Metallarbetaren och socialisten Lars Henrikssons tal på 1 maj på Järntorget 2017:
”Må de härskande klasserna darra ” så kaxigt slutar arbetarrörelsens första programskrift, Kommunistiska Manifestet. Rimligt 1848 när folkens vår hade skakat Europas troner och penningadel. Men idag har de härskande triumferat i 40 år. Resultatet är en värld där de har mer makt än någonsin. Där ojämlikheten nått så obscena nivåer att 8 män äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. De härskande kunde vara nöjda, lugnt kunna luta sig tillbaka, slå av cigarraskan, betrakta sitt verk, och finna att det är gott. Ändå fortsätter de att darra. För hur ska man annars förklara att i det mäktigaste landet i världen är den senaste trenden bland de allra rikaste, personliga bunkrar. Och eftersom även undergången är en affärsmöjlighet så det finns företag som specialiserar sig på detta. För dem som inte är miljardärer utan bara snuskigt rika har ett av dessa företag byggt överlevnadslägenheter i betongsilos som byggdes för kärnvapenmissiler på 60-talet. För 4 miljoner dollar kan den hugade och räddhågade spekulanten få 160 m2, där de kan leva “off-grid” i fem år. Komplett med mat och dryck, beväpnade väktare och bredband. Man måste ju kunna sköta sina tillgångar…
Trots att samhällsutvecklingen gått överklassens väg är de ändå rädda. Eller det är väl snarare så att: just därför är de rädda. En del av dem förstår konsekvenserna av deras seger, att den skriande ojämlikheten, den utbredda förtvivlan och hopplöshet som finns bland allt fler, står i en sådan kontrast till deras egen makalösa rikedom att de fattiga inte i det långa loppet kommer att nöja sig med att bara gnissla tänder. De ser slutstationen i Margaret Thatchers slagord ”There is no such thing as a society”, ett allas krig mot alla när samhällskontraktet slutgiltigt brutits. De förstår att den värld de manat fram är farlig för dem. Så de bygger bunkrar och murar…
Tanken att stänga in miljardärerna i underjordiska betongbunkrar, bevakade av beväpnade vakter kan förefalla lockande. Här har vi ju en enkel lösning på hur vi blir av med samhällets mest skadliga element, bara att kapa deras bredband, eller ännu hellre, koppla upp dem mot ett program som simulerar börskurser och ”fake news” …
Det är lätt att raljera över detta men det som vi redan ser hända är saker som det inte går att gömma sig undan i aldrig så djupa betongsilos.
Jag minns hur vi i 80-talets början, när nyliberalismens segertåg började, brukade säga: Om inte vänstern och arbetarrörelsen kan formulera och organisera kring ett alternativ, så kommer andra krafter att suga upp det missnöje som kommer att skapas. Och nu är vi där. I den skadeskjutna nyliberaliemens kölvatten växer just de obehagliga krafter vi varnade för fram ur historiens stinkande sophögar.
För vad representerar Trump, Åkesson och Le Pen om inte den kollapsade tilltron till nyliberala lösningar? Inte slutet på avreglering, marknadsdiktat och ojämlikhet – sådant har tvärtom blivit det normala – utan som det guldglittrande löftet om att vi alla kommer att bli vinnare.
I blixtbelysning såg vi alternativlösheten härom dagen när Aktuellt skulle ha en debatt om presidentvalet i Frankrike och bjöd in motsvarigheterna i svensk politik: Annie Lööf och Jimmie Åkesson. Så står valet alltför ofta idag. Rasism och reaktion eller fortsatt nyliberal rasering.
Men dessa reaktionära krafter hade aldrig kunnat dra nytta av nyliberalismens bankrutt om det inte också vore för ett annat haveri: arbetarrörelsens.
Det är svårt att tänka sig någon bättre symbol för detta haveri än den svenska socialdemokratins nuvarande ordförande, Stefan Löfven. Han, som la fram sina visioner under rubriken ”Affärsplan för Sverige” och vars första programförklaring som partiordförande var att deklarera ”Företagare är inget särintresse” .
Som nyligen i spetsen för Business Sweden och andra kapitalföreträdare i Iran kommenterade den fackliga situationen i den blodiga diktaturen med orden ”De har sina regler här som de naturligtvis måste följa.”
Och när det uppstår två socialdemokratiska strömningar som skapar entusiasm och får de härskande att darra till – Corbyn i brittiska Labour och Bernie Sanders i USA – skyr han dem som pesten. Istället var Löfven en i de ”Fems gäng” som i Wien hösten 2015 upprättade en högeraxel inom den europeiska socialdemokratin, tillsammans med ledande Blair-beundrare från Österrike, Tyskland och Frankrike med udden tydligt riktad mot Corbyn och andra vänsterkrafter.
Och som en symbolisk höjdpunkt beslutade styrelsen för Löfvendemokratena i februari att lämna Socialistinternationalen. Det var länge sedan den styrelsen menade något när de sjöng Internationalen men jag undrar vad de skulle svara på den frågan om vad de syftar på när de idag sjunger ”Internationalen åt alla lycka bär”. Är det den ”Progressive Alliance” som de bildat tillsammans med bland andra annat Hillary Clintons miljardärsparti?
Men kanske kommer regeringen Löfven framför allt att gå till historien som den som inför bilderna av drunknade barn på Medelhavet sa att ”Mitt Europa bygger inga murar”. Bara för att strax efteråt införde gränskontroller mot Danmark och anpassade svensk flyktingpolitik till EU:s miniminivå.
Att stänga gränserna är lika lite en lösning som att bygga bunkrar eller murar. Bakom flyktingkatastrofer och svält finns samma sak som hotar oss alla – den katastrofala mixen av klimatförändring och företagsstyrd globalisering.
Det vidriga kriget i Syrien anfört av den vidrige diktatorn i Damaskus, som drivit halva landet på flykt, föregicks av en historisk klimatkatastrof. I den Bördiga Halvmånen där jordbruket uppstod en gång, har fält som odlats i 8000 år nu övergivits på grund av torkan. Och fler sådana katastrofer väntar.
Det hade funnits, och finns, en annan väg än stängda gränser, jakt på papperslösa och fotbojor. Istället för högerns dröm om låglönekonkurrens – en planerad satsning på samhällsbygge där d e mänskliga resurs flyktingtragedin ställt till Sveriges förfogande kan fylla stora och verkliga behov.
Ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning. På arbetsplatserna finns både de konkreta kunskaperna som behövs och framför allt de kollektiv som, tillsammans med andra folkrörelser, kan skapa det nödvändiga politiska trycket för en sådan satsning. En öppning för fackföreningsrörelsen att återta den bortslarvade rollen som samhällsbyggare.
Förutom ett kort knyst från LO-håll om en ”Löfvenplan” skedde inget sådant. Det skulle ha varit att bryta med politikens nu allra heligaste bud: låt marknaden sköta sig själv. Talande nog var det djärvaste löftet på S-kongressen istället 10 000 fler poliser.
Också när vi ser på hur arbetarrörelsens ledare uppträder är det svårt att se dem som något alternativ till de härskande klasserna. Mellan partikanslier och direktionsrum glider svängdörrarna väloljat runt. Elitpolitiken blir en brakmiddag som avrundas med en smaskig dessert i näringslivets finrum. Och i fackföreningarna väntar vi bara på när nästa karriärist upptäcks med handen ända upp till armbågen i syltburken. I fjol var det Kommunals ledning och senast nu Transports ordförande.
Även i vår tids ödesfråga, klimatet, där kapitalismen bokstavligt driver världen mot avgrunden, råder i den svenska arbetarrörelsen en lika djup alternativlösheten som i det övriga politiska och ekonomisk etablissemanget.
Problemet är inte Trump och hans klimatförnekare utan de som trots att de erkänner problemet inte förmått göra något åt det. De för vilka det var självklart att med ett enormt internationellt samarbete 2009 rädda banker men omöjligt att rädda mänskligheten. Ett kvarts sekel efter att världens regeringar lovat att stoppa uppvärmningen i FN:S klimatkonvention kunde , Mauna Loa Observatoriet på Hawaii nyss uppmäta CO2-nivåer på 410 miljondelar. Den högsta CO2-halten i mänsklighetens historia. I GP igår fick vi en oavsiktlig blixtbild på denna schizofrena politik: först ett stort uppslag om ett smältande Svalbard och på nästa sida: en glad rapport om hur det första elementet till Marieholmstunneln gjorts klart och hur mycket bättre trafiken skulle flyta när denna stadsmotorväg är klar.
Jag ska inte gnugga in mer elände. Allt är inte mörker.
För två år sedan väcktes hoppet i Europa i Grekland. En kort stund verkade det möjligt att vända år försvarsstrider och nederlag till en offensiv. Syriza kunde utgjort ett väldigt hopp, en olympisk eld som lyst upp hela Europa. Men Syriza klarade inte den utpressning som bankerna, valutafonden, och EU satte in mot Grekland. Istället blev det ännu en gång en bekräftelse på att det inte finns några alternativ.
Men det fanns alternativ! En detaljerad Plan X låg på finansdepartementet, inlåst i Varoufakis kassaskåp. Men där fick den ligga kvar. Det finns i efterhand skildrat av en av dem som i största hemlighet var med och utarbetade planen, den amerikanske ekonomen James Kenneth Galbraith.
Problemet var att ledningens perspektiv inte sträckte sig bortom de ramar som kapitalet satt upp och en liten grupp i toppen hade tagit en fast kontroll över partiet. Vänstern i Syriza förblev förlamad och klarade inte av att lägga fram något alternativ. Bankerna räddades och de arbetande fick ta smällen. Istället för en utmaning av det europeiska kapitalet led arbetarklassen ännu ett nederlag.
Som Rosa Luxemburg sa är ”revolutionen … den enda form av ”krig”, där slutsegern endast kan vinnas genom en serie ”nederlag” Men det kräver att vi lär oss något av dessa nederlag!
Politiken är alltid konkret. Det går aldrig att lägga en färdig mall över verkligheten. Men det vi tänker, säger och gör idag förbereder oss för morgondagen, inte bara för de utmaningar och hot som vi är så vana vid utan ännu mer för de öppningar och möjligheter som förr eller senare kommer. De sällsynta tillfällen som vi inte har råd att slösa bort när de dyker upp.
Med det i bakhuvudet tror jag att det finns tre viktiga lärdomar att dra av Grekland :
Vi måste vara redo att bryta med kapitalet. Kapitalet kommer aldrig att släppa ifrån sig något frivilligt och de kommer att slåss som vilddjur när det gäller frågor om makt. För 100 år sedan 1917 i Ryssland innebar brottet krav på jord, bröd och framför allt fred. I Grekland handlade det om att ta kontrollen över valutan och vägra betala de omoraliska lånen. Varje strid om allvarliga frågor kommer att stöta på de gränser kapitalet sätter. Då kräver det att vi redan på förhand är beredda på att överträda den gränsen.
Demokrati. När Syriza beslutade att vända folkomröstningen ryggen skedde det i en mycket liten krets i toppen. Det är ledningarna som oftast trampar snett och därför måste medlemmarna ha verklig makt och kunna organisera sig kring kritiska ståndpunkter. Ledningarna nämligen alltid är organiserade kring sina.
Internationalism. Om Grekland skulle kunnat klara sig ur sin kris hade det krävts stöd från folkrörelser runt om i Europa som kunde satt press på sina egna regeringar. Istället för att sätta sin tillit till förhandlingar med teknokrater i Bryssel kunde den grekiska arbetarrörelsen och vänstern satsat alla sina krafter på att mobilisera fackföreningar och andra folkrörelser.
Detta faller inte från skyarna i stridens hetta. Det behöver förberedas och vara del av den luft vi andas till vardags: insikten om det nödvändiga brottet, behovet av verklig demokrati och en internationalism behöver vara en del av vår praktik och vår tankevärld redan idag om vi någonsin ska få de härskande att darra och falla.
Det avgörs om vi deltar i nedskärningar idag, för att det är något mindre ont eller organiserar konsekvent motstånd mot dem.
Om vi försöker bygga upp en bred folklig rörelse för att vända klimatförändringarna också när det går på tvärs mot kapitalets intressen eller nöjer oss med resolutioner och bygger fler motorvägar
Om vi följer med i den flaggviftande nationalistiska strömmen, stödjer militär upprustning eller om vi slåss för internationalism och nedrustning.
Om vi låter Göteborgs hamnarbetare besegras av sina aggressiva arbetsgivare elle rom vi stödjer dem till seger.
Och så vidare…
Finns det då längre någon kraft som kan få vår tids härskare att darra? Är inte dagens arbetarklass bara förlorare, nostalgiska marginalfigurer som hellre röstar fram Trumpar, Le Pennar och Åkessöner än tar sig i hampan och rättar in sig i den fantastiska globaliserade ekonomin. Sådan frågor kan bara uppkomma när arbetarklassen inte syns. Men ryktet om arbetarklassens död är överdrivet. Det fick inte så stora rubriker men i höstas ägde världshistoriens största strejk rum i Indien. 150 miljoner offentliganställda strejkade mot regeringens nyliberala politik.. Och där de gamla arbetarpartierna saknas eller vuxit samman med politiska system som fallit ihop har nya rörelser vuxit sig starka och visat att det går att ta plats för en pånyttfödd vänster, öppen inkluderande och bred med förankring i den breda arbetarklassen.
Till dramaturgin på Första maj, denna vänsterns splittrade Julotta, hör att säga att den egna demonstrationen, mötet, organisationen är just den som ska fylla tomrummet. Jag tänker inte säga något sådant. Vi inbillar oss inte att Socialistiska Partiet är eller kommer att bli Det Stora
Partiet. Men vi är helt övertygade om att de erfarenhet och idéer som vi bär med oss är helt nödvändiga för om en sådan bred vänster ska förmå att utmana kapitalets makt och inte bara göra kapitalismen lite mindre outhärdlig.
Vi i Socialistiska Partiet är envetna. Särskilt när det gäller att fortsätta finnas, upprätthålla vår egen organisation och politik. Inte som självändamål. Skulle det finnas en bredare organisation där vi gemensamt och öppet kunde verka för våra ståndpunkter vore vår plats där. Så gör våra systrar och bröder i Fjärde Internationalen i Danmark, Spanien, Storbritannien, Portugal och så vidare. Vi tycker att det var olyckligt att Vänsterpartiet på sin kongress i fjol sa nej till att bli ett sådant öppet och demokratiskt parti med rättigheter för olika strömningar. Inte för vår egen bekvämlighet skull, för att vi skulle behöva en organisatorisk snuttefilt eller gillar att gå på en massa möten, utan för att vi tänker inte lösa upp de erfarenheter som finns i vårt program. Vi håller fast vid arbetarrörelsens allra första och viktigaste lärdom: Organize! Individer försvinner, det är bara gemensamt, organiserade, som idéer och erfarenheter överlever.
Det gemensamma är också nödvändigt för individen.
Det finns en ung man i Stockholm vid namn Herman Geijer som gjort succé genom sina böcker som hur man kan överleva Zombieapokalypsen, alltså skräckfilmstemat där döda återuppstår som människoätande monster. Det är naturligtvis en metafor för hur det går att överleva katastrofer i allmänhet. För några år sedan sammanfattade han kunskapsläget på området katastroföverlevnad: Det är inte de som är bäst beväpnade eller har de största lagren av konservburkar som klarar sig bäst. De som har störst sannolikhet att klara sig bra är de som har ett bra förhållande till sina grannar. (Där kan vi nog räkna bort de flesta miljardärer…) Det borde leda till slutsatser för hur vi organiserar vårt samhälle, även utan zombiehot. Det är alltså inte i bunkern vi är tryggast när det händer obehagliga saker. Det är tillsammans. Tvärtemot Thatchers dogm så finns samhället och är livsviktigt för oss alla. Det glimtade också fram i Stockholm 7 april och dagarna efteråt: folk tog hand om varandra. Jag tror till och med att det märkliga överösandet av poliser med blommor var en del av samma reaktion: en glädje över att det verkade finnas ett samhälle som faktiskt fungerade.
Detta behov av gemenskap är något att bygga på!
De senaste åren innehåller många lärdomar.
Att folkliga utbrott och valvinster inte är nog, det räcker inte att kämpa, inte ens att vinna, om vi inte vet vad vi vill göra med segern. Utan insikten om det nödvändiga brottet med kapitalet och modet och förmågan att genomföra det kommer aldrig så massiva rörelser att hamna i återvändsgränder
Utan verklig demokrati kommer vi att tappa kontrollen även över de mest sympatiska ledare.
Och utan internationalism är även den mest radikala rörelse förlorad.
Om vi gör dessa erfarenheter till våra gemensamma, då blir vi starkare.
”Om vintern kommer, snart är våren här” Nej, det är inte ett citat ur Game of Thrones utan ett hoppfullt budskap från den unge radikale poeten Shelley, inspiratör till Marx och arbetarrörelsen i början av 1800-talet. Den politiska vinter vi lever i kommer inte automatiskt att avlösas av töväder. Det sker bara om vi själva arbetar för det, tillsammans och organiserat.
Det är inte vi, vanligt folk, som förorsakat att världen håller på att gå in i en ostoppbar klimatkatastrof.
Det är inte vårt fel att den havererade spekulationsekonomin föder politiska monster.
Men det är bara vi som kan göra något åt det! Det finns inga garantier att vi lyckas, varken med det ena eller andra. Men vi har heller inga ursäkter för att inte försöka.
Tack för att ni orkade lyssna!
