Socialisten Anders-William Bergs 1 maj-tal tal på Järntorget i Göteborg:
Mitt namn är Anders-William Berg. Jag firade för inte så länge sedan ettårsjubileum som politiskt engagerad. Jag hade en längre tid innan mitt beslut att engagera mig varit intresserad av samhälle, historia och socialism. Under den här tiden närvarade jag vid någon anti-nedskärnings-demonstration här, någon Ung Vänster-debatt där men inget fick mig att tänka att jag borde göra det här mer än som en hobby. Men tiden gick och jag lärde mig mer. Jag pluggade historia, jag satte mig in i samhällsdebatten och inte minst satte jag mig in i marxism. Den tiden var väldigt kul. Jag kände att jag äntligen hade verktygen att förstå min omvärld och diskutera den med andra utan att känna mig som en idiot. Detta är en mycket berusande känsla. Så berusande att den kan få en att ägna sig åt sin egen förträfflighet mer än åt faktiskt politiskt arbete.
Men även mitt högmod hade sin gräns. Som för säkert många andra i min generation så var vändpunkten Sverigedemokraterna och deras framgångar. Men det skedde inte över en natt. Den stora oron jag kände över SDs framgångar valet 2010 kunde jag rationalisera bort. Jag tänkte att förr eller senare skulle väl rimligtvis folk inse vilka de var. Men skandal efter skandal, avslöjande efter avslöjande så växte de lika stadigt. Den beryktade järnrörsskandalen blev sista strået. När jag fick se hur ett gäng kavajklädda kryptofascister kunde terrorisera vanligt folk mitt på ljusa dagen utan att deras partis folkliga image tog någon skada så insåg jag att något var fel. Inte nödvändigtvis att något så att säga var fel med Sverigedemokraterna, de visste nog vad de höll på med. Nej något var fel med mig. Min bild av SDs recept till framgång, för att vara mer precis.
Jag visste att något var fel men jag visste inte vad som var rätt. Men då man lär sig bäst av att göra så gick jag efter en tids funderande med i Socialistiska Partiet. Detta på grund av min avsmak för stalinism och en skepsis mot Vänsterpartiet som jag senare kommer återkomma till.
Min tid med Socialistiska Partiet har bestått av folkrörelsearbete, anti-rasistiska demonstrationer, byråkrati, nyhetsrapportering, bildning och en jävla massa affischerande. Det är arbete jag är stolt över och som jag har haft glädje att få utföra tillsammans med kamrater som jag utvecklat en väldig respekt för. Förutom det har jag tack vare SP:s öppenhet och satsning på bredd fått den mycket lärorika möjligheten att jobba med allt från anarkister till stalinister till feminister till religiösa.
Jag kommer till exempel ihåg de väldigt blandade känslorna jag först kände av att sitta i planeringskommitén för minnesmanifestationen för kristallnatten tillsammans med en Timbro-entusiast och Carl Bildt fanatiker från Folkpartiet. Men mitt arbete med sådana som honom präglades till slut inte av hätska konflikter och slagsmål utan av faktiskt rätt trevliga samtal som ledde till samarbete på de områden där grund för sådant fanns. Och till min förvåning så brukade jag lämna dessa samarbeten med en starkare socialistisk övertygelse och en bättre kritik av kälkborgerligt trams. Men vad kan sägs om det som var den kanske största drivkraften till mitt politiska engagemang? Den kamp som utkämpas av mina renläriga meningsfränder: anti-rasismen? Denna kamp har tagit sig uttryck på många och olika vis det gångna året men mest framträdande måste man nog säga var motdemonstrationerna mot Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de var på besök i Göteborg.
Dessa motdemonstrationer kan närmast likna de två minuter av hat som förekommer i George Orwells 1984. Under några få euforiska minuter får man tillsammans med en väldig folksamling stå och spy ut alla sina frustrationer över samhällets orättvisor på en fetish. Emmanuel Goldstein eller Jimmie Åkesson måste helt enkelt stå där och ta emot det utan att kunna göra något. Det är en flört med den massornas makt som skulle kunna finnas på riktigt. När det hela är över och allt hat fått pysa ur en så står man där och ser sig om. Man märker helt plötsligt att man befinner sig bland en massa människor man inte vet någonting om och som troligtvis inte alls har samma övertygelser som en själv i någon betydande mening. Det hela som skulle vara att vänstern satte ner foten blev istället ett blottande av vänsterns svaghet.
Om det är något jag lärt mig det senaste året så är det att detta enande runt vad vi avskyr är ett allvarligt problem. Demonstrationer som den nyss nämnda kan jag medge är som värst effektlösa snarare än kontraproduktiva vad gäller utåtriktat arbete. Men vad gäller det inåtriktade, rörelsens förstärkelse och förnyelse, så är de ett träsk. Vi luras till att nöja oss med ett moraliskt och hatiskt fördömande av allt det onda, inom ramen för en liberal åsiktskorridor så klart. Och dessutom: om det anti-rasistiska arbetet har som mål att få folk att sluta vara rasister så erbjuder de för det första dem ej något alternativ till vad de istället ska vara och framställer sig för det andra bara som direkta eller indirekta samhällsbevarare som försöker slå ned på det som dessa rasister ser som en utväg ur ett skoningslöst samhälle.
Hur kommet det sig att dessa människor finner denna utväg hos högerpopulisterna snarare än vänstern? Ett besök på Jimmie Åkessons Facebook-sida kan hjälpa oss att finna svaret. Där sker nämligen något subtilt och intressant. För varje längre inlägg den mannen gör så inleder han med att hälsa sina läsare som Sverigevänner. Ett enkelt och snyggt sätt att väva in sina följare i en väldigt specifikt nationalistisk gemenskap utan att vara övertydlig. Detta följs oftast så klart av en längre text där han talar om hur hela samhället är emot honom och hans parti och hur han behöver just DIG för att rädda landet. Hans kommentatorer brukar svara honom med att tilltala honom vid förnamn och önska honom personlig lycka och framgång med utropstecken och smileys så det står härliga till. Kontrastera detta med Sjöstedt som aldrig skulle våga kalla någon av sina följare, inom eller utanför partiet, för kamrater på grund av risk för medialt självmord. Istället ägnar sig Sjöstedts facebook-sida åt att sårad men stolt klaga på de rödgröna som V stött hela valrörelsen samtidigt som de försöker ta åt sig äran för de få progressiva beslut som tas. I något sorts politiskt blindtest är jag rädd att det är Åkesson som hade framstått som den förtryckta frihetskämpen och Sjöstedt mer som etablissemanget.
Vi har alltså en aktivism som i brist på ett reellt politiskt projekt bara kan enas kring vad de avskyr och ett ledande parti som räds sig självt, sin historia och sina meningsfränder så mycket att det handlingsförlamat hänger som en överflödig lem från Socialdemokratin. Till råga på allt verkar det som om att denna identitetskris bara leder till att man klamrar sig hårdare fast vid politiska identiteter och utrymmet för diskussion minskar. Det är inget drömscenario som här målas upp. Men det finns inget jag avskyr mer än en pessimist. Låt oss därför ta en titt på ett mycket rimligt alternativ.
Om man med en meningsmotståndare från högern kan sätta upp ramar för vad man faktiskt är eniga om för att sedan utföra fruktbart arbete inom dessa ramar så får man lätt storslagna fantasier om vad man kan göra med vänstern. Men det är väl en utopi. Det hade ju krävt ett parti, en organisation eller nätverk i vilket skilda åsikter respekteras, där genomskinlighet från topp till botten råder, där vilda och fria diskussioner ses som ett tecken på en levande rörelse och inte en kris. Pessimisten menar att det bara kan leda till splittring, radikalism som skjuter allmänheten ifrån en. Det bästa man kan göra är att hålla ett järngrepp om det lilla man har tills krisen med stort K kommer och folket mognar för socialism. Men den pessimisten är ingen skarpsynt realist utan en barnslig liten sak som tvärt vägrar öppna ögonen för att se vad som händer ute i verkligheten.
Den socioekonomiska kris som idag håller Spanien i sitt grepp borde varit denna apokalyptiska vänsters seger. Men det disciplinerade gamla kommunistpartiet Izquierda Unida ser inte ut att kunna ta sig över 5-6% i opinionsmätningarna. De stora vinnarna är de mångsidiga rebellerna med ett visionärt politiskt projekt i Podemos i vilket jag är stolt att säga att Fjärde Internationalens spanska sektion är en medlem. Framgångssagan är inte en enlandsföreteelse. I Grekland där de gamla etablerade partierna har visat sig vara oförmögna att lösa landets stora problem träder Syriza fram. Det är osäkra tider för grekiska vänsterns framtid men en sak är säker – den här nya kraften är det enda som har kunnat ge det grekiska folket hopp igen. Det är inte heller en sydeuropeisk företeelse.
Den kanske bästa upplevelsen jag haft det senaste året är det hoppingivande arbete med vår danska systerorganisation Socialistisk Arbejderpoliti och dess moderparti Enhetslistan. Detta är ett parti som utan finanskris eller vitt utsprid korruption att ställa sig emot lyckats slå sig fram som en trovärdig socialistisk kraft i den danska politiken. Med en mogen optimism, en intellektuell ärlighet mot så väl partimedlemmar som väljare och en tydlig idé om ett bättre samhälle så har partiet gått en obruten väg framåt. Enligt opinionsundersökningarna kommer de i valet i september att hamna på 8-9% och bli Köpenhamns största parti.
Att revolutionära socialister kan ha ett sådant inflytande i faktisk politik kan verka främmande för oss svenskar som levt, och lever, i ett politiskt landskap av bokstavsvänster, sekterism och stagnation. Men detta är inte en så exotisk företeelse som det först kan verka. Man glömmer det lätt och de förnekar det gärna själva men innan de stora splittringarna så var Socialdemokratiska Arbetarpartiet just ett sådant här brett samlingsparti. Socialdemokratins explosionsartade tillväxt runt förra sekelskiftet skedde inte utan otaliga och vilda idéströmningar. Idag är detta långt ifrån vad som karakteriserar deras parti men det är inte ”ett tecken på mognad” utan ett tecken på att gubben börjar bli gammal. Jag är övertygad om att denna idétorka och stagnation precis, som för Greklands PASOK, kommer att bli Socialdemokraternas undergång. Lika övertygad är jag om att detta kommer ske under min livstid.
Men vi måste vara förberedda. För ju bättre förberedda vi är ju snabbare kan vi slå tillbaka de borgerliga asgamar som självgott kommer försöka festa på vad det gamla vänsterblockets lik kommer lämna efter sig. Att slå bort borgerliga idéer på det individuella planet är ingen vidare match. Ta det från en ekonomistudent som dagligen på Handels får höra och läsa om borgerliga världsbeskrivningar som om och om gör bort sig själva i att försöka förklara varifrån värde, arbetslöshet eller kriser kommer ifrån vare sig de kallar sig nyklassiker, monetarister eller helt enkelt nyliberaler. Ett sätt att kort och gott beskriva den borgerliga ekonomiska ideologins fattighet med litteraturlistornas innehåll för de olika kurserna som utgångspunkt hade kunnat vara: borgare kommer och går – Marx består. Utmaningen är att besegra borgarna på den stora planen. Där behöver vi all hjälp vi kan få. Därför är den breda organisationen med den fria diskussionen inte något jag pratar om av idealistiska skäl. Nej, det är den rent praktiskt mest överlägsna formen för att utveckla en gångbar teori och praktik – allt annat degenereras förr eller senare till självgoda dogmer som bekräftar sig själva, men bara i teorin.
Till oss som samlats här idag vill jag avslutningsvis säga att om öppenheten för nya idéer och diskussioner finns, om ett enat men mångsidigt arbete för ett gemensamt mål finns. Då kommer socialismen inte längre att verka vara så långt bort!
