Kategoriarkiv: 1-maj

Bevara Gröna vallen: Kampen fortsätter!

Carl T- Eks 1 maj-tal på Järntorget för aktivistgruppen Bevara Gröna vallen:

Kamrater!

Sedan 2017 har det pågått en planering att bebygga delar av Gröna Vallen i Majorna. Motståndet mot detta har bland majornabor, den lokala hyresgästföreningen och andra varit och är kompakt.

Gröna Vallen är idag en öppen yta med fotbollsplan, bollbinge och lekplats och har så varit sedan området byggdes. Den är älskad och omtyckt av både boende som besökare, och den spelar en viktig betydelse för idrottslivet, inte bara i Majorna utan i hela Göteborg.

I en extremt uselt hanterad process vill man bygga bostadsrätter, förskola och en privatägd idrottshall, och ett privat underjordiskt parkeringshus. Det kan vara lätt att tro att detta är nog positivt, men ser man närmare på det är kan det inte kallas annat än katastrof.

En aktionsgrupp bildades för att ta upp kampen mot dårskapen.

Man drivs av ren profithunger, och skiter fullständigt i människor, natur och miljö. Lokala göteborgska byggkapitalister i en ofruktsam symbios med tafatta politiker och handfallna tjänstemän, och man osar stanken av vänskapskorruption lång väg. Som en flock gnuer som flåsar mot ett stup har främst borgarna och vänsterpartister ställt sig bakom vansinnet som ivriga påhejare. Dessa idiotins fanbärare! Alla springer, men ingen vet varför de springer och vart de är på väg.

Fastighetsgränser har aldrig blivit lagligen bestämda i en lantmäteriförrättning. Antikvarisk konsekvensbedömning saknas. Planen gör intrång på allmän plats. Tidsplanen håller inte, om den överhuvudtaget är värd att kallas för tidplan. Inga arkeologiska förstudier har gjorts. Kulturmiljöunderlag saknas. Området är av stort kulturhistoriskt värde, och skadas för alla framtid om projektet genomförs. Men vad är vår historia och kultur värd när kulorna är på väg att rulla in!?

Handläggningen är så usel att död en hamster skulle kunnat gjort det bättre, och kommer att passa som skolexempel i framtiden på förvaltningshögskolan för hur man inte skall göra.

Men hur ser miljöaspekterna för projektet ut? Här är väl Göteborgs stad duktiga? Trodde ni, ja. Jag vågar påstå att de är i det närmaste obefintliga. Det är som att skåda ner i en mörk avgrund.

Planerna bryter mot kommunens Grönstrategi, återvinningsstationen försvinner, en biotopskyddad trädallé skall fällas, någon miljöteknisk markundersökning har man inte gjort och skyfallslederna kommer att blockeras med risk för framtida översvämningar i området. Att det rinner åar i hundra år gamla träkulvertar under området är tydligen inget som man tycker man behöver bry sig om. Dessa raketforskare tror kanske att man kan spränga bort åar, och så försvinner de bara. Det är bara att svinga trollspöet – trolleri, trolleri, trolleri – och så är de bara borta.

Och som genom en magisk seans så verkar man tro att de boendes bilar kommer att försvinna bara för att man tar ifrån dem deras parkeringsplatser.

Men än mer visar man sitt fula människoförakt. Nu talar jag inte bara om de stora bristerna i den demokratiska hanteringen genom att de boende genom lokala hyresgästföreningen får ge sin syn på saken, utan att man fullkomligt skiter i mänskliga behov.

För någon utredning av dricksvattenkapaciteten har man inte bemödat sig att göra. Den privata förskolan är för liten enligt Skolverkets bestämmelser för det planerade antalet barnen, och bullernivå gör det fullständigt olämpligt dessutom. Människors behov av öppna och gröna områden är inget som man verkar bry sig om heller.

Ett av de största snilledragen i projektet en är privat vinstdrivande idrottshall. Något sådant har vi aldrig skådat i Göteborg tidigare. För visst är det snillrik att få kunna äga en idrottshall och att tjäna pengar på den kommer att bli lätt när någon annan skall stå för fiolerna. För det är kommunen som skall göra det, och då i förlängningen blir det Göteborgs skattebetalande arbete som får räkningen från idrottshallsdirektören.

Kommunen planerar själv för en ny idrottshall vid Jaegerdorffsplatsen. Så vems rygg är det som kliats denna gång kan man undra. Eller har det rent av varit frågan om en klassisk handtryckning?

Göteborg vill gärna hävda sig som en stad för idrott. Men det rimmar dåligt med det nu planerade övergreppet av Gröna Vallen. Fotbollsplanen på Gröna Vallen använd idag för seniorfotboll och av ungdomar under Gothia Cup. Men tillåts vansinnesbygget så är det bara att glömma i framtiden. Den kommer nämligen att vara för liten. Så var har det kända stödet för i idrottslivet i Göteborg tagit vägen!? Men den har väl försvunnit samma väg som hänsynen till människor och natur numera.

Men kampen är inte förlorad, utan fortsätter med samma oförvitlig kraft och kommer inte att upphöra tills den är vunnen.

Tack.

Tåga med SP på 1 maj

Gå med bakom Socialistisk Politiks och veckotidningen Internationalens banderoll ”Socialistisk Politik – Ekosocialism och solidaritet” i Vänsterpartiets 1 maj-demonstration.

Vi ställer upp oss i blocket Övriga organisationer ungefär mitt i tåget där Nordhemsgatan korsar Andra Långgatan.

Kontakta oss om du vill hjälpa till praktiskt med banderoll, talkörer, flygbladsutdelning m.m.; gbg@socialistiskpolitik.se

Första maj manifest

Första majmanifest 2022

FÖRSTA MAJ 2022

FRED OCH SOLIDARITET – VARKEN PUTIN ELLER NATO
Putins angreppskrig mot Ukraina störtar världen i brand. Inte bara genom massakrer på civila förstörda samhällen och ödelagda framtidsmöjligheter. Angreppskriget har också givit NATO och stormakterna i Väst en möjlighet att militärt rusta upp och flytta fram sina positioner i en tidigare oöverträffad hastighet. Att även Finland och Sverige förbereder anslutning till världens mäktigaste kärnvapenallians vid Rysslands västgräns, säger något om den ryska oligarkregimens dårskap. En dårskap kombinerad med ökat förtryck inom landets gränser mot fredsaktivister liksom demokratisk och socialistisk opposition.

Tills alldeles nyss rullade sig den kapitalistiska västvärldens finanssystem i den ryska kleptokratins stöldgods från det forna sovjetsamhället. Nu drar den med sig världsekonomin i fallet med försörjningskriser och ren svält i utsatta länder, energikriser och exploderande dyrtid på andra håll där vi istället akut måste klimatomställa samhällena. Och med en enda vinnare, den globala krigsindustrin.

Så har oligarkikapitalismen i öster och den nyliberala roffarkapitalismen i väster kastat världen in i den blodiga återvändsgränd där Ukrainas folk offras i det hotfulla skenet från morgondagens kärnvapenkatastrof.

Världens arbetar- och fredsrörelser måste göra allt för att öppna vägar ut ur dödsspiralen.
· Globala massmobiliseringar mot Putins krig med stöd åt Ukrainas folk och den ryska fredsoppositionen.
· Stopp för NATO-anslutning, rustningseskalering och kärnvapenhot. Nej till svenskt NATO-medlemskap.
· Fredskamp för nedrustning, klimatomställning och solidaritet mellan folken.
· Mot rövarkapitalismen i öst och i väst – demokrati och socialism
· Arbetare i alla länder – förena er!

Socialistisk Politik
Första maj 2022
__________
1 maj med Socialistisk Politik och veckotidningen Internationalen!

Första maj demonstrerar vi igen för första gången på flera år för bland annat fred, Ryssland ut ur Ukraina, internationell solidaritet och mot kapitalistisk utsugning.
På följande platser kommer det ske aktiviteter som Socialistisk Politik anordnar. Främst att demonstrera i Vänsterpartiets demonstrationer och att sprida vår veckotidning Internationalen.

Borlänge:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 10.30 på Sveatorget

Eskilstuna:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 12.00 på Järntorget

Göteborg:
SP håller appellmöten under parollen “Framtid & fred” på Järntorget 12.00-13.00
Gå med SP under banderollen “Ekosocialism och solidaritet” i Vänsterpartiets demonstration
Samling 13.30 på Andra Långgatan
https://www.facebook.com/events/549520499771099
https://www.facebook.com/events/507259151003329

Jönköping:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 12.00 i Rådhusparken

Karlskrona:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 10.30 vid Järnvägsstationen

Katrineholm:
Se lokal annonsering

Lund:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 14.00 på Stortorget

Malmö:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 11.00 på Möllevångstorget

Norrköping:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 11.00 på Skallertorget

Stockholm:
Gå med SP i Vänsterpartiets demonstration
Samling 12.00 på Medborgarplatsen
https://www.facebook.com/events/516605283175213

Sundsvall:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 11.45 på Storgatan 1

Umeå:
Samling vänster: Vänsterpartiet, Ung vänster, SP m.fl.
Samling 13.30 i Döbelns park

Uppsala:
Vänsterpartiets demonstration
Samling 11.00 på Vaksala torg

Fler behöver en socialistisk tidning, och Internationalen behöver fler prenumeranter. Första maj demonstrerar vi igen för första gången på flera år och vi behöver extra hjälp att nå ut med tidningen och värva nya prenumeranter. Kan du hjälpa oss på din ort? Kontakta Magnus Johansson på kampanj@internationalen.se eller telefon 0707-225151.

1 maj med Socialistisk Politik

Framtid & fred
Ekosocialism och solidaritet

För 46:e gången anordnar SP ett 1 maj-möte i Göteborg.

Järntorget 12.00-13.00: Socialistiska brandtal. Klar talare är Reza Chitsaz ORWI (Rahe kargar). Fler talare presenteras inom kort.

Vi går efteråt under vår banderoll ”Ekosocialism och solidaritet” i Vänsterpartiets demonstration. Samling 13.30 på Andra Långgatan.

Veckotidningen Internationalen kommer att delas ut under dagen.

Arr. Socialistisk Politik och ORWI (Rahe kargar)

Demonstrera på 1 maj med SP

Gå med bakom Socialistisk Politiks banderoll ”Socialistisk Politik – Ekosocialism och solidaritet” i Vänsterpartiets 1 maj-demonstration. Kontakta oss om du vill hjälpa till praktiskt med banderoll, talkörer, flygbladsutdelning m.m.; gbg@socialistiskpolitik.se

Andra Långgatan, kl.13.15

Proletärer i alla länder – förena er!

I ÖVER hundratrettio år har den internationella arbetarrörelsen manifesterat på första maj för frihet, jämlikhet och socialism. Under med- och motgång, krig och fred, öppet och underjordiskt har majdemonstranter över hela världen burit fram omedelbara krav på demokrati och sociala rättigheter tillsammans med visioner om fred och solidariska samhällsförändringar. I vårt nu – med klimatkris, pandemi och fattigdom – där kapitalismens gränslösa vinstdrift hotar själva existensen, är denna kamp viktigare än någonsin.

FÖR ATT ENS ha en chans att bemöta klimatkatastrofen måste vinstjakten ersättas av behovsstyrning, marknadskaoset av ekologisk samhällsplanering, kapitalmakten av verklig demokrati, militarism av fredsbygge.

BARA ARBETARRÖRELSEN, vänstern och de folkliga rörelserna kan mobilisera den samhällskraft som behövs för att bryta den ödesdigra utvecklingen och kapitalets övermakt. Från gräsrötter till ledningar krävs växande insikt, aktivitet och beslutsamhet att konfrontera och överskrida de nuvarande systemen.

TROTS PANDEMIN förenas vi över hela jorden i den kampen – från demokratikämpar i Myanmar och Belarus till klimatförsvarare i Bangladesh, urfolksaktivister i Bolivia och fackföreningsfolk i Virginia. Med inspirationen från massrörelser som Black Lives Matter och kvinnoupproren i Argentina och Polen söker vi förena den breda arbetarklassen globalt och lokalt för demokratisk, jämlik och ekologiskt hållbar samhällsförändring mot högerreaktion och undfallenhet.

Här hemma gäller den akuta kampen:
SLÅ TILLBAKA högerblockets välfärdsplundring, rasism och klassförakt.
BEKÄMPA VÅLDET mot kvinnor, sexuella trakasserier och social nedrustning.
FÖRSVARA anställningstryggheten och strejkrätten.
STOPP för marknadshyror – försvara allmännyttan.
SLÅ VAKT om asylrätten, amnesti åt de ensamkommande.
EN OMEDELBAR, demokratisk och jämlik klimatomställning.
MILITÄR nedrustning – social upprustning.

TILLSAMMANS över hela jorden gör vi Första maj till signal för en oemotståndlig global rörelse som efter pandemins grepp tar striden för en framtid vi beslutar tillsammans.

Undan med kapitalism, patriarkat och rasistiska herravälden!
För de arbetande människornas fria socialistiska självstyre!
Proletärer i alla länder – förena er!

Socialistisk Politik
1 maj 2021

1 maj med socialisterna!

Ekosocialism och solidaritet! Tal och underhållning. Talarna kommer presenteras när de är klara. Efter mötet uppmanar vi deltagarna att gå med oss i Vänsterpartiets 1 maj-tåg. Arr. SP & ORWI

Järntorget, kl.13.00

Gå med SP i V:s 1 maj-demonstration!

För första gången på över 20 år kommer Socialistisk Politik (tidigare Socialistiska Partiet) i Göteborg gå med organiserat i Vänsterpartiets 1 maj-demonstration (i och med vår nya omorganisation från parti till förening). Alla som vill är välkomna att gå bakom SP.s banderoll ”Ekosocialism och solidaritet!” (se bild). I skrivande stund är det inte bestämt var i demonstrationståget vi kommer ställa upp, men information om det kommer senare här i eventet. Likaså om Corona-viruset kommer sätta käppar i hjulet för Vänsterpartiets demonstration eller ej.

Samling Andra Långgatan, kl.13.00

 

Rut Elliot Blomqvist: Ekologiskt och socialt hållbar socialism!

Rut Elliot Blomqvists (SP) 1 maj-tal 2019:

Antikapitalistisk kamp har alltid varit angelägen. Den har alltid varit en fråga om liv och död för de mest utsatta. Och den har alltid handlat om att försvara det som är fint och meningsfullt i livet. I vår tid, med klimatförändringar och artutrotning, är sådan kamp mer angelägen än någonsin. Idag är det en fråga om liv och död för mänskligheten och för alla de varelser vi delar jorden med; det handlar om att försvara möjligheten att det ska finnas kvar en värld att bygga goda samhällen i över huvud taget. Det är hisnande – att förödelse kan ha sådana proportioner.

Som tur är så är det många runtom i världen som organiserar sig för klimat- och miljökamp. Här i Sverige och i Göteborg har vi på sista tiden sett hur rörelser som skolstrejkarnas Fridays for Future och civil olydnads-organisationen Extinction Rebellion växer. Men det räcker tyvärr inte att sådana rörelser ökar i popularitet. Det är avgörande hur de arbetar för förändring och mot vilket mål de strävar. De två frågorna vill jag prata om denna första maj: om strategi och vision.

Så hur tänker dagens växande gröna rörelser att man uppnår politisk förändring?

En populär idé är att klimat och miljö inte är höger/vänster-frågor. Att vi alla möter klimatförändringarna tillsammans. Att de som pratar om olika gruppers olika skuld, ansvar och makt skapar onödig splittring och stoppar möjliga reformer som vi alla annars hade kunnat enas kring. Liknande saker har sagts genom den moderna västerländska miljörörelsens historia. Och det gör att många uppfattar klimat och miljö som opolitiska frågor; som något som vilket politisk-ekonomiskt system som helst kan hantera mer eller mindre väl. En vanlig kommentar, som ni säkert känner igen, är att kapitalismen må vara ohållbar men det var ju Sovjet-kommunismen också.

Inom kritisk samhällsvetenskaplig forskning, framför allt inom det fält som kallas politisk ekologi, har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter om detta – om klimaträttvisa, miljörättvisa, globala klasstrukturer och ekologiskt ojämlikt utbyte och ekologisk imperialism – men det är inte så många i dagens gröna rörelser medvetna om. I stället refererar man till borgerliga ekonomiska teorier om att stimulera en så kallad grön våg av teknologisk innovation och till liberala politiska föreställningar om att massorna kan ”sätta press på sina ledare” som då kommer ta sitt förnuft till fånga och reformera bort skiten.

Men problemet är att dagens kapitalistiska elit inte alls delar våra intressen och att den liberala demokratin genom handelsavtal, valutarelationer, och lagstiftning om arbete och miljö går kapitalismens ärenden. Kapitalister har visat gång på gång att de är beredda att offra människor och natur för att de själva ska kunna ackumulera ännu mer pengar och ännu mer makt. Vi har ingen anledning att tro att de skulle sluta med den strävan innan det är för sent. Därför måste vi ta makten ifrån dem. Det kan vi inte göra genom att prata om en enad mänsklighet och vädja med ord på plakat och banderoller till de politiker som går kapitalets ärenden. I stället måste vi odla ekologiskt klasshat och föra ekosocialistisk kamp.

För det är inte möjligt med en ekologiskt och socialt hållbar kapitalism. Däremot är det möjligt med ekologiskt och socialt hållbar socialism. Men – all socialism är inte hållbar.

Och det leder oss vidare till frågan om visioner; om vad för mål som dagens miljökamp strävar mot. För även om en socialistisk analys av globala klasskonflikter är nödvändig i gröna rörelser, så räcker det inte att säga att lösningen är socialism eller planekonomi eller socialisering av produktionsmedlen. Vi vill inte ha en statligt ägd fossilindustri som pumpar ut ännu mer koldioxid i atmosfären. Vi vill inte ha en statligt styrd jordbruksindustri som den som socialdemokratin i sovjetisk stil införde i Sverige under 1900-talet, när småbrukare tvingades bort från sin mark och ersattes med energislukande maskiner som inte bara släpper ut koldioxid utan också leder till att jorden eroderas och binder mindre kol och till att matproduktionen blir beroende av fossil-baserat konstgödsel. Vi vill inte ha en statlig gruvindustri som bryter malm i vansinnig takt och fördriver samer från sin traditionella mark.

Med ekologiskt klasshat menar jag alltså inte bara klasskamp i allmänhet utan en klasskamp som bygger på den sorts ekologiska medvetenhet som är vanligare hos miljöaktivister än hos socialister, i alla fall i den här delen av världen. En klasskamp som för samman bonderörelser, urfolksrörelser och arbetarrörelsens olika grenar. En klasskamp som försvarar och bygger upp den sorts samhällen där människors arbete inte skadar jorden utan är del av den.

På sista tiden har ekosocialister som vill bygga den sortens rörelse allierat sig med den politiska visionen om degrowth, nedväxt. Idén är att vi måste utveckla en ekosocialism som går bortanför en okritisk acceptans av produktivism – alltså en ekosocialism som gör upp med den aggressiva industrialism som gjorde Sovjet till en miljöförstörare i världsklass. Men detta kommer med en svårighet: nedväxt-socialism är en typ av socialism som kan hamna i konflikt med den industriella arbetarklassens kortsiktiga intressen. För inom ramarna för kapitalismen är ju arbetarnas intressen att få så hög lön som möjligt och ha ett så stabilt arbete som möjligt. Och för många av oss är alienerat arbete dessutom det enda sättet att försörja oss som vi känner till.

Det är därför som det kan vara svårt att mobilisera för en kamp som är kritisk till lönearbete. Inte för att kritik av lönearbete på något vis är osocialistiskt – tvärt om! Att ifrågasätta ett system där vissa människor säljer sitt arbete medan fåtalet gör profit på det är ju själva grunden i en marxistisk analys av kapitalism. Men trots det så är det en svårsmält idé att målet med socialism borde vara att avskaffa lönearbetet och radikalt minska den industriella produktionen, för tyvärr är många i Sverige idag, och i Västeuropa, Nordamerika och andra privilegierade delar av världen, insnärjda i ett beroende av kapitalismen.

Därför är det är enklare och mer populärt att prata om mindre samhällsomstörtande förändringar som gröna jobb, grön tillväxt och grön industri och att drömma om statliga stimuleringsåtgärder och storslagna ekonomiska femårsplaner. Men varför ska vi acceptera att våra drömmar om en bättre värld och en ekosocialistisk framtid begränsas av att det är svårt att tro att kapitalismen kan störtas? Varför ska vi acceptera att kapitalismen har koloniserat både vår försörjning och vår fantasi? Och, inte minst – varför ska vi acceptera att bedriva en kamp som i bästa fall kortsiktigt kan gynna en privilegierad del av den västerländska arbetarklassen (åtminstone fram tills kapitalet drar tillbaka de eftergifter det gör i de kompromisser som vi tvingar det till) medan våra kamrater ser sina hem försvinna i stormar, sina grödor och djur dö i torka eller av föroreningar och allt de lever för förintas av en skenande fossilkapitalism? Varför inte i stället alliera röda och gröna politiska rörelser och bygga internationell solidaritet?

Den sortens ekologiska klasskamp är inte enkel. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Det hörs ju på ordet – kamp – att det är svårt. Antikapitalistisk kamp har aldrig varit enkel. Det är inte för att vi vet att vi kommer vinna som vi kämpar, utan för att vi har något som är angeläget och livsviktigt att kämpa för: gemenskap och kärlek mellan människor och till alla de varelser som vi delar jorden med. Det är vad som ger kraft åt mitt ekologiska klasshat.

– Motståndaren är fortfarande välorganiserad. Men när vi känner vår gemensamma styrka, då är vi oslagbara!

Lars Henrikssons (SP) 1 maj-tal 2019:

 

Kamrater – motståndaren är välorganiserad. Ett citat som blev odödligt genom filmen med det namnet, från ett av de stora strejkmötena i Kiruna för precis 50 år sedan. Gruvstrejken -69 skakade bilden av det svenska samförståndet och blev en av de saker som utlöste 70-talets långsamma explosion av jämlikhet och rättvisa i Sverige.

Vi förstod att motståndaren var välorganiserad. Men att han var SÅ jävla välorganiserad, det var vi inte riktigt beredda på.

Redan 1971 drog den amerikanske juristen Lewis Powell upp fälttågsplanen i ett memo till USA:s handelskammare. Propagandaorganisationer som Heritage Foundation och Cato Institute grundades. Modeller som spred sig över världen. I Sverige satte SAF en man vid namn Sture Eskilsson på jobbet. Kampanjer som ”Satsa på dig själv” och ”Fri företagsamhet – Bra för Sverige” satte tonen. Timbro grundades och ynglade av sig i ideologiska kuvöser där blivande politiker, lobbyister och ledarsideskrigare som Göteborgs Postens tidigare stolthet Alice Teodorescu, kunde flaskmatas, långt bort från den marknadskonkurrens de skulle förespråka.

Jag tvivlar på att det går att hitta någon annan så lång period där motståndaren flyttat fram sina positioner på så bred front som de senaste 40 åren. Klasskampen upphörde naturligtvis inte som en del fantasifulla filosofer hävdade. Den var bara oerhört ensidig och framgångsrik och motståndaren kunde casha in de förändrade styrkeförhållandena i klingande miljarder. Vi har facit: 8 personer (män) äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. Där de rikaste 1% äger hälften av världens rikedomar.

Det finns en direkt koppling mellan detta och de bankskandaler som avlöser varandra. I de allt större pengamassor som pumpas genom det finansiella systemet blandas blodspengar och tjuvgods med traditionellt skattefiffel och de allt mer astronomiska vinsterna från exploatering, utplundring och utsugning. Och ändå, trots att varenda finanskris och penningtvättsskandal är reklam i eldskrift för att socialisera bankerna, är makten över bankerna en ickefråga i dagens politiska debatt. För varför diskutera de stora pengarna när det går vända våra blickar mot åt de fattiga mynt som skramlar i tiggarnas pappmuggar?

Det allra viktigaste motståndaren lyckats med är att få oss att diskutera allt annat än deras makt. Motståndaren har nästintill lyckats utplåna tanken på att vi skulle kunna förändra världen.

Det sägs ibland att Margaret Thatchers största bedrift var Tony Blair. Att till och med när nyliberalismens främsta banerförare förlorade makten i Storbritannien fördes fanan vidare i Labours händer.

På samma sätt kan man säga om den svenska högeralliansen: deras främsta bedrift var att de fått Stefan Löfven att regera åt dem. Det kommer att säkert att synas i de socialdemokratiska tågen i dag. Få utom de som har sitt levebröd genom den alltmer orörliga ”Rörelsen” vill sjunga sånger tillsammans med Stefan Löfven? Och vad ska de ha på banderollerna detta januariöverenskommelsens år? Den officiella parollen är: Tillsammans för trygghet.

Eftersom de menar: ”Dagens samhällsproblem kräver att vi samarbetar och hittar lösningar gemensamt.”

Vi vet hur lösningarna ser ut och vem de samarbetar med.

En ärligare paroll skulle kunnat vara: ”Det kunde varit värre”.

Den sammanfattar så bra uppgivenheten och den totala avsaknaden på alternativ. Och den är ju sann: det kunde varit värre. Det kan alltid bli värre. Men jag tvivlar på att det går att skapa entusiasm för en sådan sådan inställning, oavsett hur många skattemiljoner som läggs ut i valpropaganda. Det är en stor seger för motståndaren att den ideologin, ”detkundevartvärre-ismen” spridits djupt i arbetarrörelsen.

Pia har pratat bra om strejkrätten och jag ska inte säga så mycket mer om sakfrågan. Men i fjol stod jag här och var lite optimistisk. Förbundsledning efter avtalsråd efter kongress hade sagt att ingen skulle tafsa på strejkrätten och det såg rätt mörkt ut för regeringens förslag. Vad jag inte visste, var att kavalleriet var på väg att undsätta dem. Att det just då pågick hemliga förhandlingar mellan de fackliga ledningarna och motståndaren och att de skulle presentera ett gemensamt förslag en varm junidag. Argumentet från fackligt håll var att det var bättre att stympa sig själva än att vänta på regeringens förslag. För det kunde ju vara värre

Det ljögs mycket då. Lagförslaget handlade aldrig om Göteborgs hamn eller någon ”obalans på arbetsmarknaden”.

Det var ett av motståndarens välorganiserade angrepp.

Det räcker att kasta ett öga på konfliktstatistiken för att se åt vilket håll obalansen slagit. Hade den svenska strejkstatistiken varit en EKG-kurva skulle patienten varit död sedan länge.

Det är tvärtom just för att vi och våra fackföreningar är så tysta och snälla vågar de sig på oss. För om lagen antas blir motståndaren naturligtvis inte nöjd och drar sig tillbaka till sin lya. Nej de bockar bara av kravet och går vidare med nästa, Lagen om anställningsskydd, där motståndaren vill avskaffa kravet på ”saklig grund” i LAS, alltså införa en total rättslöshet på arbetsplatserna. Regeringen tänker använda samma metod som senast: låta fack och företag ta fram ett gemensamt förslag, för att hindra något som ”kunde varit värre”…

Idag säger Vänsterpartiet att de kommer att fälla den regering som lägger fram försämringar i LAS. Det är bra. Men i fjol varnade Jonas Sjöstedt: lägg inte fram förslaget om strejkrätten, det vore en provokation sa han .

I morgon lägger regeringen fram propositionen. Provokationen. Kommer nu V att nöja sig med en harmlös röst mot förslaget eller faktiskt stå för hotet om att fälla regeringen? Ett misstroendevotum kring strejkrätten skulle bli en allvarlig käpp i hjulet och föra upp arbetsrätten och frågorna om makten på arbetsplatserna högst upp på den politiska dagordningen.

Men det är klart. Att fälla regeringen kan ju leda till att det blir värre

Men om de inte gör det – hur rädda kommer 73-punktsprogrammets väktare att bli för ett nytt hot om misstroende när LAS läggs på huggkubben? För visst kan det bli värre med ett misstroende den gången också? Och nästa…

Det kunde varit värre”-strategin har inte stoppat motståndaren, utan banat vägen för att de kunnat göra det värre.

När nyliberalismen sedan finanskrisen mist sin färggranna fjäderdräkt har den vänster som inte stått för något annat än ”det kunde varit värre” tappat mark och en reaktionär våg fyllt vakuumet. Och det blir värre.

Jag tror att det är nödvändigt att bryta ”det kunde varit värre”-ismens grepp.

Kompromisser kommer vi aldrig ifrån, att leva under kapitalismen är alltid i bästa fall en kompromiss. Det är heller ingen skam i att tvingas på reträtt av en övermäktig motståndare.

På ett villkor: att reträtten föregås av en strid. För om vi bara backar av rädsla för att striden kan göra det värre, då har motståndaren redan vunnit nästa strid.

Varje gång vi tar ett steg bakåt tar våra motståndare ett steg framåt.

Varje gång motståndaren kan bocka av en punkt på sin önskelista puttas vi ner ett trappsteg som de som gått före oss mödosamt kämpat sig uppför.

Jo, vi underskattade nog motståndaren. Han var välorganiserad. Framför allt var den verkliga maktbasen aldrig varit hotad på allvar: Ägandet. Rikedomen. Inte idag och inte i Sverige på 70-talet. Man fick leta förgäves efter ett land med en sådan koncentration av makten till en handfull rika, ”de 15 familjerna” som gamle VPK-ordföranden CH Hermansson kartlade och han beskrev träffande Sverige som ”ett litet men hungrigt imperialistiskt land”. Det behöver vi hålla i huvudet idag när inte ens de mest radikala reformister förmår drömma om ett djärvare mål än 70-talets Sverige.

För vi är tvungna att sätta våra mål högre än så. Motståndaren må vara välorganiserad men har aldrig varit så oförmögen att svara på de frågor som handlar om vår överlevnad. De styr vår värld rakt ner i avgrunden som Rut så riktigt talade om. För att kunna ställa om produktionen för våra behov inom ramen för vad ekologin klarar, att bygga ett ekosocialistiskt samhälle. Vi behöver ifrågasätta och utmana motståndarens verkliga makt. Den som aldrig ställs till omröstning i riksdag eller EU-parlament. Makten över produktionen, makten över kapitalet.

Men som alltid måste vi börja där vi står. Och då är vi tillbaka till strejkerna. De träffar motståndaren där det smärtar som mest: i bankkontot. Men en strejk avslöjar också en av de stora myterna: att det är kapitalet, motståndaren som skapar välståndet. Och viktigast: strejken visar att det finns en kraft som är starkare än alla tankesmedjor och ledarskribenter som motståndaren kan köpa. Det är också därför strejker är så farliga för motståndaren. I Malmfälten för 50 år sedan. I hamnarna i år. I den pågående vågen av framgångsrika lärarstrejker som gungat som en dyning mellan öst- och västkust i USA . I den osannolika globala strejken på Google. I vad som kan ha varit historiens största strejk i Indien i januari.

Erik har redan talat väl om hamnarbetarnas strid. Den viktigaste lärdomen är att hur mäktig och välorganiserad motståndaren än är så har vi alltid något som de saknar: vårt kollektiv, vår självorganisering, vår solidaritet.

Det är nästan glömt men det är den kraften som driver samhället – eller stoppar det. Det är också den kraften som behöver användas om mänsklighetens stora utmaning ska få en lösning. En omställning för att rädda klimatet som saknar en stark bas i produktionen, på arbetsplatserna, den blir inte av. Det kommer motståndaren att se till.

En av glimtarna av hopp har varit en annan sorts strejker, skolstrejkerna för klimatet. Jag tror inte att det finns så många kontakter mellan hamnarbetarna och skoleleverna. Men de hänger ihop i alla fall.

Oavsett om det är skolstrejker och ockupationer för klimatet, välfärdsförsvar, strider för arbetsrätten eller de gamla vanliga fajterna om löner och arbetsvillkor så är motståndaren en och densamma. Vi kan försöka bemöta vår motståndare i media och på nätet men vi kan aldrig överträffa dem som äger kapitalet på områden där det går att köpa sig makt. Men när vi uppträder gemensamt väger vår makt mångfalt mer än deras.

Vi behöver se varje sådan strid som delar i samma stora, långsiktiga fajt. Precis som varje ”Det kunde varit värre”-nederlag försvagar oss, är varje strid vi faktiskt tar en skola för nästa strid. Ett tillfälle att lära oss gemensamt, bygga tilltron till varandra och smida länkar i solidaritetens starka kedja. Som ger oss förmåga att ta fler, djärvare och svårare strider och – när så krävs – även utmana kapitalets allt mer destruktiva makt.

Motståndaren är fortfarande välorganiserad. Men när vi känner vår gemensamma styrka, då är vi oslagbara!