Ingen tid att förlora – omedelbart stöd till flyktingarna – öppna gränser och samhällen – solidaritet och gemensamt ansvar

Uttalande från Socialistiska Partiets styrelse 6 september 2015

Med ens blev det så uppenbart. När flyktingmassorna bröt igenom gränser och strömmade förbi schengenavtal och EU-förlamning, när den spontana solidariteten från människor i lokalsamhällen och längs vägarna skyndade till med nödhjälp, när katastrofen fick ansikten från desperata järnvägsperronger och uppspolade barnkroppar, med budskapet: ”Vi är här nu, utmattade och kämpande, levande och döda. Ni kan inte vända bort blicken, gömma er bakom paragrafer och politikerfraser, skylla på annat. Vi är människor. Är ni?”

Att det handlar om nu och att ingen tid får förloras utgör en insikt underifrån som trängt rakt igenom politiska dagordningar, sopat undan främlingsfientliga kverulanter och ställt rasistpartier åt sidan. För ögonblicket.
I detta ögonblick tar människor saken i egna händer; samlar in, delar ut, organiserar transporter, bjuder tak över huvudet och stöttar på de myriader olika sätt som människors uppfinningsrikedom kan utveckla. Det solidariska samhället underifrån visar sin kraft och bredd, som flammande bloss av hopp för framtiden. I det gamla slitna, misskötta och sargade Europa finns en reservoar av mänsklighet som kan spränga gränser och försätta berg.
Den kraften kan också rubba maktordningar och politiska system. När omänskligheten och barbariet plötsligt grinar människorna i ansiktet tvärs igenom vardagens rutiner, ställs mycket på sin spets. Hur kan vi låta miljoner människors liv trasas sönder i krig och terror? Hur kan vi resa taggtrådsstängsel mot förtvivlade människor som förlorat allt? Hur kan vi låta barnen dränkas vid våra stränder?

Att den nuvarande europeiska och internationella ordningen vilar på en grund av omänsklighet går upp för många och kan bli till politisk förändrande kraft, som utmanar inskränkt nationalism, kräver öppnare gränser, omställning av samhällets resurser och slut på imperialistiska krig, vapenhandel och plundring.
Dagens flyktingkatastrofer utgör ju inget mysterium. De är resultatet av Irakkrig, stöd åt diktaturer och svek mot demokratiska rörelser. I det omedelbara kan solidariteten med flyktingarna bli till en förändrande kraft som etablerar nya faktiska förhållanden i flera länder.
För att härbärgera flyktingarna och bereda plats i samhället krävs inte bara frivilliga krafter utan omfördelning av resurser och omställning av vår samhällsutveckling. När samhällen står inför katastrofer som vida överträffar Estonia, tsunamis och cykloner handlar det inte om småpengar. Det rör sig om mobilisering av resurser i en skala som kan jämföras med militära beredskapstider.

Det handlar om omfördelande solidaritetsbeskattning av högre inkomster, förmögenheter och kapital, om statlig och kommunal styrning av resurser, snabbupprättade nödbostäder, extramedel till lokala välfärdssystem, vård, utbildning, fritidsverksamhet. Att tro att allt kan förbli som vanligt är förrädiskt. Då kan istället reaktionära krafter söka utnyttja konkurrens om knappa resurser för att ställa behövande mot varandra.
”Kan vi rädda banker, kan vi rädda människor”, sa Angela Merkel och lovebombades i sociala media. I tacksamhet över att någon enda av Europas ledare gav uttryck för humanitet drunknade hyckleriet. Grekerna är som bekant också människor, liksom de övriga miljoner vilkas välfärd offrats för Merkels och den övriga borgerlighetens finansplundring.
Men jämförelsen med miljardrullningen av skattemedel till finansvärlden är träffande. Att ställa om Europa till en humanistisk utveckling där människor välkomnas handlar om omfördelning av resurser i samma storleksordning. Bara de miljarder som idag brukas för att hålla människor ute skulle öppna möjligheter för stora välfärdssatsningar och ge många en plats.

Men ögonblick varar inte för evigt. Även om just detta komer att följas av fler, samlar sig motreaktionen efter den första chockvågen av mänsklig solidaritet. Redan mobiliserar nationalister och rasister i de baltiska och centraleuropeiska staterna. Regeringar även i väst försöker trassla sig undan i förhandlingsspel. Politiska partier, som den svenska borgerligheten, vilka för någon sekund lät sina nya asylfientliga förslag ligga, lär återkomma. För att under tiden söka dribbla bort överlevnadsfrågorna med politisk käbbel om tillfälliga uppehållstillstånd och skatteavdrag för insamlingsbidrag… Alltmedan högerextrema chauvinster och rasister, som svenska Sverigedemokraterna, ordnar sig för motangrepp.
För socialister och vänsteraktiva, arbetarrörelsefolk, demokrater och humanister, antirasister och människor som vill stå upp för medmänsklighet, är det nu som gäller.
Det är nu de brokiga solidaritets- och hjälpinsatserna underifrån ska rulla fram i bredd och djup, kontakta och inspirera varandra, utveckla solidaritetsnät och ny samhällsgemenskap underifrån.

Det är nu regeringar och myndigheter omedelbart måste undsätta de flyende, både på havet, vid gränserna och längs motorvägarna.
Det är nu kampen måste föras för offentliga nödplaner med omställning av samhällsutveckling och omfördelning av resurser i stor skala; för inkluderande välfärdssystem, tak över huvudet och mat för dagen i solidariska demokratiska samhällsbyggen.
Ögonblickets framryckning för mänsklig solidaritet är inte för evigt, men kan göra oss starkare inför de kommande strider som avgör på vilken planet vi ska leva.