Kategoriarkiv: Socialism

SP 50 år

I år är det 50 år sedan föregångarna till Socialistiska Partiet såg dagens ljus. Ett halvsekel av kamp mot miljöförstöring, för mänskliga rättigheter, mot förtryck i diktaturens Latinamerika eller stalinismens Sovjet eller Kina. Och för socialismen! Listan kan bli hur lång som helst. En stolt tradition, väl värd att fira.

Några av oss som är eller har varit med i SP i Göteborg tycker att det vore kalas att träffas, berätta om gamla minnen, hälsa på vänner från förr och prata om världen i dag.

Det blir en lördag i lättsamma former med underhållning, lättare mat och dryck, politiska minnen och ett panelsamtal om vad vi kan göra för att förändra världen. Framför allt ska det bli himla kul att ses!

Vi är väldigt glada om du orkar rota fram gamla bilder från SP-aktiviteter, scanna in dem eller fota med din mobil och skicka till gus.kaage@gmail.com. Då kan vi sätta ihop fint ett bildband.

När: lördagen den 5 oktober. Klockan 16.00-22.00 (eller så länge vi orkar)

Var: Återkommer med plats

Kostnad: Vi kommer att ta ut en liten slant för lokalhyra, i övrigt blir det förtäring och dryck till en billig peng.

OBS! Vi har inte kunnat nå alla, det är fritt fram att bjuda in vänner som har eller har haft anknytning till SP.

Anmälan: Via Facebook-event #här# eller till gus.kaage@gmail.com

Varmt välkommen!

Lars Henriksson Gus Kaage Göte Kildén

PS. I höst kommer Socialistiska Partiet att ombildas. Det sker på en konferens i Stockholm den 19 oktober. Mer om det kan du läsa här: www.socialistiskapartiet.se

Socialistiska Partiet 50 år!

I höst firar Socialistiska Partiet 50 år som organisation. Samtidigt befinner vi oss i en spännande omvandlingsprocess. Lördag den 19 oktober i Stockholm kommer vi markera denna milstolpe i vår organisations historia. Läs med HÄR. Vi ses i oktober!

Socialistisk vinterskola

Trump. Bolsonaro. Nästa ekonomiska kris runt hörnet. Världens ledare som duckar för klimatkatastrofen. Och i Sverige håller högern på att passera den anständighetens demarkationslinje som i mer än ett halvsekel hindrat den svenska borgerligheten från att ge legitimitet åt en främlingsfientlig högerextremism. Uppgiften att formulera ett radikalt alternativ till de högerkrafter som idag anger tonen är akut. Det är bakgrunden till att Veckotidningen Internationalen och tidskrifterna Röda rummet och Tidsignal bjuder in till Vinterskola 9-10 februari på Södergården i Stockholm. Vänstern diskuterar sina uppgifter mer intensivt än någonsin. Vänsterpartiet har inbjudit alla att delta i partiets programdebatt inför sin nästa kongress. Vi vill gärna delta i denna debatt och utbyta erfarenheter med andra. Därför har vi tagit detta initiativ.

Vinterskolan följer tre teman, Klass, Parti och Program för att använda en klassisk formulering. Tanken är att diskutera vilken betydelse de erfarenheter som finns samlade kring dessa begrepp har för dagens vänster. Om arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, hur ser denna klass ut idag? Vilka sociala krafter kan skapa ett annat samhälle? Var kommer kön och identitet in? Fackföreningarnas roll? Och kan (vänster) populismen vara ett alternativ till den traditionella masslinjen?

Få förespråkar idag det leninistiska avantgardepartiet men hur kampen då skall samordnas är ett annat tema. Tyngdpunkten ligger emellertid på den avslutande delen. Hur ska dagens motstånd kunna utmana och överskrida dagens kapitalistiska system och resa nödvändigheten av en socialistisk lösning? Hur kan försvaret av sociala rättigheter utvecklas till en fråga om makten över välfärdssamhället? Kan klimatprotesterna leda till en nödvändig klimatomställning under arbetarkontroll.? Och hur ser det internationella perspektivet ut? Ett rött Europa eller Svexit? Förutom från våra egna led och Socialistiska Partiet kommer föreläsare och kommentatorer från Vänsterpartiet och andra delar av vänstern att medverka.

Vi bjuder nu in alla intresserade till två fullmatade dagar 9-10 februari på Södergården, Götgatan 37 i Stockholm. Ingen deltagaravgift. Anmälan och frågor skickas till vinterskola@internationalen.se

Offentligt möte om ekosocialism

Ekosocialism – enda vägen för att rädda vår jord!

Socialistiska Partiet i Göteborg kommer under augusti och september månad sätta klimatfrågan i fokus. Under tre torgmöten på Stigbergstorget (kl.12-13, 25/8, 1/9 och 15/9) samt ett offentligt möte 8/9 lyfter vi fram våra ekosocialistiska perspektiv och lösningar.

Offentligt möte lördagen 8/9 kl.14-16
Mötesplatsen, Södra Allégatan 1B
Fika och bokbord
Välkomna!

Offentligt möte om Kata Dalström

KATA DALSTRÖM (1858–1923) föddes i en förmögen familj,
gifte sig tidigt och fick sju barn. När hon vid 36 års ålder blev
socialdemokrat var det en skandal som lät tala om sig.
Hon valdes in i ledningen för det unga socialdemokratiska partiet
men det var som agitator hon fann sin rätta plats i tillvaron.
När Socialdemokraterna kom in i parlamentets andra
kammare reste Kata Dalström över hela Sverige för att tala med
textilarbeterskor och arbetare i mindre samhällen där kyrkan
hade grepp om invånarna. Hon talade om socialism och frihet, om
gemensamt ägande av jord såväl som produktionsmedel

GUNNELA BJÖRK, docent i historia vid Örebro
universitet, gav hösten 2017 ut en kritikerrosad
biografi om Kata Dalström. Här berättar hon om
Katas livsöde och hennes politiska arv.
Arrangörer
Tidskriften Röda rummet
Tidskriftsverkstan i Väst
ABF

28/2 kl.18.30,Göteborgs Litteraturhus, Lagerhuset Heurlins plats 1 b

Fri entré Fika serveras

 

Enighet i handling?

Öppet brev från Socialistiska Partiet i Göteborg till V GBG:

Det politiska läget är bistert, i Sverige och i världen, det behöver vi knappast påminna om.
Det är lätt för många att tappa tron på att en annan värld är möjlig eller ännu vanligare – att aldrig stöta på tanken att världen kunde se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Även om den ekonomiska eliten miste det mesta av sin gloria när systemet senast havererade 2008 förändrades varken politiken eller ekonomin. Tvärtom fick bankerna en återställare, spekulationsekonomin kunde rulla på, ojämlikheten och de osäkra jobben fortsatte att öka. Trots högkonjunkturen präglas de flesta arbetsplatser av urholkade rättigheter, tystnad och passivitet. Krisen var ett missat läge för arbetarrörelsen och vänstern. Istället är det främst reaktionära och arbetarfientliga krafter av olika schatteringar – nationalistiska, religiösa, rasistiska – som lyckats slå mynt av situationen.

Men det finns undantag, glimtar av ljus i mörkret, där en ny vänster överraskande trätt fram och skapat entusiasm och hopp bland många människor. Sanders, Corbyn, Podemos, Syriza och andra rörelser utgör en brokig skara, var och en med sina styrkor och svagheter. Gemensamt för dem är att de väckt engagemang och tilltro till den egna politiska förmågan bland nya grupper genom att tydligt bryta med gamla politiska mönster, system och ramar.
Vi undersöker nu intresset och möjligheten att göra något åt det hållet i Göteborg inför valet 2018 och undrar om ni är intresserade av att diskutera detta. Hur det skulle se ut vet vi inte men vi tror att det skulle var möjligt med en bred kampanj som utgår från en rad av de frågor som angår den stora majoriteten av dem som bor i vår stad. En hel del av lösningarna ligger inte inom den traditionella kommunalpolitiska nivån eller till och med utanför de ramar som den politiken vanligtvis rör sig inom. Vi tror dock att det är nödvändigt att även ta upp sådana övergripande frågor i en valkampanj för att visa att en annan utveckling är möjlig.
Vi ser inte detta som en tillfällig kampanj utan som ett långsiktigt projekt, ett steg i att bygga en bred och långsiktig vänster med rötter i sociala rörelser.

Vi förstår att de flesta inom Vänsterpartiet skulle se detta som ett farligt vågspel som riskerar det trygga samarbetet i fullmäktige och inkörda hjulspår i nämnder. Det kan vara lätt att avfärda oss i SP som inte har något sådant riskera. Men vi kan inte låta bli att fråga: handen på hjärtat är ni nöjda med er politiska roll idag? Att i bästa fall kunna påverka detaljer i det lilla medan utvecklingen i stort rusar iväg åt fel håll? Eller vågar ni tänka tanken att tillsammans med andra bygga upp en ny typ av politisk rörelse som på allvar utmanar Socialdemokrater och borgare om ledningen och makten? Och inte minst för att hejda och driva tillbaka SD och andra rasistiska grupperingar som leder in mångas berättigade missnöje i destruktiva och felaktiga banor. Den snabbt uppkomna och prestigelösa breda mobilisering som uppkom inför 30 september i år gav en glimt av vad som är möjligt.

Vi tror att det vore möjligt att starta en sådan politisk motkraft och att det viktigaste då är en politisk grund som kan tända gnistor och skapa en tilltro till människors förmåga att förändra samhället.

Som Bernie Sanders påpekade under hela sin kampanj: det är inte valda politiker som kommer att ändra saker och ting, det har alltid varit rörelser, människor organiserade kring gemensamma intressen, som förändrat samhället. På så sätt har saker som uppfattats som orealistiska förvandlats till självklarheter.
Vi tror att ett parlamentariskt arbete som ser som sitt främsta syfte att bygga sådana rörelser är det som kan förändra samhället, inte överenskommelser och tysta förhandlingar i kanslihus och kommunala styrelserum.

Vi undrar alltså om ni är intresserade av en förutsättningslös diskussion om ett sådant initiativ.
Några centrala punkter för en sådan rörelse tror vi skulle kunna vara dessa:
För det första måste den genomsyras av ett tydligt ”Vi mot dem”-perspektiv, en klassmässig profil i stil med det ”We are the 99%” som Occupyrörelsen formulerade vid senaste krisen. En enighet mellan alla som inte är vinnarna i samhället mot dem som ha den ekonomiska makten, tvärt emot alla dem som predikar splittring efter religiösa eller nationella linjer.
Den behöver lyfta fram klimatet som en systemfråga som inte kan lösas genom tekniska knep eller privata handlingar utan att också det handlar om makten. Att sluta planera samhället efter kapitalets behov utan efter människors behov inom naturens ramar.

En jämställdhet som inte handlar om fler kvinnliga bankdirektörer utan om att all diskriminering måste upphöra, om att stödja kvinnors kamp för sina rättigheter, lika lön och mot sexuellt våld.
Bort med marknaden ur välfärden! Både aktiebolagen och de marknadssystem som trängt in den offentliga verksamheten. Lita istället på personalen och ge dem resurser, inflytande och förutsättningar att göra det goda jobb de vill.
Rasismen måste kläs av som en falsk förklaring och något som bara splittrar oss och gynnar överklassen.

Givetvis behövs en rad konkreta krav som skulle kunna tas fram i samråd med olika rörelser och engagerade enskilda och grupper staden, alltifrån bostadsbygge åt vanligt folk till att återta hamnen i kommunal drift.

Anita Blixt och Magnus Johansson, styrelsen för SP Göteborg

Offentligt möte: Den ryska arbetarrevolutionen

 

I november månad släpper Bokförläggarna Röda Rummet en ny bok om ryska revoltionen som i år firar 100 år. Bokens redaktör Paul Le Blanc, historiker och aktivist från U.S.A., kommer till Göteborg och talar om ryska revolutionen utifrån texterna i boken (nedan följer en presentation av Paul Le Blanc). Mötet kommer tolkas till svenska då Paul pratar engelska. Förordet till ”Den ryska arbetarrevolutionen” skriven av socialisten Peter Widén:

”Den bok du just nu har i dina händer är explosiv. Det är hundra år sedan den händelse som John Reed beskrev i sin ögonvittnesskildring: ”Tio dagar som skakade världen”. Det är alltså inte bara för att det är jämt hundra år sedan den ryska oktoberrevolutionen inträffade som vi i Bokförläggarna Röda Rummet ger ut denna antologi. Vi är övertygade om att oktoberrevolutionen skakade världen, blev en bestämmande faktor för de följande 100 åren, och att lärdomarna från den är ett måste för varje rörelse som vill skaka världen igen.

Den ryska oktoberrevolutionen har utsatts för systematiska lögnkampanjer och falska historieskrivningar. Från borgerligt såväl som från stalinistiskt håll. Stalinister har ju paradoxalt nog samma intresse som borgerliga propagandister att framställa stalinismen som den naturliga följden av bolsjevikernas oktoberrevolution. Textförfattarna i denna bok kommer att visa hur fel borgare och stalinisters har.

De sista 20 åren har borgerliga historiker och propagandister producerat hyllmeter med attacker på oktoberrevolutionen. ”Oktoberrevolutionen var ingen revolution utan en kupp iscensatt av Lenin och hans anhängare” får vi höra. Stalinismen utmålas som den självklara konsekvensen av revolutionen och så vidare. Jag ska inte här gå in på alla dessa argument och försöka bemöta dem. Det görs nämligen av Paul LeBlanc, Ernest Mandel och David Mandel i sina bidrag till denna antologi. Du som läsare har en lögnavslöjande, mytkrossande, tankeväckande och entusiasmerande läsning framför dej.

Men varför detta oresonliga och logikföraktande hat från borgerliga historiker och intellektuella mot oktoberrevolutionen? Därför att de frågor som ställdes på sin spets är i princip de samma som vi brottas med idag. Ska vi ha ett samhälle med profit och minoritetsstyre som drivkraft eller finns det en annan väg för mänskligheten.

Idag står också så många andra saker på spel. Den kapitalistiska rovdriften på miljön, med bland annat klimatförändringarna som ett gigantiskt hot hängande över oss. Vapenutvecklingen och imperialistmakternas återupptäckt (efter baksmällan efter andra världskriget) av kriget som en lämplig metod att lösa det mesta med. Den nyliberala ångvälten som demolerar allt vad välfärdssystem heter, system som också byggdes upp efter andra världskriget. Med mera.

För den härskande borgerligheten är det livsviktigt att sprida uppfattningen att det inte finns något annat som fungerar än deras kapitalism. Alla exempel på att vanliga arbetande människor trätt in på den politiska arenan måste stämplas som avskräckande exempel. Och oktoberrevolutionen handlade verkligen om att de arbetande, de förtrampade och föraktade klev in på arenan. Oktoberrevolutionen skickade en våg av hopp till världens alla förtryckta. Många har idag säkerligen svårt att förstå vidden av den entusiasm som den ryska revolutionen väckte. Men den skapade också en skräck och ett hat hos de besuttna och mäktiga. Ett hat som sitter i. Högerns hysteriska propaganda var i grunden densamma som då. Även om den i alla aspekter inte var identisk. Idag använder inte borgerliga ledarskribenter och intellektuella antisemitismen i sina texter om den ryska revolutionen. Då gjorde dom det. Flera av den ryska revolutionens ledande personligheter hade judisk bakgrund och antisemitismen var en integrerad del i högerns kampanjer mot revolutionen.

Paul Le Blanc visar på borgerliga intellektuellas massiva förakt för oss vanliga arbetare när han i sin text citerar historikern och propagandisten Orlando Figes: ” Bolsjevikiska intellektuella med sin idealiserade syn på vad arbetare stod för, var dömda att bli överkörda av ”arbetarnas” verkliga inriktning: underhållning och sprit”. (vaudeville and vodka).
Och Figes är inte ensam i sitt förakt mot oss arbetare. Deras tirader mot oktoberrevolutionen kan kokas ner till följande budskap: ”Om ni arbetare försöker störta vår kapitalism så blir resultatet totalitär stalinism. Det är denna stalinism eller vår kapitalism ni har att välja på.” Underförstått är att ni arbetare aldrig kan styra. Antingen styr vi eller en stalinistisk elit.
Och naturligtvis vill man få oss att föredra deras kapitalistiska styre. Med bakgrund av detta förstår man de fanatiska angreppen på och lögnerna om oktoberrevolutionen. Eftersom den just innebar att de arbetande och föraktade kunde utmana och kunde skapa former som pekade mot en demokratisk socialism. David Mandels kapitel om fabrikskommittéerna är här oerhört intressant. Den visar hur arbetarna bit för bit och trevande utmanar kapitalägarna om kontrollen i fabrikerna. Den visar hur de olika delarna av arbetarrörelsen ställer sej till kampen för arbetarkontroll. Texten visar också hur bolsjevikerna söker sej, under het intern diskussion, fram i den strategiska och taktiska debatten om makten i företagen. Hela bilden av oktoberrevolutionen som en planerad kupp smulas sönder inför läsarens ögon.

Men säger den eftertänksamme; stalinismen växte trots allt fram. Författarna blundar naturligtvis inte för detta. Men man förkastar tanken på att revolutionen i sej eller Lenins eller andra bolsjevikledares ideologi skulle skapat stalinismen. Stalinismen innebar till slut likvideringen av nästan hela det bolsjevikiska partiets ledning och tiotusentals andra kommunister. Den innebar att en rad landvinningar rullades tillbaka. Stalinismen var en politisk kontrarevolution. Grunden var att den arbetarklass som så modigt rest sej i oktober maldes ner i krig, inbördeskrig och utebliven hjälp från de revolutioner i väst som bolsjevikerna byggt sina förhoppningar på. Staten gled över i en byråkratis händer.

Det betyder inte att textförfattarna förnekar misstag från bolsjevikernas sida. Misstag som innebar att byråkratiseringen underlättades. Dit hör fraktionsförbudet inom det egna partiet och illegaliseringen av andra partier 1921.

Ernest Mandel slår i sin text fast att det inte fanns något annat demokratiskt alternativ till Bolsjevikerna. Det stod mellan dem och de vita kontrarevolutionära arméerna. Borgerligheten satte allt hopp till dessa vita styrkor. Mandel beskriver vad de stod för. Läs den genomgången. Har man gjort det så blir Mandels slutsats inte orimlig. Han säger nämligen: ”Valet stod i verkligheten mellan seger för den socialistiska revolutionen eller seger för en kontrarevolution som skulle blivit bland de blodigaste någonsin och som skulle fört en rysk Hitler till makten, ännu värre än den tyske Hitler vi känner”. De vita arméernas framfart är som en generalrepetition för vad den tyska armén skulle sätta i verket 1941. Bland annat genomförde de vita uppemot 2 000 judepogromer och uppskattningsvis 150 000 judar mördades.

Bolsjevikerna stoppade denna kontrarevolution och det skräckvälde som den skulle lett till. Och tacken från borgerliga skribenter och opinionsbildare idag? Bolsjevikerna framställs som skyldiga till våldet och till allt elände!
Det enda partiet som reste kravet på fred och slut på slaktande t i skyttegravarna. Partiet som skapade den röda armé som stoppade den vita kontrarevolutionen.

Den borgerliga kampanjen mot oktoberrevolutionen framstår som den moraliska bankrutt det är.

Den bok du nu håller i handen är ett verktyg i kampen för att utmana borgerlighetens kapitalism”.

Fakta om Paul Le Blanc:

Paul Joseph Le Blanc (born 1947) is an American historian and activist. Professor of History at La Roche College in Pittsburgh, Pennsylvania (USA), he has written and/or edited more than 20 books, mostly dealing with the labor and socialist movements, in which he has been active.
Scholarship[edit]

His contribution ”The Third American Revolution” to the best-selling collection Imagine: Living in a Socialist USA, edited by Frances Goldin, Michael Smith and Debby Smith (2014) was singled out by Kirkus Reviews as ”persuasive . . . cogent, well-informed.”[1]

Educational and Occupational Background[edit]
Le Blanc studied at the University of Pittsburgh, focusing on History and receiving a Bachelor of Arts degree in 1971, a Master of Arts degree in 1980, and a Doctor of Philosophy degree in 1989. Since 2000 he has been at La Roche College, as Dean of the School of Arts and Sciences from 2003 to 2009, and as a Professor of History there.[2]

Books (partial list)[edit]
1990: Lenin and the Revolutionary Party
1994: Selected Writings of C.L.R James, 1939–1949 (edited with Scott McLemee)
1996: Trotskyism in the United States: Historical Essays and Reconsiderations (with George Breitman and Alan Wald)
1996: From Marx to Gramsci (edited with major introductory essay)
1999: A Short History of the U.S. Working Class
1999: Rosa Luxemburg: Reflections and Writings (edited with major introductory essay)
2000: U.S. Labor in the Twentieth Century (edited with John Hinshaw)
2000: The Working-Class Movement in America, by Eleanor Marx and Edward Aveling (edited with introductory essay)
2003: Black Liberation and the American Dream (edited with major introductory essay)
2006: Marx, Lenin, and the Revolutionary Experience: Studies of Communism and Radicalism in the Age of Globalization
2008: Lenin: Revolution, Democracy, Socialism: Selected Writings (edited with introductory essay)
2011: Work and Struggle: Voices from U.S. Labor Radicalism (edited with introductory essays)
2011: Socialism or Barbarism: Selected Writings of Rosa Luxemburg (co-ed. with Helen C. Scott)
2012: Leon Trotsky: Writings From Exile (co-edited with Kunal Chattopadhyay)
2013: A Freedom Budget for All Americans: Recapturing the Promise of the Civil Rights Movement in the Struggle for Economic Justice Today (with Michael D. Yates)
2014: Unfinished Leninism: The Rise and Return of a Revolutionary Doctrine
2014: Leon Trotsky and the Organizational Principles of the Revolutionary Party (with Dianne Feeley and Thomas Twiss)
2015: Leon Trotsky ISBN 9781780234304

Arr. tidskriften Röda rummet, Bokförläggarna Röda Rummet & Tidskriftsverkstan i Väst

Fika kommer att finnas att köpa. Samt givetvis möjligheten att köpa den nya boken ”Den rysk arbetarrevolutionen” och andra publikationer från Bokförläggarna Röda Rummet.

8:e november kl.18.30

Göteborgs Litteraturhus
Lagerhuset, Heurlins plats 1

Välkomna!

Socialistiska Partiet till Vänsterpartiet: ”Gör er kongress till hela vänsterns parlament!”

Ett femtiotal ombud, medlemmar och gäster möttes till Socialistiska Partiets rådslag om vänstersamverkan lördagen 24 oktober på ABF-huset i Stockholm.

Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare, gav sin syn på vänsterns utmaningar, även John Hörnquist, chef för Vänsterpartiets politikutvecklingsenhet deltog. Rådslaget diskuterade fördjupad vänstersamverkan samt möjligheterna för Socialistiska Partiet att ansluta sig som kollektiv till Vänsterpartiet med tendensrättigheter och medlemskap i Fjärde Internationalen. Etzler välkomnade diskussionen och samarbete men avvisade idén om tendensfrihet och ett pluralistiskt parti med olika plattformar och grupper av den numera vanligare typen i Europa. Rådslaget manade Vänsterpartiet att öppna sitt påbörjade kongressarbete för även ickemedlemmar och andra vänsterströmningar med orden: ”Gör er kongress till hela vänsterns parlament!”

Rådslaget röstade för att fortsätta processen av vänstersamverkan och söka vägar för dialog och gemensamt arbete – en rekommendation som Socialistiska Partiets styrelse beslutade följa vid sitt sammanträde på söndagen.

Socialistiska Partiet håller partiråd

partiråd

Hur ska vänstern växa och bli en stark motpol till en alltmer mörkblå höger? Hur kan olika vänsterströmningar och ideriktningar förenas till ett gemensamt projekt med växande folklig förankring? Det är frågor som diskuteras när Socialistiska Partiet håller partiråd i Stockholm den 24 oktober.

Medlemmar, sympatisörer och vänner samlas för att under en heldag diskutera nya möjligheter. Bakgrunden är vänstervindarna i Europa som bland annat burit fram spanska Podemos, grekiska Syriza och Jeremy Corbyns kandidatur till ny partiledare för brittiska Labour. Kan steg tas också i Sverige för att förena vänsterkrafter till större slagkraft mot en borgerlighet som går högerut och som alternativ till en kraftlös socialdemokrati?

Det var i januari som Socialistiska Partiet tog initiativ till Rött Forum i Stockholm som fyllde ABF-huset med hundratals vänsteraktivister, inspirerade av de europeiska erfarenheterna. Trycket var starkt för en samling av krafterna. Jonas Sjöstedt (V), en av talarna, välkomnade Socialistiska Partiet och en bred vänster till fördjupat samarbete. Ja, borde inte SP rentav ansluta sig till Vänsterpartiet?

Företrädare för Vänsterpartiets och Socialistiska Partiets styrelser, även lokalt, har mötts för att diskutera utvecklat samarbete och perspektiv. Vid Rött Sommarforum sammanstrålade både SP-are och vänsterpartister till gemensam diskussion om vänsterns erfarenheter och framtid. Till Vänsterdagarna i Malmö nyligen med över tusen deltagare var även gäster från Socialistiska partiet inbjudna och deltog vid flera seminarier. Vänsterpartiets programkommission uppmanade alla vänsterkrafter, även utanför Vänsterpartiet, att delta i den strategidiskussion som nu inleds inför Vänsterpartiets kongress våren 2016. Mot den bakgrunden samlas medlemmar och anhängare av Socialistiska Partiet i oktober för att diskutera möjliga vägar framåt för en breddad vänster som kan samla aktivister från olika miljöer, med olika erfarenheter och olika idéer om att förändra samhällets styrkeförhållanden och bryta dagens borgerliga herravälde. Som det har uttryckts i Socialistiska Partiets diskussion: ”Det är hög tid också i Sverige för en bred och folkligt förankrad mosaikvänster”.

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet

■ Socialistiska Partiet håller rådslag om vänstersamverkan lördag 24 oktober i Bagarmossens Folkets hus, Stockholm. Medlemmar och sympatisörer välkomna. Anmälan till info(at)socialistiskapartiet.se

”Vi får inte förlora hoppet om Ukraina”

Hanna-Perechoda

På Fjärde Internationalens ungdomsläger i Antwerpen träffade Internationalen Hanna Perechoda, en schweizisk-ukrainsk aktivist med kopplingar till ukrainska Vänsteroppositionen som står Fjärde Internationalen nära.

Vad är Vänsteroppositionen för organisation?
– Jag kan bara besvara den här frågan som sympatisör, inte medlem. Det är svårt att beskriva exakt vad Vänsteroppositionen är, eftersom organisationen håller på att formas just nu, men det som kan sägas är att den består av anti-auktoritära vänsteraktivister. För mig ser det ut som om att de kan bli en organisation av politisk kraft och betydelse.

Vad är din uppfattning om Majdanrörelsen? Vad har blivit bättre och vad är problematiskt?
– När Majdan uppstod var jag faktiskt inte i Ukraina utan i Schweiz, och jag var aldrig en del av denna rörelse så min analys är från utsidan. Om vi börjar med att tala om det negativa så skulle jag vilja mena att trots att Majdanrörelsen började med krav på demokrati, så uppstod och etablerade sig våldsamma inslag av högerextremism som en konsekvens av polisvåldet. Rörelsen formades med otydliga mål och krav, vilket gjorde det lätt för dessa krafter att ta över. En positiv aspekt som jag märkt är att flera unga i min ålder har valt att självorganisera sig i frågor som mänskliga rättigheter, demokratisering och sociala tjänster. Men min sammanfattning är att Majdanrevolutionen inte ledde till någon egentlig förändring av det politiska systemet, då samma personer sitter vid makten nu som innan.

Vad säger du om de marknadsliberala reformer som genomförts av president Porosjenko?
– Ukraina har alltid varit nyliberalt orienterat, så Porosjenko var inte precis den som påbörjade dessa reformer. Ett av de första krav som Majdanrörelsen ställde var att korruptionen skulle utrotas. Detta har inte skett, utan korruptionen har snarare ökat. Folk som bor i Ukraina och som röstat på Porosjenko är mycket missnöjda. Inte bara för de nyliberala reformer han genomfört, men också för hans misslyckanden att försvara Ukraina i kriget.

Majdanrörelsen handlade mycket om att närma sig EU, hur ser du på det?
– Det är viktigt att förstå att när Majdanrörelsen började så sågs samarbete med EU som något som skulle främja kulturlivet, demokratin och mänsk­liga rättigheter. Det känns galet att Ukraina idealiserar EU, men vad man än kan tycka om det så har EU hur som helst valts som det mindre av två onda alternativ. Det är viktigt att förstå situationen ur ett historiskt perspektiv. Ukraina har varit en rysk koloni. Samtidigt gör de nära ekonomiska banden mellan Ukraina och Ryssland att det kommer bli svårt för Ukraina att närma sig EU.

Hur stora uppskattar du det högerextrema hotet vara?
– Som sagt har extremhögern varit närvarande under Majdan men de har alltid varit en liten grupp och deras makt har överskattats. Däremot är deras idéer idag ännu mer radikala, och det är de som utkämpar kriget i öst. Detta är så klart ett konkret hot i den meningen att de är tungt beväpnade och de kommer knappast frivilligt lämna tillbaka sina vapen. Situationen är svår vid fronten och det finns en allmän uppfattning om att stödet dit inte varit nog. Detta har skapat mycket missnöje, inte minst bland ultranationalisterna själva, som börjar tala om att ”fullborda den nationella revolutionen”. Vad som skrämmer mig med extremhögern är att de legitimeras i massmedia. Där talas inte om de massbrott de genomför, och om det görs så beskrivs det som nödvändigheter för försvaret av nationen, vilket inte stämmer, säger Hanna Perechoda och fortsätter:
– Vänstern har fått utstå grov repression från denna höger. Bland annat så blev Pride-paraden i Kiev våldsamt överfallen och våra kamrater har blivit hotade till livet. Det var inte regeringen som gjorde detta då de i sin EU-vänlighet företräder liberala värden i bland annat HBTQ-frågor. De högerextrema grupperna har dock möjlighet att genomföra dåd som dessa helt självständigt.

Vad tror du är vägen framåt i Ukraina?
–Jag är mycket pessimistisk och tror inte att kriget kommer ta slut inom en nära framtid. Men vi får inte förlora hoppet. Om vi verkligen känner solidaritet med ukrainare och ryssar i Europa så är vårt upp­drag att stödja våra kamrater som kämpar både i Ukraina och Ryssland mot sina regeringar och för fred. Vi måste kämpa för perspektivet att mänskliga rättigheter och demokrati endast kan uppnås i en kamp mot dessa regeringar, säger Hanna Perechoda.

Anders-William Berg (intervjun publicerad först i veckotidningen Internationalen)