För oklart vilken gång i ordningen vill den styrande borgerliga alliansen lösa ett samhällsproblem genom utförsäljning. Den här gången är problemet bostadsbristen och den tilltänkta utförsäljningen det kommunala bostadsbeståndet.

Livet som borgerlig politiker framstår onekligen som intellektuellt behagligt; det som inte går att lösa genom utförsäljning brukar gå att lösa genom skattesänkningar eller fler poliser. Det framstår i det här fallet emellertid som ett mysterium av Agatha Christie-proportioner varför ett ägarbyte av befintliga bostäder rent konkret skulle leda till uppkomsten av fler bostäder. Om Andersson säljer sin villa till Pettersson, finns det inte helt plötsligt två villor, det som finns är en villa med ny ägare. Detsamma gäller givetvis när det offentliga säljer sitt bostadsbestånd.

Bostadsbristen beror på det byggs för få bostäder, detta i sin tur beror på nybyggda bostäder endast genererar vinst till ägaren om de kan hyras ut till tillräckligt höga hyror. Eftersom lönerna är för låga jämfört med de höga hyrorna uppstår ingen ekonomiskt relevant efterfrågan på fler bostäder.

Ekonomisk relevant efterfrågan är naturligtvis något helt annat än behov. När den ekonomiskt relevanta efterfrågan av VHS-kassetter, tjeckisk dockteater eller hushållsbiträden sjunker till noll, kan branscherna med fördel tillåtas försvinna. Med bostäder är det däremot som med sjukvård: vi väljer att kalla det sociala rättigheter eftersom det är fråga om allmänmänskliga behov som det är oanständigt att lämna otillfredsställda.

Något måste alltså göras. Enklast vore naturligtvis höjda reallöner, så att alla har råd att bo. Mest oanständigt vore att sänka hyrorna genom sänkt boendestandard, låt säga genom utedass och avskaffat varmvatten. Mest praktiskt är förmodligen att lösa frågan om boende på samma sätt vi valt att lösa frågan om sjukvård: Vi låter staten producera och tillhandahålla den efterfrågade nödvändigheten, som kan bekostas med skattemedel.

Privata hyresvärdar behöver däremot inte nödvändigtvis förbjudas. De kan tillåtas fortsätta bedriva sin verksamhet. Märkligt nog brukar nämligen marknaden förmå producera billigt och bra, när den tvingas konkurrera med staten. Vi kan väl kalla det blandekonomi…

Bostäder åt miljoner, inte miljonärer!