Lars Henrikssons (SP) 1 maj-tal:

”En annan värld är inte bara möjlig, hon är på väg. Under en stilla dag kan jag höra henne andas.”

Vackra och hoppingivande ord av den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy

Men kanske är jag en dålig lyssnare och börjar möjligen jag bli lite lomhörd. För visst är det ofta svårt att höra de andetag Roy beskriver. Kanske är det alltför sällan är dagar som är stilla nog. Den kommande världens andning, nya och rättvisa världens, drunknar i ett ohyggligt oväsen från det orättvisans och förtryckets system som ännu håller världen i ett järngrepp.

Smattrandet från Assads och Putins attackhelikoptrar. Vrålet av USA:s kryssningsmissiler.

Gråten från de palestinska mödrar som än en gång får begrava sina barn.

Det stilla kvidandet från en miljard undernärda som inte är köpkraftiga kunder för livsmedelsindustrin.

Dånet från kolkraftverk och förbränningsmotorer som pressar atmosfärens koldioxidhalt ohjälpligt över punkten som saknar återvändo.

Mullret när Antarktis glaciärer kalvar miljarder ton is ut i de allt varmare oceanerna.

Det taktfasta stöveltramp som återigen hörs i Europa och som ekar på nätets hatsajter.

Nej, det är nog inte så konstigt att denna helveteskakafoni gör det svårt att höra de lätta andetagen av den möjliga, nödvändiga världen.

Och ändå skulle jag inte stå ut om de inte fanns där. Varken ni eller jag skulle stå här idag om inte också vi då och då kunde förnimma dessa andetag. För då och då dyker de upp, ibland när vi minst anar det.

För 100 år sedan var bullret mångfalt högre när överheten fortsatte att skicka ut tiotusentals unga män i blodiga självmordsuppdrag på Europas slagfält.

Men samtidigt flåsade den nya världen överheten i hotfullt i nacken som aldrig förr.

Det var i det läget den svenska arbetarrörelsen började kassera in sina största segrar. 1918 togs ett avgörande beslut i riksdagen som skulle leda till allmän rösträtt. Demokratins genombrott. Nu skulle marschen mot socialismen äntligen kunna starta på allvar! Som Hjalmar Branting hade förklarat var allmän rösträtt ”priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.”

Och som utmätningsmännen bankade på bourgeoisins dörrar. Furstehusen föll som dominobrickor, Den habsburgska dubbelmonarkin och den den preussiske kaisern försvann, rådsrepubliker upprättades i Bayern och Ungern. Och framför allt hade året innan reaktionens till synes orubbliga bastion rasat: det månghundraåriga tsarväldet i Ryssland. Borgerligheten var beredd att om inte diskutera sin avveckling men i alla fall släppa en del av greppet över den lagstiftande makten. Men inte med glädje.

I ett sista hårdnackat motstånd höll tidigare statsminister Hjalmar Hammarskjöld tal i Första kammaren, fyllt av glödande klasshat:

”Jag tror icke på demokratiens förmåga att lyckliggöra ett folk… som sannolikt kommer att leda till massvälde. Förtryck ovanifrån är svårt, förtryck nedifrån, från massan, är olidligt”

Massvälde, förtryck nedifrån, Det sammanfattade ganska bra den svenska överklassens syn på demokratin, en tillfällig eftergift inför hotet om revolution. Och även om farhågorna om vad massan skulle ta sig till med sin nyvunna makt var överdrivna – Branting & Co hade sedan länge släppt tanken på avveckling under ordnade former – så har de aldrig släppt sitt motstånd mot demokratin. Det olidliga förtrycket nerifrån, från massan, det fruktar de fortfarande.

Avskyn mot massan går som en röd tråd genom borgerlighetens 1900-tal. Framför allt hatar de kollektivet, vårt kollektiv alltså, för de vet att när vi uppträder gemensamt kan vi vara en makt som uppväger deras. Ja till och med hota den.

1918 är ett avlägset år och det hjälper väl inte för många av er om jag påpekar att ett annat mytomspunnet år när andetagen från den nya världen åter överröstade ondskans oljud, 1968, ligger halvvägs mellan nu och då.

När det slog mig kände jag mig rätt gammal. För jag var ju med under de åren och minns dramatiken. Öster som samma år gick upp i Allsvenskan och vann serien. Hur IFK Göteborg vann nästa år för att året efter åka ur vid en skandalmatch i Örebro. Ja, för den ännu inte tonårige Lars Henriksson var det rätt mycket fotboll som livet rörde sig kring. Strejker, uppror och kårhusockupationer gick mig förbi. Ändå var det något som formade mig. Många av dem som var ett snäpp äldre hade varit en del av den rörelse där allt under några år tyckes möjligt. Det var genom dem jag fick världen förklarad och första gången hörde andetagen av en bättre värld.

De åren var något av ett nytt demokratiskt genombrott. Många tog steg ett steg framåt och försköt maktförhållandena. Det var en rörelse som på ett fortfarande svårfattligt sätt grep omkring sig över hela världen. Från Vietnams djungler till Prags och Paris gator. Det var inte främst vildsinta studenter på kårhuset i Stockholm som förändrade Sverige. Viktigare var de stora rörelserna på djupet i samhället. Inte minst på arbetsplatserna som gruvstrejken, -69, skogsstrejken för att inte nämna bildandet av Hamnarbetarförbundet och pärlbandet av små och stora strejker i början av 70-talet. I Sverige lades grunden till en ny våg av välfärdsbygge, nya rättigheter på arbetsplatserna. Men inte bara där. Gammalt ingrodda förtryck ifrågasattes på alla livets områden ett sätt som inte gått att stoppa. Mest djupgående var nog den breda kvinnorörelsen. Man kan tycka att inget hänt när #metoo-explosionen visade hur djupt de patriarkala mönstren ännu sitter. Men jag tror att denna rörelse inte fått ett sådant genomslag om det inte varit för att feministiska rörelse som föddes då hade gjort övergreppen oacceptabla, både juridiskt och i det allmänna medvetandet och gjorde att det som släpades fram i ljuset av #metoo faktiskt var skandaler och uppfattades som sådana och till och med förvandlade det mest högtidliga och slutna av allt, den fördemokratiska lämningen Svenska Akademien, till en sjaskig såpopera.

Om en del av det senaste århundradets erövringar ännu lever och är avgörande för oss kan vi

också se hur många av dem urholkas och hotas.

En av de saker som hamnade på dagordningen under det omtumlande 60-talet var jämlikheten. Inte minst när CH Hermanssons väckte stort rabalder genom att visa att 15 familjer styrde stora delar av landets näringsliv. Det skakade bilden av Sverige som det jämlika folkhemmet, utan styvbarn och gullgrisar. Regeringen tillsatte Koncentrationsutredningen och både Högerpartiet och Centern gjorde ”spritt ägande” till valfrågor. Ända in på 80-talet kom frågor om makt och ägande att prägla debatten.

Då, på 60-talet hade den mäktigaste familjen – nu som då Wallenberg – en förmögenhet som uppgick till en halv procent av BNP och de 15 rikaste hade 1,5% av BNP.

Idag har 15 personer i Sverige tillgångar som motsvarar 1/3 drygt 30% av BNP! 20 gånger så stor andel!

Tanken att regeringen skulle utreda detta eller att det skulle bli en valfråga som alla tvingades anpassa sig till är helt främmande. Detta är en av borgarklassens viktigaste framgångar. För istället för att diskutera det väldiga hot mot demokrati och välfärd som maktkoncentrationen utgör och vad den beror på har de genom ett gigantiskt ”Ta fast tjuven”-trick lyckats få den

politiska debatten att handla om de fattiga som orsaken till problemen. Inte de rikas otroliga maktökning och hur de stöper om samhället. Försvaret av välfärden måste bara alltför ofta börja med att påpeka att det som hotar den inte står att finna längst ner i samhället.

Det var inte flyktingar som sålt ut primärvården och apoteken.

Det är inte ensamkommande barn som sett till att skolor kan ägas av riskkapitalbolag och gå i konkurs.

Det är inte de som tigger utanför ICA som lagstiftat om osäkra jobb.

Det är inte de arbetslösa som flyttar fabriker till låglöneländer. Och det är inte de utförsäkrade som satsat våra pensioner på börskasinon.

De skyldiga måste sökas på helt andra håll.

Men låt oss inte vara naiva, som en del brukar säga. För visst finns det flyktingar som hotar välfärden. Men de flyr inte i små livsfarliga båtar, möts inte av gränspoliser och taggtrådshinder och placeras inte i läger. När de flyr är det i business class och behöver de vänta är det i flygplatsernas VIP-rum. Och vi ser dem inte heller tigga på gatorna. Vi ser dem faktiskt väldigt sällan.

Men i höstas gjorde vi det faktiskt. Det var när direktörerna för Nordea, Sveriges och Nordens största bank, berättade att de tänkte fly från Sverige för att komma undan en liten, liten avgift som skulle införas för bankernas egen skull. Då var det ingen i riskdagen som ens kom på tanken att de skulle hejdas. Ingen som föreslog strängare gränskontroll för att stoppa dem.

För pengar har all rätt i världen att fly över gränserna.

Och ju större ojämlikheten blir desto mer makt får vinnarna möjligheten att forma samhället efter sina behov. I stort som smått – alltså raka motsatsen till det löfte rösträtten gav för 100 år sedan om lika inflytande för fattig som rik.

Ett pyttelitet exempel: för någon vecka sedan stormades den otroligt populära musikföreningen Truckstop Alaska på Hisingen av polisen. Den slutna föreningen hade sålt öl. Man skulle kunna tycka att en ideell förening som lyckats skapa den trevligaste rockscenen i stan inte borde vara högst upp på listan för en poliskår som alltid säger att den är överbelastad.

Kanske är det en slump men det är i detta område stadens största höghus snart ska resa sig, där en lägenhet som ska var klar om fyra år nyligen såldes för 66 miljoner kronor. Ideella rockklubbar och andra icke-kommersiella aktiviteter passar liksom inte in där. Jag vet naturligtvis inte hur polisledningen har resonerat i detta fall men det är väldokumenterat att när Kvillestaden skulle anpassas till mer penningstarka hyresgäster drevs idrottsföreningar, klubbar, moskéer och småbutiker bort genom en allians av kommunalpolitiker, byggherrar, lydiga journalister. Med polisledningen som viktig samarbetspartner.

På område efter område omformar de allt rikare samhället med hjälp av sin ekonomiska makt.

För tio år sedan hade 150 000 personer privata sjukvårdsförsäkringar. Idag är det 650 000. En stor grupp människor får allt mindre intresse av den gemensamma vården och mindre anledning att vara med och bidra till den. De demokratiska besluten töms på innehåll.

Samma sak sker globalt. EU-borgen är närmast ointaglig för folkligt inflytande men ett eldorado för företagen och deras arméer av lobbyister har flyttat mängder av beslut långt från demokratisk debatt och folkligt inflytande. Hur många känner ens till det EU-direktiv om strängare regler för vad som räknas som företagshemligheter som kommer minska yttrandefriheten på jobbet från 2016? Eller att det kommer upp i Sveriges riksdag om några veckor?

Handelsavtal, framförhandlade i hemlighet som ger storföretag möjlighet att stämma länder till privata domstolar. Och så vidare och så vidare.

En del kallar det för ”det postdemokratiska tillståndet”, där alla de yttre tecknen på demokrati,

rösträtt, pressfrihet osv finns kvar medan allt fler beslut tas utanför den demokratiska sfären.

En snabbt pågående process där överheten håller på att göra slut på den där förargliga eftergiften för 100 år sedan när de tvingades ”underordna sig massans olidliga förtryck underifrån”. De kommer inte att nöja sig. I fjol satte Timbro, borgerlighetens ideologiska kommandocentral, ett vått finger i luften och släppte boken ”Efter demokratin” utan att riktigt våga översätta titeln ”Against Democracy”. Alltså ”Mot demokratin”, av en amerikansk professor som försökte bevisa att demokrati var ett dåligt styrelseskick som vi vanliga korkade människor – massan – inte klarade av.

Nu är demokrati är inte bara rösträtt och pågår inte bara i valda församlingar. Vårt främsta redskap är fortfarande vårt kollektiv, vår gemensamma organisering. Så var det 1918, så var det 1968 och så är det idag.

En fråga på den akuta politiska dagordningen i Sverige gäller just detta, den Stridsrättsutredning regeringen tillsatte för ett år sedan. I sig själv ett typexempel på hur företagens ökade makt tränger in i politiken när höga chefer inom Göteborgs Stad i armkrok med arbetsgivarna åkt till Stockholm för att lobba regeringen att gripa in i konflikten i Göteborgs hamn och hur regeringen snällt tillsatte en gammal arbetsgivarrepresentant att utreda hur de skulle kunna

* att förändra fredspliktsreglerna i situationer när en arbetsgivare, som är bunden av ett svenskt kollektivavtal i förhållande till en arbetstagarorganisation, utsätts för stridsåtgärder av en annan arbetstagarorganisation”

Redan 2005 gick Svenskt Näringsliv ut med ett sjupunktsprogram för att, som de sa ”värna den svenska modellen”. Samtliga förslag var långtgående krav på förbud mot vad fackföreningar ska få göra. Punkt 6 var exakt det som nu utreds.

Att försöka stoppa ännu en försämring kanske inte låter särskilt upphetsande eller som något stort steg på vägen till en bättre värld.

Men just nu och de kommande månaderna skulle jag vilja säga att det är den viktigaste frågan i Sverige.

Dels är frågan i sig viktig. Det gäller vårt främsta maktmedel. Att försvara oss mot varje angrepp på strejkrätten, oavsett hur litet det verkar vara, är både en fråga om de dagliga villkoren på jobbet men också ett handfast försvar av demokratin, för våra möjligheter att stå emot penningväldet.

Dels för att det är en fråga vi faktiskt kan vinna. 15 av 16 LO-förbund protesterat. 12 av 14 TCO-förbund och hela akademikernas centralorganisation, Saco har gått ut emot den. Till och med de mest verklighetsfrånvända av socialdemokraternas PR-konsulter borde kunna fås att fatta att det inte är en bra idé att gå in i valrörelsen med en konflikt med de fackliga organisationerna kokande.

Den är en fråga som idag på 1 maj borde gå främst i varje fackligt tåg och det är sorgligt att organisatörerna inte ens förstår vidden av vad deras förbund själva säger. Desto större skäl att driva frågan underifrån. Därför har Nätverket Försvara Strejkrätten idag kallat till ett möte där bland annat representanter för TCO och Saco kommer att tala. Det är 15.30 på Haga Kyrkoplan och jag uppmanar er verkligen att gå dit och kommer att fortsätta med att vi sprider ett brev till LO-ordföranden i LO/SAP-tåget. Det är faktiskt det viktigaste ni kan göra, i alla fall idag.

För, jag avslutar här som jag började med ett ord av Arundathi Roy:

”Nu får det vara slut på att bara ha rätt. Vi måste vinna.”