– Zastreli! Zastreli! Skjut! Skjut!

Leo Trotskij under inbördekriget

Historikern Håkan Blomqvist gör en snabb svepande rörelse med armen och det går rysningar genom kroppen och lokalen i Göteborg där jag, tillsammans med femtio andra, befinner mig. Han citerar Trotskij, en av förra seklets mest hatade och älskade politiska figurer, som var överbefälhavare för de röda trupperna under det inbördeskrig som bröt ut i Ryssland efter oktoberrevolutionen 1917. I sin skrift Kommunismen och terrorn hade Trotskij under de här åren visat ett ansikte som kanske inte ens han själv kunnat föreställa sig bara några år tidigare. Han som blev vald till ordförande för arbetarrådet i Petrograd under den första revolutionen 1905. Han som fått namnet ”Pennan” på grund av sin litterära talang och outtröttliga agitation bland de ryska massorna. Nu stod ”Pennan” i ett svart pansartåg och skrev order om omedelbara avrättningar. “Zastreli! Zastreli!” Om solen bara lyser på borgerligheten ska vi släcka den!

Är det så vi ska minnas denne ledare för den första segrande socialistiska revolutionen? Ja, tyvärr, menar Blomqvist. Det måste vi. Det råder ingen tvekan om att de metoder Trotskij och bolsjevikerna använde beredde väg för det som senare kom att bli stalinismen. Men det finns andra delar av Trotskij som vi också måste minnas. Inte så att vi ska sitta och läsa hans texter som en religiös försöker tolka den helige skrift, vilket fallet delvis var under det 70-tal då den unge Håkan Blomqvist fick sitt trotskistiska uppvaknande. Trotskijs texter, precis som alla “klassiker”, måste läsas med kritiska ögon.

Trotskijs främsta bidrag till dagens revolutionärer är inte hans järnhårda nypor under inbördeskriget, utan de delar han utvecklade innan och efter att krigets logik tvingat revolutionen att militariseras. Här finner vi hans fokus på arbetarklassens självorganisering. Att arbetarklassen måste vara sin egen – fri från andra klassers inflytande. Här är Trotskijs poängterande av enhetsfronten avgörande, och som skulle kunnat vara en framkomlig väg för att stoppa den fascistiska utvecklingen i Europa på 30-talet. En front som är baserad på klassintressen och klassautonomi istället för att som sekteristen stänga in sig i sin egen grupp. Men också, så klart, Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som idag är hyperaktuell tack vare de revolutionära strider som inleddes i nordafrika för drygt ett år sedan. Att revolutioner hela tiden måste fördjupas, och att en socialism fri från förtryck och nöd är omöjlig att bygga utan att den sprids och därmed kan utnyttja en internationell arbetsdelning, såsom kapitalismen idag hämtar miljontals komponenter till sina produkter från världens alla hörn. Denna internationella socialism står inför svårigheter som Trotskij och bolsjevikerna inte kunnat föreställa sig. För dem var tillväxten en motor mot kommunism. För dagens socialister är tillväxten ett av de mest akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad, en insikt socialister måste tillföra alla de lärdomar vi genom åren samlat på oss. För vad det handlar om till syvende och sist är, med Trotskijs ord, följande:

”Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom. “

För att detta ska bli verklighet måste vi enligt Blomqvist idag hjälpas åt oavsett vilken grupp eller tradition vi råkar tillhöra. ”Så fort vi kan gå tillsammans så måste vi göra det”.

Inlägget har tidigare publicerats på vår syskonblog Röda Lund.