Kategoriarkiv: Socialism

GREKLAND. Uttalande från Vänsterplattformen i Syriza


Att lämna euron är slutligen en väg som leder till konfrontation med mäktiga inhemska och utländska intressen. Därför är den viktigaste faktorn för att ta itu med de svårigheter som kommer att uppstå, att Syriza är fast beslutet att genomföra sitt program och hämta styrka ur folkets stöd.

Uttalande från Vänsterplattformen i Syriza, framlagt vid Syrizas parlamentsgrupps plenarmöte 10/7 2015. Denna version är något förkortad och kommer från
Jacobin Magazine

Antikapitalister eller socialister?

Socialisten Anders-William Bergs 1 maj-tal tal på Järntorget i Göteborg:

Mitt namn är Anders-William Berg. Jag firade för inte så länge sedan ettårsjubileum som politiskt engagerad. Jag hade en längre tid innan mitt beslut att engagera mig varit intresserad av samhälle, historia och socialism. Under den här tiden närvarade jag vid någon anti-nedskärnings-demonstration här, någon Ung Vänster-debatt där men inget fick mig att tänka att jag borde göra det här mer än som en hobby. Men tiden gick och jag lärde mig mer. Jag pluggade historia, jag satte mig in i samhällsdebatten och inte minst satte jag mig in i marxism. Den tiden var väldigt kul. Jag kände att jag äntligen hade verktygen att förstå min omvärld och diskutera den med andra utan att känna mig som en idiot. Detta är en mycket berusande känsla. Så berusande att den kan få en att ägna sig åt sin egen förträfflighet mer än åt faktiskt politiskt arbete.

Men även mitt högmod hade sin gräns. Som för säkert många andra i min generation så var vändpunkten Sverigedemokraterna och deras framgångar. Men det skedde inte över en natt. Den stora oron jag kände över SDs framgångar valet 2010 kunde jag rationalisera bort. Jag tänkte att förr eller senare skulle väl rimligtvis folk inse vilka de var. Men skandal efter skandal, avslöjande efter avslöjande så växte de lika stadigt. Den beryktade järnrörsskandalen blev sista strået. När jag fick se hur ett gäng kavajklädda kryptofascister kunde terrorisera vanligt folk mitt på ljusa dagen utan att deras partis folkliga image tog någon skada så insåg jag att något var fel. Inte nödvändigtvis att något så att säga var fel med Sverigedemokraterna, de visste nog vad de höll på med. Nej något var fel med mig. Min bild av SDs recept till framgång, för att vara mer precis.

Jag visste att något var fel men jag visste inte vad som var rätt. Men då man lär sig bäst av att göra så gick jag efter en tids funderande med i Socialistiska Partiet. Detta på grund av min avsmak för stalinism och en skepsis mot Vänsterpartiet som jag senare kommer återkomma till.

11216176_817102411672395_1583395940_n

Min tid med Socialistiska Partiet har bestått av folkrörelsearbete, anti-rasistiska demonstrationer, byråkrati, nyhetsrapportering, bildning och en jävla massa affischerande. Det är arbete jag är stolt över och som jag har haft glädje att få utföra tillsammans med kamrater som jag utvecklat en väldig respekt för. Förutom det har jag tack vare SP:s öppenhet och satsning på bredd fått den mycket lärorika möjligheten att jobba med allt från anarkister till stalinister till feminister till religiösa.

Jag kommer till exempel ihåg de väldigt blandade känslorna jag först kände av att sitta i planeringskommitén för minnesmanifestationen för kristallnatten tillsammans med en Timbro-entusiast och Carl Bildt fanatiker från Folkpartiet. Men mitt arbete med sådana som honom präglades till slut inte av hätska konflikter och slagsmål utan av faktiskt rätt trevliga samtal som ledde till samarbete på de områden där grund för sådant fanns. Och till min förvåning så brukade jag lämna dessa samarbeten med en starkare socialistisk övertygelse och en bättre kritik av kälkborgerligt trams. Men vad kan sägs om det som var den kanske största drivkraften till mitt politiska engagemang? Den kamp som utkämpas av mina renläriga meningsfränder: anti-rasismen? Denna kamp har tagit sig uttryck på många och olika vis det gångna året men mest framträdande måste man nog säga var motdemonstrationerna mot Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de var på besök i Göteborg.

Dessa motdemonstrationer kan närmast likna de två minuter av hat som förekommer i George Orwells 1984. Under några få euforiska minuter får man tillsammans med en väldig folksamling stå och spy ut alla sina frustrationer över samhällets orättvisor på en fetish. Emmanuel Goldstein eller Jimmie Åkesson måste helt enkelt stå där och ta emot det utan att kunna göra något. Det är en flört med den massornas makt som skulle kunna finnas på riktigt. När det hela är över och allt hat fått pysa ur en så står man där och ser sig om. Man märker helt plötsligt att man befinner sig bland en massa människor man inte vet någonting om och som troligtvis inte alls har samma övertygelser som en själv i någon betydande mening. Det hela som skulle vara att vänstern satte ner foten blev istället ett blottande av vänsterns svaghet.

Om det är något jag lärt mig det senaste året så är det att detta enande runt vad vi avskyr är ett allvarligt problem. Demonstrationer som den nyss nämnda kan jag medge är som värst effektlösa snarare än kontraproduktiva vad gäller utåtriktat arbete. Men vad gäller det inåtriktade, rörelsens förstärkelse och förnyelse, så är de ett träsk. Vi luras till att nöja oss med ett moraliskt och hatiskt fördömande av allt det onda, inom ramen för en liberal åsiktskorridor så klart. Och dessutom: om det anti-rasistiska arbetet har som mål att få folk att sluta vara rasister så erbjuder de för det första dem ej något alternativ till vad de istället ska vara och framställer sig för det andra bara som direkta eller indirekta samhällsbevarare som försöker slå ned på det som dessa rasister ser som en utväg ur ett skoningslöst samhälle.

Hur kommet det sig att dessa människor finner denna utväg hos högerpopulisterna snarare än vänstern? Ett besök på Jimmie Åkessons Facebook-sida kan hjälpa oss att finna svaret. Där sker nämligen något subtilt och intressant. För varje längre inlägg den mannen gör så inleder han med att hälsa sina läsare som Sverigevänner. Ett enkelt och snyggt sätt att väva in sina följare i en väldigt specifikt nationalistisk gemenskap utan att vara övertydlig. Detta följs oftast så klart av en längre text där han talar om hur hela samhället är emot honom och hans parti och hur han behöver just DIG för att rädda landet. Hans kommentatorer brukar svara honom med att tilltala honom vid förnamn och önska honom personlig lycka och framgång med utropstecken och smileys så det står härliga till. Kontrastera detta med Sjöstedt som aldrig skulle våga kalla någon av sina följare, inom eller utanför partiet, för kamrater på grund av risk för medialt självmord. Istället ägnar sig Sjöstedts facebook-sida åt att sårad men stolt klaga på de rödgröna som V stött hela valrörelsen samtidigt som de försöker ta åt sig äran för de få progressiva beslut som tas. I något sorts politiskt blindtest är jag rädd att det är Åkesson som hade framstått som den förtryckta frihetskämpen och Sjöstedt mer som etablissemanget.

Vi har alltså en aktivism som i brist på ett reellt politiskt projekt bara kan enas kring vad de avskyr och ett ledande parti som räds sig självt, sin historia och sina meningsfränder så mycket att det handlingsförlamat hänger som en överflödig lem från Socialdemokratin. Till råga på allt verkar det som om att denna identitetskris bara leder till att man klamrar sig hårdare fast vid politiska identiteter och utrymmet för diskussion minskar. Det är inget drömscenario som här målas upp. Men det finns inget jag avskyr mer än en pessimist. Låt oss därför ta en titt på ett mycket rimligt alternativ.

11210180_817102325005737_1466750295_n

Om man med en meningsmotståndare från högern kan sätta upp ramar för vad man faktiskt är eniga om för att sedan utföra fruktbart arbete inom dessa ramar så får man lätt storslagna fantasier om vad man kan göra med vänstern. Men det är väl en utopi. Det hade ju krävt ett parti, en organisation eller nätverk i vilket skilda åsikter respekteras, där genomskinlighet från topp till botten råder, där vilda och fria diskussioner ses som ett tecken på en levande rörelse och inte en kris. Pessimisten menar att det bara kan leda till splittring, radikalism som skjuter allmänheten ifrån en. Det bästa man kan göra är att hålla ett järngrepp om det lilla man har tills krisen med stort K kommer och folket mognar för socialism. Men den pessimisten är ingen skarpsynt realist utan en barnslig liten sak som tvärt vägrar öppna ögonen för att se vad som händer ute i verkligheten.

Den socioekonomiska kris som idag håller Spanien i sitt grepp borde varit denna apokalyptiska vänsters seger. Men det disciplinerade gamla kommunistpartiet Izquierda Unida ser inte ut att kunna ta sig över 5-6% i opinionsmätningarna. De stora vinnarna är de mångsidiga rebellerna med ett visionärt politiskt projekt i Podemos i vilket jag är stolt att säga att Fjärde Internationalens spanska sektion är en medlem. Framgångssagan är inte en enlandsföreteelse. I Grekland där de gamla etablerade partierna har visat sig vara oförmögna att lösa landets stora problem träder Syriza fram. Det är osäkra tider för grekiska vänsterns framtid men en sak är säker – den här nya kraften är det enda som har kunnat ge det grekiska folket hopp igen. Det är inte heller en sydeuropeisk företeelse.

Den kanske bästa upplevelsen jag haft det senaste året är det hoppingivande arbete med vår danska systerorganisation Socialistisk Arbejderpoliti och dess moderparti Enhetslistan. Detta är ett parti som utan finanskris eller vitt utsprid korruption att ställa sig emot lyckats slå sig fram som en trovärdig socialistisk kraft i den danska politiken. Med en mogen optimism, en intellektuell ärlighet mot så väl partimedlemmar som väljare och en tydlig idé om ett bättre samhälle så har partiet gått en obruten väg framåt. Enligt opinionsundersökningarna kommer de i valet i september att hamna på 8-9% och bli Köpenhamns största parti.

Att revolutionära socialister kan ha ett sådant inflytande i faktisk politik kan verka främmande för oss svenskar som levt, och lever, i ett politiskt landskap av bokstavsvänster, sekterism och stagnation. Men detta är inte en så exotisk företeelse som det först kan verka. Man glömmer det lätt och de förnekar det gärna själva men innan de stora splittringarna så var Socialdemokratiska Arbetarpartiet just ett sådant här brett samlingsparti. Socialdemokratins explosionsartade tillväxt runt förra sekelskiftet skedde inte utan otaliga och vilda idéströmningar. Idag är detta långt ifrån vad som karakteriserar deras parti men det är inte ”ett tecken på mognad” utan ett tecken på att gubben börjar bli gammal. Jag är övertygad om att denna idétorka och stagnation precis, som för Greklands PASOK, kommer att bli Socialdemokraternas undergång. Lika övertygad är jag om att detta kommer ske under min livstid.

Men vi måste vara förberedda. För ju bättre förberedda vi är ju snabbare kan vi slå tillbaka de borgerliga asgamar som självgott kommer försöka festa på vad det gamla vänsterblockets lik kommer lämna efter sig. Att slå bort borgerliga idéer på det individuella planet är ingen vidare match. Ta det från en ekonomistudent som dagligen på Handels får höra och läsa om borgerliga världsbeskrivningar som om och om gör bort sig själva i att försöka förklara varifrån värde, arbetslöshet eller kriser kommer ifrån vare sig de kallar sig nyklassiker, monetarister eller helt enkelt nyliberaler. Ett sätt att kort och gott beskriva den borgerliga ekonomiska ideologins fattighet med litteraturlistornas innehåll för de olika kurserna som utgångspunkt hade kunnat vara: borgare kommer och går – Marx består. Utmaningen är att besegra borgarna på den stora planen. Där behöver vi all hjälp vi kan få. Därför är den breda organisationen med den fria diskussionen inte något jag pratar om av idealistiska skäl. Nej, det är den rent praktiskt mest överlägsna formen för att utveckla en gångbar teori och praktik – allt annat degenereras förr eller senare till självgoda dogmer som bekräftar sig själva, men bara i teorin.

Till oss som samlats här idag vill jag avslutningsvis säga att om öppenheten för nya idéer och diskussioner finns, om ett enat men mångsidigt arbete för ett gemensamt mål finns. Då kommer socialismen inte längre att verka vara så långt bort!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rött Forum 2015

rött-forum-fb-omslagsbild

Hur bryter vi oss ur kapitalismens grepp och skapar jobb och jämlik välfärd åt alla?
Hur slår vi tillbaka rasism, sexism och fascism och återupprustar en demokratisk och kämpande arbetarrörelse?
Hur möter vi klimatkris och krig?

Det är frågor som kommer att diskuteras när Socialistiska Partiet och ABF den sista helgen i januari anordnar ett öppet rött forum i Stockholm med rådslag om vänsterns framtid och uppgifter.

Arbetarrörelse- och vänsteraktivister, antirasister, feminister och klimatkämpar välkomnas att dela med sig av sina erfarenheter och bidra till utvecklingen av en kämpande bred vänsterrörelse som kan blockera rasismen och bana vägar ut ur kapitalismens återvändsgränder. Till forumet inbjuds internationella vänsterröster från Spanien, Grekland, Ryssland med flera att bidra med sina lärdomar.

Som underlag för rådslaget publicerar Socialistiska Partiet och andra utkast till ställningstaganden att diskutera inför forumet. Utkasten och debatten kommer att publiceras i veckotidningen Internationalen, på sociala forum och på vår hemsida.

Vår förhoppning är att på detta sätt bidra till en gemensam plattform för alla radikala vänsterkrafter att skapa ökad klarhet om våra uppgifter och ingjuta ny kraft i kampen för demokratiska socialistiska lösningar på dagens kapitalistiska skövling av människor, samhällen och miljö.

Texterna som kommer ligga till grund för forumet publiceras under december och vi ser gärna att de kommenteras och diskuteras här på hemsidan.

Ny tidning om Podemos

Lagom till Socialistiskt Forum i Stockholm den 22 november har Socialistiska Partiet framställt en specialtidning om den radikala organisationen Podemos i Spanien.

podemos-omslag

Innehållet består av nya artiklar från Podemos-medlemmar och gruppen Antikapitalistisk Vänster, samt analyser från Sverige, och tar avstamp i den nyligen genomförda kongressen. Vi väljer att ge ut denna specialtidning eftersom Podemos är ett av de starkaste uttrycken för den antikapitalistiska- och sociala rörelsen i Europa. Vi tror att det som händer där också kan hända här, och att de lärdomar som dras och diskussioner som förs där kan lära och inspirera den svenska vänstern.

Köper du inte den på Socialistiskt Forum kan du få tidningen hem i brevlådan om du mailar din adress till info@socialistiskapartiet.se och sätter in 30:-/nummer på postgiro 3 96 91 – 1. Märk insättningen Podemos.

Fortsätt gärna att följa utvecklingen i Spanien och Podemos genom vår veckotidning Internationalen.

Nya valaffischer

Nu är den tredje upplagan av nya valaffischer färdiga för att spridas:

10628686_944457092247481_7501322329760542982_o 10548838_944457108914146_4365485055385402519_o 10547854_944457085580815_7972463302888351428_o 10531372_944457082247482_7755786605728876806_o

Valplattform, kommunalvalet 2014

Vi presenterar här vår valplattform inför kommunalvalet 2014. Klicka på bilden för att läsa hela broschyren.

Gå med i Socialistiska Partiet i Göteborg

Socialistiska Partiet vill samla brett för att tillsammans bygga en verklig opposition i kampen mot marknadsvälde och mygel, för att göra Göteborg till en stad där makten förflyttas från den ekonomiska och politiska överklassen, till arbetare, låginkomsttagare, arbetslösa och alla andra som tröttnat på att stå vid sidan av medan marknadens intressen kväver vår stad. Vi vill att Socialistiska Partiet skall vara en del av en folkrörelse för en ny stad där invånarna sätts först. En stad där resurserna kommer dit de verkligen behövs, i en likvärdig skola, god miljö och en kommunal välfärd värd namnet. Göteborg kan bli en stad som bryter med den borgerliga politik som förts de senaste 25 åren oavsett styre.

Bild 270

Som medlem är du välkommen till avdelningsmöten samt de olika aktiviteter som lokalavdelningen i Göteborg organiserar eller deltar i. Du får också regelbundet medlemstidningen Socialistisk Information där vi debatterar och diskuterar partiets politik och erfarenheter. Som medlem i Socialistiska Partiet är du även medlem i den världsomfattande socialistiska Fjärde Internationalen och en viktig tillgång i kampen för en socialistisk framtid!

Men vi behöver bli flera. Kom med oss i kampen du också. Tillsammans bygger vi ett rödare Göteborg!

Välkommen att kontakta oss för medlemskap:
gbg@socialistiskapartiet.se
031-24 15 13

Stadgar och program:

http://www.socialistiskapartiet.se/om/stadgar-och-program/

Insamling till Björn Rönnblads minne‏

Vår nyss bortgångne kamrat Björn Rönnblad förde en ständig kamp för en bättre och rättvisare värld. Han engagerade sig i det lilla och det stora, i det nära och det avlägsna och metoderna varierade. Samtal, diskussion, debatt, publikation, demonstration, ockupation och allt med samma glöd. Förutom engagemang och glöd så var en förutsättning för detta också Björns stora kunnande. Det var ett resultat av studier men också av möten med andra i olika sammanhang.

Låt oss hjälpas åt att föra Björns kamp vidare genom att bidra till tidskriften Röda Rummets insamling till hans minne!
Målet med den är att genom ekonomiska bidrag kunna skapa förutsättningar för engagerade, unga människor att få möta andra i ett gemensamt erövrande av kunskaper inom marxistiskt och kritiskt samhälleligt tänkande. Insamlingen sker via tidskriften Röda Rummets plusgirokonto 13 04 07 – 0 och administreras av dess redaktion.

Läs också gärna Gus Kaage’s text om Björn och hans politiska gärning.

Svar från Johannes Jensen angående ledare i GP 2:a maj

Malin Lernfelt kommenterar i spalten Signerat 2/5 det tal jag höll på Järntorget den första maj för Socialistiska Partiet räkning. Hon menar att vi borde lära oss av historien. Hade hon haft rätt så hade jag själv varit den första att hålla med henne. Men vår del av vänstern blundar varken för vad som skedde i stalinismens öst eller problemen i länder som idag kallar sig socialistiska. Skillnaden mellan oss och Lernfelt är att vi inte heller blundar för vad som sker i den så kallade demokratiska världen. Också marknadsekonomins offer kan räknas till miljontals – inte minst genom kolonialismens härjningar – också dagens ”liberalism” kräver sina offer i de som dagligen kläms ihjäl i maskiner eller stressas till sammanbrott efter bara några år i yrkeslivet.

Äger vi istället storföretagen, naturresurserna och bankerna gemensamt och styr dem demokratiskt kan vi bättre fördela resurserna på ett sätt som kommer alla till del och som är långsiktigt hållbart och solidariskt med andra delar av jorden som idag betalar priset för vårt välstånd. Det finns ingen patentlösning, alla system dras med sina problem, men det innebär inte en upprepning av försöket i Sovjetunionen.

Johannes Jensen, Socialistiska Partiet

Debatt om S-kongress och antikapitalistiskt motstånd

Onsdagen den 3 april samlades runt 30 personer på Socialistiska Partiets partilokal vid stigbergstorget i Majorna för att diskutera vad som egentligen händer med vår välfärd. Tanken med kvällen var att på ett informellt sätt tillsammans prata ihop sig om vad välfärdsstaten håller på att ta vägen, dela erfarenheter och diskutera vad vi vanliga medborgare egentligen kan göra. Att socialdemokraternas kongress för tillfället pågår i Göteborg blev den självklara utgångspunken och Anders Karlsson, ledarredaktör för Veckotidningen Internationalen, hade gått igenom den motionsflod som hade strömmat in till kongressen. De nästan 400 motioner rörande vinster i Välfärden från alltifrån höga sosse-byråkrater till vanliga arbetarkommuner visar att frågan är en av de viktigaste politiska frågorna under det senaste decenniet, men den riskera att gömmas undan i slutna diskussionsgrupper när partiledningen inte vågar visa upp gräsrötternas motstånd i plenisalen.

Den mångårigt fackligt aktiva Volvoanställde Lars Henriksson tog därefter över och pekade ut hur det är ekonomiska intressena som trycker på privatiseringarna av det gemensamma snarare än ideologi. Andra aspekter han tog upp var att det är minst lika viktigt att kämpa gör kvalitén inom det offentliga för att kunna stävja privatiseringarna samt att kampen för högre reallöner automatiskt innebär att mer skattepengar till välfärden kan tas in.

I den efterföljande diskussionen kommer flera olika frågor upp, alltifrån skillnaden mellan välfärd och filantropi till statens roll för en hållbar kapitalism diskuterades . Sammanfattningsvis blev det ett väldigt bra möte som visar på att det finns ett brett intresse att mötas bland såväl organiserade som oorganiserade välfärdsanhängare. Något Socialistiska Partiet tänker ta till vara på genom att anordna fler liknande arrangemang under våren.