Och så kommer då turen att ge den svenska nationaldagen en avhyvling. Den sjätte juni; dagen ingen vet varför vi skall fira. Den konspiratoriske undrar om inte ledigheten bara är resultatet av lite nationalekonomisk huvudräkning – den sjätte infaller emellanåt under lördagar och söndagar, medan annandag pingst alltid är en måndag …

Nu är den röd i alla fall, vår blågula dag, införd av våra urfäder politikerna 1983 och helgdag sedan 2005. Så vi kan i ledighet bänka oss framför TV:n för en stunds påkostat hovfjäsk och viftande med pappersflaggor. För några veckor sedan skrev jag att den norska kulturen framstår som märklig och främmande. Den svenska är blott alltför bekant. Lika obekväma som vi tenderar att vara på en fest utan alkohol tillhands är vi när det kommer till svensk nationalkänsla. Antingen förlägna, ironiskt avfärdande eller i hetsigt, stelbent försvar av sill och nubbe, eller något annat, ofta matrelaterat, som man fått för sig att någon försöker ta ifrån en.

Svensk nationalism är en känslig fråga. Ingen salongsfähig politiker eller debattör vet riktigt vilket ben de skall stå på. Elisabeth Höglund drabbas plötsligt av insikten att nationalsången hyllar vårt brutala stormaktsarv och föreslår ny text av Benny Andersson. Vill man vara elak kan man undra vad vi skall hylla då, att vi slapp delta i Andra världskriget och åkte snålskjuts på Europas ruiner när vi kollektivt reste oss ur fattigdomen? Självklart finns det saker att vara stolt över, problemet är bara att de inte delas av alla svenskar.

Nazister och historielösa sverigedemokrater avskrivs lätt och snabbt som något otypiskt för ”oss” som nation. Knepigare blir det när vi skall hylla den demokratiska traditionen i Sverige, när flera av dagens regeringspartier länge var de bittraste motståndare till allmän och lika rösträtt. Medan den norska borgarklassen kämpade för landets oberoende och en någorlunda demokratisk konstitution satt Sverige som ett befäst fattighus och ruvade på unkna härskardrömmar. Varje framsteg som gjorts från den tiden i Sverige är ett steg bort från de drömmarna, i kamp mot de grupper som närt de drömmarna, låtit sabelhuggen regna över hungrande demonstranter och sökt allianser med Nazityskland. Jag betackar mig för att fira i det sällskapet.

Så finns förstås den andra nationalismen där vi skall hylla svenskars öppenhet för andra kulturer – eller mer specifikt deras mat – hur vi är världsbäst på innovation, individualism och rationalitet. Att öppenheten främst gäller maträtter som tidigare etablerats i New York undviker vi helst att nämna, och vad gäller vår starka individualism har vi ett riksdagsparti på närmare tio procent som symptom på att den kanske inte alltid är så där våldsamt välkommen. Prov på denna typ av nationalism fick vi när prinsessan Madeleine kritiserades för att ha valt en klänning av en italiensk designer och inte en av våra ”egna”. Om kungahuset inte är en reklampelare för svenskt företagande så kan det vara.

Men nationaldagen är inte de hornbågade reklamarnas, entreprenörernas och snille­industrins dag, det är Kungssångens, hittepå-folkdräktens och folkdanslagens dag – då vi firar något som inte kan nämnas utan att det vittrar sönder.
Om den norska nationaldagen är ett uttryck för ett Norge som inte finns, så är den svenska ett uttryck för ett Sverige som ingen vill ha.

Johannes Jensen