Ledaren ur veckotidningen Internationalen nr. 29 2015

”No” supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly ”No” on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

Populärkultur tenderar att vara ett fantastiskt medel att fånga det samtida tillståndet. Det gäller även för vårt nyliberala tidevarv. ”In our failure to grab hold of what fucking little we have left, we have lost the sight. And with the lost of sight we have lost our fucking minds. Alright?”

Raden kommer från den ursinniga musikerduon Sleaford Mods. Det musikaliska fenomen som kanske mer än några andra lyckas fånga den impotenta vreden och ofriheten som ett liv i ”valfrihetens samhälle” egentligen innebär. Cynism över ett samhälle vars materiella resurser inte i någon relevant bemärkelse är till för sin befolknings leverne, utan för att generera ekonomisk vinst åt det ägande fåtalet, skapar förlamade och uppgivna politiska subjekt av sin befolkning och tenderar att stärka den rasistiska högern. En vänster som med stelbent, men i grunden godvillig, idealism lever kvar i ett sedan länge passerat välfärdsprojekt har ingenting att sätta emot varken kapitalet eller en högerextremism på frammarsch.
Från en svensk horisont är det akut uppenbart hur eftersläpande den parlamentariska vänsterns världsbild är. Medan vänsterpartister förgäves kämpar med att förvalta en ständigt krympande och krackelerande välfärd så kan till och med ägarna av husen vi lever i agera precis hur de vill.

Vi som kämpar för en ny europeisk vänster måste vänja oss vid hur det politiska spelbrädet ser ut. Det finns inte, oavsett vilken politisk nivå vi kämpar på, något stöd att hämta i processande och utredningar. Vad som däremot finns är ett politiskt utrymme för vänstern att skapa en mothegemoni mot den syrefattiga nyliberala verkligheten. Det visade Syriza när de vann regeringsställningen, alldeles oavsett hur det kommer att gå för partiet framöver. Men den grekiska erfarenheten visar också faran i att tro för mycket på rationella argument. Den f. d. grekiske finansministern Yanis Varoufakis återgivande till The New Statesman om ett förtroligt samtal utanför plenisalen visar detta med all (o)önskvärd tydlighet; ”du har rätt i sak, men vi kommer att krossa er oavsett”.

En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. Det finns inget manöverutrymme i maktens korridorer annat än det som baseras på ren makt. Ett formellt folkligt mandat eller vetenskapligt underbyggda argument tar en ingen vart, men en folklig makt med genklang på tusen gator och torg är kapabel att ingjuta fruktan i toppen av elfenbenstornen.
Än går det att påverka samhället i de valda församlingarna, men vänstern kommer aldrig höras om den inte har stöd från levande rörelser utanför parlamentet. När Syrizas centralkommitté i skrivande stund meddelar att de avvisar det statskuppslika låne- och utförsäljningspaket som partiledningen antagit visar det på just tyngden i den folkliga kraften. Utan en högljudd folkmassa utanför parlamentet hade partiet aldrig fått kraft att stå emot en partiledning som metodiskt malts ned av EU-maskineriet.

Det finns inget utrymme för svekdebatter och renlärighet. Istället måste vi söka den gemensamma kraften. Släpp sargen. Vi måste våga ge oss ut och spela.