Kategoriarkiv: Politik

Expropriera skurkkapitalet – socialisera finanssektorn

Med anledning av senaste dagarnas bankskandaler har Socialistiska Partiet uttalat följande:

Expropriera skurkkapitalet – socialisera finanssektorn

Skandalerna duggar allt tätare. Danske Banks mångmiljardtvätt av kriminella nätverks stöldgods och mutmiljoner från Ryssland och andra håll, följs nu av avslöjanden om Nordeas väldiga häleriverksamhet med miljarder från oligarkernas plundringståg i öst. Redan förra våren avslöjades hur motsvarande bortåt 700 miljarder kronor från skövlingen i öst tvättats av banker över hela Europa, inklusive svenska SEB, Handelsbanken och Swedbank plus förstås Nordea. Det var i kölvattnet av Panamaaffären där svenska banker också var djupt insyltade i organiserad skatteflykt från rika privatpersoner och företag. En global skatteflykt som forskningen bedömer berövar staterna en tiondel av BNP, eller 155 miljarder euro om året i intäkter. Medel som kunde utrota både världssvält och fattigdom.

Varningar har länge riktats mot hur det växande finanskapitalet, både det lagliga och kriminella, tar över världens ekonomier och genom finansmarknaderna utpressar demokratiska system och sänker hela ekonomier. Eller, som i fallet Koch Industries – ett av världens största finansiella holdingbolag och oljeindustrin torpeder – finansierar det globala motståndet mot klimatpolitik.

Efter årtionden av nyliberala avreglering skenar den allt mer parasitära finanssektorn fritt mot avgrunder vi knappt törs föreställa oss. Finanskrisen 2008 riskerar att framstå som en västanfläkt när framtiden skriver vår historia.

Det är en tvingande nödvändighet för samhället att erövra makten över finanskapitalet, rensa ut hälericentralerna och demokratiskt styra finansmarknaderna för de mångas behov och nytta.

• Progressiva krafter världen över behöver gå samman bakom åtgärdsprogram för att bryta upp banksekretessen, offentliggöra skumrasket och redovisa penningflödena.

• De finansanställda utgör här en resurs som visselblåsare och granskare med akut behov av lagligt skydd.

• Stöldgodset och skattesmitarmiljarderna betraktas som förverkade och överförs till samhällsnytta.

• Finanssektorn socialiseras under demokratisk kontroll i olika former, från folkliga kooperativa sparkassor och strukturer för mikrokrediter till statliga investeringsbanker och globala fonder för klimatomställning, social utveckling och demokratiskt framåtskridande.

”Folkets väl före storfinansens”, var en gammal paroll från svensk arbetarrörelse. Idag behöver den uppgraderas till ”Mänsklighetens överlevnad före skurkkapitalets!”

Socialistiska Partiet
18 oktober

Öppet brev till Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson

Följande öppna brev antogs under panelsamtalet i Göteborg i tisdags och har skickats till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson:

Öppet brev till Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson

Nätverket Försvara Strejkrätten anordnade den 27 mars 2018 ett informationsmöte i Göteborg om hoten mot strejkrätten med deltagare från såväl arbetar- som tjänstemannafack. Anledningen var regeringens utredningsdirektiv om inskränkningar i strejkrätten. Mötet antog enhälligt detta uttalande:
Vi finner det djupt oroande att en socialdemokratisk regering på initiativ av Dig startat en utredning i syfte att inskränka strejkrätten på ett sätt som Svenskt Näringsliv begärt sedan 2005 och borgerliga partier sedan länge haft i sina valprogram.
Sverige har en välfungerande arbetsmarknad som bygger på jämnstarka parter där strejken är fackets enda verksamma påtryckningsverktyg. Sverige har bland det lägsta antalet förlorade arbetsdagar pga. arbetsmarknadskonflikter i hela Europa. Att mot bakgrund av en mycket begränsad arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn, som till stor del förorsakats av en ökänt fackföreningsfientlig fraktkoncern, göra begränsningar i fackets strejkrätt, är helt fel.
Socialdemokraterna skall stödja facken och arbetstagarna i Sverige, inte ingripa med strejkförbud på beställning av arbetsgivaren.
Därför uppmanar vi dig, Ylva Johansson, att omedelbart återkalla utredningsdirektiven och ställa in utredningen om begränsningar i Strejkrätten!

Göteborg den 27 mars 2018

/Nätverket Försvara strejkrätten

Gemensam samling för strejkrätten!

Gemensamt ställningstagande på första maj mot strejkrättsangreppet!

Tvärfackligt och partipolitiskt obundet.

Samlingsplats och tid kommer.

Möte om Kata Dalström

Anteckna 28/2 kl.18.30 i era almanackor! Då kommer författaren Gunnela Björk till Gbg och pratar om sin bok om den socialistiska pionjären och agitatorn Kata Dahlströms liv och leverne. Det kommer förstås finnas möjlighet att köpa Gunellas bok samt annan litteratur från bokförläggarna Röda Rummet och Socialistiska Partiet. Arrangörer är tidskriften Röda rummet, tidskriftsverkstan i Väst och ABF Göteborg. Mer info och ett event kommer så småningom

Enighet i handling?

Öppet brev från Socialistiska Partiet i Göteborg till V GBG:

Det politiska läget är bistert, i Sverige och i världen, det behöver vi knappast påminna om.
Det är lätt för många att tappa tron på att en annan värld är möjlig eller ännu vanligare – att aldrig stöta på tanken att världen kunde se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Även om den ekonomiska eliten miste det mesta av sin gloria när systemet senast havererade 2008 förändrades varken politiken eller ekonomin. Tvärtom fick bankerna en återställare, spekulationsekonomin kunde rulla på, ojämlikheten och de osäkra jobben fortsatte att öka. Trots högkonjunkturen präglas de flesta arbetsplatser av urholkade rättigheter, tystnad och passivitet. Krisen var ett missat läge för arbetarrörelsen och vänstern. Istället är det främst reaktionära och arbetarfientliga krafter av olika schatteringar – nationalistiska, religiösa, rasistiska – som lyckats slå mynt av situationen.

Men det finns undantag, glimtar av ljus i mörkret, där en ny vänster överraskande trätt fram och skapat entusiasm och hopp bland många människor. Sanders, Corbyn, Podemos, Syriza och andra rörelser utgör en brokig skara, var och en med sina styrkor och svagheter. Gemensamt för dem är att de väckt engagemang och tilltro till den egna politiska förmågan bland nya grupper genom att tydligt bryta med gamla politiska mönster, system och ramar.
Vi undersöker nu intresset och möjligheten att göra något åt det hållet i Göteborg inför valet 2018 och undrar om ni är intresserade av att diskutera detta. Hur det skulle se ut vet vi inte men vi tror att det skulle var möjligt med en bred kampanj som utgår från en rad av de frågor som angår den stora majoriteten av dem som bor i vår stad. En hel del av lösningarna ligger inte inom den traditionella kommunalpolitiska nivån eller till och med utanför de ramar som den politiken vanligtvis rör sig inom. Vi tror dock att det är nödvändigt att även ta upp sådana övergripande frågor i en valkampanj för att visa att en annan utveckling är möjlig.
Vi ser inte detta som en tillfällig kampanj utan som ett långsiktigt projekt, ett steg i att bygga en bred och långsiktig vänster med rötter i sociala rörelser.

Vi förstår att de flesta inom Vänsterpartiet skulle se detta som ett farligt vågspel som riskerar det trygga samarbetet i fullmäktige och inkörda hjulspår i nämnder. Det kan vara lätt att avfärda oss i SP som inte har något sådant riskera. Men vi kan inte låta bli att fråga: handen på hjärtat är ni nöjda med er politiska roll idag? Att i bästa fall kunna påverka detaljer i det lilla medan utvecklingen i stort rusar iväg åt fel håll? Eller vågar ni tänka tanken att tillsammans med andra bygga upp en ny typ av politisk rörelse som på allvar utmanar Socialdemokrater och borgare om ledningen och makten? Och inte minst för att hejda och driva tillbaka SD och andra rasistiska grupperingar som leder in mångas berättigade missnöje i destruktiva och felaktiga banor. Den snabbt uppkomna och prestigelösa breda mobilisering som uppkom inför 30 september i år gav en glimt av vad som är möjligt.

Vi tror att det vore möjligt att starta en sådan politisk motkraft och att det viktigaste då är en politisk grund som kan tända gnistor och skapa en tilltro till människors förmåga att förändra samhället.

Som Bernie Sanders påpekade under hela sin kampanj: det är inte valda politiker som kommer att ändra saker och ting, det har alltid varit rörelser, människor organiserade kring gemensamma intressen, som förändrat samhället. På så sätt har saker som uppfattats som orealistiska förvandlats till självklarheter.
Vi tror att ett parlamentariskt arbete som ser som sitt främsta syfte att bygga sådana rörelser är det som kan förändra samhället, inte överenskommelser och tysta förhandlingar i kanslihus och kommunala styrelserum.

Vi undrar alltså om ni är intresserade av en förutsättningslös diskussion om ett sådant initiativ.
Några centrala punkter för en sådan rörelse tror vi skulle kunna vara dessa:
För det första måste den genomsyras av ett tydligt ”Vi mot dem”-perspektiv, en klassmässig profil i stil med det ”We are the 99%” som Occupyrörelsen formulerade vid senaste krisen. En enighet mellan alla som inte är vinnarna i samhället mot dem som ha den ekonomiska makten, tvärt emot alla dem som predikar splittring efter religiösa eller nationella linjer.
Den behöver lyfta fram klimatet som en systemfråga som inte kan lösas genom tekniska knep eller privata handlingar utan att också det handlar om makten. Att sluta planera samhället efter kapitalets behov utan efter människors behov inom naturens ramar.

En jämställdhet som inte handlar om fler kvinnliga bankdirektörer utan om att all diskriminering måste upphöra, om att stödja kvinnors kamp för sina rättigheter, lika lön och mot sexuellt våld.
Bort med marknaden ur välfärden! Både aktiebolagen och de marknadssystem som trängt in den offentliga verksamheten. Lita istället på personalen och ge dem resurser, inflytande och förutsättningar att göra det goda jobb de vill.
Rasismen måste kläs av som en falsk förklaring och något som bara splittrar oss och gynnar överklassen.

Givetvis behövs en rad konkreta krav som skulle kunna tas fram i samråd med olika rörelser och engagerade enskilda och grupper staden, alltifrån bostadsbygge åt vanligt folk till att återta hamnen i kommunal drift.

Anita Blixt och Magnus Johansson, styrelsen för SP Göteborg

Fira internationella Kobanedagen

På scen:
Serhado
Koma Sema (kurdisk dansgrupp)
Tunari (boliviansk dansgrupp)

I januari 2015 drevs IS/Daesh ut ur staden Kobanê, i norra Syrien, och sedan dess kämpar befolkningen för återuppbyggnad och för att skapa trygghet och framtidstro. Under lång tid har rörelsen för självstyre och rättvisa vuxit sig allt starkare i norra Syrien. Kurdiska, turkmenska, assyriska och arabiska förband strider tillsammans i Syrian Democratic Forces (SDF) för att driva ut IS/Daesh från dess självutnämnda huvudstad Raqqa.

Kobanê är fortfarande i stort behov av bistånd och dess framtid berör oss alla. Staden är fortfarande en internationell symbol, inte bara för det folkliga, uthålliga motståndet mot IS utan även som en symbol för demokrati, jämställdhet och samexistens mellan folkgrupper.

Därför kommer Internationella Kobanêdagen uppmärksammas söndag 29 oktober i Göteborg.

Manifestationen kommer att hålla på Gustav Adolfs torg där kommer att bli musik, dans och tal.

SP är med och mobiliserar

29/10 kl.13.00-15.00

Gustav Adolfs Torg

SP: Öppna och vädra!

Det smutsiga politiska spel som sedan några veckor pågår kring misstroendeförklaringar och ministeravgångar är motbjudande och syftar på intet sätt till att förbättra vare sig statens IT-system eller kontrollen över den statliga byråkratin. I synnerhet handlar det inte om att ge landets arbetande människor insyn och makt över det politiska systemet och de flesta upplever med rätta att maktspelet pågår över våra huvuden. Det parlamentariska schackrande är ett stickspår bort från de grundläggande systemfrågorna. Med sitt hycklande om misstroende försöker Allianspartierna och deras allierade komma ifrån från det egna ansvaret på det klassiska ”ta fast tjuven”-sättet, att det var under deras registreringstid utförsäljningarna av IT-systemen påbörjades glöms behändigt bort. Genom det hysteriskt uppblåsta ylandet om ”hot mot rikets säkerhet” försöker de borgerliga dessutom leda bort samhällsdebatten från de problem som berör de flesta i vardagen: underbemanningen i sjukvård och omsorg, svårigheterna i skolan, de pågående klimat- och miljökatastroferna, flyktingsituationen, den galopperande ojämlikheten, den ökande otryggheten på jobbet och så vidare och så vidare.

Sjukan att släppa utförandet för en verksamhet längre och längre bort från de ansvariga finns överallt i samhället. För bara någon vecka sedan gällde det ett brobygge i Ludvika, där ansvaret för att tolv byggnadsarbetare skadades försvann i en kedja av underentreprenörer.

När beslutet att lägga ut de riksbekanta IT-tjänsterna till IBM togs var till och med själva beslutet till stora delar outsourcat, det var bolaget Kontract AB som såg till att IBM fick det saftiga kontraktet. Precis som med sophämtningen i Stockholm och så många andra utförsäljningar vann det billigaste budet utan att vinnaren hade resurser att göra jobbet. Istället skickade IBM jobbet neråt i näringskedjan till låglöneföretag i Östeuropa, rimligen fullt medvetna om att detta inte var lagligt. Och eftersom Transportstyrelsens ledning gjort sig av med sina tidigare IT-tjänster ställdes de i valet mellan att sluta utfärda körkort och registrera bilar eller att bryta mot lagen. Och valde i tysthet att göra det senare. En skandal skulle annars utbrutit som naturligtvis drabbat den nytillträdda generaldirektören och regeringen men även de privata bolag som varit iblandande.

Att det var det USA-baserade jätteföretaget IBM:s svenska gren som fick hand om registren säger en del om hyckleriet i det mediala och politiska drevet, företagets svenska gren hade fått godkänt av Säpo. Om USA:s underrättelsetjänster skulle vilja ha information ur det svenska körkortsregistret skulle detta självklart vara en fribiljett, om deras övriga övervakning mot förmodan inte skulle räcka till. Om detta inte ett ord i debatten.

Den socialdemokratiska regeringen spelar med i spelet vilket inte förvånar, i opposition hade de inte ett ord att invända när privatiseringsfrågan behandlades i riskdagens utskott och deras uppslutning kring upprustning, NATO-samarbete skiljer sig obetydligt från de borgerliga partiernas. Det försvarsminister Hultqvist borde ifrågasättas för och som verkligen ökar hotet mot vår säkerhet är den okritiska uppslutningen bakom NATO, understruken av jätteövningen Aurora i september, och hans bidrag till det uppskruvade tonläget mot Ryssland.

Istället för att låta det hela bli ett maktspel där de politiska, mediala och ekonomiska etablissemangen manövrerar i eget intresse borde hela diskussionen öppnas för insyn och deltagande för alla de människor som dletagarna påstår sig värna. Det skulle kunna ske genom att tillsätta en oberoende granskningskommission med representanter för folkrörelser som har förtroende bland arbetare och låginkomsttagare kompletterat med oberoende sakkunniga.

Men om en sådan kommission inte bara ska bli en del av det politiska spelet eller ett sätt att sopa problemen under mattan räcker det inte att den bara granskar de snåriga turerna bakom privatiseringen av IT-systemen hos Transportstyrelsen.

Hela den kultur som ligger bakom behöver genomlysas i grunden, den ideologiskt drivna privatiseringen och marknadsstyrningen av offentlig verksamhet som pågått i årtionden under skiftande regeringar och vars verkliga haverier har drabbat stora grupper av människor. Exemplen är otaliga på alla nivåer i stat, kommuner och landsting – alltifrån bolagiseringen av SJ och privatiseringen av järnvägsunderhållet till utförsäljningarna av hamnverksamheten i Göteborg och sophanteringen i Stockholm som just nu förorsakar hårda konflikter med de anställda. Då kan vi komma bort från de dimridåer som säkerhetshysterin nu sprider och istället få en diskussion om verkliga frågor som är akuta för arbetande människor.

Att den S/Mp-regeringen skulle göra något sådant är knappast troligt, de har inget att invända varken mot privatiseringar eller den dominerande upprustningspolitiken. För alla som vill försvara demokratin är det desto viktigare att tillsammans bekämpa det spel som bara göder förakt för politiken och röjer mark för högerextremismen. Alla demokrater och aktivister i folkrörelser bör därför ställa sig frågan om vi kan ta initiativ till en oberoende och kritisk genomlysning av vad utförsäljning och privatisering inneburit för demokratin och levnadsvillkoren för den stora majoriteten.

Socialistiska Partiet

Beställ våra nya broschyrer

Beställ våra nya broschyrer,viktiga texter som blev antagna på SP-kongressen i mars månad: Politisk resolution: Frigörelse och Om fackföreningar och andra sociala rörelser. 10 kr/styck inklusive port: gbg@socialistiskapartiet.se

19030753_1479101202175126_2473792410779299216_n

Låt budskapet genljuda i hela arbetarrörelsen!

Brittiska valet – en öppning åt vänster i hela Europa

”Chock! Katastrof! Vi har inte skjutit oss i foten, utan i huvudet!” Det brittiska valresultatet skakar om inte bara den brittiska utan europeiska borgerligheten. Corbyns radikaliserade Labour, så förhånat och uträknat av etablissemanget – och saboterat inifrån av labourhögern – slog sig fram från ett bottenlöst underläge till att beröva Tories majoriteten i parlamentet. Ja, till närmast dött lopp i torsdagens val.

Hur? Genom ett program av radikala krav på avgiftsfri utbildning, beskattning av de rika och återförstatligande av järnvägen tillsammans med stopp för privatiseringar av hälsovården. Kort sagt, ett program för ekonomisk omfördelning och socialisering.

Med hundratusentals nya medlemmar – brittiska Labour är idag medlemsmässigt Europas största arbetarparti – och en arme av unga aktivister på gator, skolor, arbetsplatser och i dörrknackningskampanjer – har partiet styrt vänster i skarp kontrast till övrig europeisk socialdemokrati. Kollapsen nyligen för den franska socialdemokratin vilken likt den spanska nästan utraderats, illustrerar skoningslöst vägvalet. Där arbetarrörelsen inleder en brytning med nyliberalismen och dagens borgerligt dominerade samhällsprojekt finns en väldigt potential av social uppslutning. Det gäller både från den arbetarbefolkning som dumpats i arbetslöshet och nyfattigdom och de unga generationer som vill en bättre framtid.

Där arbetarrörelsen bryter sig loss från dagens kapitalistiska dagordningar med politik som pekar bort från privatiseringar, vinstplundring och ojämlikhet finns miljoner som återfår hoppet – och dras mattan undan från främlingsfientliga högerpopulister. Det är ett direkt budskap även till svensk socialdemokrati som just nu söker samförstånd med den borgerliga ”mitten”, inte bara när det gäller NATO-samarbete och terroristlagstiftning, utan för kommande ekonomiska uppgörelser.

Närmast vedervärdig är då reaktionen från finansminister Magdalena Andersson (S) som främst uttryckt sin ”oro” över det brittiska valresultatet på grund av att osäkerheten om Brexit skulle kunna skada ”svenska intressen”.

Ja, den svenska politikens och medias fokus på det brittiska valets innebörd för Brexit speglar en oförmåga – och ovilja – att ta till sig den djupa innebörden av de två senaste brittiska valen. Både Brexitomröstningen och parlamentsvalet visar hur växande delar av den brittiska befolkningen avvisar nyliberalismen och dess förödande följder. I Brexitomröstningen tog nationalistiska högerkrafter kommandot över de miljoner som röstade mot massarbetslöshet, fattigdom och maktlöshet. I gårdagens val anfördes det sociala motståndet istället av radikala vänsterlösningar från den brittiska arbetarrörelsen. Just så kan kraften i den sociala frustrationen och vreden vridas ur högerns och rasisternas händer.

Nu följer ett välbehövligt politiskt kaos i Storbritannien där högerkrafterna slickar sina sår och irrar efter regeringslösningar medan arbetarrörelsen och vänstern kan stärka sina positioner och organiserande förmåga bland gräsrötterna kring demokratiska jämlikhetslösningar i socialistisk riktning. Här kan en formidabel kraft utvecklas som inspirerar arbetarvänstern i hela Europa och globalt till framryckning. Låt budskapet från den brittiska vänsterframgången genljuda i hela arbetarrörelsen och vänstern. Här har vi vår öppning!

Socialistiska Partiet,
Verkställande Utskottet 170609

För ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning!

Metallarbetaren och socialisten Lars Henrikssons tal på 1 maj på Järntorget 2017:

”Må de härskande klasserna darra ” så kaxigt slutar arbetarrörelsens första programskrift, Kommunistiska Manifestet. Rimligt 1848 när folkens vår hade skakat Europas troner och penningadel. Men idag har de härskande triumferat i 40 år. Resultatet är en värld där de har mer makt än någonsin. Där ojämlikheten nått så obscena nivåer att 8 män äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. De härskande kunde vara nöjda, lugnt kunna luta sig tillbaka, slå av cigarraskan, betrakta sitt verk, och finna att det är gott. Ändå fortsätter de att darra. För hur ska man annars förklara att i det mäktigaste landet i världen är den senaste trenden bland de allra rikaste, personliga bunkrar. Och eftersom även undergången är en affärsmöjlighet så det finns företag som specialiserar sig på detta. För dem som inte är miljardärer utan bara snuskigt rika har ett av dessa företag byggt överlevnadslägenheter i betongsilos som byggdes för kärnvapenmissiler på 60-talet. För 4 miljoner dollar kan den hugade och räddhågade spekulanten få 160 m2, där de kan leva “off-grid” i fem år. Komplett med mat och dryck, beväpnade väktare och bredband. Man måste ju kunna sköta sina tillgångar…

Trots att samhällsutvecklingen gått överklassens väg är de ändå rädda. Eller det är väl snarare så att: just därför är de rädda. En del av dem förstår konsekvenserna av deras seger, att den skriande ojämlikheten, den utbredda förtvivlan och hopplöshet som finns bland allt fler, står i en sådan kontrast till deras egen makalösa rikedom att de fattiga inte i det långa loppet kommer att nöja sig med att bara gnissla tänder. De ser slutstationen i Margaret Thatchers slagord ”There is no such thing as a society”, ett allas krig mot alla när samhällskontraktet slutgiltigt brutits. De förstår att den värld de manat fram är farlig för dem. Så de bygger bunkrar och murar…

18254119_1867742990162668_2032596887_n

Tanken att stänga in miljardärerna i underjordiska betongbunkrar, bevakade av beväpnade vakter kan förefalla lockande. Här har vi ju en enkel lösning på hur vi blir av med samhällets mest skadliga element, bara att kapa deras bredband, eller ännu hellre, koppla upp dem mot ett program som simulerar börskurser och ”fake news” …

Det är lätt att raljera över detta men det som vi redan ser hända är saker som det inte går att gömma sig undan i aldrig så djupa betongsilos.

Jag minns hur vi i 80-talets början, när nyliberalismens segertåg började, brukade säga: Om inte vänstern och arbetarrörelsen kan formulera och organisera kring ett alternativ, så kommer andra krafter att suga upp det missnöje som kommer att skapas. Och nu är vi där. I den skadeskjutna nyliberaliemens kölvatten växer just de obehagliga krafter vi varnade för fram ur historiens stinkande sophögar.

För vad representerar Trump, Åkesson och Le Pen om inte den kollapsade tilltron till nyliberala lösningar? Inte slutet på avreglering, marknadsdiktat och ojämlikhet – sådant har tvärtom blivit det normala – utan som det guldglittrande löftet om att vi alla kommer att bli vinnare.

I blixtbelysning såg vi alternativlösheten härom dagen när Aktuellt skulle ha en debatt om presidentvalet i Frankrike och bjöd in motsvarigheterna i svensk politik: Annie Lööf och Jimmie Åkesson. Så står valet alltför ofta idag. Rasism och reaktion eller fortsatt nyliberal rasering.

Men dessa reaktionära krafter hade aldrig kunnat dra nytta av nyliberalismens bankrutt om det inte också vore för ett annat haveri: arbetarrörelsens.

Det är svårt att tänka sig någon bättre symbol för detta haveri än den svenska socialdemokratins nuvarande ordförande, Stefan Löfven. Han, som la fram sina visioner under rubriken ”Affärsplan för Sverige” och vars första programförklaring som partiordförande var att deklarera ”Företagare är inget särintresse” .

lars_henriksson

Som nyligen i spetsen för Business Sweden och andra kapitalföreträdare i Iran kommenterade den fackliga situationen i den blodiga diktaturen med orden ”De har sina regler här som de naturligtvis måste följa.”

Och när det uppstår två socialdemokratiska strömningar som skapar entusiasm och får de härskande att darra till – Corbyn i brittiska Labour och Bernie Sanders i USA – skyr han dem som pesten. Istället var Löfven en i de ”Fems gäng” som i Wien hösten 2015 upprättade en högeraxel inom den europeiska socialdemokratin, tillsammans med ledande Blair-beundrare från Österrike, Tyskland och Frankrike med udden tydligt riktad mot Corbyn och andra vänsterkrafter.

Och som en symbolisk höjdpunkt beslutade styrelsen för Löfvendemokratena i februari att lämna Socialistinternationalen. Det var länge sedan den styrelsen menade något när de sjöng Internationalen men jag undrar vad de skulle svara på den frågan om vad de syftar på när de idag sjunger ”Internationalen åt alla lycka bär”. Är det den ”Progressive Alliance” som de bildat tillsammans med bland andra annat Hillary Clintons miljardärsparti?

Men kanske kommer regeringen Löfven framför allt att gå till historien som den som inför bilderna av drunknade barn på Medelhavet sa att ”Mitt Europa bygger inga murar”. Bara för att strax efteråt införde gränskontroller mot Danmark och anpassade svensk flyktingpolitik till EU:s miniminivå.

Att stänga gränserna är lika lite en lösning som att bygga bunkrar eller murar. Bakom flyktingkatastrofer och svält finns samma sak som hotar oss alla – den katastrofala mixen av klimatförändring och företagsstyrd globalisering.

Det vidriga kriget i Syrien anfört av den vidrige diktatorn i Damaskus, som drivit halva landet på flykt, föregicks av en historisk klimatkatastrof. I den Bördiga Halvmånen där jordbruket uppstod en gång, har fält som odlats i 8000 år nu övergivits på grund av torkan. Och fler sådana katastrofer väntar.

Det hade funnits, och finns, en annan väg än stängda gränser, jakt på papperslösa och fotbojor. Istället för högerns dröm om låglönekonkurrens – en planerad satsning på samhällsbygge där d e mänskliga resurs flyktingtragedin ställt till Sveriges förfogande kan fylla stora och verkliga behov.

24d8cb62-0eb4-4337-9f2d-b65b0c43e04d

Ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning. På arbetsplatserna finns både de konkreta kunskaperna som behövs och framför allt de kollektiv som, tillsammans med andra folkrörelser, kan skapa det nödvändiga politiska trycket för en sådan satsning. En öppning för fackföreningsrörelsen att återta den bortslarvade rollen som samhällsbyggare.

Förutom ett kort knyst från LO-håll om en ”Löfvenplan” skedde inget sådant. Det skulle ha varit att bryta med politikens nu allra heligaste bud: låt marknaden sköta sig själv. Talande nog var det djärvaste löftet på S-kongressen istället 10 000 fler poliser.

Också när vi ser på hur arbetarrörelsens ledare uppträder är det svårt att se dem som något alternativ till de härskande klasserna. Mellan partikanslier och direktionsrum glider svängdörrarna väloljat runt. Elitpolitiken blir en brakmiddag som avrundas med en smaskig dessert i näringslivets finrum. Och i fackföreningarna väntar vi bara på när nästa karriärist upptäcks med handen ända upp till armbågen i syltburken. I fjol var det Kommunals ledning och senast nu Transports ordförande.

Även i vår tids ödesfråga, klimatet, där kapitalismen bokstavligt driver världen mot avgrunden, råder i den svenska arbetarrörelsen en lika djup alternativlösheten som i det övriga politiska och ekonomisk etablissemanget.

Problemet är inte Trump och hans klimatförnekare utan de som trots att de erkänner problemet inte förmått göra något åt det. De för vilka det var självklart att med ett enormt internationellt samarbete 2009 rädda banker men omöjligt att rädda mänskligheten. Ett kvarts sekel efter att världens regeringar lovat att stoppa uppvärmningen i FN:S klimatkonvention kunde , Mauna Loa Observatoriet på Hawaii nyss uppmäta CO2-nivåer på 410 miljondelar. Den högsta CO2-halten i mänsklighetens historia. I GP igår fick vi en oavsiktlig blixtbild på denna schizofrena politik: först ett stort uppslag om ett smältande Svalbard och på nästa sida: en glad rapport om hur det första elementet till Marieholmstunneln gjorts klart och hur mycket bättre trafiken skulle flyta när denna stadsmotorväg är klar.

Jag ska inte gnugga in mer elände. Allt är inte mörker.

För två år sedan väcktes hoppet i Europa i Grekland. En kort stund verkade det möjligt att vända år försvarsstrider och nederlag till en offensiv. Syriza kunde utgjort ett väldigt hopp, en olympisk eld som lyst upp hela Europa. Men Syriza klarade inte den utpressning som bankerna, valutafonden, och EU satte in mot Grekland. Istället blev det ännu en gång en bekräftelse på att det inte finns några alternativ.

Lars-henriksson-SP-sv-2

Men det fanns alternativ! En detaljerad Plan X låg på finansdepartementet, inlåst i Varoufakis kassaskåp. Men där fick den ligga kvar. Det finns i efterhand skildrat av en av dem som i största hemlighet var med och utarbetade planen, den amerikanske ekonomen James Kenneth Galbraith.

Problemet var att ledningens perspektiv inte sträckte sig bortom de ramar som kapitalet satt upp och en liten grupp i toppen hade tagit en fast kontroll över partiet. Vänstern i Syriza förblev förlamad och klarade inte av att lägga fram något alternativ. Bankerna räddades och de arbetande fick ta smällen. Istället för en utmaning av det europeiska kapitalet led arbetarklassen ännu ett nederlag.

Som Rosa Luxemburg sa är ”revolutionen … den enda form av ”krig”, där slutsegern endast kan vinnas genom en serie ”nederlag” Men det kräver att vi lär oss något av dessa nederlag!

Politiken är alltid konkret. Det går aldrig att lägga en färdig mall över verkligheten. Men det vi tänker, säger och gör idag förbereder oss för morgondagen, inte bara för de utmaningar och hot som vi är så vana vid utan ännu mer för de öppningar och möjligheter som förr eller senare kommer. De sällsynta tillfällen som vi inte har råd att slösa bort när de dyker upp.

Med det i bakhuvudet tror jag att det finns tre viktiga lärdomar att dra av Grekland :

Vi måste vara redo att bryta med kapitalet. Kapitalet kommer aldrig att släppa ifrån sig något frivilligt och de kommer att slåss som vilddjur när det gäller frågor om makt. För 100 år sedan 1917 i Ryssland innebar brottet krav på jord, bröd och framför allt fred. I Grekland handlade det om att ta kontrollen över valutan och vägra betala de omoraliska lånen. Varje strid om allvarliga frågor kommer att stöta på de gränser kapitalet sätter. Då kräver det att vi redan på förhand är beredda på att överträda den gränsen.

Demokrati. När Syriza beslutade att vända folkomröstningen ryggen skedde det i en mycket liten krets i toppen. Det är ledningarna som oftast trampar snett och därför måste medlemmarna ha verklig makt och kunna organisera sig kring kritiska ståndpunkter. Ledningarna nämligen alltid är organiserade kring sina.

Internationalism. Om Grekland skulle kunnat klara sig ur sin kris hade det krävts stöd från folkrörelser runt om i Europa som kunde satt press på sina egna regeringar. Istället för att sätta sin tillit till förhandlingar med teknokrater i Bryssel kunde den grekiska arbetarrörelsen och vänstern satsat alla sina krafter på att mobilisera fackföreningar och andra folkrörelser.

image

Detta faller inte från skyarna i stridens hetta. Det behöver förberedas och vara del av den luft vi andas till vardags: insikten om det nödvändiga brottet, behovet av verklig demokrati och en internationalism behöver vara en del av vår praktik och vår tankevärld redan idag om vi någonsin ska få de härskande att darra och falla.

Det avgörs om vi deltar i nedskärningar idag, för att det är något mindre ont eller organiserar konsekvent motstånd mot dem.

Om vi försöker bygga upp en bred folklig rörelse för att vända klimatförändringarna också när det går på tvärs mot kapitalets intressen eller nöjer oss med resolutioner och bygger fler motorvägar

Om vi följer med i den flaggviftande nationalistiska strömmen, stödjer militär upprustning eller om vi slåss för internationalism och nedrustning.

​Om vi låter Göteborgs hamnarbetare besegras av sina aggressiva arbetsgivare elle rom vi stödjer dem till seger.

Och så vidare…

Finns det då längre någon kraft som kan få vår tids härskare att darra? Är inte dagens arbetarklass bara förlorare, nostalgiska marginalfigurer som hellre röstar fram Trumpar, Le Pennar och Åkessöner än tar sig i hampan och rättar in sig i den fantastiska globaliserade ekonomin. Sådan frågor kan bara uppkomma när arbetarklassen inte syns. Men ryktet om arbetarklassens död är överdrivet. Det fick inte så stora rubriker men i höstas ägde världshistoriens största strejk rum i Indien. 150 miljoner offentliganställda strejkade mot regeringens nyliberala politik.. Och där de gamla arbetarpartierna saknas eller vuxit samman med politiska system som fallit ihop har nya rörelser vuxit sig starka och visat att det går att ta plats för en pånyttfödd vänster, öppen inkluderande och bred med förankring i den breda arbetarklassen.

Till dramaturgin på Första maj, denna vänsterns splittrade Julotta, hör att säga att den egna demonstrationen, mötet, organisationen är just den som ska fylla tomrummet. Jag tänker inte säga något sådant. Vi inbillar oss inte att Socialistiska Partiet är eller kommer att bli ​Det Stora ​
Partiet. Men vi är helt övertygade om att de erfarenhet och idéer som vi bär med oss är helt nödvändiga för om en sådan bred vänster ska förmå att utmana kapitalets makt och inte bara göra kapitalismen lite mindre outhärdlig.

Vi i Socialistiska Partiet är envetna. Särskilt när det gäller att fortsätta finnas, upprätthålla vår egen organisation och politik. Inte som självändamål. Skulle det finnas en bredare organisation där vi gemensamt och öppet kunde verka för våra ståndpunkter vore vår plats där. Så gör våra systrar och bröder i Fjärde Internationalen i Danmark, Spanien, Storbritannien, Portugal och så vidare. Vi tycker att det var olyckligt att Vänsterpartiet på sin kongress i fjol sa nej till att bli ett sådant öppet och demokratiskt parti med rättigheter för olika strömningar. Inte för vår egen bekvämlighet skull, för att vi skulle behöva en organisatorisk snuttefilt eller gillar att gå på en massa möten, utan för att vi tänker inte lösa upp de erfarenheter som finns i vårt program. Vi håller fast vid arbetarrörelsens allra första och viktigaste lärdom: Organize! Individer försvinner, det är bara gemensamt, organiserade, som idéer och erfarenheter överlever.

Det gemensamma är också nödvändigt för individen.

Det finns en ung man i Stockholm vid namn Herman Geijer som gjort succé genom sina böcker som hur man kan överleva Zombieapokalypsen, alltså skräckfilmstemat där döda återuppstår som människoätande monster. Det är naturligtvis en metafor för hur det går att överleva katastrofer i allmänhet. För några år sedan sammanfattade han kunskapsläget på området katastroföverlevnad: Det är inte de som är bäst beväpnade eller har de största lagren av konservburkar som klarar sig bäst. De som har störst sannolikhet att klara sig bra är de som har ett bra förhållande till sina grannar. (Där kan vi nog räkna bort de flesta miljardärer…) Det borde leda till slutsatser för hur vi organiserar vårt samhälle, även utan zombiehot. Det är alltså inte i bunkern vi är tryggast när det händer obehagliga saker. Det är tillsammans. Tvärtemot Thatchers dogm så finns samhället och är livsviktigt för oss alla. Det glimtade också fram i Stockholm 7 april och dagarna efteråt: folk tog hand om varandra. Jag tror till och med att det märkliga överösandet av poliser med blommor var en del av samma reaktion: en glädje över att det verkade finnas ett samhälle som faktiskt fungerade.

​Detta behov av gemenskap är något att bygga på!

De senaste åren innehåller många lärdomar.

Att folkliga utbrott och valvinster inte är nog, det räcker inte att kämpa, inte ens att vinna, om vi inte vet vad vi vill göra med segern. Utan insikten om det nödvändiga brottet med kapitalet och modet och förmågan att genomföra det kommer aldrig så massiva rörelser att hamna i återvändsgränder

Utan verklig demokrati kommer vi att tappa kontrollen även över de mest sympatiska ledare.

Och utan internationalism är även den mest radikala rörelse förlorad.

Om vi gör dessa erfarenheter till våra gemensamma, då blir vi starkare.

”Om vintern kommer, snart är våren här” Nej, det är inte ett citat ur Game of Thrones utan ett hoppfullt budskap från den unge radikale poeten Shelley, inspiratör till Marx och arbetarrörelsen i början av 1800-talet. Den politiska vinter vi lever i kommer inte automatiskt att avlösas av töväder. Det sker bara om vi själva arbetar för det, tillsammans och organiserat.

Det är inte vi, vanligt folk, som förorsakat att världen håller på att gå in i en ostoppbar klimatkatastrof.

Det är inte vårt fel att den havererade spekulationsekonomin föder politiska monster.

Men det är bara vi som kan göra något åt det! Det finns inga garantier att vi lyckas, varken med det ena eller andra. Men vi har heller inga ursäkter för att inte försöka.

Tack för att ni orkade lyssna!