Lars Henrikssons (SP) tal på Järntorget på 1 maj:
Det är säkert en tanke ni som står här idag redan tänkt. Men den som nyligen sa detta var en person som nog inte varit på många Första Majmöten. Han heter Albert Edwards, är global strateg på storbanken, Société Générale och han sa det i den amerikanska affärstidningen Fortunes senaste nummer.
Deras teori som säger att kraftiga prisökningar ska vara ett problem för företagen, stämmer inte med verkligheten. Bara jättarna på tidningens topplista lista, Fortune 500, drog i fjol in 1,8 biljoner dollar.
Edwards slutsats är att det handlar om Greedflation, Girighetsinflation, alltså att företagen höjer sina priser bara för att höja sina vinster.
För kapitalets strateger är problemet naturligtvis inte höga vinster – det är det bästa de vet. Men de ser lite längre. De är helt enkelt rädda att när vanligt folk kroknar under prishöjningarna samtidigt som företagen gör rekordvinster kan det leda till social oro.
Girighetsinflationen måste få ett slut, varnar Edwards och skrämmer med mardrömsscenariot: Annars kanske vi ser fram mot slutet på kapitalismen.
Ja, något i kapitalismen verkar faktiskt vara faktiskt vara trasigt.
Hur ska man annars förklara att utsläppen av växthusgaser under det föregående årtiondet var de största någonsin? Kolet, oljan och gasen brinner med oförminskade flamma.
Minns ni klimattoppmötet i Glasgow 2021? Där lovade regeringarna att börja avskaffa subventioner av fossila bränslen. Hur det gick? Precis tvärtom. Under 2022 översteg subventionerna för första gången tusen miljarder dollar. Dåligt för mänskligheten men lysande för dem som säljer varorna. Och eftersom de har vinstmaximering som enda ledstjärna backar de till och med från tidigare PR-löften. Shells VD talar för hela branschen: ”Våra aktieägare förtjänar att se att vi jagar stark avkastning… … vi vill fortsätta att satsa på lägre utsläpp, men det måste vara lönsamt.”
Är inte detta ett bevis om att något trasigt i kapitalismen?
Egentligen inte. För att citera Greta Thunberg: ”En del säger att systemet nu fungerar dåligt. Men det är inte sant. Systemet gör exakt vad det är avsett att göra.”
Och hon har helt rätt. Det vi ser är inte ett fel i systemet. Det ÄR systemet.
I en mening är ändå detta system trasigt. Det förmår allt mindre att åstadkomma vad människor behöver. I världsskala och i vårt land.
I veckan kunde vi läsa om hur de svenska bankerna gjort rekordvinster, siffror som är för tröttsamma att rabbla upp här. Dels drar in mer än vanligt av låntagare när räntorna stiger men vi subventionerar dem också genom skatten. De har nämligen satt 1000 av sina tidigare vinstmiljarder hos Riksbanken och med höjd ränta pumpas nu våra pengar direkt in i bankernas valv. Det hade varit fullt möjligt sätta nollränta på dessa pengar, så gjorde ECB när det var minusränta. Men då var det för att skydda bankernas tillgångar.
Samtidigt förbereds just en lavin av nedskärningar i kommuner och regioner. I Göteborg kommer hundratals anställda inom skolan att försvinna. Personal som redan går på knäna kommer att pressas ännu ett steg mot bristningsgränsen.
Det är en utmaning för de partier som gått till val på löften om bevarad välfärd, i synnerhet Vänsterpartiet där jag själv är aktiv. Om vi inte förmår gå emot nedskärningarna hotar en svekdebatt som kan ge ytterligare näring åt de reaktionära krafterna.
Vi behöver gå till offensiv och lägga skulden där den hör hemma: på dem som skurit ner och privatiserat. På det Tidölag som nu regerar landet. Det är också dit vi kan rikta kraven. Nu behövs ett statligt räddningspaket för välfärden. Pengarna finns, både i statens kassa och hos de övergödda storföretagen och bankerna.
Ett sådant krav kan ena fackföreningar, brukarorganisationer och alla drabbade till en folkrörelse som på allvar hotar Tidölaget. För precis som när det gäller klimatet kan vi inte vänta på att någon annan ska laga det som är trasigt.
Det är bara vi som kan göra det. Men då behöver vi också ta de chanser som uppstår.
Och vi har ju just missat en sådan chans: avtalsrörelsen. Precis som Fortune var de rika i Sverige oroliga att inflationen skulle leda till social oro och spådde en besvärlig avtalsrörelse. Det slapp de. Den högsta fackliga ledningen att grep in. Innan förhandlingarna slog LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson fast linjen mot inflationen:
– Det kan bli svårt att hantera. Kraven kommer att öka och det här är inte bra för den kommande avtalsrörelsen.
Kan man att tänka sig något sorgligare än en fackförening som tycker att avtalskrav från medlemmarna är något som är ”svårt att hantera”. Tänk er ledningen för en fotbollsklubb som inför säsongen skulle säga att den är bekymrad över att supportrar och spelare förväntar sig segrar. En sådan ledning skulle inte ens kunna sitta kvar i IFK Göteborg.
Samtidigt som börsbolagen höjde sina aktieutdelningar gick facken därför med på den största reallönesänkningen på årtionden. Och det utan strid.
Det får inte bara konsekvenser när vi står i kassan i mataffären. Det försvagar oss på djupet.
För arbetarrörelsen är livsluften solidaritet och sammanhållning. Men sådant växer inte fram automatiskt. Det krävs erfarenhet av gemensamma strider. Och när vi aldrig får den erfarenheten, aldrig upplever vår kollektiva styrka, då formas vi istället av de idéer som dominerar ett det kapitalistiska samhället där allas kamp mot alla är normen. Årets avtalsrörelse var ännu ett förlorat tillfälle att skapa den erfarenheten och därmed ytterligare en lyckad investering i framtida segrar för våra motståndare – fackliga såväl som politiska.
Det är inte bara kapitalismen som är trasig, även våra egna organisationer.
Om vi vant oss vid att högern sätter den ekonomiska dagordningen pågår det nu saker på andra områden som de flesta av oss inte sett i våra liv innan. Det känns som om historien går baklänges. Rysslands överfall på Ukraina har fört krigets vedervärdiga verklighet närmare än någon gång sedan andra världskriget. Med terrorbombningar och krigsbrott mot civila är denna mardröm nu inne på andra året med fruktansvärda följder, först och främst i Ukraina men även med långsiktiga konsekvenser för det ryska folket som hukar under en allt mer totalitär diktatur. Med kärnvapenbestyckade krigsmakter ansikte mot ansikte växer riskerna för Europa, ja hela världen.
Det finns bara en lösning. Omedelbart eld upphör och snabbast möjliga ryskt tillbakadragande av trupperna.
Men även i andra delar av världen backar historien.
I fjol kastade USA:s högsta domstol utvecklingen 50 år bakåt när en av förra seklets stopora folkrörelsesegrar skyddet för aborträtten, revs upp. Just nu lanseras nu i några av USA:s delstater lagar för att ta bort förbudet mot barnarbete. Alltså den allra första lagstiftning som infördes för att begränsa de värsta avarterna av kapitalismen för 150 – 200 år sedan!
Även i Sverige trasas samhället sönder. Och det går fort. Ett litet exempel:
- 2014 slingade sig Åkesson när en journalist frågade om hans parti menade allvar med att vårdpersonal skulle polisanmäla papperslösa. Klart besvärad hävdade han då att det inte var partiets ståndpunkt utan att ”vårdpersonal ska ägna sig åt vård”.
- År 2018 kände samme Åkesson att det gick att kasta masken och gick öppet ut med angiverikravet. Det bemöttes då skarpt av nuvarande utrikesminister Tobias Billström: ”Det hör inte hemma i Sverige utan är mer något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea”.
- Så gick några år till och förra hösten skrevs just detta angiverisystemet in i Tidöavtalet. Liberalerna jamsar med och när Aftonbladet gjorde jämförelsen med Östtyskland twittrade en moderat riksdagsledamot att det var motbjudande och på gränsen till odemokratiskt att skriva så.
Saker vi tagit för givet trasas sönder fort, det är på allvar, kamrater och det är inte bara Tidölaget som driver på.
I samma andetag som den socialdemokratiska utrikesministern Ann Linde lämnade in NATO-ansökan framhöll hon med tydlig adress till Erdoğan att de just drivit igenom en ”ny, skarpare terroristbrottslag”. Om en månad utvidgas denna lag ytterligare. Dess nät blir nu så omfattande att t.ex. stöd till Nelson Mandelas ANC på 80-talet lätt kvalat in och apartheidmotståndare, från Palme till Gyllenhammar, skulle fastnat i dess garn. Bara de som stödde de verkliga terroristerna i apartheidregimen – moderaterna och extremhögern – hade gått fria.
Vid årsskiftet ändrades också två av Sveriges grundlagar när brottet, ”utlandsspioneri” infördes. Det blir nu kriminellt att berätta om saker som kan störa förhållandet till främmande makter. Även detta i full enighet mellan socialdemokraterna och Tidölaget.
För några dagar sedan avstod Sveriges Television från att publicera uppgifter från den så kallade Pentagonläckan av rädsla för att denna lag. För min generation väcker ordet Pentagonläckan minnen. År 1971 överlämnade en ung man vid namn Daniel Ellsberg dokument till New York Times, de så kallade Pentagonpappren. De visade att USA:s regering under lång tid blåljugit för världen och det egna folket om Vietnamkriget. Två månader senare kom en sammanfattning ut på svenska, Pentagonrapporten. Idag hade det varit ett brott att ge ut den här boken i Sverige.
Våra grundläggande fri- och rättigheter kan inte tas för givna. De måste försvaras och det är upp till arbetarrörelsen, folkrörelserna och oss socialister.
För det går fort nu och det är allvar, kamrater.
Men det jag egentligen ville prata om idag är hopp.
Inte det där rosenkindade hoppet som talar om hur förträfflig den egna organisationen varit och att nu, just nu, står den verkligt stora genombrottet runt hörnet.
Det det verkliga hoppet, det som finns hos dem som här och nu tar de möjliga och till synes omöjliga striderna.
I förra veckan kom jag tillbaka från en tågsemester, om man nu kan vara på semester som pensionär…
Lite av en slump hamnade jag en fabrik i norra Italien, en anonym plåtlada i ett trist industriområde i utkanten av Florens. Men det som pågick där var mer intressant än de vackra renässanspalatsen och kyrkorna i stadens centrum. Till och med än den toskanska maten.
En torsdagskväll juni 2021 fick de närmare 500 som jobbade där ett mejl från ledningen. Fabriken skulle läggas ner och att de inte behövde komma tillbaka. Lite mer brutalt än genomsnittet men ändå inget ovanligt. Det ovanliga var reaktionen. De satte sig inte ner och deppade. De vädjade inte till politiker eller högre instanser inom sin fackförening. De agerade tillsammans och direkt. En halvtimme efter mejlet började de samlas vid de stängda fabriksgrindarna, lyfte av dem och tvingade genom sitt antal både vakter och tillkallade carabineri att lämna. Sedan dess är fabriken ockuperad. Det är en för lång historia att berätta här men det centrala har varit stöd från människor runt omkring. De inte bara kämpat för sig själva utan för hela samhället. Bland annat har de lierade sig med klimatrörelsen och har nu långt gångna planer på att börja göra solceller. Det finns mängder med problem som väntar. Men genom att bryta uppgivenheten och bygga breda allianser har de blivit en symbol för motstånd underifrån och väckt hopp, inte bara i Florens och Toscana utan i hela landet.
För ovanlighetens skull hade jag något positivt att berätta tillbaka. Det var nämligen dagen efter att pendeltågsförarna strejkat i Stockholm.
De hade på samma sätt gjort mer än att vädja, gått ut i gemensam strid.
De hade på samma sätt slagits för något mer än bara sina egna behov och knutit samman sina krav med samhällets.
Och på samma sätt fått stöd utifrån. På ett bara dagar samlades miljoner in till deras stridskassa, en uppslutning vi inte sett sedan 70-talets strejker.
Både i Florens och Stockholm hade grupper av arbetare i handling sagt något som nästan är bortglömt i vår tid när miljardärerna bygger monument över sig själva: Vi har makt. Vi här nere behöver inte er där uppe, men ni är helt hjälplösa utan oss.
För mig är det är det verkligt hoppfulla budskapet från dessa strider.
Det finns ytterligare en sak som förenar lokförarna i Stockholm med metallarbetarna i Florens: deras kamp kom inte från ingenstans. Även om båda utlöstes av akuta angrepp hade de förberett sig under lång tid. Inte just på det här striden men genom att i vardagen lärt sig lita på varandra hade de fått en förmåga att slåss när det krävdes. Det tror jag är den viktigaste lärdomen.
Det är det lilla vi gör i vardagen som gör oss kapabla att ta de stora striderna. Det är ingen som vet när eller om de striderna utbryter. Men de har nästan alltid föregåtts av små strider som sakta men säkert byggt upp självförtroende och gemenskap. Därför är det så viktigt vad vi gör varje gång vi ställs inför gemensamma problem.
Att vi
- pratar med grannarna när hyresvärden inte sköter underhållet eller vill lyxrenovera,
- tillsammans bestämmer oss för att vägra vara polisspioner mot papperslösa,
- håller ihop när cheferna vill göra sig av med en bemanningsanställd,
- snackar ihop oss som anställda och brukare när kraven kommer på nedskärningar och orimliga rationaliseringar
…och så vidare.
Varje sådan handling stärker oss som kollektiv, gör oss förmögna att ta större strider längre fram och bygger de nödvändiga motkrafterna mot ett system som är allt trasigare.
Och det behöver vi göra, för det är allvar nu, kamrater.
Vi samlas på 1 maj, varken för att vältra oss i elände eller för att fira vår egen förträfflighet. Vi samlas just för att vi behöver samlas. För att påminna oss själva om att det inte räcker med att sitta hemma och muttra eller klicka ”tummen upp” på datorn.
Vi samlas just för att det är en poäng att samlas, hitta den styrka som finns i vår gemenskap. Idag på första maj, men ännu mer i vardagen.
För det är bara när vi samlar oss som vi kan ta de första stegen mot att laga det det samhälle som är trasigt på djupet.