Snart kommer en ny bok av socialisten Ture Nerman om kampen mot nazismen och fascismen under 1930- och 40-talet, som bygger på tidigare opublicerade manuskript från Arbetarrörelsens arkiv. ”Han förtjänar att bli ihågkommen och läsas igen”, säger redaktören Per Leander.
We, the undersigned organisations, are deeply concerned about the high-handed approach by the Hong Kong government in dealing with the recent mass protests against the proposed extradition bill.
We condemn the use of unprecedented excessive force by the Hong Kong police in dispersing and arresting protesters. The use of tear gas, pepper spray, rubber bullets and bean bag rounds, as well as beating up unarmed protesters have caused injuries to many. Such brutality is unacceptable.
Despite the massive peaceful demonstration on 9 June, the largest since the handover of Hong Kong to China, the Hong Kong government led by Carrie Lam Cheng Yuet-ngor continues to ignore the demands of the people. In fact, the refusal of the Hong Kong government to listen to the people’s demands and its insistence in pushing the extradition bill has ignited and expanded the protests.
In recent years, the shrinking of political space and the Hong Kong government’s increasingly aggressive behaviour in curtailing civil and political freedom has become a worrying trend in Hong Kong. Many political dissidents and activists have been targeted for arrests and selected prosecution with various allegations. The erosion of democratic freedom in Hong Kong also instils the fear that Hong Kong is losing its unique autonomy with the expansion of Beijing’s political control over the city. Deterioration of political freedom will definitely hinder efforts to tackle social inequalities in a city with a widening wealth gap.
Hong Kong is the only city in China which can still freely commemorate the June Fourth massacre. To protect Hong Kong autonomy is thus not only the concern of the people of Hong Kong but also of all the people of China.
We urge the government of Hong Kong to:
– withdraw the proposed extradition bill;
– stop the violence against peaceful protesters;
– stop the repression and persecution of political activists.
We stand with the people of Hong Kong and express our solidarity with their fight to defend their political freedom and autonomy.
Signed by,
1. Socialist Party of Malaysia (PSM)
2. Persatuan Sahabat Wanita Selangor, Malaysia
3. North South Initiative, Malaysia
4. Agora Society, Malaysia
5. Jaringan Rakyat Tertindas (JERIT), Malaysia
6. Liberasi, Malaysia
7. Socialist Alliance, Australia
8. Socialist Alternative, Australia
9. Australia Asia Workers Link
10. Fightback Aotearoa/Australia
11. Communist Party of Bangladesh (Marxist-Leninist), Bangladesh
12. Movimento Esquerda Socialista (MES) / Socialist Left Movement, Brazil
13. Cambodian Alliance of Trade Unions (CATU), Cambodia
14. Europe solidaire sans frontières (ESSF), France
15. Forum Arbeitswelten – Forum Worlds of Labour, Germany
16. Internationale Sozialistische Organisation (ISO), Germany
17. Centre for Workers Education, India
18. Worker’s Initiative, Kolkata, India
19. Radical Socialist, India
20. Communist Party of India (Marxist-Leninist) Liberation, India
21. Jammu Kashmir Awami Workers Party
22. Working People Party (Partai Rakyat Pekerja), Indonesia
23. People’s Liberation Party (PPR), Indonesia
24. Lembaga Informasi Perburuhan Sedane (LIPS), Indonesia
25. Confederation of National Union (Konfederasi Serikat Nasional), Indonesia
26. Konfederasi Pergerakan Rakyat Indonesia (KPRI), Indonesia
27. Konfederasi Persatuan Buruh Indonesia (KPBI), Indonesia
28. National Network for Domestic Workers Advocacy (Jala PRT), Indonesia
29. RUMPUN, Indonesia
30. Korea House for International Solidarity, Korea
31. Partido Revolucionario de los Trabajadores, Mexico
32. Labour Education Foundation, Pakistan
33. Partido Lakas ng Masa (PLM), Philippines
34. Sentro ng mga Nagkakaisa at Progresibong Manggagawa (SENTRO), Philippines
35. Labor Education and Research Network (LEARN), Philippines
36. Kalipunan ng mga Kilusang Masa (KALIPUNAN) / Social Movements’ Coalition, Philippines
37. Coalition Against Trafficking in Women – Asia Pacific (CATW-AP)
38. Toupeira Vermelha, Portugal
39. Socialistiska Partiet, Sweden
40. Action for Democracy in Thailand (ACT4DEM)
41. Just Economy and Labor Institute, Thailand
42. New Isan Movement, Thailand
43. Socialist Resistance, UK
44. RS21, UK
45. Asian Solidarity Seminar
46. TheOwl, Hong Kong
47. Left 21, Hong Kong
48. Borderless Movement, Hong Kong
49. League of Social Democrats, Hong Kong
Samtliga medlemmar kallas till avdelningsmöte (det sista innan sommaruppehållet) onsdagen den 12:e juni kl.18.30 på partilokalen. Mötet kommer vara kortare än vanligt då dom som vill samlas på restaurang Solrosen efteråt för mat och dryck. På dagordningen finns punkterna Höstens verksamhet inklusive ett offentligt möte om feminism och vårt kommande namnbyte. Välkomna hälsar avdelningsstyrelsen!
Samtliga medlemmar hälsas välkomna till årsmöte söndagen 19:e maj kl.16.00 på partilokalen. Sedvanliga årsmötes-punkter med en diskussion om årets verksamhet och inför den kommande nya samt medlemsinval. Fika finns att köpa. Välkomna hälsar avdelningsstyrelsen!
Rut Elliot Blomqvists (SP) 1 maj-tal 2019:
Antikapitalistisk kamp har alltid varit angelägen. Den har alltid varit en fråga om liv och död för de mest utsatta. Och den har alltid handlat om att försvara det som är fint och meningsfullt i livet. I vår tid, med klimatförändringar och artutrotning, är sådan kamp mer angelägen än någonsin. Idag är det en fråga om liv och död för mänskligheten och för alla de varelser vi delar jorden med; det handlar om att försvara möjligheten att det ska finnas kvar en värld att bygga goda samhällen i över huvud taget. Det är hisnande – att förödelse kan ha sådana proportioner.
Som tur är så är det många runtom i världen som organiserar sig för klimat- och miljökamp. Här i Sverige och i Göteborg har vi på sista tiden sett hur rörelser som skolstrejkarnas Fridays for Future och civil olydnads-organisationen Extinction Rebellion växer. Men det räcker tyvärr inte att sådana rörelser ökar i popularitet. Det är avgörande hur de arbetar för förändring och mot vilket mål de strävar. De två frågorna vill jag prata om denna första maj: om strategi och vision.
Så hur tänker dagens växande gröna rörelser att man uppnår politisk förändring?
En populär idé är att klimat och miljö inte är höger/vänster-frågor. Att vi alla möter klimatförändringarna tillsammans. Att de som pratar om olika gruppers olika skuld, ansvar och makt skapar onödig splittring och stoppar möjliga reformer som vi alla annars hade kunnat enas kring. Liknande saker har sagts genom den moderna västerländska miljörörelsens historia. Och det gör att många uppfattar klimat och miljö som opolitiska frågor; som något som vilket politisk-ekonomiskt system som helst kan hantera mer eller mindre väl. En vanlig kommentar, som ni säkert känner igen, är att kapitalismen må vara ohållbar men det var ju Sovjet-kommunismen också.
Inom kritisk samhällsvetenskaplig forskning, framför allt inom det fält som kallas politisk ekologi, har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter om detta – om klimaträttvisa, miljörättvisa, globala klasstrukturer och ekologiskt ojämlikt utbyte och ekologisk imperialism – men det är inte så många i dagens gröna rörelser medvetna om. I stället refererar man till borgerliga ekonomiska teorier om att stimulera en så kallad grön våg av teknologisk innovation och till liberala politiska föreställningar om att massorna kan ”sätta press på sina ledare” som då kommer ta sitt förnuft till fånga och reformera bort skiten.
Men problemet är att dagens kapitalistiska elit inte alls delar våra intressen och att den liberala demokratin genom handelsavtal, valutarelationer, och lagstiftning om arbete och miljö går kapitalismens ärenden. Kapitalister har visat gång på gång att de är beredda att offra människor och natur för att de själva ska kunna ackumulera ännu mer pengar och ännu mer makt. Vi har ingen anledning att tro att de skulle sluta med den strävan innan det är för sent. Därför måste vi ta makten ifrån dem. Det kan vi inte göra genom att prata om en enad mänsklighet och vädja med ord på plakat och banderoller till de politiker som går kapitalets ärenden. I stället måste vi odla ekologiskt klasshat och föra ekosocialistisk kamp.
För det är inte möjligt med en ekologiskt och socialt hållbar kapitalism. Däremot är det möjligt med ekologiskt och socialt hållbar socialism. Men – all socialism är inte hållbar.
Och det leder oss vidare till frågan om visioner; om vad för mål som dagens miljökamp strävar mot. För även om en socialistisk analys av globala klasskonflikter är nödvändig i gröna rörelser, så räcker det inte att säga att lösningen är socialism eller planekonomi eller socialisering av produktionsmedlen. Vi vill inte ha en statligt ägd fossilindustri som pumpar ut ännu mer koldioxid i atmosfären. Vi vill inte ha en statligt styrd jordbruksindustri som den som socialdemokratin i sovjetisk stil införde i Sverige under 1900-talet, när småbrukare tvingades bort från sin mark och ersattes med energislukande maskiner som inte bara släpper ut koldioxid utan också leder till att jorden eroderas och binder mindre kol och till att matproduktionen blir beroende av fossil-baserat konstgödsel. Vi vill inte ha en statlig gruvindustri som bryter malm i vansinnig takt och fördriver samer från sin traditionella mark.
Med ekologiskt klasshat menar jag alltså inte bara klasskamp i allmänhet utan en klasskamp som bygger på den sorts ekologiska medvetenhet som är vanligare hos miljöaktivister än hos socialister, i alla fall i den här delen av världen. En klasskamp som för samman bonderörelser, urfolksrörelser och arbetarrörelsens olika grenar. En klasskamp som försvarar och bygger upp den sorts samhällen där människors arbete inte skadar jorden utan är del av den.
På sista tiden har ekosocialister som vill bygga den sortens rörelse allierat sig med den politiska visionen om degrowth, nedväxt. Idén är att vi måste utveckla en ekosocialism som går bortanför en okritisk acceptans av produktivism – alltså en ekosocialism som gör upp med den aggressiva industrialism som gjorde Sovjet till en miljöförstörare i världsklass. Men detta kommer med en svårighet: nedväxt-socialism är en typ av socialism som kan hamna i konflikt med den industriella arbetarklassens kortsiktiga intressen. För inom ramarna för kapitalismen är ju arbetarnas intressen att få så hög lön som möjligt och ha ett så stabilt arbete som möjligt. Och för många av oss är alienerat arbete dessutom det enda sättet att försörja oss som vi känner till.
Det är därför som det kan vara svårt att mobilisera för en kamp som är kritisk till lönearbete. Inte för att kritik av lönearbete på något vis är osocialistiskt – tvärt om! Att ifrågasätta ett system där vissa människor säljer sitt arbete medan fåtalet gör profit på det är ju själva grunden i en marxistisk analys av kapitalism. Men trots det så är det en svårsmält idé att målet med socialism borde vara att avskaffa lönearbetet och radikalt minska den industriella produktionen, för tyvärr är många i Sverige idag, och i Västeuropa, Nordamerika och andra privilegierade delar av världen, insnärjda i ett beroende av kapitalismen.
Därför är det är enklare och mer populärt att prata om mindre samhällsomstörtande förändringar som gröna jobb, grön tillväxt och grön industri och att drömma om statliga stimuleringsåtgärder och storslagna ekonomiska femårsplaner. Men varför ska vi acceptera att våra drömmar om en bättre värld och en ekosocialistisk framtid begränsas av att det är svårt att tro att kapitalismen kan störtas? Varför ska vi acceptera att kapitalismen har koloniserat både vår försörjning och vår fantasi? Och, inte minst – varför ska vi acceptera att bedriva en kamp som i bästa fall kortsiktigt kan gynna en privilegierad del av den västerländska arbetarklassen (åtminstone fram tills kapitalet drar tillbaka de eftergifter det gör i de kompromisser som vi tvingar det till) medan våra kamrater ser sina hem försvinna i stormar, sina grödor och djur dö i torka eller av föroreningar och allt de lever för förintas av en skenande fossilkapitalism? Varför inte i stället alliera röda och gröna politiska rörelser och bygga internationell solidaritet?
Den sortens ekologiska klasskamp är inte enkel. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Det hörs ju på ordet – kamp – att det är svårt. Antikapitalistisk kamp har aldrig varit enkel. Det är inte för att vi vet att vi kommer vinna som vi kämpar, utan för att vi har något som är angeläget och livsviktigt att kämpa för: gemenskap och kärlek mellan människor och till alla de varelser som vi delar jorden med. Det är vad som ger kraft åt mitt ekologiska klasshat.
Lars Henrikssons (SP) 1 maj-tal 2019:
Kamrater – motståndaren är välorganiserad. Ett citat som blev odödligt genom filmen med det namnet, från ett av de stora strejkmötena i Kiruna för precis 50 år sedan. Gruvstrejken -69 skakade bilden av det svenska samförståndet och blev en av de saker som utlöste 70-talets långsamma explosion av jämlikhet och rättvisa i Sverige.
Vi förstod att motståndaren var välorganiserad. Men att han var SÅ jävla välorganiserad, det var vi inte riktigt beredda på.
Redan 1971 drog den amerikanske juristen Lewis Powell upp fälttågsplanen i ett memo till USA:s handelskammare. Propagandaorganisationer som Heritage Foundation och Cato Institute grundades. Modeller som spred sig över världen. I Sverige satte SAF en man vid namn Sture Eskilsson på jobbet. Kampanjer som ”Satsa på dig själv” och ”Fri företagsamhet – Bra för Sverige” satte tonen. Timbro grundades och ynglade av sig i ideologiska kuvöser där blivande politiker, lobbyister och ledarsideskrigare som Göteborgs Postens tidigare stolthet Alice Teodorescu, kunde flaskmatas, långt bort från den marknadskonkurrens de skulle förespråka.
Jag tvivlar på att det går att hitta någon annan så lång period där motståndaren flyttat fram sina positioner på så bred front som de senaste 40 åren. Klasskampen upphörde naturligtvis inte som en del fantasifulla filosofer hävdade. Den var bara oerhört ensidig och framgångsrik och motståndaren kunde casha in de förändrade styrkeförhållandena i klingande miljarder. Vi har facit: 8 personer (män) äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. Där de rikaste 1% äger hälften av världens rikedomar.
Det finns en direkt koppling mellan detta och de bankskandaler som avlöser varandra. I de allt större pengamassor som pumpas genom det finansiella systemet blandas blodspengar och tjuvgods med traditionellt skattefiffel och de allt mer astronomiska vinsterna från exploatering, utplundring och utsugning. Och ändå, trots att varenda finanskris och penningtvättsskandal är reklam i eldskrift för att socialisera bankerna, är makten över bankerna en ickefråga i dagens politiska debatt. För varför diskutera de stora pengarna när det går vända våra blickar mot åt de fattiga mynt som skramlar i tiggarnas pappmuggar?
Det allra viktigaste motståndaren lyckats med är att få oss att diskutera allt annat än deras makt. Motståndaren har nästintill lyckats utplåna tanken på att vi skulle kunna förändra världen.
Det sägs ibland att Margaret Thatchers största bedrift var Tony Blair. Att till och med när nyliberalismens främsta banerförare förlorade makten i Storbritannien fördes fanan vidare i Labours händer.
På samma sätt kan man säga om den svenska högeralliansen: deras främsta bedrift var att de fått Stefan Löfven att regera åt dem. Det kommer att säkert att synas i de socialdemokratiska tågen i dag. Få utom de som har sitt levebröd genom den alltmer orörliga ”Rörelsen” vill sjunga sånger tillsammans med Stefan Löfven? Och vad ska de ha på banderollerna detta januariöverenskommelsens år? Den officiella parollen är: Tillsammans för trygghet.
Eftersom de menar: ”Dagens samhällsproblem kräver att vi samarbetar och hittar lösningar gemensamt.”
Vi vet hur lösningarna ser ut och vem de samarbetar med.
En ärligare paroll skulle kunnat vara: ”Det kunde varit värre”.
Den sammanfattar så bra uppgivenheten och den totala avsaknaden på alternativ. Och den är ju sann: det kunde varit värre. Det kan alltid bli värre. Men jag tvivlar på att det går att skapa entusiasm för en sådan sådan inställning, oavsett hur många skattemiljoner som läggs ut i valpropaganda. Det är en stor seger för motståndaren att den ideologin, ”detkundevartvärre-ismen” spridits djupt i arbetarrörelsen.
Pia har pratat bra om strejkrätten och jag ska inte säga så mycket mer om sakfrågan. Men i fjol stod jag här och var lite optimistisk. Förbundsledning efter avtalsråd efter kongress hade sagt att ingen skulle tafsa på strejkrätten och det såg rätt mörkt ut för regeringens förslag. Vad jag inte visste, var att kavalleriet var på väg att undsätta dem. Att det just då pågick hemliga förhandlingar mellan de fackliga ledningarna och motståndaren och att de skulle presentera ett gemensamt förslag en varm junidag. Argumentet från fackligt håll var att det var bättre att stympa sig själva än att vänta på regeringens förslag. För det kunde ju vara värre…
Det ljögs mycket då. Lagförslaget handlade aldrig om Göteborgs hamn eller någon ”obalans på arbetsmarknaden”.
Det var ett av motståndarens välorganiserade angrepp.
Det räcker att kasta ett öga på konfliktstatistiken för att se åt vilket håll obalansen slagit. Hade den svenska strejkstatistiken varit en EKG-kurva skulle patienten varit död sedan länge.
Det är tvärtom just för att vi och våra fackföreningar är så tysta och snälla vågar de sig på oss. För om lagen antas blir motståndaren naturligtvis inte nöjd och drar sig tillbaka till sin lya. Nej de bockar bara av kravet och går vidare med nästa, Lagen om anställningsskydd, där motståndaren vill avskaffa kravet på ”saklig grund” i LAS, alltså införa en total rättslöshet på arbetsplatserna. Regeringen tänker använda samma metod som senast: låta fack och företag ta fram ett gemensamt förslag, för att hindra något som ”kunde varit värre”…
Idag säger Vänsterpartiet att de kommer att fälla den regering som lägger fram försämringar i LAS. Det är bra. Men i fjol varnade Jonas Sjöstedt: lägg inte fram förslaget om strejkrätten, det vore en provokation sa han .
I morgon lägger regeringen fram propositionen. Provokationen. Kommer nu V att nöja sig med en harmlös röst mot förslaget eller faktiskt stå för hotet om att fälla regeringen? Ett misstroendevotum kring strejkrätten skulle bli en allvarlig käpp i hjulet och föra upp arbetsrätten och frågorna om makten på arbetsplatserna högst upp på den politiska dagordningen.
Men det är klart. Att fälla regeringen kan ju leda till att det blir värre…
Men om de inte gör det – hur rädda kommer 73-punktsprogrammets väktare att bli för ett nytt hot om misstroende när LAS läggs på huggkubben? För visst kan det bli värre med ett misstroende den gången också? Och nästa…
”Det kunde varit värre”-strategin har inte stoppat motståndaren, utan banat vägen för att de kunnat göra det värre.
När nyliberalismen sedan finanskrisen mist sin färggranna fjäderdräkt har den vänster som inte stått för något annat än ”det kunde varit värre” tappat mark och en reaktionär våg fyllt vakuumet. Och det blir värre.
Jag tror att det är nödvändigt att bryta ”det kunde varit värre”-ismens grepp.
Kompromisser kommer vi aldrig ifrån, att leva under kapitalismen är alltid i bästa fall en kompromiss. Det är heller ingen skam i att tvingas på reträtt av en övermäktig motståndare.
På ett villkor: att reträtten föregås av en strid. För om vi bara backar av rädsla för att striden kan göra det värre, då har motståndaren redan vunnit nästa strid.
Varje gång vi tar ett steg bakåt tar våra motståndare ett steg framåt.
Varje gång motståndaren kan bocka av en punkt på sin önskelista puttas vi ner ett trappsteg som de som gått före oss mödosamt kämpat sig uppför.
Jo, vi underskattade nog motståndaren. Han var välorganiserad. Framför allt var den verkliga maktbasen aldrig varit hotad på allvar: Ägandet. Rikedomen. Inte idag och inte i Sverige på 70-talet. Man fick leta förgäves efter ett land med en sådan koncentration av makten till en handfull rika, ”de 15 familjerna” som gamle VPK-ordföranden CH Hermansson kartlade och han beskrev träffande Sverige som ”ett litet men hungrigt imperialistiskt land”. Det behöver vi hålla i huvudet idag när inte ens de mest radikala reformister förmår drömma om ett djärvare mål än 70-talets Sverige.
För vi är tvungna att sätta våra mål högre än så. Motståndaren må vara välorganiserad men har aldrig varit så oförmögen att svara på de frågor som handlar om vår överlevnad. De styr vår värld rakt ner i avgrunden som Rut så riktigt talade om. För att kunna ställa om produktionen för våra behov inom ramen för vad ekologin klarar, att bygga ett ekosocialistiskt samhälle. Vi behöver ifrågasätta och utmana motståndarens verkliga makt. Den som aldrig ställs till omröstning i riksdag eller EU-parlament. Makten över produktionen, makten över kapitalet.
Men som alltid måste vi börja där vi står. Och då är vi tillbaka till strejkerna. De träffar motståndaren där det smärtar som mest: i bankkontot. Men en strejk avslöjar också en av de stora myterna: att det är kapitalet, motståndaren som skapar välståndet. Och viktigast: strejken visar att det finns en kraft som är starkare än alla tankesmedjor och ledarskribenter som motståndaren kan köpa. Det är också därför strejker är så farliga för motståndaren. I Malmfälten för 50 år sedan. I hamnarna i år. I den pågående vågen av framgångsrika lärarstrejker som gungat som en dyning mellan öst- och västkust i USA . I den osannolika globala strejken på Google. I vad som kan ha varit historiens största strejk i Indien i januari.
Erik har redan talat väl om hamnarbetarnas strid. Den viktigaste lärdomen är att hur mäktig och välorganiserad motståndaren än är så har vi alltid något som de saknar: vårt kollektiv, vår självorganisering, vår solidaritet.
Det är nästan glömt men det är den kraften som driver samhället – eller stoppar det. Det är också den kraften som behöver användas om mänsklighetens stora utmaning ska få en lösning. En omställning för att rädda klimatet som saknar en stark bas i produktionen, på arbetsplatserna, den blir inte av. Det kommer motståndaren att se till.
En av glimtarna av hopp har varit en annan sorts strejker, skolstrejkerna för klimatet. Jag tror inte att det finns så många kontakter mellan hamnarbetarna och skoleleverna. Men de hänger ihop i alla fall.
Oavsett om det är skolstrejker och ockupationer för klimatet, välfärdsförsvar, strider för arbetsrätten eller de gamla vanliga fajterna om löner och arbetsvillkor så är motståndaren en och densamma. Vi kan försöka bemöta vår motståndare i media och på nätet men vi kan aldrig överträffa dem som äger kapitalet på områden där det går att köpa sig makt. Men när vi uppträder gemensamt väger vår makt mångfalt mer än deras.
Vi behöver se varje sådan strid som delar i samma stora, långsiktiga fajt. Precis som varje ”Det kunde varit värre”-nederlag försvagar oss, är varje strid vi faktiskt tar en skola för nästa strid. Ett tillfälle att lära oss gemensamt, bygga tilltron till varandra och smida länkar i solidaritetens starka kedja. Som ger oss förmåga att ta fler, djärvare och svårare strider och – när så krävs – även utmana kapitalets allt mer destruktiva makt.
Motståndaren är fortfarande välorganiserad. Men när vi känner vår gemensamma styrka, då är vi oslagbara!
Första maj – för socialistiskt hopp och kamp
Årets förstamajdag äger rum i den internationella skuggan av högerreaktionär frammarsch, krig, terrordåd och klimatkris. Det är lätt att förtvivla.
Men samtidigt lyser strimmor av hopp från miljontals ungas globala klimatkamp, kvinnornas världsrevolution och alla outsläckliga försök att med näbbar och klor försvara attackerade välfärdssystem eller erövra nya. Liksom av facklig arbetarkamp till försvar och erövring av arbetets värde och rättigheter, från Trumps USA över EU:s marknadsutpressning till världshistoriens största strejker i Indien.
Även här hemma har hamnarbetare kämpat sig till avtalsrätt, skolungdom masstrejkat för klimatet, personal och brukare försvarat och ockuperat för gemensam välfärd.
Tusentals och miljoner människor strävar i vardag och öppen kamp att värna mänsklig solidaritet, jämlika villkor och gemensamt ansvar för samhälle och klimat.
Istället för att förblindas av mörkret samlas vi på första maj över hela jorden för det ljusa hoppet i människans skaparkraft och gemensamma styrka att förflytta berg och erövra världar.
För det hoppet står den globala socialistiska rörelse som gång på gång trängt tillbaka de mest övermäktiga motståndare, försvagats, besegrats och även korrumperats – för att återfödas och växa till ny kraft och insikt.
Där är vi åter idag – och samlar de nya krafterna till försvar av allt vad arbetarrörelse och social rättvisekamp vann under tidigare perioder: gemensam välfärd, demokratiska och fackliga rättigheter, jämlikhetsreformer… Och till genombrott för det nya, bortom kapitalistiskt profitsystem, förkvävande nationalism, flyktinghat och skövling av människa och miljö.
Global solidaritet mot imperialism, terror och klimatförstörelse.
Försvar av strejkrätt, välfärd, asylrätt och jämlikhet.
Klimatansvar, demokrati och socialism
Socialistiska Partiet
Politisk resolution antagen av Socialistiska Partiets 27:e kongress
Den dramatiska politiska utvecklingen i Sverige och på andra håll i världen ställer socialister inför historiska utmaningar. Den högerreaktionära globala vågen, från Filippinerna till Brasilien, från Trumps USA till Orbàns Ungern och de högernationalistiska partiernas framryckning i land efter land, hotar allt vad arbetarrörelsen, vänstern, kvinnorörelsen och demokrater uppnått under efterkrigstiden – liksom kampen för att bemästra klimatkris och överlevnadsfrågor. Det nyliberala etablissemanget röjde väg för motreaktionen; Folkets demokratiska beslut krossades av storfinansens ”trojka” när Grekland sökte gå sin egen väg. Massarbetslöshet och nyfattigdom utlöste Brexit i Storbritannien. Macrons politik för de rika möttes av Gula västarnas uppror. Det nyliberala marknadsetablissemanget och högernationalismen är två sidor av samma mynt; försöket att splittra och vältra över kapitalismens bördor på vår tids arbetarklass.
Socialdemokratisk högersväng
Den svenska S-ledningens januariuppgörelse med centerpartiet och liberalerna om en drastisk högersväng och ett aggressivt nyliberalt program är också i Sverige ett hårt slag mot arbetare och låginkomsttagare liksom mot välfärd och jämlikhet generellt. Försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, ökade skattesubventioner för rikas hushållstjänster, inga begränsningar för privata vinster i välfärden… Regeringsprogrammet kunde ha varit valpropaganda i valet 2018 för allt vad en Alliansseger skulle föra med sig. Ja, i flera avseenden representerar det en politik som inte är mindre extrem än den en M-Kd-regering skulle stå för.
Överenskommelsen presenterades som att det handlar om att ”låsa upp gamla knutar och åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Översatt från politikersvenska betyder det ”ge upp varje tanke på att arbetare och tjänstemän skulle ha självständiga och gemensamma intressen skilda från överklassens och genomföra försämringar som det blir omöjligt att göra något åt vad folk än röstar på”.
Svensk socialdemokrati har här följt i spåren av de många europeiska socialdemokratiska partier som just genom sin kapitulation för nyliberalismen begått eller begår självmord. Grekland, Nederländerna, Frankrike… Genom den låga klasskampsnivån och arbetarrörelsens brist på mobilisering mot försämringarna är det runt om i Europa ofta högerextrema partier som profiterar på människornas frustration. Det är ingen tillfällighet att Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson verkade vara den ende riktigt nöjde efter januariöverenskommelsen. Han till och med skissade på möjligheten att attackera S från vänster nu när ”socialdemokraterna gör sin högergir”.
Den som har haft den minsta förhoppning om att socialdemokraterna under Stefan Löfvén skulle stå emot högeroffensiven har nu fått svart på vitt om motsatsen. De har i stället gjort sig till ett direkt redskap för den och givit extremhögern ytterligare chanser att utmåla sig som ”den enda oppositionen”.
Utomparlamentarisk kamp
Vänsterpartiet lyckades inte, trots sin parlamentariska vågmästarposition, blockera utvecklingen. Partiledningen gjorde bedömningen att röd knapp inte skulle resultera i nyval utan i att Centern och Liberalerna flyttade sitt stöd till moderatledaren Kristersson och en hårdare högerregering med stöd av Sverigedemokraterna.. Det var ingen självklar bedömning. Ett rakryggat nej i riksdagen till januariöverenskommelsens frontalangrepp på välfärd och löntagarintressen tillsammans med mobilisering av folkliga motkrafter hade kunnat kullkasta förutsättningarna. Vänsterpartiet har deklarerat sitt motstånd till regeringsprogrammet, att partiet kommer att rösta emot kontrareformerna och fälla regeringen om den försöker införa marknadshyror och attackerar arbetsrätten.
Nu hänger det på den utomparlamentariska opinionen och kampen. På arbetsplatser, i fackföreningar, hyresgästföreningar och bland alla försvarare av en anständig välfärdspolitik måste mobiliseringar komma till stånd. Regeringens nyliberala angrepp måste drivas tillbaka av folkliga protester och manifestationer. I december lovade LO-ledningen som en kommentar till regeringsförhandlingarna att ”vi kompromissar aldrig om tryggheten för vanligt folk”. Upp till bevis nu! Under hösten har LO:s eftergifter om arbetsrätten börjat skapa protester underifrån. Med en S-regering i de borgerligas ledband är det hög tid att LO-facken släpper den ”facklig-politiska samverkan”, d v s den okritiska lojaliteten mot S och väljer att företräda medlemmarna mot regeringen.
Samling vänster
Trots Löfvens samtal med Vänsterpartiet är den fastslagna inriktningen i januariuppgörelsen att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.” Det är bara för V att tacka och ta emot. Att inte förknippas med denna högerpolitik är inget att sörja, tvärtom är det en nödvändig grund för en kraftfull opposition mot en regering som trots S och Mp kommer att regera på ett aggressivt borgerligt program.
För att bygga den vänsteroppositionen krävs samling av alla socialistiska krafter som är beredda att kämpa för att blockera den förödande högerutvecklingen, bryta den onda cirkeln och bana väg ut ur återvändsgränden. Uppgiften är att skyndsamt samla alla dem som vill göra motstånd mot nyliberalism och högerreaktion för en växande bred, folklig och kämpande vänsterrörelse.
Vi socialister kan här bidra med våra erfarenheter och förmåga överallt där vi har möjlighet. Vi kan bistå med mångåriga fackliga erfarenheter, folkrörelseaktivism och klasskamp, internationell inspiration från rättvisestrider och ekosocialistisk kamp över hela jorden, socialistisk folkbildning och, inte minst, frihetliga socialistiska och antikapitalistiska perspektiv mot dagens nyliberala finansvälde och rasistiska högerreaktion.
Socialistiska Partiet har inte varit något parlamentariskt parti utan en mångårig politisk strömning inom arbetarrörelsens vänster – och markerar nu detta genom en ny organisationsbeteckning så att ingen förhindras att delta i gemensamma ansträngningar.
Vi verkar för att alla radikala krafter som delar ambitionen att skapa en stark vänsterpol gör gemensam sak; medkämpar i Vänsterpartiet och vänstergrupper, Feministiskt Initiativ,
radikala miljöpartister, fackföreningsfolk, solidaritets-, välfärds- och flyktingaktiva. Var vi än vi befinner oss, låt oss tillsammans bygga en stark vänsteropposition och ett solidaritetsblock som återtar samhällsinitiativet och blir den politiska rösten för alla underordnade, maktlösa, diskriminerade och nedtryckta – för ett jämlikt och solidariskt samhälle med klimatansvar för kommande generationer.
En för alla, alla för en! Hjälp SP/Gbg att genomföra vårt 1 maj-möte på Järntorget på bästa vis genom att skänka en ekonomisk gåva. Affischer skall tryckas, PA-anläggning skall hyras och övriga kostnader skall förstås betalas. Sätt in en solidarisk slant på PG 721901-7 (Socialistiska Partiet Göteborg), märk insättningen ”1 maj”. Tack på förhand hälsar Avdelningsstyrelsen!
Kapitalismen måste bort!
Planerad ekonomi för att rädda klimatet!
Socialistiska Partiet fyller 50 år i år och samtidigt anordnar socialisterna i Göteborg ett 1 maj-möte för 50:e gången! Kom och lyssna på intressanta politiska tal och underhållning innan de sedvanliga 1 maj-tågen avgår omkring Järntorget.
Klara talare är:
Pia Jacobsen – aktivist och Seko-medlem
Lars Henriksson – Volvoarbetare och medlem i SP
Rut Blomqvist – doktorand, musiker och medlem i SP
Gästtalare: Erik Helgesson – hamnarbetare
Anders Karlsson (SP) leder mötet.
Välkomna!
Järntorget kl.12.00-13.00