månadsarkiv: november 2018

SP: Ge inte vika för borgerliga ultimatum

Ge inte vika för borgerliga ultimatum

-Mobilisera mot utpressningen

Att Centern och Liberalerna står för högerinriktad marknadspolitik har under en tid dolts bakom deras motstånd mot Sverigedemokraternas rasism. ”Anständigt”, har det hetat. Deras fräcka ultimatum till Stefan Löfven att, med Jan Björklunds ord, ”göra en rejäl högersväng” för att släppa fram en S-regering, demaskerar dem nu i sin ynkedom.

Här serveras krav på att öppna slussarna för mer av den högerpolitik som redan under de senaste decennierna producerat växande klyftor, social misär och rasism. Skatten ska sänkas drastiskt för höginkomsttagare som ska få ökat utrymme för ”rut”-tjänster, utförda av ”nyanlända” med särskilt låga löner beslutade av staten. Härtill ska marknadshyror införas i nyproduktionen så att välbeställda med tjockare plånbok gynnas samt arbetsrätten uppluckras så att resterna av anställningstrygghet förpassas till historien.

”Liberala reformer”, sammanfattar Annie Lööf det hela. Gott. Då vet vi att ”anständig” socialliberalism är ett avslutat kapitel för C och L. ”Liberalism” är lika med ”rejäl högersväng” och löntagarfientlig klasspolitik för att gynna de besuttna.

Inför sådan löjeväckande utpressning kan arbetarrörelsen aldrig vika sig, hur glädjande Alliansens sönderfall än må vara. All europeisk erfarenhet visar vad följden blir när en socialdemokrati gör upp med högern – jo, det är just C- och L-högern vi nu talar om – om den ekonomiska politiken..

Skärpt kapitalistisk marknadspolitik försvagar arbetarrörelsen ytterligare medan växande social otrygghet gynnar den nationalistiska och främlingsfientliga högern. Eftergifter för de ultimatum C och L ställer, i namn av att hålla Sverigedemokraterna borta, är i själva verket den bästa present dessa kan få.

Arbetarrörelsen, både S och V, måste resolut avvisa Centerns och Liberalernas utpressningsförsök. Blir följden nyval? Då tar vi det, med massmobilisering mot överklasspolitiken i fackföreningar och folkrörelser, på gator och torg. Gentemot en Allians i ruiner, sönderslitna Liberaler och anständighetsbefriad Center kan arbetarrörelsen samla ett växande samhällsblock kring välfärdsfrågor, jämlikhetslösningar, klimatansvar och social trygghet – mot både rasism och kallhamrade marknadsklyftor. Då tvingas den berömda ”mitten” bekänna färg, kvarvarande socialliberaler separera sig från marknadshögern och liera sig vänsterut.

Riskabelt? Visst, själva vår tid präglas av växande risk – till och med för överlevnad. Men att göra arbetarrörelsen och vänstern till den skärpta marknadskapitalismens femtehjul handlar inte ens om risk, utan om säker väg till nederlag.

Vänsterkrafterna måste nu förbereda motståndet underifrån. Attackerna mot lönerna, LAS, offentliga sektorn och strejkrätten måste mötas med folkligt motstånd som kan bära fram en vänster som i verkligheten kan utmana högerkrafterna, de nationalistiska så väl som de nyliberala.

Socialistiska Partiet 29 november

Avdelningsmöte 181129

Samtliga medlemmar och sympatisörer hälsas välkomna till avdelningsmöte torsdagen 29:e november kl.18.30 på partilokalen i Viktoriahuset. Dagordningen innehåller bland annat punkter om Totalrenovera Sverige, vår kommunala bevakning, 8 mars och utvärdering av Kristallnatten. Fika finns att köpa. Avdelningsstyrelsen,

Vänstern måste gå i opposition, oavsett regering!

– Vänstern måste i detta historiska ögonblick bygga sig
stark som det enda parti berett att bedriva opposition utifrån de arbetandes intressen! Så kommenterar Socialistiska Partiets Verkställande Utskott den pågående regeringskrisen.
Läs hela uttalandet:

Som väntat röstades Kristerssons M-KD regering ned av riksdagsmajoriteten trots stödet från SD. Det har gått två månader sedan valet och ingen regering finns på plats. Det är ett tecken i tiden, med svenska mått mätt ett uttryck för politiskt kaos.

Det så kallade rödgröna blocket fick numerärt sett, om än med ett mandat, majoritet i valet jämfört med högeralliansen. Men redan på valnatten agerade en pompös Ulf Kristersson som om han vore den självklara kandidaten till statsministerposten. Politiskt kan vi konstatera att högeralliansen tillsammans med SD representerar en klar borgerlig majoritet i riksdagen. Att SD från första början velat sätta sin invandrarfientliga, rasistiska och chauvinistiska prägel på politiken har ingen heller kunnat undgå. Partiet har, i likhet med liknande partier runt om i Europa, lyckats vrida politiken åt höger och vill nu styra i samboförhållande med M och KD; det är logiskt.

Att Liberalernas Jan Björklund och Centerns Annie Lööf innan valet var tvungna att retoriskt distansera sig från SD hör till. Det finns trots allt skillnader bland de borgerliga partierna.

SD:s valframgång liksom Vänsterpartiets ökade stöd, är ett mått på polarisering i samhället. Det är just det som den spruckna högeralliansens så kallade mittenpartier uppfattar som ”extremism” i svensk politik. Å ena sida ett nationalistiskt parti med nazistiska rötter och å andra sidan vänstern. Jämförelsen är absurd men media reproducerar dumheterna tills det sätter sig i medvetandet på folk.

Att V ses som ett rött skynke av högern är inget att förvånas över men att socialdemokraternas Stefan Löfven marginaliserar V är bara ytterligare en följd av socialdemokraternas högervridning.
Klart är att ”mittenpartierna” inte kan backa från vad de tidigare sagt om SD:s inflytande i en borgerlig regering. Att frångå denna linje vore politiskt självmord. Borgerligheten lyckades klubba igenom en moderat till posten som talman med piruetter som inte lett någonvart. Onsdagen den 14 november blev en historisk dag första kandidat till statsministerposten som direkt röstades ner i riksdagen. ” Den allvarligaste krisen inom alliansen”, sa moderatledaren.

Ska vi vara glada för detta spektakel? Vi är socialister – antikapitalister – motståndare till all form av borgerlig politik. Att SD inte ska tillåtas diktera politiken i Sverige är det minsta man kan begära av politiker som bekänner sig till den borgerliga demokratin. Men det löser ingenting på sikt. Vi är emot alla regeringar som på ett eller annat sätt praktiserar nyliberalismens människofientliga dogmer och är därför även emot en borgerlig konstellation under den förskönande omskrivningen ”blocköverskridande”. Detta helt oavsett om det är Löfven eller Lööf som skulle fortsätta leda attacker mot arbetarrörelsen och utsatta grupper i samhället.

Det får inte råda minsta tvekan om vänsterns uppgift i detta politiska läge. Vänsterpartiet kan inte godkänna någon sådan regering. Människor som röstade på V och tusentals nya medlemmar har inte sökt sig till vänstern för att göra någon variant av borgerlig regering legitim.
Vänstern måste i detta historiska ögonblick bygga sig stark som det enda parti berett att bedriva opposition utifrån de arbetandes intressen. Denna hållning måste hämta kraft ur fackförenings- och sociala rörelser och hållas levande. Låt oss våga gå mot strömmen – och stå fast mot det parlamentariska schackrandet.

Socialistiska Partiets
Verkställande utskott,
14 november 2018

SP om det parlamentariska läget i GBG

Socialistiska Partiet om det parlamentariska läget i Göteborg

I och med att Alliansen (M, KD, L och C) är det största politiska blocket i Göteborgs kommun med 24 mandat är det i demokratiskt ordning att de tar över det politiska styret av Göteborg, och att de Rödgrönrosa (V, MP och FI!) i sin tur och i kraft av sitt väljarstöd utgör huvudopposition med representanter i styrelser, nämnder och kommunala bolag. De Rödgrönrosa är med 19 mandat den största vänsteoppositionen eftersom S, som i nuläget inte vill samverka organiserat med de Rödgrönrosa, endast har 17 mandat. Det är uppenbart ett stort politiskt misslyckande att S och de Rödgrönrosa inte kunnat enas i en bred, antikapitalistisk front mot borgerlighetens privatiseringsiver och nedskärningspolitik. Ansvaret för detta faller hårdast på Ann-Sofie Hermansson och sociademokraterna som konskekvent vägrat enhet och istället sökt samarbeten högerut med de borgerliga partierna. 24 år av huvudsakligt socialdemokratiskt styre i Göteborg (de senaste två mandatperioderna tillsammans med V) är därmed bruten. Vilka slutsatser drar S och V av detta? Vad är det som har gått fel?

Det är nu upp till politiska bevis för de Rödgrönrosa. Kommer de Rödgrönrosa kunna axla ansvaret som vänsteropposition och ge röst åt kvinnor och arbetare av olika etnisk bakgrund? Kommer de Rödgrönrosa att kunna företräda en politik som manar till enhet mot nedskärningar och för bred folklig mobilisering? Socialistiska Partiet hoppas det, men kommer inte att förlita sig på de Rödgrönrosas egna kraft. Erfarenheterna av denna sortens parlamentariska uppgörelser i slutna rum är allt annat än goda, de är faktiskt direkt avskräckande. Om de Rödgrönrosa låter sig fängslas i det parlamentariska spelet genom uppgörelser med Alliansen kommer de Rödgrönrosa snart att ha gjort sig politiskt överspelade. Socialistiska Partiet kommer därför efter förmåga att fortsätta delta i de breda folkliga protesterna mot nedskärningar, mygel och politiskt pampvälde, och för en ekosocialistisk omställning av samhället både lokalt som globalt. Vår utgångspunkt är alltid det arbetande folket, aldrig det parlamentariska spelet!

Styrelsen för Socialistiska Partiet i Göteborg 181111

Ett värdigt fackeltåg

I Göteborg högtidlighölls minnet av novemberpogromerna med ett fackeltåg som hade anordnats av den lokala 9-novemberkommittén. Uppslutningen blev trots dåligt väder mycket god, särskilt som Vänsterpartiet hade valt att hålla ett eget (i slutänden mindre) arrangemang. Under parollen ”Rasismen får aldrig bli rumsren” deltog omkring 600 personer i det tysta och värdiga fackeltåget längs Avenyn, som avslutades på Gustav Adolfs torg med korta tal och musik.

I kommittén ingick förutom Föreningen Judar för Israelisk Palestinsk Fred också fackföreningsrörelsen, handikapporganisationer, Socialistiska Partiet och flera andra antirasistiska organisationer.