Kategoriarkiv: Socialism

Enighet i handling?

Öppet brev från Socialistiska Partiet i Göteborg till V GBG:

Det politiska läget är bistert, i Sverige och i världen, det behöver vi knappast påminna om.
Det är lätt för många att tappa tron på att en annan värld är möjlig eller ännu vanligare – att aldrig stöta på tanken att världen kunde se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Även om den ekonomiska eliten miste det mesta av sin gloria när systemet senast havererade 2008 förändrades varken politiken eller ekonomin. Tvärtom fick bankerna en återställare, spekulationsekonomin kunde rulla på, ojämlikheten och de osäkra jobben fortsatte att öka. Trots högkonjunkturen präglas de flesta arbetsplatser av urholkade rättigheter, tystnad och passivitet. Krisen var ett missat läge för arbetarrörelsen och vänstern. Istället är det främst reaktionära och arbetarfientliga krafter av olika schatteringar – nationalistiska, religiösa, rasistiska – som lyckats slå mynt av situationen.

Men det finns undantag, glimtar av ljus i mörkret, där en ny vänster överraskande trätt fram och skapat entusiasm och hopp bland många människor. Sanders, Corbyn, Podemos, Syriza och andra rörelser utgör en brokig skara, var och en med sina styrkor och svagheter. Gemensamt för dem är att de väckt engagemang och tilltro till den egna politiska förmågan bland nya grupper genom att tydligt bryta med gamla politiska mönster, system och ramar.
Vi undersöker nu intresset och möjligheten att göra något åt det hållet i Göteborg inför valet 2018 och undrar om ni är intresserade av att diskutera detta. Hur det skulle se ut vet vi inte men vi tror att det skulle var möjligt med en bred kampanj som utgår från en rad av de frågor som angår den stora majoriteten av dem som bor i vår stad. En hel del av lösningarna ligger inte inom den traditionella kommunalpolitiska nivån eller till och med utanför de ramar som den politiken vanligtvis rör sig inom. Vi tror dock att det är nödvändigt att även ta upp sådana övergripande frågor i en valkampanj för att visa att en annan utveckling är möjlig.
Vi ser inte detta som en tillfällig kampanj utan som ett långsiktigt projekt, ett steg i att bygga en bred och långsiktig vänster med rötter i sociala rörelser.

Vi förstår att de flesta inom Vänsterpartiet skulle se detta som ett farligt vågspel som riskerar det trygga samarbetet i fullmäktige och inkörda hjulspår i nämnder. Det kan vara lätt att avfärda oss i SP som inte har något sådant riskera. Men vi kan inte låta bli att fråga: handen på hjärtat är ni nöjda med er politiska roll idag? Att i bästa fall kunna påverka detaljer i det lilla medan utvecklingen i stort rusar iväg åt fel håll? Eller vågar ni tänka tanken att tillsammans med andra bygga upp en ny typ av politisk rörelse som på allvar utmanar Socialdemokrater och borgare om ledningen och makten? Och inte minst för att hejda och driva tillbaka SD och andra rasistiska grupperingar som leder in mångas berättigade missnöje i destruktiva och felaktiga banor. Den snabbt uppkomna och prestigelösa breda mobilisering som uppkom inför 30 september i år gav en glimt av vad som är möjligt.

Vi tror att det vore möjligt att starta en sådan politisk motkraft och att det viktigaste då är en politisk grund som kan tända gnistor och skapa en tilltro till människors förmåga att förändra samhället.

Som Bernie Sanders påpekade under hela sin kampanj: det är inte valda politiker som kommer att ändra saker och ting, det har alltid varit rörelser, människor organiserade kring gemensamma intressen, som förändrat samhället. På så sätt har saker som uppfattats som orealistiska förvandlats till självklarheter.
Vi tror att ett parlamentariskt arbete som ser som sitt främsta syfte att bygga sådana rörelser är det som kan förändra samhället, inte överenskommelser och tysta förhandlingar i kanslihus och kommunala styrelserum.

Vi undrar alltså om ni är intresserade av en förutsättningslös diskussion om ett sådant initiativ.
Några centrala punkter för en sådan rörelse tror vi skulle kunna vara dessa:
För det första måste den genomsyras av ett tydligt ”Vi mot dem”-perspektiv, en klassmässig profil i stil med det ”We are the 99%” som Occupyrörelsen formulerade vid senaste krisen. En enighet mellan alla som inte är vinnarna i samhället mot dem som ha den ekonomiska makten, tvärt emot alla dem som predikar splittring efter religiösa eller nationella linjer.
Den behöver lyfta fram klimatet som en systemfråga som inte kan lösas genom tekniska knep eller privata handlingar utan att också det handlar om makten. Att sluta planera samhället efter kapitalets behov utan efter människors behov inom naturens ramar.

En jämställdhet som inte handlar om fler kvinnliga bankdirektörer utan om att all diskriminering måste upphöra, om att stödja kvinnors kamp för sina rättigheter, lika lön och mot sexuellt våld.
Bort med marknaden ur välfärden! Både aktiebolagen och de marknadssystem som trängt in den offentliga verksamheten. Lita istället på personalen och ge dem resurser, inflytande och förutsättningar att göra det goda jobb de vill.
Rasismen måste kläs av som en falsk förklaring och något som bara splittrar oss och gynnar överklassen.

Givetvis behövs en rad konkreta krav som skulle kunna tas fram i samråd med olika rörelser och engagerade enskilda och grupper staden, alltifrån bostadsbygge åt vanligt folk till att återta hamnen i kommunal drift.

Anita Blixt och Magnus Johansson, styrelsen för SP Göteborg

Offentligt möte: Den ryska arbetarrevolutionen

 

I november månad släpper Bokförläggarna Röda Rummet en ny bok om ryska revoltionen som i år firar 100 år. Bokens redaktör Paul Le Blanc, historiker och aktivist från U.S.A., kommer till Göteborg och talar om ryska revolutionen utifrån texterna i boken (nedan följer en presentation av Paul Le Blanc). Mötet kommer tolkas till svenska då Paul pratar engelska. Förordet till ”Den ryska arbetarrevolutionen” skriven av socialisten Peter Widén:

”Den bok du just nu har i dina händer är explosiv. Det är hundra år sedan den händelse som John Reed beskrev i sin ögonvittnesskildring: ”Tio dagar som skakade världen”. Det är alltså inte bara för att det är jämt hundra år sedan den ryska oktoberrevolutionen inträffade som vi i Bokförläggarna Röda Rummet ger ut denna antologi. Vi är övertygade om att oktoberrevolutionen skakade världen, blev en bestämmande faktor för de följande 100 åren, och att lärdomarna från den är ett måste för varje rörelse som vill skaka världen igen.

Den ryska oktoberrevolutionen har utsatts för systematiska lögnkampanjer och falska historieskrivningar. Från borgerligt såväl som från stalinistiskt håll. Stalinister har ju paradoxalt nog samma intresse som borgerliga propagandister att framställa stalinismen som den naturliga följden av bolsjevikernas oktoberrevolution. Textförfattarna i denna bok kommer att visa hur fel borgare och stalinisters har.

De sista 20 åren har borgerliga historiker och propagandister producerat hyllmeter med attacker på oktoberrevolutionen. ”Oktoberrevolutionen var ingen revolution utan en kupp iscensatt av Lenin och hans anhängare” får vi höra. Stalinismen utmålas som den självklara konsekvensen av revolutionen och så vidare. Jag ska inte här gå in på alla dessa argument och försöka bemöta dem. Det görs nämligen av Paul LeBlanc, Ernest Mandel och David Mandel i sina bidrag till denna antologi. Du som läsare har en lögnavslöjande, mytkrossande, tankeväckande och entusiasmerande läsning framför dej.

Men varför detta oresonliga och logikföraktande hat från borgerliga historiker och intellektuella mot oktoberrevolutionen? Därför att de frågor som ställdes på sin spets är i princip de samma som vi brottas med idag. Ska vi ha ett samhälle med profit och minoritetsstyre som drivkraft eller finns det en annan väg för mänskligheten.

Idag står också så många andra saker på spel. Den kapitalistiska rovdriften på miljön, med bland annat klimatförändringarna som ett gigantiskt hot hängande över oss. Vapenutvecklingen och imperialistmakternas återupptäckt (efter baksmällan efter andra världskriget) av kriget som en lämplig metod att lösa det mesta med. Den nyliberala ångvälten som demolerar allt vad välfärdssystem heter, system som också byggdes upp efter andra världskriget. Med mera.

För den härskande borgerligheten är det livsviktigt att sprida uppfattningen att det inte finns något annat som fungerar än deras kapitalism. Alla exempel på att vanliga arbetande människor trätt in på den politiska arenan måste stämplas som avskräckande exempel. Och oktoberrevolutionen handlade verkligen om att de arbetande, de förtrampade och föraktade klev in på arenan. Oktoberrevolutionen skickade en våg av hopp till världens alla förtryckta. Många har idag säkerligen svårt att förstå vidden av den entusiasm som den ryska revolutionen väckte. Men den skapade också en skräck och ett hat hos de besuttna och mäktiga. Ett hat som sitter i. Högerns hysteriska propaganda var i grunden densamma som då. Även om den i alla aspekter inte var identisk. Idag använder inte borgerliga ledarskribenter och intellektuella antisemitismen i sina texter om den ryska revolutionen. Då gjorde dom det. Flera av den ryska revolutionens ledande personligheter hade judisk bakgrund och antisemitismen var en integrerad del i högerns kampanjer mot revolutionen.

Paul Le Blanc visar på borgerliga intellektuellas massiva förakt för oss vanliga arbetare när han i sin text citerar historikern och propagandisten Orlando Figes: ” Bolsjevikiska intellektuella med sin idealiserade syn på vad arbetare stod för, var dömda att bli överkörda av ”arbetarnas” verkliga inriktning: underhållning och sprit”. (vaudeville and vodka).
Och Figes är inte ensam i sitt förakt mot oss arbetare. Deras tirader mot oktoberrevolutionen kan kokas ner till följande budskap: ”Om ni arbetare försöker störta vår kapitalism så blir resultatet totalitär stalinism. Det är denna stalinism eller vår kapitalism ni har att välja på.” Underförstått är att ni arbetare aldrig kan styra. Antingen styr vi eller en stalinistisk elit.
Och naturligtvis vill man få oss att föredra deras kapitalistiska styre. Med bakgrund av detta förstår man de fanatiska angreppen på och lögnerna om oktoberrevolutionen. Eftersom den just innebar att de arbetande och föraktade kunde utmana och kunde skapa former som pekade mot en demokratisk socialism. David Mandels kapitel om fabrikskommittéerna är här oerhört intressant. Den visar hur arbetarna bit för bit och trevande utmanar kapitalägarna om kontrollen i fabrikerna. Den visar hur de olika delarna av arbetarrörelsen ställer sej till kampen för arbetarkontroll. Texten visar också hur bolsjevikerna söker sej, under het intern diskussion, fram i den strategiska och taktiska debatten om makten i företagen. Hela bilden av oktoberrevolutionen som en planerad kupp smulas sönder inför läsarens ögon.

Men säger den eftertänksamme; stalinismen växte trots allt fram. Författarna blundar naturligtvis inte för detta. Men man förkastar tanken på att revolutionen i sej eller Lenins eller andra bolsjevikledares ideologi skulle skapat stalinismen. Stalinismen innebar till slut likvideringen av nästan hela det bolsjevikiska partiets ledning och tiotusentals andra kommunister. Den innebar att en rad landvinningar rullades tillbaka. Stalinismen var en politisk kontrarevolution. Grunden var att den arbetarklass som så modigt rest sej i oktober maldes ner i krig, inbördeskrig och utebliven hjälp från de revolutioner i väst som bolsjevikerna byggt sina förhoppningar på. Staten gled över i en byråkratis händer.

Det betyder inte att textförfattarna förnekar misstag från bolsjevikernas sida. Misstag som innebar att byråkratiseringen underlättades. Dit hör fraktionsförbudet inom det egna partiet och illegaliseringen av andra partier 1921.

Ernest Mandel slår i sin text fast att det inte fanns något annat demokratiskt alternativ till Bolsjevikerna. Det stod mellan dem och de vita kontrarevolutionära arméerna. Borgerligheten satte allt hopp till dessa vita styrkor. Mandel beskriver vad de stod för. Läs den genomgången. Har man gjort det så blir Mandels slutsats inte orimlig. Han säger nämligen: ”Valet stod i verkligheten mellan seger för den socialistiska revolutionen eller seger för en kontrarevolution som skulle blivit bland de blodigaste någonsin och som skulle fört en rysk Hitler till makten, ännu värre än den tyske Hitler vi känner”. De vita arméernas framfart är som en generalrepetition för vad den tyska armén skulle sätta i verket 1941. Bland annat genomförde de vita uppemot 2 000 judepogromer och uppskattningsvis 150 000 judar mördades.

Bolsjevikerna stoppade denna kontrarevolution och det skräckvälde som den skulle lett till. Och tacken från borgerliga skribenter och opinionsbildare idag? Bolsjevikerna framställs som skyldiga till våldet och till allt elände!
Det enda partiet som reste kravet på fred och slut på slaktande t i skyttegravarna. Partiet som skapade den röda armé som stoppade den vita kontrarevolutionen.

Den borgerliga kampanjen mot oktoberrevolutionen framstår som den moraliska bankrutt det är.

Den bok du nu håller i handen är ett verktyg i kampen för att utmana borgerlighetens kapitalism”.

Fakta om Paul Le Blanc:

Paul Joseph Le Blanc (born 1947) is an American historian and activist. Professor of History at La Roche College in Pittsburgh, Pennsylvania (USA), he has written and/or edited more than 20 books, mostly dealing with the labor and socialist movements, in which he has been active.
Scholarship[edit]

His contribution ”The Third American Revolution” to the best-selling collection Imagine: Living in a Socialist USA, edited by Frances Goldin, Michael Smith and Debby Smith (2014) was singled out by Kirkus Reviews as ”persuasive . . . cogent, well-informed.”[1]

Educational and Occupational Background[edit]
Le Blanc studied at the University of Pittsburgh, focusing on History and receiving a Bachelor of Arts degree in 1971, a Master of Arts degree in 1980, and a Doctor of Philosophy degree in 1989. Since 2000 he has been at La Roche College, as Dean of the School of Arts and Sciences from 2003 to 2009, and as a Professor of History there.[2]

Books (partial list)[edit]
1990: Lenin and the Revolutionary Party
1994: Selected Writings of C.L.R James, 1939–1949 (edited with Scott McLemee)
1996: Trotskyism in the United States: Historical Essays and Reconsiderations (with George Breitman and Alan Wald)
1996: From Marx to Gramsci (edited with major introductory essay)
1999: A Short History of the U.S. Working Class
1999: Rosa Luxemburg: Reflections and Writings (edited with major introductory essay)
2000: U.S. Labor in the Twentieth Century (edited with John Hinshaw)
2000: The Working-Class Movement in America, by Eleanor Marx and Edward Aveling (edited with introductory essay)
2003: Black Liberation and the American Dream (edited with major introductory essay)
2006: Marx, Lenin, and the Revolutionary Experience: Studies of Communism and Radicalism in the Age of Globalization
2008: Lenin: Revolution, Democracy, Socialism: Selected Writings (edited with introductory essay)
2011: Work and Struggle: Voices from U.S. Labor Radicalism (edited with introductory essays)
2011: Socialism or Barbarism: Selected Writings of Rosa Luxemburg (co-ed. with Helen C. Scott)
2012: Leon Trotsky: Writings From Exile (co-edited with Kunal Chattopadhyay)
2013: A Freedom Budget for All Americans: Recapturing the Promise of the Civil Rights Movement in the Struggle for Economic Justice Today (with Michael D. Yates)
2014: Unfinished Leninism: The Rise and Return of a Revolutionary Doctrine
2014: Leon Trotsky and the Organizational Principles of the Revolutionary Party (with Dianne Feeley and Thomas Twiss)
2015: Leon Trotsky ISBN 9781780234304

Arr. tidskriften Röda rummet, Bokförläggarna Röda Rummet & Tidskriftsverkstan i Väst

Fika kommer att finnas att köpa. Samt givetvis möjligheten att köpa den nya boken ”Den rysk arbetarrevolutionen” och andra publikationer från Bokförläggarna Röda Rummet.

8:e november kl.18.30

Göteborgs Litteraturhus
Lagerhuset, Heurlins plats 1

Välkomna!

Socialistiska Partiet till Vänsterpartiet: ”Gör er kongress till hela vänsterns parlament!”

Ett femtiotal ombud, medlemmar och gäster möttes till Socialistiska Partiets rådslag om vänstersamverkan lördagen 24 oktober på ABF-huset i Stockholm.

Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare, gav sin syn på vänsterns utmaningar, även John Hörnquist, chef för Vänsterpartiets politikutvecklingsenhet deltog. Rådslaget diskuterade fördjupad vänstersamverkan samt möjligheterna för Socialistiska Partiet att ansluta sig som kollektiv till Vänsterpartiet med tendensrättigheter och medlemskap i Fjärde Internationalen. Etzler välkomnade diskussionen och samarbete men avvisade idén om tendensfrihet och ett pluralistiskt parti med olika plattformar och grupper av den numera vanligare typen i Europa. Rådslaget manade Vänsterpartiet att öppna sitt påbörjade kongressarbete för även ickemedlemmar och andra vänsterströmningar med orden: ”Gör er kongress till hela vänsterns parlament!”

Rådslaget röstade för att fortsätta processen av vänstersamverkan och söka vägar för dialog och gemensamt arbete – en rekommendation som Socialistiska Partiets styrelse beslutade följa vid sitt sammanträde på söndagen.

Socialistiska Partiet håller partiråd

partiråd

Hur ska vänstern växa och bli en stark motpol till en alltmer mörkblå höger? Hur kan olika vänsterströmningar och ideriktningar förenas till ett gemensamt projekt med växande folklig förankring? Det är frågor som diskuteras när Socialistiska Partiet håller partiråd i Stockholm den 24 oktober.

Medlemmar, sympatisörer och vänner samlas för att under en heldag diskutera nya möjligheter. Bakgrunden är vänstervindarna i Europa som bland annat burit fram spanska Podemos, grekiska Syriza och Jeremy Corbyns kandidatur till ny partiledare för brittiska Labour. Kan steg tas också i Sverige för att förena vänsterkrafter till större slagkraft mot en borgerlighet som går högerut och som alternativ till en kraftlös socialdemokrati?

Det var i januari som Socialistiska Partiet tog initiativ till Rött Forum i Stockholm som fyllde ABF-huset med hundratals vänsteraktivister, inspirerade av de europeiska erfarenheterna. Trycket var starkt för en samling av krafterna. Jonas Sjöstedt (V), en av talarna, välkomnade Socialistiska Partiet och en bred vänster till fördjupat samarbete. Ja, borde inte SP rentav ansluta sig till Vänsterpartiet?

Företrädare för Vänsterpartiets och Socialistiska Partiets styrelser, även lokalt, har mötts för att diskutera utvecklat samarbete och perspektiv. Vid Rött Sommarforum sammanstrålade både SP-are och vänsterpartister till gemensam diskussion om vänsterns erfarenheter och framtid. Till Vänsterdagarna i Malmö nyligen med över tusen deltagare var även gäster från Socialistiska partiet inbjudna och deltog vid flera seminarier. Vänsterpartiets programkommission uppmanade alla vänsterkrafter, även utanför Vänsterpartiet, att delta i den strategidiskussion som nu inleds inför Vänsterpartiets kongress våren 2016. Mot den bakgrunden samlas medlemmar och anhängare av Socialistiska Partiet i oktober för att diskutera möjliga vägar framåt för en breddad vänster som kan samla aktivister från olika miljöer, med olika erfarenheter och olika idéer om att förändra samhällets styrkeförhållanden och bryta dagens borgerliga herravälde. Som det har uttryckts i Socialistiska Partiets diskussion: ”Det är hög tid också i Sverige för en bred och folkligt förankrad mosaikvänster”.

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet

■ Socialistiska Partiet håller rådslag om vänstersamverkan lördag 24 oktober i Bagarmossens Folkets hus, Stockholm. Medlemmar och sympatisörer välkomna. Anmälan till info(at)socialistiskapartiet.se

”Vi får inte förlora hoppet om Ukraina”

Hanna-Perechoda

På Fjärde Internationalens ungdomsläger i Antwerpen träffade Internationalen Hanna Perechoda, en schweizisk-ukrainsk aktivist med kopplingar till ukrainska Vänsteroppositionen som står Fjärde Internationalen nära.

Vad är Vänsteroppositionen för organisation?
– Jag kan bara besvara den här frågan som sympatisör, inte medlem. Det är svårt att beskriva exakt vad Vänsteroppositionen är, eftersom organisationen håller på att formas just nu, men det som kan sägas är att den består av anti-auktoritära vänsteraktivister. För mig ser det ut som om att de kan bli en organisation av politisk kraft och betydelse.

Vad är din uppfattning om Majdanrörelsen? Vad har blivit bättre och vad är problematiskt?
– När Majdan uppstod var jag faktiskt inte i Ukraina utan i Schweiz, och jag var aldrig en del av denna rörelse så min analys är från utsidan. Om vi börjar med att tala om det negativa så skulle jag vilja mena att trots att Majdanrörelsen började med krav på demokrati, så uppstod och etablerade sig våldsamma inslag av högerextremism som en konsekvens av polisvåldet. Rörelsen formades med otydliga mål och krav, vilket gjorde det lätt för dessa krafter att ta över. En positiv aspekt som jag märkt är att flera unga i min ålder har valt att självorganisera sig i frågor som mänskliga rättigheter, demokratisering och sociala tjänster. Men min sammanfattning är att Majdanrevolutionen inte ledde till någon egentlig förändring av det politiska systemet, då samma personer sitter vid makten nu som innan.

Vad säger du om de marknadsliberala reformer som genomförts av president Porosjenko?
– Ukraina har alltid varit nyliberalt orienterat, så Porosjenko var inte precis den som påbörjade dessa reformer. Ett av de första krav som Majdanrörelsen ställde var att korruptionen skulle utrotas. Detta har inte skett, utan korruptionen har snarare ökat. Folk som bor i Ukraina och som röstat på Porosjenko är mycket missnöjda. Inte bara för de nyliberala reformer han genomfört, men också för hans misslyckanden att försvara Ukraina i kriget.

Majdanrörelsen handlade mycket om att närma sig EU, hur ser du på det?
– Det är viktigt att förstå att när Majdanrörelsen började så sågs samarbete med EU som något som skulle främja kulturlivet, demokratin och mänsk­liga rättigheter. Det känns galet att Ukraina idealiserar EU, men vad man än kan tycka om det så har EU hur som helst valts som det mindre av två onda alternativ. Det är viktigt att förstå situationen ur ett historiskt perspektiv. Ukraina har varit en rysk koloni. Samtidigt gör de nära ekonomiska banden mellan Ukraina och Ryssland att det kommer bli svårt för Ukraina att närma sig EU.

Hur stora uppskattar du det högerextrema hotet vara?
– Som sagt har extremhögern varit närvarande under Majdan men de har alltid varit en liten grupp och deras makt har överskattats. Däremot är deras idéer idag ännu mer radikala, och det är de som utkämpar kriget i öst. Detta är så klart ett konkret hot i den meningen att de är tungt beväpnade och de kommer knappast frivilligt lämna tillbaka sina vapen. Situationen är svår vid fronten och det finns en allmän uppfattning om att stödet dit inte varit nog. Detta har skapat mycket missnöje, inte minst bland ultranationalisterna själva, som börjar tala om att ”fullborda den nationella revolutionen”. Vad som skrämmer mig med extremhögern är att de legitimeras i massmedia. Där talas inte om de massbrott de genomför, och om det görs så beskrivs det som nödvändigheter för försvaret av nationen, vilket inte stämmer, säger Hanna Perechoda och fortsätter:
– Vänstern har fått utstå grov repression från denna höger. Bland annat så blev Pride-paraden i Kiev våldsamt överfallen och våra kamrater har blivit hotade till livet. Det var inte regeringen som gjorde detta då de i sin EU-vänlighet företräder liberala värden i bland annat HBTQ-frågor. De högerextrema grupperna har dock möjlighet att genomföra dåd som dessa helt självständigt.

Vad tror du är vägen framåt i Ukraina?
–Jag är mycket pessimistisk och tror inte att kriget kommer ta slut inom en nära framtid. Men vi får inte förlora hoppet. Om vi verkligen känner solidaritet med ukrainare och ryssar i Europa så är vårt upp­drag att stödja våra kamrater som kämpar både i Ukraina och Ryssland mot sina regeringar och för fred. Vi måste kämpa för perspektivet att mänskliga rättigheter och demokrati endast kan uppnås i en kamp mot dessa regeringar, säger Hanna Perechoda.

Anders-William Berg (intervjun publicerad först i veckotidningen Internationalen)

GREKLAND. Uttalande från Vänsterplattformen i Syriza


Att lämna euron är slutligen en väg som leder till konfrontation med mäktiga inhemska och utländska intressen. Därför är den viktigaste faktorn för att ta itu med de svårigheter som kommer att uppstå, att Syriza är fast beslutet att genomföra sitt program och hämta styrka ur folkets stöd.

Uttalande från Vänsterplattformen i Syriza, framlagt vid Syrizas parlamentsgrupps plenarmöte 10/7 2015. Denna version är något förkortad och kommer från
Jacobin Magazine

Antikapitalister eller socialister?

Socialisten Anders-William Bergs 1 maj-tal tal på Järntorget i Göteborg:

Mitt namn är Anders-William Berg. Jag firade för inte så länge sedan ettårsjubileum som politiskt engagerad. Jag hade en längre tid innan mitt beslut att engagera mig varit intresserad av samhälle, historia och socialism. Under den här tiden närvarade jag vid någon anti-nedskärnings-demonstration här, någon Ung Vänster-debatt där men inget fick mig att tänka att jag borde göra det här mer än som en hobby. Men tiden gick och jag lärde mig mer. Jag pluggade historia, jag satte mig in i samhällsdebatten och inte minst satte jag mig in i marxism. Den tiden var väldigt kul. Jag kände att jag äntligen hade verktygen att förstå min omvärld och diskutera den med andra utan att känna mig som en idiot. Detta är en mycket berusande känsla. Så berusande att den kan få en att ägna sig åt sin egen förträfflighet mer än åt faktiskt politiskt arbete.

Men även mitt högmod hade sin gräns. Som för säkert många andra i min generation så var vändpunkten Sverigedemokraterna och deras framgångar. Men det skedde inte över en natt. Den stora oron jag kände över SDs framgångar valet 2010 kunde jag rationalisera bort. Jag tänkte att förr eller senare skulle väl rimligtvis folk inse vilka de var. Men skandal efter skandal, avslöjande efter avslöjande så växte de lika stadigt. Den beryktade järnrörsskandalen blev sista strået. När jag fick se hur ett gäng kavajklädda kryptofascister kunde terrorisera vanligt folk mitt på ljusa dagen utan att deras partis folkliga image tog någon skada så insåg jag att något var fel. Inte nödvändigtvis att något så att säga var fel med Sverigedemokraterna, de visste nog vad de höll på med. Nej något var fel med mig. Min bild av SDs recept till framgång, för att vara mer precis.

Jag visste att något var fel men jag visste inte vad som var rätt. Men då man lär sig bäst av att göra så gick jag efter en tids funderande med i Socialistiska Partiet. Detta på grund av min avsmak för stalinism och en skepsis mot Vänsterpartiet som jag senare kommer återkomma till.

11216176_817102411672395_1583395940_n

Min tid med Socialistiska Partiet har bestått av folkrörelsearbete, anti-rasistiska demonstrationer, byråkrati, nyhetsrapportering, bildning och en jävla massa affischerande. Det är arbete jag är stolt över och som jag har haft glädje att få utföra tillsammans med kamrater som jag utvecklat en väldig respekt för. Förutom det har jag tack vare SP:s öppenhet och satsning på bredd fått den mycket lärorika möjligheten att jobba med allt från anarkister till stalinister till feminister till religiösa.

Jag kommer till exempel ihåg de väldigt blandade känslorna jag först kände av att sitta i planeringskommitén för minnesmanifestationen för kristallnatten tillsammans med en Timbro-entusiast och Carl Bildt fanatiker från Folkpartiet. Men mitt arbete med sådana som honom präglades till slut inte av hätska konflikter och slagsmål utan av faktiskt rätt trevliga samtal som ledde till samarbete på de områden där grund för sådant fanns. Och till min förvåning så brukade jag lämna dessa samarbeten med en starkare socialistisk övertygelse och en bättre kritik av kälkborgerligt trams. Men vad kan sägs om det som var den kanske största drivkraften till mitt politiska engagemang? Den kamp som utkämpas av mina renläriga meningsfränder: anti-rasismen? Denna kamp har tagit sig uttryck på många och olika vis det gångna året men mest framträdande måste man nog säga var motdemonstrationerna mot Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de var på besök i Göteborg.

Dessa motdemonstrationer kan närmast likna de två minuter av hat som förekommer i George Orwells 1984. Under några få euforiska minuter får man tillsammans med en väldig folksamling stå och spy ut alla sina frustrationer över samhällets orättvisor på en fetish. Emmanuel Goldstein eller Jimmie Åkesson måste helt enkelt stå där och ta emot det utan att kunna göra något. Det är en flört med den massornas makt som skulle kunna finnas på riktigt. När det hela är över och allt hat fått pysa ur en så står man där och ser sig om. Man märker helt plötsligt att man befinner sig bland en massa människor man inte vet någonting om och som troligtvis inte alls har samma övertygelser som en själv i någon betydande mening. Det hela som skulle vara att vänstern satte ner foten blev istället ett blottande av vänsterns svaghet.

Om det är något jag lärt mig det senaste året så är det att detta enande runt vad vi avskyr är ett allvarligt problem. Demonstrationer som den nyss nämnda kan jag medge är som värst effektlösa snarare än kontraproduktiva vad gäller utåtriktat arbete. Men vad gäller det inåtriktade, rörelsens förstärkelse och förnyelse, så är de ett träsk. Vi luras till att nöja oss med ett moraliskt och hatiskt fördömande av allt det onda, inom ramen för en liberal åsiktskorridor så klart. Och dessutom: om det anti-rasistiska arbetet har som mål att få folk att sluta vara rasister så erbjuder de för det första dem ej något alternativ till vad de istället ska vara och framställer sig för det andra bara som direkta eller indirekta samhällsbevarare som försöker slå ned på det som dessa rasister ser som en utväg ur ett skoningslöst samhälle.

Hur kommet det sig att dessa människor finner denna utväg hos högerpopulisterna snarare än vänstern? Ett besök på Jimmie Åkessons Facebook-sida kan hjälpa oss att finna svaret. Där sker nämligen något subtilt och intressant. För varje längre inlägg den mannen gör så inleder han med att hälsa sina läsare som Sverigevänner. Ett enkelt och snyggt sätt att väva in sina följare i en väldigt specifikt nationalistisk gemenskap utan att vara övertydlig. Detta följs oftast så klart av en längre text där han talar om hur hela samhället är emot honom och hans parti och hur han behöver just DIG för att rädda landet. Hans kommentatorer brukar svara honom med att tilltala honom vid förnamn och önska honom personlig lycka och framgång med utropstecken och smileys så det står härliga till. Kontrastera detta med Sjöstedt som aldrig skulle våga kalla någon av sina följare, inom eller utanför partiet, för kamrater på grund av risk för medialt självmord. Istället ägnar sig Sjöstedts facebook-sida åt att sårad men stolt klaga på de rödgröna som V stött hela valrörelsen samtidigt som de försöker ta åt sig äran för de få progressiva beslut som tas. I något sorts politiskt blindtest är jag rädd att det är Åkesson som hade framstått som den förtryckta frihetskämpen och Sjöstedt mer som etablissemanget.

Vi har alltså en aktivism som i brist på ett reellt politiskt projekt bara kan enas kring vad de avskyr och ett ledande parti som räds sig självt, sin historia och sina meningsfränder så mycket att det handlingsförlamat hänger som en överflödig lem från Socialdemokratin. Till råga på allt verkar det som om att denna identitetskris bara leder till att man klamrar sig hårdare fast vid politiska identiteter och utrymmet för diskussion minskar. Det är inget drömscenario som här målas upp. Men det finns inget jag avskyr mer än en pessimist. Låt oss därför ta en titt på ett mycket rimligt alternativ.

11210180_817102325005737_1466750295_n

Om man med en meningsmotståndare från högern kan sätta upp ramar för vad man faktiskt är eniga om för att sedan utföra fruktbart arbete inom dessa ramar så får man lätt storslagna fantasier om vad man kan göra med vänstern. Men det är väl en utopi. Det hade ju krävt ett parti, en organisation eller nätverk i vilket skilda åsikter respekteras, där genomskinlighet från topp till botten råder, där vilda och fria diskussioner ses som ett tecken på en levande rörelse och inte en kris. Pessimisten menar att det bara kan leda till splittring, radikalism som skjuter allmänheten ifrån en. Det bästa man kan göra är att hålla ett järngrepp om det lilla man har tills krisen med stort K kommer och folket mognar för socialism. Men den pessimisten är ingen skarpsynt realist utan en barnslig liten sak som tvärt vägrar öppna ögonen för att se vad som händer ute i verkligheten.

Den socioekonomiska kris som idag håller Spanien i sitt grepp borde varit denna apokalyptiska vänsters seger. Men det disciplinerade gamla kommunistpartiet Izquierda Unida ser inte ut att kunna ta sig över 5-6% i opinionsmätningarna. De stora vinnarna är de mångsidiga rebellerna med ett visionärt politiskt projekt i Podemos i vilket jag är stolt att säga att Fjärde Internationalens spanska sektion är en medlem. Framgångssagan är inte en enlandsföreteelse. I Grekland där de gamla etablerade partierna har visat sig vara oförmögna att lösa landets stora problem träder Syriza fram. Det är osäkra tider för grekiska vänsterns framtid men en sak är säker – den här nya kraften är det enda som har kunnat ge det grekiska folket hopp igen. Det är inte heller en sydeuropeisk företeelse.

Den kanske bästa upplevelsen jag haft det senaste året är det hoppingivande arbete med vår danska systerorganisation Socialistisk Arbejderpoliti och dess moderparti Enhetslistan. Detta är ett parti som utan finanskris eller vitt utsprid korruption att ställa sig emot lyckats slå sig fram som en trovärdig socialistisk kraft i den danska politiken. Med en mogen optimism, en intellektuell ärlighet mot så väl partimedlemmar som väljare och en tydlig idé om ett bättre samhälle så har partiet gått en obruten väg framåt. Enligt opinionsundersökningarna kommer de i valet i september att hamna på 8-9% och bli Köpenhamns största parti.

Att revolutionära socialister kan ha ett sådant inflytande i faktisk politik kan verka främmande för oss svenskar som levt, och lever, i ett politiskt landskap av bokstavsvänster, sekterism och stagnation. Men detta är inte en så exotisk företeelse som det först kan verka. Man glömmer det lätt och de förnekar det gärna själva men innan de stora splittringarna så var Socialdemokratiska Arbetarpartiet just ett sådant här brett samlingsparti. Socialdemokratins explosionsartade tillväxt runt förra sekelskiftet skedde inte utan otaliga och vilda idéströmningar. Idag är detta långt ifrån vad som karakteriserar deras parti men det är inte ”ett tecken på mognad” utan ett tecken på att gubben börjar bli gammal. Jag är övertygad om att denna idétorka och stagnation precis, som för Greklands PASOK, kommer att bli Socialdemokraternas undergång. Lika övertygad är jag om att detta kommer ske under min livstid.

Men vi måste vara förberedda. För ju bättre förberedda vi är ju snabbare kan vi slå tillbaka de borgerliga asgamar som självgott kommer försöka festa på vad det gamla vänsterblockets lik kommer lämna efter sig. Att slå bort borgerliga idéer på det individuella planet är ingen vidare match. Ta det från en ekonomistudent som dagligen på Handels får höra och läsa om borgerliga världsbeskrivningar som om och om gör bort sig själva i att försöka förklara varifrån värde, arbetslöshet eller kriser kommer ifrån vare sig de kallar sig nyklassiker, monetarister eller helt enkelt nyliberaler. Ett sätt att kort och gott beskriva den borgerliga ekonomiska ideologins fattighet med litteraturlistornas innehåll för de olika kurserna som utgångspunkt hade kunnat vara: borgare kommer och går – Marx består. Utmaningen är att besegra borgarna på den stora planen. Där behöver vi all hjälp vi kan få. Därför är den breda organisationen med den fria diskussionen inte något jag pratar om av idealistiska skäl. Nej, det är den rent praktiskt mest överlägsna formen för att utveckla en gångbar teori och praktik – allt annat degenereras förr eller senare till självgoda dogmer som bekräftar sig själva, men bara i teorin.

Till oss som samlats här idag vill jag avslutningsvis säga att om öppenheten för nya idéer och diskussioner finns, om ett enat men mångsidigt arbete för ett gemensamt mål finns. Då kommer socialismen inte längre att verka vara så långt bort!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rött Forum 2015

rött-forum-fb-omslagsbild

Hur bryter vi oss ur kapitalismens grepp och skapar jobb och jämlik välfärd åt alla?
Hur slår vi tillbaka rasism, sexism och fascism och återupprustar en demokratisk och kämpande arbetarrörelse?
Hur möter vi klimatkris och krig?

Det är frågor som kommer att diskuteras när Socialistiska Partiet och ABF den sista helgen i januari anordnar ett öppet rött forum i Stockholm med rådslag om vänsterns framtid och uppgifter.

Arbetarrörelse- och vänsteraktivister, antirasister, feminister och klimatkämpar välkomnas att dela med sig av sina erfarenheter och bidra till utvecklingen av en kämpande bred vänsterrörelse som kan blockera rasismen och bana vägar ut ur kapitalismens återvändsgränder. Till forumet inbjuds internationella vänsterröster från Spanien, Grekland, Ryssland med flera att bidra med sina lärdomar.

Som underlag för rådslaget publicerar Socialistiska Partiet och andra utkast till ställningstaganden att diskutera inför forumet. Utkasten och debatten kommer att publiceras i veckotidningen Internationalen, på sociala forum och på vår hemsida.

Vår förhoppning är att på detta sätt bidra till en gemensam plattform för alla radikala vänsterkrafter att skapa ökad klarhet om våra uppgifter och ingjuta ny kraft i kampen för demokratiska socialistiska lösningar på dagens kapitalistiska skövling av människor, samhällen och miljö.

Texterna som kommer ligga till grund för forumet publiceras under december och vi ser gärna att de kommenteras och diskuteras här på hemsidan.

Ny tidning om Podemos

Lagom till Socialistiskt Forum i Stockholm den 22 november har Socialistiska Partiet framställt en specialtidning om den radikala organisationen Podemos i Spanien.

podemos-omslag

Innehållet består av nya artiklar från Podemos-medlemmar och gruppen Antikapitalistisk Vänster, samt analyser från Sverige, och tar avstamp i den nyligen genomförda kongressen. Vi väljer att ge ut denna specialtidning eftersom Podemos är ett av de starkaste uttrycken för den antikapitalistiska- och sociala rörelsen i Europa. Vi tror att det som händer där också kan hända här, och att de lärdomar som dras och diskussioner som förs där kan lära och inspirera den svenska vänstern.

Köper du inte den på Socialistiskt Forum kan du få tidningen hem i brevlådan om du mailar din adress till info@socialistiskapartiet.se och sätter in 30:-/nummer på postgiro 3 96 91 – 1. Märk insättningen Podemos.

Fortsätt gärna att följa utvecklingen i Spanien och Podemos genom vår veckotidning Internationalen.

Nya valaffischer

Nu är den tredje upplagan av nya valaffischer färdiga för att spridas:

10628686_944457092247481_7501322329760542982_o 10548838_944457108914146_4365485055385402519_o 10547854_944457085580815_7972463302888351428_o 10531372_944457082247482_7755786605728876806_o