EU-valet är över. Moderaterna bestraffades och rasade; Alliansen är skakad medan socialdemokratin står och stampar på samma ställe.

I svensk politik kan vi tydligt skönja en polarisering mellan å ena sidan de som vill ha välfärd utan vinst och som mobiliseras i antirasistisk kamp, och å andra sidan de som förespråkar fortsatt nyliberalism med SD som en rasistisk svans. Den politiska EU-kartan, sett ur svenskt perspektiv, är förändrad och det är ingen tvekan om att man kan tala om vänstervindar. 63 procent av MP:s väljare betraktar sig som vänster. För F! är siffran 85 procent. I gruppen 18-30 år får F! 17 procent och MP 24 procent medan SD får 7.

De rekordstora manifestationerna efter Kärrtorp och attacken på Möllan har visat på hur utbredd denna tendens är. Den feministiska och antirasistiska vågen har skapat aktivitet på skolor och arbetsplatser när de som studerar och arbetar där börjat organisera sig antirasistiskt. Sjuksköterskor har tagit strid för högre löner medan andra protesterat mot försämringen av välfärden och de ökade klassklyftorna. Kamper skär in i varandra och skapar styrka och dynamik.

Det sjuder av progressiv politisk debatt i den unga delen av befolkningen och därför måste man fråga sig varför Vänsterpartiet stannar på 6,3 procent, en ökning med ynka 0,6 procentenheter och mediokra 8-9 procent i gruppen 18-30 år. Svaret stavas med stor sannolikhet F! men också att Vänsterpartiets väljare inte ser EU som lika viktigt som riksdagen. Vänsterpartiets uppgift i dagens delade parlamentariska vänster har kommit att bli att driva frågor kring välfärd och arbete och då är det främst riksdagsvalet som räknas.

I övriga Europa kan vi också se samma tendens till polarisering. Extremhögern gick starkt framåt i ett antal länder såsom Storbritannien, Holland, Danmark och framförallt Frankrike. Här har Marine Le Pens anhängare utnyttjat socialdemokraternas rakt igenom borgerliga åtstramningspolitik. Det är rasismen, nynazismen och fascistoida bruna grupperingar vi ser röra sig framåt genom att ifrågasätta EU-projektet. Det är illavarslande med extrema chauvinister i ett Europa som domineras av kapitalismens nuvarande ekonomiska kris. Men det som i media inte uppmärksammas lika mycket är de starka framgångarna för den radikala vänstern runt om i Europa; i Grekland i form av ett att Syriza blev största parti med 27 procent av rösterna, mot 5 procent i EU-valet 2009. Det kan jämföras med nynazistiska Gyllene gryning, som fick 9 procent. Även i Belgien lyckades den radikala alliansen mellan före detta maoister och trotskister flytta fram sina positioner. I Spanien straffade väljarna högerns Partido Popular och socialdemokraternas PSOE som tillsammans stått för en reaktionär ekonomisk och social politik. För drygt ett år sedan möttes politiken av en massiv folklig rörelse kallad indignados. Den tre månader gamla konstellationen Podemos som hämtar sin kraft ur proteströrelsen fick inte mindre än fem platser i Europaparlamentet. Teresa Rodriguez från det trotskistiska Izquierda Anticapitalista var nummer två på listan; den 32-åriga läraren kommer nu att använda denna tribun för att driva en antikapitalistisk politik.

Borgerliga och socialdemokratiska regeringar i både Sverige och Europa har nu i flera länder bestraffats av väljarna genom att både rasistiska partier och partier till vänster om socialdemokratin går framåt. Besvikna vänsteranhängare har på flera håll vänt traditionella vänsterpartier ryggen och förstärkt en antikapitalistisk inriktning.

Vi anser att det gäller för socialister att både delta i de rörelser som finns och växer fram, och ha en levande och konstruktiv intern diskussion där vi hittar vägar att slå följe kring gemensamma mål. Protester, kampanjer och rörelser måste fortsätta att ge injektioner i varandra. Vänstervågen får inte stanna i valbåsen i september för vi vet att Socialdemokraterna och Moderaterna är som sköldpaddan och haren. De springer i olika takt, men åt samma håll.

Socialistiska Partiets verkställande utskott
27 maj 2014