Författararkiv: Socialistiska Partiet

Att använda Marx idag

12006120_10153881300265348_2452909574989639521_n

Offentligt möte:

Syriza och Podemos, Corbyn och Sanders. En ny vänstervåg som ifrågasätter 40 års nyliberalism och brist på alternativ växer fram. Men hur ser alternativen ut?

Göte Kildén, f.d. Volvoarbetare och facklig aktivist, talar om en möjlig socialistisk strategi utifrån nederlaget i Grekland. Om hur vi kan använda Marx tankar och metoder idag för att finna en annan väg.

Fika blir det. Och diskussion.
Välkomna!

Arr. Socialistiska Partiet

Lördag 3 oktober kl. 14.00

Mötesplats Göteborg, Södra Allégatan 1B (nära Järntorget)

”Därför är de flesta flyktingar män”

GP-krönikören Joakim Lamotte fiskar i grumliga vatten. Hans krönika ”Var är flyktingkvinnorna?” är idag söndag Sveriges mest delade artikel, tyvärr. Journalisten Joakim Lamotte har idag struntat i att göra någon form av research för sin krönika. Ett telefonsamtal eller en sökning på nätet hade gett honom svar på sin fråga.

Han och andra som skrivit på samma tema virrar in sig ett resonemang som är ologiskt och skjuter långt över målet. De har dock rätt i att majoriteten är män. Enligt UNHCR är mer än 70 procent av de som kommer till Europa män. Svaret är dock mycket enkelt. Unga män klarar en strapatsrik resa bättre.

De lämnar resten av familjerna i flyktinglägren i grannländerna och tar sig till Europa. Av de som kommer till flyktinglägren i Syriens grannländer är fördelningen nämligen jämn med hälften kvinnor. Efter en tid i dessa läger försöker många familjer hitta en lösning som kan ta dem därifrån och skapa en bättre framtid. De väljer då att skicka männen före på den ofta farliga resan mot Europa. När de kommit fram och fått asyl så hämtar de resten av familjen. Då kan de andras resa genomföras med flyg. Det är alltså inte så att barn och kvinnor lämnas kvar i Syrien.

Det finns också andra anledningar till att männen är fler. De som dör på vägen, i Medelhavets vågor eller på annat sätt, är i större utsträckning kvinnor och barn. Män är fysiskt starkare och överlever i större utsträckning om de hamnar i vattnet. Det är inga konstigheter. Det räcker med att studera listan på överlevande från förlisningen av fartyget Estonia för att förstå detta.

Det är också så att de familjer som reser vidare tillsammans oftare fastnar på vägen, exempelvis i ungerska flyktingläger eller väljer att stanna i första vänskapliga landet, det vill säga Tyskland. Ensamma män har lättare att hålla sig undan poliser och gränsvakter. Därför ökar andelen män sannolikt ju längre norrut i Europa vi kommer.

När det gäller ensamkommande flyktingbarn (ofta från Afghanistan) så skickar familjen iväg sina söner för att fly och söka asyl i Europa. Ingen vågar skicka iväg en dotter på en sådan resa. Däremot vågar många skicka iväg en son. Söner har också större möjlighet att klara en så lång resa med livet och hälsan i behåll än vad en ung kvinna har. Alltså är det sönerna som åker.

Det handlar inte om en ojämställd flyktingsituation, det handlar om att männen är de som tar riskerna så att kvinnor och barn ska klara sig bättre. Det handlar inte om att ”männen” går före. Chansen att överleva och klara sig ökar om unga män skickas först.

Vill hela familjen till Europa är det därför mest rimligt att skicka männen först och sedan låta hela familjen följa efter med möjlighet att resa på ett säkrare sätt. Familjerna blir då anhöriginvandrare och inte asylsökande (den statistik Lamotte hänvisar till) och kommer några år senare än de som kommit som flyktingar.

Det är ganska lätta saker att förstå, men så verkar det inte vara för Joakim Lamotte och andra tidningsskribenter som skrivit på samma tema. Eller handlar det kanske om att de är helt styrda av massmedias jakt på enkla klick vilket inte skapar tid och plats för att undersöka orsakerna till att det ser ut som det gör. Det är dags att sluta ta dem på allvar. Deras skriverier sprider förutfattade meningar och fördomar om flyktingarna som tyvärr bara kan gynna främlingsfientliga krafter. På så sätt går de rasisternas ärenden.

Anders Svensson, medlem i Socialistiska Partiet Göteborg

VI ÄR MÄNNISKOR!

Ingen tid att förlora – omedelbart stöd till flyktingarna – öppna gränser och samhällen – solidaritet och gemensamt ansvar

Uttalande från Socialistiska Partiets styrelse 6 september 2015

Med ens blev det så uppenbart. När flyktingmassorna bröt igenom gränser och strömmade förbi schengenavtal och EU-förlamning, när den spontana solidariteten från människor i lokalsamhällen och längs vägarna skyndade till med nödhjälp, när katastrofen fick ansikten från desperata järnvägsperronger och uppspolade barnkroppar, med budskapet: ”Vi är här nu, utmattade och kämpande, levande och döda. Ni kan inte vända bort blicken, gömma er bakom paragrafer och politikerfraser, skylla på annat. Vi är människor. Är ni?”

Att det handlar om nu och att ingen tid får förloras utgör en insikt underifrån som trängt rakt igenom politiska dagordningar, sopat undan främlingsfientliga kverulanter och ställt rasistpartier åt sidan. För ögonblicket.
I detta ögonblick tar människor saken i egna händer; samlar in, delar ut, organiserar transporter, bjuder tak över huvudet och stöttar på de myriader olika sätt som människors uppfinningsrikedom kan utveckla. Det solidariska samhället underifrån visar sin kraft och bredd, som flammande bloss av hopp för framtiden. I det gamla slitna, misskötta och sargade Europa finns en reservoar av mänsklighet som kan spränga gränser och försätta berg.
Den kraften kan också rubba maktordningar och politiska system. När omänskligheten och barbariet plötsligt grinar människorna i ansiktet tvärs igenom vardagens rutiner, ställs mycket på sin spets. Hur kan vi låta miljoner människors liv trasas sönder i krig och terror? Hur kan vi resa taggtrådsstängsel mot förtvivlade människor som förlorat allt? Hur kan vi låta barnen dränkas vid våra stränder?

Att den nuvarande europeiska och internationella ordningen vilar på en grund av omänsklighet går upp för många och kan bli till politisk förändrande kraft, som utmanar inskränkt nationalism, kräver öppnare gränser, omställning av samhällets resurser och slut på imperialistiska krig, vapenhandel och plundring.
Dagens flyktingkatastrofer utgör ju inget mysterium. De är resultatet av Irakkrig, stöd åt diktaturer och svek mot demokratiska rörelser. I det omedelbara kan solidariteten med flyktingarna bli till en förändrande kraft som etablerar nya faktiska förhållanden i flera länder.
För att härbärgera flyktingarna och bereda plats i samhället krävs inte bara frivilliga krafter utan omfördelning av resurser och omställning av vår samhällsutveckling. När samhällen står inför katastrofer som vida överträffar Estonia, tsunamis och cykloner handlar det inte om småpengar. Det rör sig om mobilisering av resurser i en skala som kan jämföras med militära beredskapstider.

Det handlar om omfördelande solidaritetsbeskattning av högre inkomster, förmögenheter och kapital, om statlig och kommunal styrning av resurser, snabbupprättade nödbostäder, extramedel till lokala välfärdssystem, vård, utbildning, fritidsverksamhet. Att tro att allt kan förbli som vanligt är förrädiskt. Då kan istället reaktionära krafter söka utnyttja konkurrens om knappa resurser för att ställa behövande mot varandra.
”Kan vi rädda banker, kan vi rädda människor”, sa Angela Merkel och lovebombades i sociala media. I tacksamhet över att någon enda av Europas ledare gav uttryck för humanitet drunknade hyckleriet. Grekerna är som bekant också människor, liksom de övriga miljoner vilkas välfärd offrats för Merkels och den övriga borgerlighetens finansplundring.
Men jämförelsen med miljardrullningen av skattemedel till finansvärlden är träffande. Att ställa om Europa till en humanistisk utveckling där människor välkomnas handlar om omfördelning av resurser i samma storleksordning. Bara de miljarder som idag brukas för att hålla människor ute skulle öppna möjligheter för stora välfärdssatsningar och ge många en plats.

Men ögonblick varar inte för evigt. Även om just detta komer att följas av fler, samlar sig motreaktionen efter den första chockvågen av mänsklig solidaritet. Redan mobiliserar nationalister och rasister i de baltiska och centraleuropeiska staterna. Regeringar även i väst försöker trassla sig undan i förhandlingsspel. Politiska partier, som den svenska borgerligheten, vilka för någon sekund lät sina nya asylfientliga förslag ligga, lär återkomma. För att under tiden söka dribbla bort överlevnadsfrågorna med politisk käbbel om tillfälliga uppehållstillstånd och skatteavdrag för insamlingsbidrag… Alltmedan högerextrema chauvinster och rasister, som svenska Sverigedemokraterna, ordnar sig för motangrepp.
För socialister och vänsteraktiva, arbetarrörelsefolk, demokrater och humanister, antirasister och människor som vill stå upp för medmänsklighet, är det nu som gäller.
Det är nu de brokiga solidaritets- och hjälpinsatserna underifrån ska rulla fram i bredd och djup, kontakta och inspirera varandra, utveckla solidaritetsnät och ny samhällsgemenskap underifrån.

Det är nu regeringar och myndigheter omedelbart måste undsätta de flyende, både på havet, vid gränserna och längs motorvägarna.
Det är nu kampen måste föras för offentliga nödplaner med omställning av samhällsutveckling och omfördelning av resurser i stor skala; för inkluderande välfärdssystem, tak över huvudet och mat för dagen i solidariska demokratiska samhällsbyggen.
Ögonblickets framryckning för mänsklig solidaritet är inte för evigt, men kan göra oss starkare inför de kommande strider som avgör på vilken planet vi ska leva.

Avdelningsmöte 150910

601962_448516138566976_799653931_n

Socialistiska Partiet i Göteborg har beslutat att alla kommande avdelningsmöten, ca 6-7/år, även skall vara öppna för personer som INTE är medlemmar i SP. Till våra avdelningsmöten bjuder vi härmed in alla som är intresserade av att samarbeta med oss för ett mer solidariskt och socialistiskt Göteborg. Vi vänder oss då lika mycket till organiserade, oorganiserade socialister och vänstermänniskor som medlemmar, sympatisörer och partivänner till Socialistiska Partiet, även om vi inte är överens i alla frågor. Det som förenar oss är vi vill samarbeta för socialismen och göra Göteborg till en mer solidarisk stad.

Under vårt kommande avdelningsmöte den 10:e september kommer vi diskutera och samtala om:

1. Situationen i Kurdistan, förhoppningsvis kommer en representant från Rojavakommittéerna och talar om deras verksamhet.
2. Hur kan vi tillsammans bygga upp ett solidaritetsarbete för Greklands folk i Göteborg? Och hur skall det i så fall se ut? Ett antal personer och organisationer har redan börjat träffats för att lägga grunden för ett kommande samarbete.
3. SP:s pågående och kommande samarbete med Vänsterpartiet i Göteborg. Hur går vi vidare?
4. SP:s kommande lokala kampanj där vi fortfarande diskuterar syfte, innehåll och form.
Välkomna!
Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27 (ingång via bokkafét)
Tid: 18.30
Kontakt: gbg@socialistiskapartiet.se eller 0720 283 363

Fika finns att köpa billigt i kafét.

”Vi får inte förlora hoppet om Ukraina”

Hanna-Perechoda

På Fjärde Internationalens ungdomsläger i Antwerpen träffade Internationalen Hanna Perechoda, en schweizisk-ukrainsk aktivist med kopplingar till ukrainska Vänsteroppositionen som står Fjärde Internationalen nära.

Vad är Vänsteroppositionen för organisation?
– Jag kan bara besvara den här frågan som sympatisör, inte medlem. Det är svårt att beskriva exakt vad Vänsteroppositionen är, eftersom organisationen håller på att formas just nu, men det som kan sägas är att den består av anti-auktoritära vänsteraktivister. För mig ser det ut som om att de kan bli en organisation av politisk kraft och betydelse.

Vad är din uppfattning om Majdanrörelsen? Vad har blivit bättre och vad är problematiskt?
– När Majdan uppstod var jag faktiskt inte i Ukraina utan i Schweiz, och jag var aldrig en del av denna rörelse så min analys är från utsidan. Om vi börjar med att tala om det negativa så skulle jag vilja mena att trots att Majdanrörelsen började med krav på demokrati, så uppstod och etablerade sig våldsamma inslag av högerextremism som en konsekvens av polisvåldet. Rörelsen formades med otydliga mål och krav, vilket gjorde det lätt för dessa krafter att ta över. En positiv aspekt som jag märkt är att flera unga i min ålder har valt att självorganisera sig i frågor som mänskliga rättigheter, demokratisering och sociala tjänster. Men min sammanfattning är att Majdanrevolutionen inte ledde till någon egentlig förändring av det politiska systemet, då samma personer sitter vid makten nu som innan.

Vad säger du om de marknadsliberala reformer som genomförts av president Porosjenko?
– Ukraina har alltid varit nyliberalt orienterat, så Porosjenko var inte precis den som påbörjade dessa reformer. Ett av de första krav som Majdanrörelsen ställde var att korruptionen skulle utrotas. Detta har inte skett, utan korruptionen har snarare ökat. Folk som bor i Ukraina och som röstat på Porosjenko är mycket missnöjda. Inte bara för de nyliberala reformer han genomfört, men också för hans misslyckanden att försvara Ukraina i kriget.

Majdanrörelsen handlade mycket om att närma sig EU, hur ser du på det?
– Det är viktigt att förstå att när Majdanrörelsen började så sågs samarbete med EU som något som skulle främja kulturlivet, demokratin och mänsk­liga rättigheter. Det känns galet att Ukraina idealiserar EU, men vad man än kan tycka om det så har EU hur som helst valts som det mindre av två onda alternativ. Det är viktigt att förstå situationen ur ett historiskt perspektiv. Ukraina har varit en rysk koloni. Samtidigt gör de nära ekonomiska banden mellan Ukraina och Ryssland att det kommer bli svårt för Ukraina att närma sig EU.

Hur stora uppskattar du det högerextrema hotet vara?
– Som sagt har extremhögern varit närvarande under Majdan men de har alltid varit en liten grupp och deras makt har överskattats. Däremot är deras idéer idag ännu mer radikala, och det är de som utkämpar kriget i öst. Detta är så klart ett konkret hot i den meningen att de är tungt beväpnade och de kommer knappast frivilligt lämna tillbaka sina vapen. Situationen är svår vid fronten och det finns en allmän uppfattning om att stödet dit inte varit nog. Detta har skapat mycket missnöje, inte minst bland ultranationalisterna själva, som börjar tala om att ”fullborda den nationella revolutionen”. Vad som skrämmer mig med extremhögern är att de legitimeras i massmedia. Där talas inte om de massbrott de genomför, och om det görs så beskrivs det som nödvändigheter för försvaret av nationen, vilket inte stämmer, säger Hanna Perechoda och fortsätter:
– Vänstern har fått utstå grov repression från denna höger. Bland annat så blev Pride-paraden i Kiev våldsamt överfallen och våra kamrater har blivit hotade till livet. Det var inte regeringen som gjorde detta då de i sin EU-vänlighet företräder liberala värden i bland annat HBTQ-frågor. De högerextrema grupperna har dock möjlighet att genomföra dåd som dessa helt självständigt.

Vad tror du är vägen framåt i Ukraina?
–Jag är mycket pessimistisk och tror inte att kriget kommer ta slut inom en nära framtid. Men vi får inte förlora hoppet. Om vi verkligen känner solidaritet med ukrainare och ryssar i Europa så är vårt upp­drag att stödja våra kamrater som kämpar både i Ukraina och Ryssland mot sina regeringar och för fred. Vi måste kämpa för perspektivet att mänskliga rättigheter och demokrati endast kan uppnås i en kamp mot dessa regeringar, säger Hanna Perechoda.

Anders-William Berg (intervjun publicerad först i veckotidningen Internationalen)

Uttalande från Fjärde Internationalens ledning om Grekland

Statement by the Bureau 12 August 2015

With the diktat accepted by the Greek government, all workers in Europe have just suffered a defeat. In Greece and throughout Europe we have to build the fightback.

Greece_OXI

The signature by the Tsipras government of the agreement demanded by the Troika and the installation of a third memorandum in Greece represents an undeniable victory for the capitalist forces in Europe.
This signature is a rejection of the mandate given by the Greek people through the massive OXI! in the referendum of 5 July. In that referendum, a class vote unambiguously rejected the project agreement demanded by the Troika. This vote was a strong expression of the rejection of the policies of austerity and poverty that had been implemented by the two first memoranda by conservative and social democratic parties, a rejection which had already led to the victory of Syriza in January.

This about-face was apparent immediately after the referendum. Tsipras, to comply with the demands of the Eurogroup negotiators drafted a declaration of national unity with the parties subservient to the Troika (New Democracy, PASOK and To Potami) who had just been repudiated at the ballot box.

The agreement accepted a few days later was even more devastating for the Greek population than the one rejected on 5 July. The European Union, the ECB and the conservative and social democrat European governments imposed an agreement dismantling what is left of social rights and establishing a real colonial tutelage by removing any sovereign decision-making from Greek national institutions. The creation of a privatization agency of Greek public goods under direct control of creditors is stepping up the selling off piece by piece of the national heritage.

Resistance to such surrender was expressed after the announcement of the draft agreement by the Left platform of Syriza, a majority of members of the CC, other left forces engaged in the battle of the NO – including Antarsya activists, and many trade union reactions. The protest also involved street demonstrations, which were violently suppressed by the government and several activists were beaten, attacked by the anti-riot police, prosecuted and convicted in court simply for having demanding respect of popular decisions. These police exactions, worthy of the time of Samaras, have been supported by Tsipras and his new government.

The violence of the offensive launched by the leaders of the European Union is proportionate to what is at stake: to prove, despite the democratic choice of the Greek people, that no alternative to austerity plans laid down by the European ruling class exists within Europe. One thing (above all) is clear now if it was not clear before. That is that it is impossible for a radical left government to oppose austerity inside the Eurozone today unless it is prepared to exit the Euro or be expelled from it.

By linking Greece’s membership of the European Union to the respect of these dictates the true nature of this Union is illuminated: an anti-democratic construction, outside popular control and not at all aiming for upward harmonization of the economic and social situation of European populations. Its sole purpose, confirmed by the evolution of economies since 2002, is the establishment of market and monetary support for the exporting economies of the Northern countries, concretized by the deconstruction of the social rights won in every national space and endless austerity. Monetary stability has been accompanied by wage devaluation. The construction of Europe, constrained by the treaties of Maastricht and Lisbon, ”written in stone”, appears as a framework that cannot be challenged by any popular choice.

The perspective opened in January 2015 was not that the Greek people would decide to cut themselves off from the other peoples of Europe, but did call into question and break with the rules of the Union. This could be a powerful hammer blows to a structure that cannot be brought down other than by the mobilization of the whole of European populations.

Capitalist Europeans leaders, both conservatives and Social Democrats, have never accepted the establishment of a government whose programme is and end to austerity policies and memoranda. Syriza was a clear alternative to the policies pursued by the ND of Samaras and previously by PASOK. Its election programme clearly expressed the will to challenge the dictates of the Troika. In that respect, this political experience represented a chance for the workers, in Greece and throughout Europe, to demonstrate the possibility that a political party based on an anti-austerity programme assert itself strongly, impose itself against the reactionary parties and follow a path breaking with the demands of the European capitalists.

But the months which have just passed showed that to meet such a challenge, they had to be ready for a class against class clash within Greece and also with the European ruling class, its proto-State and its banks, by challenging the illegitimate debt, the institutions and the treaties of the European Union.

The Tsipras team wanted to succeed in an impossible bet: put an end to austerity in Greece while complying with the rules of the European Union and the schedule of debt repayment.

By taking responsibility for the debts incurred by previous Governments and continuing in the past six months to pay more than EUR 7 billion to the ECB and the IMF, by accepting the injection of funds from emergency assistance (ELA), the Greek Government has not loosened the noose tied around the neck of the Greek people by the Troika. Yet the audit requested by the Vouli (parliament) has demonstrated that odious and illegitimate debt and had elicited the demand by many Greek MPs for immediate cessation of payment. But Tsipras refused to stop the payment of the debt, refused to block the flight of capital and refused to nationalize banks and the Greek Central Bank, the only ways to really take control of the banking system.

The argument for this policy and ultimately accepting such a surrender is that this path was the only one possible to avoid suffocation of the Greek banks and bankruptcy of the country, to avoid the Grexit. Tsipras said that there was no alternative to such a choice. In recent weeks against opponents from left, he constantly put forward the argument of the currency: reject the dictates and the capitulation would, according to him, have pushed the Greece out of the Euro zone, or even of the European Union. During the legislative campaign, Syriza had as a slogan “no sacrifice for the euro”.

The Euro and the ECB rules of the Maastricht Treaty, with the debt, were used as a second noose to strangle the Greek people.

Avoid the Grexit, used as a threat against Greece by all European Governments, became the Tsipras government’s absolute priority, forcing it to put aside any aggressive policy on the issue of debt and the implementation of Syriza’s anti-austerity programme. The refusal to leave the euro zone has become a categorical imperative.

Yet, for several months, and particularly during the campaign for the NO in the referendum, the Greek left and including the Syriza Left Platform, advanced clear proposals for another policy, a line of confrontation and breaking with the leadership and the rules of the European Union.

These alternative choices emphasize social control through the nationalization of the banking system, unilateral suspension of debt repayments, blocking the flight of capital, an end to privatization, the immediate application of the social measures provided for by the declaration of Thessaloniki. Within the framework carrying out these measures which requires a battle against the Greek oligarchy and its privileges, a process of rupture with the European institutions should and must be prepared, and, given the dictates of the Troika, the preparation of leaving the Eurozone.

Such a policy followed consciously could rely on mobilization and massive support in the country, made possible by the immediate implementation of social measures for the working classes. Making staying in the Eurozone an impassable frontier serves mainly as a pretext for the lack of implementation of urgent economic and social measures. In conclusion, Tsipras choices lead to continuing subjection of the Greek people to a much more dramatic social situation than the one they would face on leaving the Eurozone.

The page of confrontations has not been turned in Greece.

The Syriza Left Platform will fight in the coming weeks to prevent Troika winning another victory by shattering this party and its accumulated experience. And all of the anti-capitalist Greeks, in and outside of Syriza will have to find the paths of the counter-offensive, based on the experience of the united-front committees for the OXI. This concerns first of all the forces of Syriza who oppose the path taken by Tsipras, and those of Antarsya. This concerns also all the forces of the trade-union movement and the whole of the social movement which has acted on this line. The KKE, from the establishment of the Government in January, frontally sabotaged any joint action of anti-austerity forces. The other forces of the Greek left do not accept this situation which, today as yesterday, represents an obstacle to creating a single front fighting austerity.

The development of the Greek situation issues a challenge to all those who want to oppose the capitalist forces in Europe. The signal is clear: there can be no challenge to the austerity policies suffered by workers without confrontation, without a process of rupture with the institutions of the European Union, and without the prospect of a Europe at the service of workers and peoples.

Agreeing to the framework laid down by the treaties, hoping to be able to negotiate a reasonable agreement with the institutions is synonymous with submission to the demands of the ECB and the Commission. There cannot be any illusion on margins of manoeuvre at this level, based on possible support from the social democratic parties, or at least the hope they will take their distance from the most reactionary policies. The last few weeks have shown that Social Democrats leaders ignored the choice of the Greek people as much as their conservative colleagues. All these political forces have chimed in. Worse, the official leadership of the European Trade Union Confederation had also lined up alongside Greece’s ”creditors”, without any alternative voice within it.

The Greek experience is a challenge in the first place to the left in the Spanish State, where the rise of Podemos was parallel to and stimulated by that of Syriza. But it also appeals to the whole of the European labour movement.

Everyone understands that the capitalists’ agenda in Europe is more austerity, fewer jobs, less pay, fewer social rights. It is vital that failure of the phase which has just ended in Greece does not lead to abandoning any political perspective of radical challenge to austerity policies, or a refusal to advocate the cancellation of the illegitimate debt, a ”realpolitik” avoiding the obstacle. This would leave as alternative to the conservative and social democratic policies only nationalist, chauvinist, far-right solutions that are just as devastating for social rights.

To flout the democratic choice of the Greek people, the ECB and the Eurogroup set themselves up as a European Government purporting to act on behalf of peoples. This simply showed up the total absence of legitimacy and democracy of the European institutions. Noting this obvious [weakness] forced takeover, some like Jacques Delors or François Hollande, propose the creation of a Government or Parliament of the euro zone, tinkering with the existing institutions of the Union that is only more derisory because these same institutions are, by treaties, already those related to this currency. Recent weeks have confirmed that this undemocratic and dedicated edifice in the interests of the ruling classes European should be pulled down in order to impose popular sovereignty.

There will be no anti-austerity programme without an orientation of popular mobilization, confrontation and break with these institutions and the rules of the European Union.

The balance of power imposed by peoples will allow the implement of such a policy by completely changing the rules of the euro, or we must prepare to leave the Eurozone. The past few weeks show that an essential part of such a policy in the European Union countries is the establishment of a coordinated, international action, setting common targets. The Greek people have remained tragically alone in recent months.

It is up to European anti-capitalists to rise to meet the challenges so that the next social confrontations build a balance of power making it possible to overcome the obstacles and that the European workers’ movement, in its political, trade unionist and social forms, makes the links necessary for a Europe-wide offensive against austerity.

Sommaraffischering.

Unknown

Sommaraffischering i Majorna och Högsbo. Samling tisdagen 11 augusti kl.14.00 vid partilokalen. Välkomna!

70:e årsdagen av atombomben över Hiroshima

Vi får aldrig glömma!

Torsdagen den 6 augusti 2015
uppmärksammar vi med ett
fredsmöte den 70:e årsdagen av
atombomben över Hiroshima.
Mötet hålls till minne av offren

Vi i Svenska Fredskommittén sätter ljuslyktor i hamnkanalen vid Lejontrappan.
Samling där kl 21.00

11828551_10154074854209348_8114209711488649442_n

Sommaraffischering.

Unknown

Sommaraffischering i Majorna och Högsbo. Samling onsdagen 29 juli kl.13.00 vid Stigbergstorget. Välkomna!

Framtiden tillhör en populistisk vänster!

Ledaren ur veckotidningen Internationalen nr. 29 2015

"No" supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly "No" on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

”No” supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly ”No” on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

Populärkultur tenderar att vara ett fantastiskt medel att fånga det samtida tillståndet. Det gäller även för vårt nyliberala tidevarv. ”In our failure to grab hold of what fucking little we have left, we have lost the sight. And with the lost of sight we have lost our fucking minds. Alright?”

Raden kommer från den ursinniga musikerduon Sleaford Mods. Det musikaliska fenomen som kanske mer än några andra lyckas fånga den impotenta vreden och ofriheten som ett liv i ”valfrihetens samhälle” egentligen innebär. Cynism över ett samhälle vars materiella resurser inte i någon relevant bemärkelse är till för sin befolknings leverne, utan för att generera ekonomisk vinst åt det ägande fåtalet, skapar förlamade och uppgivna politiska subjekt av sin befolkning och tenderar att stärka den rasistiska högern. En vänster som med stelbent, men i grunden godvillig, idealism lever kvar i ett sedan länge passerat välfärdsprojekt har ingenting att sätta emot varken kapitalet eller en högerextremism på frammarsch.
Från en svensk horisont är det akut uppenbart hur eftersläpande den parlamentariska vänsterns världsbild är. Medan vänsterpartister förgäves kämpar med att förvalta en ständigt krympande och krackelerande välfärd så kan till och med ägarna av husen vi lever i agera precis hur de vill.

Vi som kämpar för en ny europeisk vänster måste vänja oss vid hur det politiska spelbrädet ser ut. Det finns inte, oavsett vilken politisk nivå vi kämpar på, något stöd att hämta i processande och utredningar. Vad som däremot finns är ett politiskt utrymme för vänstern att skapa en mothegemoni mot den syrefattiga nyliberala verkligheten. Det visade Syriza när de vann regeringsställningen, alldeles oavsett hur det kommer att gå för partiet framöver. Men den grekiska erfarenheten visar också faran i att tro för mycket på rationella argument. Den f. d. grekiske finansministern Yanis Varoufakis återgivande till The New Statesman om ett förtroligt samtal utanför plenisalen visar detta med all (o)önskvärd tydlighet; ”du har rätt i sak, men vi kommer att krossa er oavsett”.

En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. Det finns inget manöverutrymme i maktens korridorer annat än det som baseras på ren makt. Ett formellt folkligt mandat eller vetenskapligt underbyggda argument tar en ingen vart, men en folklig makt med genklang på tusen gator och torg är kapabel att ingjuta fruktan i toppen av elfenbenstornen.
Än går det att påverka samhället i de valda församlingarna, men vänstern kommer aldrig höras om den inte har stöd från levande rörelser utanför parlamentet. När Syrizas centralkommitté i skrivande stund meddelar att de avvisar det statskuppslika låne- och utförsäljningspaket som partiledningen antagit visar det på just tyngden i den folkliga kraften. Utan en högljudd folkmassa utanför parlamentet hade partiet aldrig fått kraft att stå emot en partiledning som metodiskt malts ned av EU-maskineriet.

Det finns inget utrymme för svekdebatter och renlärighet. Istället måste vi söka den gemensamma kraften. Släpp sargen. Vi måste våga ge oss ut och spela.