar så ökar jobben. Hur den andra delen, den om jobben fungerade vet vi alla: permanent massarbetslöshet.

Den första delen funkade emellertid alldeles utmärkt. Så bra att löneandelen av BNP idag är den lägsta sedan ödesåret 1914. Och med det har också ojämlikheten i samhället exploderat på ett häpnadsväckande sätt också vid internationell jämförelse: i det ojämlika USA äger den översta femtedelen drygt 80 procent medan den i Sverige äger 90 procent av tillgångarna. Förra året hade Sverige 136 miljardärer, 17 fler än året innan. Idag tjänar direktörerna i de största bolagen 46 arbetarlöner. 1981 tjänade de 8 arbetarlöner. Och så vidare. Det här var inga oförutsedda bieffekter eller olycksfall i arbetet. Det är politikens själva kärna. Dess syfte och drivkraft.

Det är idag 135 dagar kvar till riksdagsvalet. Och av allt att döma cirka 136 dagar kvar innan Fredrik Reinfeldt lämnar in sin avskedsansökan. Carl Bildt kan återgå helt och fullt i oljeindustrins tjänst och Anders Borg kan fortsätta med det han gjort hela tiden: jobba åt finanskapitalets.

Värre kan det bli för en del av de andra ministrarna, på stolarna i investeringsbanker, riskkapitalbolag, lobbyföretag och andra av borgerlighetens finrum sitter redan en lång rad bättre begagnade ministrar från socialdemokratiska regeringar. De lär i alla fall inte öka på arbetslöshetsköerna. För kan Maud Olofsson bli styrelseproffs efter att ha slarvat bort 35 miljarder utan att minnas hur det gick till så kan säkert Jan Björklund bli chef för Academedia och Göran Hägglund pryda styrelsen för någon av vårdkoncernerna.

Men hur skönt det än kommer att bli att se Bildt, Borg, Hägglund och de andra hänga med huvudet på kvällen 14 september, och kanske till och med se Annie Lööf bli ledare för en utomparlamentarisk grupp, så är det självbedrägeri att tro att det leder till någon avgörande kursändring.

Jag vet inte om ni såg TV-programmet med det till synas välfunna namnet ”Politiker utan mål” i förra veckan. Det visade med all önskvärd tydlighet hur den politiska diskussionen slutat handla om några som helst samhällsförändringar. En total brist på framtidsvisioner, tanken att framtiden skulle kunna se ut på något annat sätt en idag, lyste från Löfven och Reinfeldt. Men frågan är om programmets titel var så välfunnet. För om de inte har några förslag på hur samhället ska förändras (mer än det obligatoriska ”ökad tillväxt”) måste det väl tolkas som att de har ett mål: att bevara sakernas tillstånd som de är. Att låta utvecklingen rulla på i de spår den har rullat på i de senaste decennierna.

Det är också kärnan som är kvar när man skalar av lull-lullet i det så kallade ”framtidskontrakt” socialdemokraterna antog på sin senaste kongress. Det som kommer att ligga till grund för nästa regering och som Stefan Löfvens ledning först presenterade med det typiska namnet ”Affärsplan för Sverige”: ett oförminskat stöd till ”låg och stabil prisutveckling” (kodordet för låga löneavtal) och oberoende riksbank (central ingrediens i att fortsätta sätta inflationsbekämpning före jobben), och med en kritik av vinstdriven välfärd som redan på förhand är urvattnad till homeopatiska nivåer, ni vet det där kvacksalveriet som menar att ju mer man spär ut ett ämne desto kraftfullare blir det.

Nej, framtiden ska inte formas av politiska visioner, program eller rörelser i öppen debatt och genom demokratiska beslut. Den ska formas av marknaden.

Om första världskrigets utbrott på många sätt var den stora katastrofen för arbetarklassen höll det ändå på att sluta i förskräckelse för de härskande när ett krigstrött Europa skakades av uppror. Med undantag för Ryssland lyckades de styrande behålla makten, men det hade ett pris, det demokratiska genombrottet med allmän rösträtt och, efter nästa kris- och katastrofcykel, välfärdsstaterna. Knappast för att de styrande efter moget övervägande kom fram till att samhället borde reformeras. Ingen har någonsin frivilligt lämnat ifrån sig makt. Skälet detsamma som till att Göteborgs stad år 1849 lät bygga bygga 47 arbetarbostäder i Majorna. I den hastigt växande staden hade bostadsfrågan blivit akut och hotade med stadsfullmäktiges ord ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet”.

Och de hade goda skäl att frukta detta, 1849, året efter de stora folkresningarna i Europa. På samma sätt var det med rösträtt, föreningsrätt och andra demokratiska rättigheter och så småningom välfärdsstaten: vi fick det inte av välvilja utan på grund av överhetens rädsla för vad som skulle hända annars.

Idag är de inte rädda för oss. Och varför skulle de vara det, med en LO-ordförande som talar om konkurrenskraftig arbetskraft och en förlamande politisk enhet om att inte bryta deras segersvit i klasskriget?

De river idag upp bit för bit av de senaste 100 årens erövringar. Också demokratin.

De styrande har aldrig förlikat sig med att vi här nere ska ha något att säga till om när det gäller samhällets skötsel. Och idag, i frånvaro av hot håller demokratin på att tas ifrån oss. Inte formellt men i praktiken töms den på innehåll. Regeringsalternativen är till förväxling lika och med köp- och säljsystem system som ”New Public Management” har vi steg för steg förvandlats från medborgare till kunder och besluten flyttas från det politiska fältet till marknaden.

Därför kan en massiv majoritet år efter år vara mot vinstdriven välfärd samtidig som riskkapitalbolag breder ut sig i vården, därför leder inte krisrapporter om skolans fria fall, som så tydligt sammanfaller med att skolpengen förvandlat skolorna till vilka företag, till förändring lika lite som IPCC-rapporternas varningar leder till någon ändrad klimatpolitik.

Vi får säga, tycka och rösta hur vi vill. Men kursen ligger ändå fast.

Om inte fakta och argument kan ändra politiken, är det då alls värt att syssla med det. Är det inte bortkastad tid? Lika bra att gå hem och försöka lösa det för sig själv och sina närmaste? Det är precis den slutsats de hoppas vi ska dra. Och visst, om det fanns ett sådant alternativ där vi alla kunde rädda oss själva vore det inte mycket att säga om det. Men ingen av oss kan rädda vår familj undan en klimatkatastrof. Ingen av oss kan på egen hand återerövra en meningsfull demokrati eller ett samhälle som är anständigt att leva i.

Återstår då politiken.. Det är nödvändigt att bli av med högerregeringen i höst. Men för att vara riktigt tröttsam, det räcker inte att rösta. Inte ens att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval.

Det de där uppe fruktar allra mest är när vi här nere sluter oss samman och driver våra gemensamma krav. Självständiga folkliga rörelser. Protester (och där kan det faktiskt vara en bra poäng att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval) och manifestationer. Självorganisering och klasskamp. Det är vad som ska till, idag liksom för 150 år sedan, för är att överheten åter ska börja frukta att vi tillsammans ska utgöra ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”. För att hindra att nästnästa kris trappas upp till ett krig. För att vrida makten ur fossilkapitalets händer. För att vända krigslyckan för Warren Buffets klass.”

http://kildenasman.se/2014/05/02/1-maj-2014-kyrkklockorna-varnade-for-nazismen-socialisterna-for-nationalismen/