Kategoriarkiv: Politik

Enighet i handling?

Öppet brev från Socialistiska Partiet i Göteborg till V GBG:

Det politiska läget är bistert, i Sverige och i världen, det behöver vi knappast påminna om.
Det är lätt för många att tappa tron på att en annan värld är möjlig eller ännu vanligare – att aldrig stöta på tanken att världen kunde se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Även om den ekonomiska eliten miste det mesta av sin gloria när systemet senast havererade 2008 förändrades varken politiken eller ekonomin. Tvärtom fick bankerna en återställare, spekulationsekonomin kunde rulla på, ojämlikheten och de osäkra jobben fortsatte att öka. Trots högkonjunkturen präglas de flesta arbetsplatser av urholkade rättigheter, tystnad och passivitet. Krisen var ett missat läge för arbetarrörelsen och vänstern. Istället är det främst reaktionära och arbetarfientliga krafter av olika schatteringar – nationalistiska, religiösa, rasistiska – som lyckats slå mynt av situationen.

Men det finns undantag, glimtar av ljus i mörkret, där en ny vänster överraskande trätt fram och skapat entusiasm och hopp bland många människor. Sanders, Corbyn, Podemos, Syriza och andra rörelser utgör en brokig skara, var och en med sina styrkor och svagheter. Gemensamt för dem är att de väckt engagemang och tilltro till den egna politiska förmågan bland nya grupper genom att tydligt bryta med gamla politiska mönster, system och ramar.
Vi undersöker nu intresset och möjligheten att göra något åt det hållet i Göteborg inför valet 2018 och undrar om ni är intresserade av att diskutera detta. Hur det skulle se ut vet vi inte men vi tror att det skulle var möjligt med en bred kampanj som utgår från en rad av de frågor som angår den stora majoriteten av dem som bor i vår stad. En hel del av lösningarna ligger inte inom den traditionella kommunalpolitiska nivån eller till och med utanför de ramar som den politiken vanligtvis rör sig inom. Vi tror dock att det är nödvändigt att även ta upp sådana övergripande frågor i en valkampanj för att visa att en annan utveckling är möjlig.
Vi ser inte detta som en tillfällig kampanj utan som ett långsiktigt projekt, ett steg i att bygga en bred och långsiktig vänster med rötter i sociala rörelser.

Vi förstår att de flesta inom Vänsterpartiet skulle se detta som ett farligt vågspel som riskerar det trygga samarbetet i fullmäktige och inkörda hjulspår i nämnder. Det kan vara lätt att avfärda oss i SP som inte har något sådant riskera. Men vi kan inte låta bli att fråga: handen på hjärtat är ni nöjda med er politiska roll idag? Att i bästa fall kunna påverka detaljer i det lilla medan utvecklingen i stort rusar iväg åt fel håll? Eller vågar ni tänka tanken att tillsammans med andra bygga upp en ny typ av politisk rörelse som på allvar utmanar Socialdemokrater och borgare om ledningen och makten? Och inte minst för att hejda och driva tillbaka SD och andra rasistiska grupperingar som leder in mångas berättigade missnöje i destruktiva och felaktiga banor. Den snabbt uppkomna och prestigelösa breda mobilisering som uppkom inför 30 september i år gav en glimt av vad som är möjligt.

Vi tror att det vore möjligt att starta en sådan politisk motkraft och att det viktigaste då är en politisk grund som kan tända gnistor och skapa en tilltro till människors förmåga att förändra samhället.

Som Bernie Sanders påpekade under hela sin kampanj: det är inte valda politiker som kommer att ändra saker och ting, det har alltid varit rörelser, människor organiserade kring gemensamma intressen, som förändrat samhället. På så sätt har saker som uppfattats som orealistiska förvandlats till självklarheter.
Vi tror att ett parlamentariskt arbete som ser som sitt främsta syfte att bygga sådana rörelser är det som kan förändra samhället, inte överenskommelser och tysta förhandlingar i kanslihus och kommunala styrelserum.

Vi undrar alltså om ni är intresserade av en förutsättningslös diskussion om ett sådant initiativ.
Några centrala punkter för en sådan rörelse tror vi skulle kunna vara dessa:
För det första måste den genomsyras av ett tydligt ”Vi mot dem”-perspektiv, en klassmässig profil i stil med det ”We are the 99%” som Occupyrörelsen formulerade vid senaste krisen. En enighet mellan alla som inte är vinnarna i samhället mot dem som ha den ekonomiska makten, tvärt emot alla dem som predikar splittring efter religiösa eller nationella linjer.
Den behöver lyfta fram klimatet som en systemfråga som inte kan lösas genom tekniska knep eller privata handlingar utan att också det handlar om makten. Att sluta planera samhället efter kapitalets behov utan efter människors behov inom naturens ramar.

En jämställdhet som inte handlar om fler kvinnliga bankdirektörer utan om att all diskriminering måste upphöra, om att stödja kvinnors kamp för sina rättigheter, lika lön och mot sexuellt våld.
Bort med marknaden ur välfärden! Både aktiebolagen och de marknadssystem som trängt in den offentliga verksamheten. Lita istället på personalen och ge dem resurser, inflytande och förutsättningar att göra det goda jobb de vill.
Rasismen måste kläs av som en falsk förklaring och något som bara splittrar oss och gynnar överklassen.

Givetvis behövs en rad konkreta krav som skulle kunna tas fram i samråd med olika rörelser och engagerade enskilda och grupper staden, alltifrån bostadsbygge åt vanligt folk till att återta hamnen i kommunal drift.

Anita Blixt och Magnus Johansson, styrelsen för SP Göteborg

Fira internationella Kobanedagen

På scen:
Serhado
Koma Sema (kurdisk dansgrupp)
Tunari (boliviansk dansgrupp)

I januari 2015 drevs IS/Daesh ut ur staden Kobanê, i norra Syrien, och sedan dess kämpar befolkningen för återuppbyggnad och för att skapa trygghet och framtidstro. Under lång tid har rörelsen för självstyre och rättvisa vuxit sig allt starkare i norra Syrien. Kurdiska, turkmenska, assyriska och arabiska förband strider tillsammans i Syrian Democratic Forces (SDF) för att driva ut IS/Daesh från dess självutnämnda huvudstad Raqqa.

Kobanê är fortfarande i stort behov av bistånd och dess framtid berör oss alla. Staden är fortfarande en internationell symbol, inte bara för det folkliga, uthålliga motståndet mot IS utan även som en symbol för demokrati, jämställdhet och samexistens mellan folkgrupper.

Därför kommer Internationella Kobanêdagen uppmärksammas söndag 29 oktober i Göteborg.

Manifestationen kommer att hålla på Gustav Adolfs torg där kommer att bli musik, dans och tal.

SP är med och mobiliserar

29/10 kl.13.00-15.00

Gustav Adolfs Torg

SP: Öppna och vädra!

Det smutsiga politiska spel som sedan några veckor pågår kring misstroendeförklaringar och ministeravgångar är motbjudande och syftar på intet sätt till att förbättra vare sig statens IT-system eller kontrollen över den statliga byråkratin. I synnerhet handlar det inte om att ge landets arbetande människor insyn och makt över det politiska systemet och de flesta upplever med rätta att maktspelet pågår över våra huvuden. Det parlamentariska schackrande är ett stickspår bort från de grundläggande systemfrågorna. Med sitt hycklande om misstroende försöker Allianspartierna och deras allierade komma ifrån från det egna ansvaret på det klassiska ”ta fast tjuven”-sättet, att det var under deras registreringstid utförsäljningarna av IT-systemen påbörjades glöms behändigt bort. Genom det hysteriskt uppblåsta ylandet om ”hot mot rikets säkerhet” försöker de borgerliga dessutom leda bort samhällsdebatten från de problem som berör de flesta i vardagen: underbemanningen i sjukvård och omsorg, svårigheterna i skolan, de pågående klimat- och miljökatastroferna, flyktingsituationen, den galopperande ojämlikheten, den ökande otryggheten på jobbet och så vidare och så vidare.

Sjukan att släppa utförandet för en verksamhet längre och längre bort från de ansvariga finns överallt i samhället. För bara någon vecka sedan gällde det ett brobygge i Ludvika, där ansvaret för att tolv byggnadsarbetare skadades försvann i en kedja av underentreprenörer.

När beslutet att lägga ut de riksbekanta IT-tjänsterna till IBM togs var till och med själva beslutet till stora delar outsourcat, det var bolaget Kontract AB som såg till att IBM fick det saftiga kontraktet. Precis som med sophämtningen i Stockholm och så många andra utförsäljningar vann det billigaste budet utan att vinnaren hade resurser att göra jobbet. Istället skickade IBM jobbet neråt i näringskedjan till låglöneföretag i Östeuropa, rimligen fullt medvetna om att detta inte var lagligt. Och eftersom Transportstyrelsens ledning gjort sig av med sina tidigare IT-tjänster ställdes de i valet mellan att sluta utfärda körkort och registrera bilar eller att bryta mot lagen. Och valde i tysthet att göra det senare. En skandal skulle annars utbrutit som naturligtvis drabbat den nytillträdda generaldirektören och regeringen men även de privata bolag som varit iblandande.

Att det var det USA-baserade jätteföretaget IBM:s svenska gren som fick hand om registren säger en del om hyckleriet i det mediala och politiska drevet, företagets svenska gren hade fått godkänt av Säpo. Om USA:s underrättelsetjänster skulle vilja ha information ur det svenska körkortsregistret skulle detta självklart vara en fribiljett, om deras övriga övervakning mot förmodan inte skulle räcka till. Om detta inte ett ord i debatten.

Den socialdemokratiska regeringen spelar med i spelet vilket inte förvånar, i opposition hade de inte ett ord att invända när privatiseringsfrågan behandlades i riskdagens utskott och deras uppslutning kring upprustning, NATO-samarbete skiljer sig obetydligt från de borgerliga partiernas. Det försvarsminister Hultqvist borde ifrågasättas för och som verkligen ökar hotet mot vår säkerhet är den okritiska uppslutningen bakom NATO, understruken av jätteövningen Aurora i september, och hans bidrag till det uppskruvade tonläget mot Ryssland.

Istället för att låta det hela bli ett maktspel där de politiska, mediala och ekonomiska etablissemangen manövrerar i eget intresse borde hela diskussionen öppnas för insyn och deltagande för alla de människor som dletagarna påstår sig värna. Det skulle kunna ske genom att tillsätta en oberoende granskningskommission med representanter för folkrörelser som har förtroende bland arbetare och låginkomsttagare kompletterat med oberoende sakkunniga.

Men om en sådan kommission inte bara ska bli en del av det politiska spelet eller ett sätt att sopa problemen under mattan räcker det inte att den bara granskar de snåriga turerna bakom privatiseringen av IT-systemen hos Transportstyrelsen.

Hela den kultur som ligger bakom behöver genomlysas i grunden, den ideologiskt drivna privatiseringen och marknadsstyrningen av offentlig verksamhet som pågått i årtionden under skiftande regeringar och vars verkliga haverier har drabbat stora grupper av människor. Exemplen är otaliga på alla nivåer i stat, kommuner och landsting – alltifrån bolagiseringen av SJ och privatiseringen av järnvägsunderhållet till utförsäljningarna av hamnverksamheten i Göteborg och sophanteringen i Stockholm som just nu förorsakar hårda konflikter med de anställda. Då kan vi komma bort från de dimridåer som säkerhetshysterin nu sprider och istället få en diskussion om verkliga frågor som är akuta för arbetande människor.

Att den S/Mp-regeringen skulle göra något sådant är knappast troligt, de har inget att invända varken mot privatiseringar eller den dominerande upprustningspolitiken. För alla som vill försvara demokratin är det desto viktigare att tillsammans bekämpa det spel som bara göder förakt för politiken och röjer mark för högerextremismen. Alla demokrater och aktivister i folkrörelser bör därför ställa sig frågan om vi kan ta initiativ till en oberoende och kritisk genomlysning av vad utförsäljning och privatisering inneburit för demokratin och levnadsvillkoren för den stora majoriteten.

Socialistiska Partiet

Beställ våra nya broschyrer

Beställ våra nya broschyrer,viktiga texter som blev antagna på SP-kongressen i mars månad: Politisk resolution: Frigörelse och Om fackföreningar och andra sociala rörelser. 10 kr/styck inklusive port: gbg@socialistiskapartiet.se

19030753_1479101202175126_2473792410779299216_n

Låt budskapet genljuda i hela arbetarrörelsen!

Brittiska valet – en öppning åt vänster i hela Europa

”Chock! Katastrof! Vi har inte skjutit oss i foten, utan i huvudet!” Det brittiska valresultatet skakar om inte bara den brittiska utan europeiska borgerligheten. Corbyns radikaliserade Labour, så förhånat och uträknat av etablissemanget – och saboterat inifrån av labourhögern – slog sig fram från ett bottenlöst underläge till att beröva Tories majoriteten i parlamentet. Ja, till närmast dött lopp i torsdagens val.

Hur? Genom ett program av radikala krav på avgiftsfri utbildning, beskattning av de rika och återförstatligande av järnvägen tillsammans med stopp för privatiseringar av hälsovården. Kort sagt, ett program för ekonomisk omfördelning och socialisering.

Med hundratusentals nya medlemmar – brittiska Labour är idag medlemsmässigt Europas största arbetarparti – och en arme av unga aktivister på gator, skolor, arbetsplatser och i dörrknackningskampanjer – har partiet styrt vänster i skarp kontrast till övrig europeisk socialdemokrati. Kollapsen nyligen för den franska socialdemokratin vilken likt den spanska nästan utraderats, illustrerar skoningslöst vägvalet. Där arbetarrörelsen inleder en brytning med nyliberalismen och dagens borgerligt dominerade samhällsprojekt finns en väldigt potential av social uppslutning. Det gäller både från den arbetarbefolkning som dumpats i arbetslöshet och nyfattigdom och de unga generationer som vill en bättre framtid.

Där arbetarrörelsen bryter sig loss från dagens kapitalistiska dagordningar med politik som pekar bort från privatiseringar, vinstplundring och ojämlikhet finns miljoner som återfår hoppet – och dras mattan undan från främlingsfientliga högerpopulister. Det är ett direkt budskap även till svensk socialdemokrati som just nu söker samförstånd med den borgerliga ”mitten”, inte bara när det gäller NATO-samarbete och terroristlagstiftning, utan för kommande ekonomiska uppgörelser.

Närmast vedervärdig är då reaktionen från finansminister Magdalena Andersson (S) som främst uttryckt sin ”oro” över det brittiska valresultatet på grund av att osäkerheten om Brexit skulle kunna skada ”svenska intressen”.

Ja, den svenska politikens och medias fokus på det brittiska valets innebörd för Brexit speglar en oförmåga – och ovilja – att ta till sig den djupa innebörden av de två senaste brittiska valen. Både Brexitomröstningen och parlamentsvalet visar hur växande delar av den brittiska befolkningen avvisar nyliberalismen och dess förödande följder. I Brexitomröstningen tog nationalistiska högerkrafter kommandot över de miljoner som röstade mot massarbetslöshet, fattigdom och maktlöshet. I gårdagens val anfördes det sociala motståndet istället av radikala vänsterlösningar från den brittiska arbetarrörelsen. Just så kan kraften i den sociala frustrationen och vreden vridas ur högerns och rasisternas händer.

Nu följer ett välbehövligt politiskt kaos i Storbritannien där högerkrafterna slickar sina sår och irrar efter regeringslösningar medan arbetarrörelsen och vänstern kan stärka sina positioner och organiserande förmåga bland gräsrötterna kring demokratiska jämlikhetslösningar i socialistisk riktning. Här kan en formidabel kraft utvecklas som inspirerar arbetarvänstern i hela Europa och globalt till framryckning. Låt budskapet från den brittiska vänsterframgången genljuda i hela arbetarrörelsen och vänstern. Här har vi vår öppning!

Socialistiska Partiet,
Verkställande Utskottet 170609

För ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning!

Metallarbetaren och socialisten Lars Henrikssons tal på 1 maj på Järntorget 2017:

”Må de härskande klasserna darra ” så kaxigt slutar arbetarrörelsens första programskrift, Kommunistiska Manifestet. Rimligt 1848 när folkens vår hade skakat Europas troner och penningadel. Men idag har de härskande triumferat i 40 år. Resultatet är en värld där de har mer makt än någonsin. Där ojämlikheten nått så obscena nivåer att 8 män äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. De härskande kunde vara nöjda, lugnt kunna luta sig tillbaka, slå av cigarraskan, betrakta sitt verk, och finna att det är gott. Ändå fortsätter de att darra. För hur ska man annars förklara att i det mäktigaste landet i världen är den senaste trenden bland de allra rikaste, personliga bunkrar. Och eftersom även undergången är en affärsmöjlighet så det finns företag som specialiserar sig på detta. För dem som inte är miljardärer utan bara snuskigt rika har ett av dessa företag byggt överlevnadslägenheter i betongsilos som byggdes för kärnvapenmissiler på 60-talet. För 4 miljoner dollar kan den hugade och räddhågade spekulanten få 160 m2, där de kan leva “off-grid” i fem år. Komplett med mat och dryck, beväpnade väktare och bredband. Man måste ju kunna sköta sina tillgångar…

Trots att samhällsutvecklingen gått överklassens väg är de ändå rädda. Eller det är väl snarare så att: just därför är de rädda. En del av dem förstår konsekvenserna av deras seger, att den skriande ojämlikheten, den utbredda förtvivlan och hopplöshet som finns bland allt fler, står i en sådan kontrast till deras egen makalösa rikedom att de fattiga inte i det långa loppet kommer att nöja sig med att bara gnissla tänder. De ser slutstationen i Margaret Thatchers slagord ”There is no such thing as a society”, ett allas krig mot alla när samhällskontraktet slutgiltigt brutits. De förstår att den värld de manat fram är farlig för dem. Så de bygger bunkrar och murar…

18254119_1867742990162668_2032596887_n

Tanken att stänga in miljardärerna i underjordiska betongbunkrar, bevakade av beväpnade vakter kan förefalla lockande. Här har vi ju en enkel lösning på hur vi blir av med samhällets mest skadliga element, bara att kapa deras bredband, eller ännu hellre, koppla upp dem mot ett program som simulerar börskurser och ”fake news” …

Det är lätt att raljera över detta men det som vi redan ser hända är saker som det inte går att gömma sig undan i aldrig så djupa betongsilos.

Jag minns hur vi i 80-talets början, när nyliberalismens segertåg började, brukade säga: Om inte vänstern och arbetarrörelsen kan formulera och organisera kring ett alternativ, så kommer andra krafter att suga upp det missnöje som kommer att skapas. Och nu är vi där. I den skadeskjutna nyliberaliemens kölvatten växer just de obehagliga krafter vi varnade för fram ur historiens stinkande sophögar.

För vad representerar Trump, Åkesson och Le Pen om inte den kollapsade tilltron till nyliberala lösningar? Inte slutet på avreglering, marknadsdiktat och ojämlikhet – sådant har tvärtom blivit det normala – utan som det guldglittrande löftet om att vi alla kommer att bli vinnare.

I blixtbelysning såg vi alternativlösheten härom dagen när Aktuellt skulle ha en debatt om presidentvalet i Frankrike och bjöd in motsvarigheterna i svensk politik: Annie Lööf och Jimmie Åkesson. Så står valet alltför ofta idag. Rasism och reaktion eller fortsatt nyliberal rasering.

Men dessa reaktionära krafter hade aldrig kunnat dra nytta av nyliberalismens bankrutt om det inte också vore för ett annat haveri: arbetarrörelsens.

Det är svårt att tänka sig någon bättre symbol för detta haveri än den svenska socialdemokratins nuvarande ordförande, Stefan Löfven. Han, som la fram sina visioner under rubriken ”Affärsplan för Sverige” och vars första programförklaring som partiordförande var att deklarera ”Företagare är inget särintresse” .

lars_henriksson

Som nyligen i spetsen för Business Sweden och andra kapitalföreträdare i Iran kommenterade den fackliga situationen i den blodiga diktaturen med orden ”De har sina regler här som de naturligtvis måste följa.”

Och när det uppstår två socialdemokratiska strömningar som skapar entusiasm och får de härskande att darra till – Corbyn i brittiska Labour och Bernie Sanders i USA – skyr han dem som pesten. Istället var Löfven en i de ”Fems gäng” som i Wien hösten 2015 upprättade en högeraxel inom den europeiska socialdemokratin, tillsammans med ledande Blair-beundrare från Österrike, Tyskland och Frankrike med udden tydligt riktad mot Corbyn och andra vänsterkrafter.

Och som en symbolisk höjdpunkt beslutade styrelsen för Löfvendemokratena i februari att lämna Socialistinternationalen. Det var länge sedan den styrelsen menade något när de sjöng Internationalen men jag undrar vad de skulle svara på den frågan om vad de syftar på när de idag sjunger ”Internationalen åt alla lycka bär”. Är det den ”Progressive Alliance” som de bildat tillsammans med bland andra annat Hillary Clintons miljardärsparti?

Men kanske kommer regeringen Löfven framför allt att gå till historien som den som inför bilderna av drunknade barn på Medelhavet sa att ”Mitt Europa bygger inga murar”. Bara för att strax efteråt införde gränskontroller mot Danmark och anpassade svensk flyktingpolitik till EU:s miniminivå.

Att stänga gränserna är lika lite en lösning som att bygga bunkrar eller murar. Bakom flyktingkatastrofer och svält finns samma sak som hotar oss alla – den katastrofala mixen av klimatförändring och företagsstyrd globalisering.

Det vidriga kriget i Syrien anfört av den vidrige diktatorn i Damaskus, som drivit halva landet på flykt, föregicks av en historisk klimatkatastrof. I den Bördiga Halvmånen där jordbruket uppstod en gång, har fält som odlats i 8000 år nu övergivits på grund av torkan. Och fler sådana katastrofer väntar.

Det hade funnits, och finns, en annan väg än stängda gränser, jakt på papperslösa och fotbojor. Istället för högerns dröm om låglönekonkurrens – en planerad satsning på samhällsbygge där d e mänskliga resurs flyktingtragedin ställt till Sveriges förfogande kan fylla stora och verkliga behov.

24d8cb62-0eb4-4337-9f2d-b65b0c43e04d

Ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning. På arbetsplatserna finns både de konkreta kunskaperna som behövs och framför allt de kollektiv som, tillsammans med andra folkrörelser, kan skapa det nödvändiga politiska trycket för en sådan satsning. En öppning för fackföreningsrörelsen att återta den bortslarvade rollen som samhällsbyggare.

Förutom ett kort knyst från LO-håll om en ”Löfvenplan” skedde inget sådant. Det skulle ha varit att bryta med politikens nu allra heligaste bud: låt marknaden sköta sig själv. Talande nog var det djärvaste löftet på S-kongressen istället 10 000 fler poliser.

Också när vi ser på hur arbetarrörelsens ledare uppträder är det svårt att se dem som något alternativ till de härskande klasserna. Mellan partikanslier och direktionsrum glider svängdörrarna väloljat runt. Elitpolitiken blir en brakmiddag som avrundas med en smaskig dessert i näringslivets finrum. Och i fackföreningarna väntar vi bara på när nästa karriärist upptäcks med handen ända upp till armbågen i syltburken. I fjol var det Kommunals ledning och senast nu Transports ordförande.

Även i vår tids ödesfråga, klimatet, där kapitalismen bokstavligt driver världen mot avgrunden, råder i den svenska arbetarrörelsen en lika djup alternativlösheten som i det övriga politiska och ekonomisk etablissemanget.

Problemet är inte Trump och hans klimatförnekare utan de som trots att de erkänner problemet inte förmått göra något åt det. De för vilka det var självklart att med ett enormt internationellt samarbete 2009 rädda banker men omöjligt att rädda mänskligheten. Ett kvarts sekel efter att världens regeringar lovat att stoppa uppvärmningen i FN:S klimatkonvention kunde , Mauna Loa Observatoriet på Hawaii nyss uppmäta CO2-nivåer på 410 miljondelar. Den högsta CO2-halten i mänsklighetens historia. I GP igår fick vi en oavsiktlig blixtbild på denna schizofrena politik: först ett stort uppslag om ett smältande Svalbard och på nästa sida: en glad rapport om hur det första elementet till Marieholmstunneln gjorts klart och hur mycket bättre trafiken skulle flyta när denna stadsmotorväg är klar.

Jag ska inte gnugga in mer elände. Allt är inte mörker.

För två år sedan väcktes hoppet i Europa i Grekland. En kort stund verkade det möjligt att vända år försvarsstrider och nederlag till en offensiv. Syriza kunde utgjort ett väldigt hopp, en olympisk eld som lyst upp hela Europa. Men Syriza klarade inte den utpressning som bankerna, valutafonden, och EU satte in mot Grekland. Istället blev det ännu en gång en bekräftelse på att det inte finns några alternativ.

Lars-henriksson-SP-sv-2

Men det fanns alternativ! En detaljerad Plan X låg på finansdepartementet, inlåst i Varoufakis kassaskåp. Men där fick den ligga kvar. Det finns i efterhand skildrat av en av dem som i största hemlighet var med och utarbetade planen, den amerikanske ekonomen James Kenneth Galbraith.

Problemet var att ledningens perspektiv inte sträckte sig bortom de ramar som kapitalet satt upp och en liten grupp i toppen hade tagit en fast kontroll över partiet. Vänstern i Syriza förblev förlamad och klarade inte av att lägga fram något alternativ. Bankerna räddades och de arbetande fick ta smällen. Istället för en utmaning av det europeiska kapitalet led arbetarklassen ännu ett nederlag.

Som Rosa Luxemburg sa är ”revolutionen … den enda form av ”krig”, där slutsegern endast kan vinnas genom en serie ”nederlag” Men det kräver att vi lär oss något av dessa nederlag!

Politiken är alltid konkret. Det går aldrig att lägga en färdig mall över verkligheten. Men det vi tänker, säger och gör idag förbereder oss för morgondagen, inte bara för de utmaningar och hot som vi är så vana vid utan ännu mer för de öppningar och möjligheter som förr eller senare kommer. De sällsynta tillfällen som vi inte har råd att slösa bort när de dyker upp.

Med det i bakhuvudet tror jag att det finns tre viktiga lärdomar att dra av Grekland :

Vi måste vara redo att bryta med kapitalet. Kapitalet kommer aldrig att släppa ifrån sig något frivilligt och de kommer att slåss som vilddjur när det gäller frågor om makt. För 100 år sedan 1917 i Ryssland innebar brottet krav på jord, bröd och framför allt fred. I Grekland handlade det om att ta kontrollen över valutan och vägra betala de omoraliska lånen. Varje strid om allvarliga frågor kommer att stöta på de gränser kapitalet sätter. Då kräver det att vi redan på förhand är beredda på att överträda den gränsen.

Demokrati. När Syriza beslutade att vända folkomröstningen ryggen skedde det i en mycket liten krets i toppen. Det är ledningarna som oftast trampar snett och därför måste medlemmarna ha verklig makt och kunna organisera sig kring kritiska ståndpunkter. Ledningarna nämligen alltid är organiserade kring sina.

Internationalism. Om Grekland skulle kunnat klara sig ur sin kris hade det krävts stöd från folkrörelser runt om i Europa som kunde satt press på sina egna regeringar. Istället för att sätta sin tillit till förhandlingar med teknokrater i Bryssel kunde den grekiska arbetarrörelsen och vänstern satsat alla sina krafter på att mobilisera fackföreningar och andra folkrörelser.

image

Detta faller inte från skyarna i stridens hetta. Det behöver förberedas och vara del av den luft vi andas till vardags: insikten om det nödvändiga brottet, behovet av verklig demokrati och en internationalism behöver vara en del av vår praktik och vår tankevärld redan idag om vi någonsin ska få de härskande att darra och falla.

Det avgörs om vi deltar i nedskärningar idag, för att det är något mindre ont eller organiserar konsekvent motstånd mot dem.

Om vi försöker bygga upp en bred folklig rörelse för att vända klimatförändringarna också när det går på tvärs mot kapitalets intressen eller nöjer oss med resolutioner och bygger fler motorvägar

Om vi följer med i den flaggviftande nationalistiska strömmen, stödjer militär upprustning eller om vi slåss för internationalism och nedrustning.

​Om vi låter Göteborgs hamnarbetare besegras av sina aggressiva arbetsgivare elle rom vi stödjer dem till seger.

Och så vidare…

Finns det då längre någon kraft som kan få vår tids härskare att darra? Är inte dagens arbetarklass bara förlorare, nostalgiska marginalfigurer som hellre röstar fram Trumpar, Le Pennar och Åkessöner än tar sig i hampan och rättar in sig i den fantastiska globaliserade ekonomin. Sådan frågor kan bara uppkomma när arbetarklassen inte syns. Men ryktet om arbetarklassens död är överdrivet. Det fick inte så stora rubriker men i höstas ägde världshistoriens största strejk rum i Indien. 150 miljoner offentliganställda strejkade mot regeringens nyliberala politik.. Och där de gamla arbetarpartierna saknas eller vuxit samman med politiska system som fallit ihop har nya rörelser vuxit sig starka och visat att det går att ta plats för en pånyttfödd vänster, öppen inkluderande och bred med förankring i den breda arbetarklassen.

Till dramaturgin på Första maj, denna vänsterns splittrade Julotta, hör att säga att den egna demonstrationen, mötet, organisationen är just den som ska fylla tomrummet. Jag tänker inte säga något sådant. Vi inbillar oss inte att Socialistiska Partiet är eller kommer att bli ​Det Stora ​
Partiet. Men vi är helt övertygade om att de erfarenhet och idéer som vi bär med oss är helt nödvändiga för om en sådan bred vänster ska förmå att utmana kapitalets makt och inte bara göra kapitalismen lite mindre outhärdlig.

Vi i Socialistiska Partiet är envetna. Särskilt när det gäller att fortsätta finnas, upprätthålla vår egen organisation och politik. Inte som självändamål. Skulle det finnas en bredare organisation där vi gemensamt och öppet kunde verka för våra ståndpunkter vore vår plats där. Så gör våra systrar och bröder i Fjärde Internationalen i Danmark, Spanien, Storbritannien, Portugal och så vidare. Vi tycker att det var olyckligt att Vänsterpartiet på sin kongress i fjol sa nej till att bli ett sådant öppet och demokratiskt parti med rättigheter för olika strömningar. Inte för vår egen bekvämlighet skull, för att vi skulle behöva en organisatorisk snuttefilt eller gillar att gå på en massa möten, utan för att vi tänker inte lösa upp de erfarenheter som finns i vårt program. Vi håller fast vid arbetarrörelsens allra första och viktigaste lärdom: Organize! Individer försvinner, det är bara gemensamt, organiserade, som idéer och erfarenheter överlever.

Det gemensamma är också nödvändigt för individen.

Det finns en ung man i Stockholm vid namn Herman Geijer som gjort succé genom sina böcker som hur man kan överleva Zombieapokalypsen, alltså skräckfilmstemat där döda återuppstår som människoätande monster. Det är naturligtvis en metafor för hur det går att överleva katastrofer i allmänhet. För några år sedan sammanfattade han kunskapsläget på området katastroföverlevnad: Det är inte de som är bäst beväpnade eller har de största lagren av konservburkar som klarar sig bäst. De som har störst sannolikhet att klara sig bra är de som har ett bra förhållande till sina grannar. (Där kan vi nog räkna bort de flesta miljardärer…) Det borde leda till slutsatser för hur vi organiserar vårt samhälle, även utan zombiehot. Det är alltså inte i bunkern vi är tryggast när det händer obehagliga saker. Det är tillsammans. Tvärtemot Thatchers dogm så finns samhället och är livsviktigt för oss alla. Det glimtade också fram i Stockholm 7 april och dagarna efteråt: folk tog hand om varandra. Jag tror till och med att det märkliga överösandet av poliser med blommor var en del av samma reaktion: en glädje över att det verkade finnas ett samhälle som faktiskt fungerade.

​Detta behov av gemenskap är något att bygga på!

De senaste åren innehåller många lärdomar.

Att folkliga utbrott och valvinster inte är nog, det räcker inte att kämpa, inte ens att vinna, om vi inte vet vad vi vill göra med segern. Utan insikten om det nödvändiga brottet med kapitalet och modet och förmågan att genomföra det kommer aldrig så massiva rörelser att hamna i återvändsgränder

Utan verklig demokrati kommer vi att tappa kontrollen även över de mest sympatiska ledare.

Och utan internationalism är även den mest radikala rörelse förlorad.

Om vi gör dessa erfarenheter till våra gemensamma, då blir vi starkare.

”Om vintern kommer, snart är våren här” Nej, det är inte ett citat ur Game of Thrones utan ett hoppfullt budskap från den unge radikale poeten Shelley, inspiratör till Marx och arbetarrörelsen i början av 1800-talet. Den politiska vinter vi lever i kommer inte automatiskt att avlösas av töväder. Det sker bara om vi själva arbetar för det, tillsammans och organiserat.

Det är inte vi, vanligt folk, som förorsakat att världen håller på att gå in i en ostoppbar klimatkatastrof.

Det är inte vårt fel att den havererade spekulationsekonomin föder politiska monster.

Men det är bara vi som kan göra något åt det! Det finns inga garantier att vi lyckas, varken med det ena eller andra. Men vi har heller inga ursäkter för att inte försöka.

Tack för att ni orkade lyssna!

 

Inför SP:s kongress: Förslag till politisk rapport och resolution

sp-fanor-e1482412467611-1024x601

Den 24-26 mars har Socialistiska Partiet sin 26e kongress. Här är ett av kongressens huvuddokument:

Kamp och återfödelse

Förslag till politisk rapport och resolution

Jämlikhetskämpar i alla läger, förena er! Så skulle en extremt brådskande paroll kunna formuleras inför dagens världspolitiska vändning där reaktionära, högerextrema och nationalistiska krafter tagit initiativet. Från Trump i USA över de främlingsfientliga sidorna av brittiska Brexit, hotet från Le Pen i Frankrike, invandrarfientlig offensiv i Tyskland och Österrike till auktoritära konservativa regimer i Östeuropa och Ryssland, för att inte tala om högerreaktionen i Latinamerika och islamistisk jihadism i konflikt med despotiska regimer i Mellanöstern upplever världen en politisk och ideologisk backlash av historiska mått.

Slutet för nyliberalismens triumftid

Det är slutet för det nyliberala projektets triumftid vi upplever, inte i form av uppgörelse med kapitalismen eller slut på privatiseringar och marknadsomvälvning, utan av försök till återgång i riktning mot mer auktoritära kapitalistiska lösningar och antiliberala borgerliga ideologier. I sitt försvar för en globaliserad marknadsomvälvning på liberal grund har maktcentra som EU, IMF och Världsbanken tillsammans med regeringar av olika kulörer infört allt högre spärrar mot folkligt demokratiskt inflytande. Exemplet Grekland, med den mördande finansiella utpressningen mot det grekiska folkets beslut, gav prov på vidden av avdemokratiseringen. De juridiska och ekonomiska verktyg som påståtts vara riktade mot vanstyre och till mänskliga rättigheters försvar, har istället brukats för finanskapitalets och storbolagens intressen. De kan härtill snart komma att ligga i händerna på de mest reaktionära regimer världen upplevt sedan andra världskriget.

Vändningen är resultat av att det nyliberala utvecklingssätt som sedan 1980-talet utgjorde svaret för borgerligheten på kapitalismens dåvarande stagnation, sedan länge upphört att infria sociala förväntningar. Finanskrisen 2008 kan sägas markera slutpunkten för en trettioårsperiod där avregleringar och marknadsomvandlingar till en början tycktes innebära en framgångsrik utväg ur de strukturkriser som efterhand hade avlöst efterkrigsordningens långa högkonjunktur. Med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning kunde kapitalistiska marknadslösningar närmast ohejdat bryta fram över statliga regleringar och offentliga välfärdssystem i stora delar av världen. Nyföretagande, aktiefonder, privatiseringar och entreprenörskap skulle medföra oanade innovationer på väg mot en värld i frihet och välstånd.

Istället vidgades samhällsklyftorna med svindlande hastighet med massarbetslöshet och nyfattigdom. Inför social misär och växande otrygghet tillsammans med krig och terrorism, flyktingströmmar och klimathot står den nyliberalt präglade kapitalismen utan alternativ och avklädd in på skinnet, för en värld att beskåda. I tomrummet kämpar andra försök att ta initiativet för att bana vägar ut ur återvändsgränderna.

Arbetarrörelsen och vänstern

I det inledande skedet av krisen för det nyliberala projektet utmanades det just där det hade inletts redan på 1970-talet, i militärdiktaturernas Latinamerika. Från slutet av 1990-talet och in i det nya årtusendet övertog vänsterinriktade partier och fronter regeringsmakten i land efter land. Även i Europa stärktes periodvis radikala vänsteralternativ, som det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike 2009. Den så kallade ”blairismen”, den brittiska labourledaren Tony Blairs omskrutna ”tredje väg”, vilken i hög grad följdes av den europeiska socialdemokratin, fick samtidigt ödesdigra följder. Genom att ”närma sig mitten” och själv genomföra delar av den nyliberala agendan med avregleringar, privatiseringar, åtstramningar och ökade sociala skillnader, övergavs både välfärdsprojekten och socialdemokratins historiska bas i arbetarklassen – till ett högt pris. Den klassiska socialdemokratin som för miljoner hade förknippats med efterkrigstidens välfärdssystem förvandlade sig till en flank av det nyliberala projektet. Det kunde ske trots motvilja från gräsrötterna genom partiernas långvariga byråkratisering och centralisering där partieliterna vuxit samman med den borgerliga världens ledande skikt, illustrerat på extremt sätt av Tony Blairs aggressiva partnerskap med USA i folkmordskriget mot Irak.

Socialdemokratins fall hade kunnat öppna vägen för den radikalare vänstern och tycktes i några fall göra det, med grekiska Syriza som framträdande exempel. Den radikala grekiska vänsterfronten som inbegrep några av de mest stridbara delarna av den grekiska ungdomen och samhället vann masstöd 2015 just genom sitt motstånd mot nyliberalt präglad slakt av välfärd och samhällsfunktioner i spåren av finanskraschen och storbankernas utpressning. Syrizas kapitulation inför den så kallade Trojkans – EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden – beredskap att förlama Greklands ekonomi, stängde ett av vänsteralternativen, medan alltfler dörrar har öppnats högerut.

Samtidigt visar det massiva stödet för Corbyn i brittiska Labour, rörelsen av miljoner amerikanska ungdomar för Bernie Sanders och framryckningen för breda vänsteralternativ som Podemos i Spanien och Bloco de Esquerda i Portugal potentialen för vänsterpolitiska vägar ut ur det nyliberala projektets sammanbrott.

Polarisering

Högervågen bör inte ses som en allmän samling högerut kring nationalistiska och reaktionära ideal utan som uttryck för samhällelig polarisering under trycket av den nyliberala kapitalismens kris. Vare sig Trump eller andra högeralternativ samlar ”hela folket” bakom sig, utan tar sig oftare till makten genom valsystemen med stöd av minoriteter. Väl vid regeringsmakten använder de, som i dagens Polen och Ryssland, skrupelfritt hela statsmaskineriet för att behärska opinionen, stöpa om samhället och genomdriva sina lösningar – men inte alltid med framgång. Massprotester och motståndskamp kan ännu hindra reaktionära kontrareformer, som i fallet med den massiva polska abortrörelsen.

Där radikala vänsterkrafter förmått ta djärva initiativ, bygga på folklig kamp och rörelse underifrån och tala begripligt till breda grupper, kan likaväl vänsterpolen erövra tomrummet. Men medan högern bygger på existerande maktordningar och starkt etablerade borgerliga värderingar om privat företagande, marknadslösningar, nationalism och antisocialism har vänstern att föra en outtröttlig strid för att bryta igenom den borgerliga dominansen. Stödjepunkterna här är inte bara framtidsvisioner om ett jämlikt och klasslöst samhälle utan de många människornas – den moderna arbetarklassens – materiella intresse av att försvara sina livsvillkor. Här utgör reellt existerande erövringar i form av gemensamma välfärdssystem och inslag av jämlika rättigheter som uppnåddes under efterkrigstiden viktiga utgångspunkter. I försvaret av sådana framsteg kan nödvändigheten – och möjligheten – att övervinna kapitalismen som samhällsorganisation vinna mark.

Byte av kapitalistiskt utvecklingssätt från nyliberal marknadsglobalisering till mer auktoritär och nationell reglering ställer det mänskliga samhället inför akuta val mellan civilisatorisk tillbakagång med förvärrade barbariska förhållanden – eller socialistiska övergång till demokratisk och jämlikhetsinriktad hushållning för rättvisare fördelning och klimatöverlevnad. Ingen omstrukturering på kapitalistisk grund kan vrida klockan tillbaka till en mer nationell välfärdskapitalism av 1950- och 60-talets typ. Kapitalets globala marknadsomvälvning har, liksom klimatförändringarna, passerat sina ”points of no return” och omvandlingstrycket från finansmarknader och transnationella världsbolag utvecklar en självförstärkande logik som obönhörligt tränger igenom politiska spärrar och försök till modifieringar. Regeringar med de bästa ambitioner förvandlas till hjälplösa marionetter som för länge sedan avhänt sig möjligheterna att ta politiskt kommando över ekonomisk hushållning och fördelning när finansmarknaderna sätter press.

De högernationalistiska vägarna handlar bara om att värna de egna borgerliga eliterna och kapitalintressena på övrigas bekostnad i en alltmer skoningslös konkurrens. I de lösningarnas spår följer ofrånkomligen repression, diktatur, krig och ytterst risk för folkmord. Europa upplevde det två gånger under 1900-talet med tiotals miljoner döda som följd, den koloniala världen har erfarit det under århundraden.

Den gamla parollen efter första världskrigets folkslakt; ”socialism eller barbari”, är idag en global nödvändighet.

Sverige – hot och möjligheter

Utvecklingen i Sverige skiljer sig inte i grunden från omvärldens. Även här har det nyliberala projektets triumftid klingat av. Trots bättre ekonomiska siffror än i många andra kapitalistiska ekonomier pressas samhället av massarbetslöshet, sociala nedskärningar och växande ekonomiska klyftor under trycket av ökande löneskillnader, otrygga anställningar, bostadsnöd och segregation. Och även här polariseras det politiska livet genom det parlamentariska genombrottet för Sverigedemokraternas nationalistiska främlingsfientlighet med utomparlamentariska fascistgrupper i släptåg.

Den dramatiska omsvängningen av det politiska etablissemanget efter det solidariska flyktingmottagandet i masskala hösten 2015 har förändrat politikens dagordningar. Moderaternas omsvängning från sin korta närmast libertarianska period till mer klassisk nationalistisk högerkonservatism är uttryck för samlingen kring den högra polen där SD och KD sedan länge huserat. Samtidigt slits den så kallade politiska ”mitten” mellan ängsliga och otillräckliga lösningar inom existerande ramar och pressande behov av radikalare vägar, åt vänster eller höger. Medan centern försöker gå vidare längs den extrema ”thatcherismens” väg, med nyliberala frontalangrepp på fackliga rättigheter tillsammans med bejakande av globaliseringens ”fria rörlighet” för kapital och billig, helst oskyddad, arbetskraft kastas liberalerna mellan radikalretoriken om mänskliga rättigheter och ekonomisk knölpåksliberalism av 1800-talstyp.

Även socialdemokratin har växlat ansikte till mer nationell och auktoritär framtoning med inrikesministerns repressiva ordningsprofil, lyftet av ”svenska värderingar” och militär upprustning. Hit kan också föras försöken att visa handlingskraft på det ekonomiska området vad gäller bl a utbildning och bostadsbyggande. Även om finansieringen av flyktingmottagandet inneburit en viss lättnad av en kvävande budgetpolitiks ”krona för krona”, sker emellertid ingen brytning med den nyliberalt präglade svångremspolitiken och de offentliga satsningarna är, trots Vänsterpartiets delframgångar, hisnande otillräckliga. Samtidigt fortgår marknadsomvandlingen på samhällssolidaritetens bekostnad som en självförstärkande process.

För att rusta upp miljonprogramsområdena och garantera bra bostäder åt alla, bygga ut den sociala servicen, utveckla vården, skolan och omsorgen efter dagens behov liksom att klimatomställa produktion och samhällsmodell, krävs satsningar av helt andra proportioner.

Det handlar om systemskifte bort från kortsiktiga privatkapitalistiska vinstlösningar till ansvarsfull samhällsplanering där våra ekonomiska resurser gemensamt kan styras för att möta utmaningarna.

Det innebär att erövra demokratisk kontroll över samhällsinvesteringarna genom att socialisera finansväsendet.

Det innebär att skattevägen omfördela mellan privat till gemensamt och från höginkomsttagare och förmögna till låginkomsttagare.

Det innebär att förändra maktförhållandena i arbets- och näringslivet i riktning mot de anställdas och medborgarnas demokratiska styre. Framtiden för människornas och hela samhällens liv – för att inte tala om mänsklighetens överlevnadsmöjligheter – ska inte ligga hos kapitalistiska bolagsledningar, aktieägare och finansinstitut utan hos demokratin.

Avsaknaden av kraftfulla åtgärder för att bryta igenom den kapitalistiska tvångströjan och finansiella fåtalsmakten i en tid av komplexa utmaningar kring social ofärd, klimatförändringar, internationella kriser och migration – för att nämna några av de områden som kräver handling – undergräver den traditionella arbetarrörelsens starka ställning i det svenska samhället. Miljöpartiets öde utgör ett dystert åskådningsexempel på följderna för ett en gång radikalt politiskt miljöprojekt när detta surrats vid en regeringsmakt som söker balansera inom den kapitalistiska logikens ramar. De ekoradikala miljöpartister som en gång drog i fält för att ställa om ett helt samhälle finner sig idag utgöra bulvaner för brunkolsaffärer, flyktingstopp och vapenexport.

En återfödd vänster

Även Vänsterpartiet har löpt risken att förvandlas till bihang för så kallad ”mittenpolitik”, men i viss mening räddats av den parlamentariska situationen. Uteslutet ur regeringen men i förhandlingsposition som regeringsunderlag har partiet kunnat lyfta fram ett antal positiva reformer utan att, som Miljöpartiet, göras ansvarigt för politiken i dess helhet, som flyktingstoppet. Det är på sitt sätt en idealisk parlamentarisk vänsterposition, men utan starka folkliga rörelser och kamp underifrån – för att inte tala om en medveten socialistisk strategi utöver marginella förbättringar – riskerar den att reduceras till det ”mindre onda” i ett sluttande anpassningsplan. Det mest aktuella exemplet kan vara utredningsförslaget om vinster i välfärden, där partiet, från sin absoluta nej-linje anammat den socialdemokratiska kompromissen om ett vinsttak på tio procent.

Än mer problematisk blir inriktningen på kommunal nivå när partiets företrädare ingår i majoriteter som administrerar alltmer pressade kommunala budgetar och inte anser sig kunna stödja protester mot följderna av de kommunbeslut man deltagit i. Trots positiva opinionssiffror och höga medlemssiffror passiviseras medlemsbasen som förvandlas till valarbetare medan verksamheten tenderar att reduceras till de parlamentariska uppdragens.

För att vända utvecklingen och bryta den förlamande anpassningen krävs aktivism och rörelse underifrån som tar fasta på både omedelbara dagsfrågor och övergripande överlevnadsfrågor. En återfödd samhällsförändrande vänster måste bygga på sådan aktivism underifrån som inför nuets utmaningar överskrider äldre strukturer för att tillsammans bana väg för nödvändiga lösningar.

Inom fackföreningsrörelsen söker en ny generation erövra inflytande och använda organisationerna för att organisera och försvara villkoren hos den arbetarklass som idag lever under trycket av bemanningsföretag, visstidsanställningar och lönedumpning – för att inte tala om svartanställningar och papperslöshet. Här finns en kraft för att återvinna arbetarrörelsens handlingskraft och målmedvetenhet.

I försvaret av den gemensamma välfärden; vården, omsorgen och skolan, aktiveras återkommande tusentals människor, ofta lokalt för att slå vakt om sitt sjukhus, som när tretusen ortsbor i höstas (2016) tågade i protest mot nedskärningar på Kalix sjukhus. Men här sker också landsomfattande kamp som när vårdpersonalens initiativ ”Slut på rean – en annan vård är möjlig” manifesterade på mängder av orter sensommaren 2016 eller när protesterna mot nedskärningar av personlig assistans hölls på ett tjugofemtal orter i december.

Antirasistiskt engagemang fick ett hugg i ryggen hösten 2015 när den väldiga solidaritetsaktiviteten för flyktingmottagandet landet över bröts genom regeringens tvärvändning. Vändningen föregicks av och förstärkte flyktingfientliga opinioner och ageranden mot förläggningar och boenden. Samtidigt har många tusen människor fortsatt att aktivera sig för solidariskt stöd och integration och massdemonstrationer som 12 november i Stockholm mot nazism och rasism, åter kunnat genomföras.

Den världsomspännande kvinnokampen för lika rättigheter och villkor och frigörelse från förtryckande och begränsande patriarkala ordningar engagerar generationer av kvinnor i såväl vardagslivet som samhället i stort. Inför högeroffensiven mot jämställdhet, aborträtt och självständighet tillhör detta engagemang den viktigaste kraften för vänstern att bygga på.

Med näbbar och klor kämpar förortsaktivister mot segregation, förslumning och kriminalitet i bostadsområden som övergetts av politiken och marginaliserats till platser med hög arbetslöshet, nedrustad social service och utsatta för fastighetsspekulanter där allmännyttan säljs ut.

Brunkolssveket och Miljöpartiets haveri har demoraliserat många miljö- och klimataktivister men minskar inte det grundläggande engagemanget för den nödvändiga klimatkamp som utgör överlevnadsfråga för mänskligheten. Genom nätverket Klimatsverige, aktiviströrelser som Miljöförbundet Jordens vänner och Klimataktion, initiativ som Push Sverige och lokal kamp som mot Förbifart Stockholm söker viljan att påverka klimat- och miljöpolitiken olika vägar.

Regionala krig, terrorism och militär upprustning varslar om än värre katastrofer vid förnyade ekonomiska kriser, fortsatta flyktingströmmar och högeroffensiver. En återfödd vänster måste bygga på fredskamp för militär nedrustning och avspänning samt solidaritet med dem som kämpar mot diktatur och förtryck. Fredsrörelsen är idag svag och under press från de nya kalla krigstonerna, men många människor vänder sig mot den militära rustningsspiral som även den svenska ”rödgröna” regeringen deltar i, liksom den skrupelfria vapenexporten till diktaturer och krigsregimer.

Solidariteten med förtryckta folk engagerar som tidigare mängder av unga i olika aktiviteter och på olika områden. Det handlar om stöd till ursprungsbefolkningar och minoriteter men också för dem som lider under och kämpar mot imperialism och diktatur. Genom stormaktsblockens inflytande splittras den tidigare antiimperialistiska rörelse som periodvis sammanstrålade i solidariteten för antikolonial befrielsekamp. Socialisters utgångspunkt kan emellertid inte vara manövrering mellan blocken utan solidaritet med alla som kämpar för demokratiska rättigheter och social frigörelse, som den arabiska vårens demokratirörelse från Tunisien och Egypten till Syrien och gulfstaterna, oavsett stormaktspolitiken.

För att en återfödd vänster i vår tid ska utvecklas till social masskraft med möjlighet att slå tillbaka högerutvecklingen och erövra tomrummet efter nyliberalismen gäller det att söka förena energin och perspektiven från denna sociala aktivism underifrån – och inte låta gamla organisationslinjer stänga in och förlama överskridande och gemensam aktivitet.

Det handlar inte om att pådyvla olika områden och aktörer frågor och ställningstaganden de inte ställt på dagordningen. De som försöker massmobilisera för sitt sjukhus i Kalix ska inte pressa på deltagarna ställningstaganden kring svensk vapenexport eller brunkolsutvinning. Masskamp kräver minsta gemensamma nämnare för att få människor på fötter, göra gemensamma erfarenheter och driva igenom krav. Det är genom sådana erfarenheter människor växer till insikt om sin egen förmåga och styrka som kollektiv – med ökad förståelse av vidare möjligheter till förändring.

Men mötesplatser, forum och samordningar, måste skapas där sådana erfarenheter och insikter kan mötas, lära av och stötta varandra. På så sätt kan de olika områdena för engagemang, aktivism och kamp utvecklas till mäktiga samhällsrörelser som inte bara förmår stå emot nedbrytande högerkrafter utan också kan utöva politiskt inflytande för åtgärder som bryter igenom och överskrider kapitalismens ramar. Den kollektiva självaktiviteten på olika områden kan på så sätt bana väg för övergångslösningar i riktning mot mer demokratiska, jämlika och solidariska ordningar, vad vi kallar socialistiska.

Den pånyttfödda vänster som vuxit fram i andra länder, som Podemos i södra Europa, kring Corbyns Labour och rörelsen för Bernie Sanders i USA, utgör alla på olika sätt samlingspunkter för engagemang på olika områden. Vi kan och bör utveckla liknande samlingspunkter även i Sverige där såväl aktivister som partipolitiskt organiserade kan stråla samman för att stärka rörelseriktningen.

Vi står inför en strategisk utmaning och kan inte bli kvar i det gamla. Det politiska livet i Europa kastas om inför våra ögon. En bruntonad höger av 1930-talstyp äter sin in mot makten överallt, även här i Sverige. Då gäller inget ”business as usual”. Då måste vi söka oss samman och hämta all kraft vi förmår underifrån, från hela den brokiga och reellt radikala samhällsaktivism som i vardagen försöker försvara humanitet, ansvar och solidaritet mellan människor.

Socialistiska Partiet

Här kan Socialistiska partiets medlemmar och anhängare – som i exemplet Rött Forum i Stockholm – spela en viktig roll, både som initiativtagare, organisatörer och idégivare. Utan att kopiera erfarenheten i Stockholm bör samlingspunkter utvecklas både i form av enskilda evenemang som mötesforum och träffar och som aktivistnätverk eller samordningsråd. Förutsättningarna ser olika ut på skilda håll, både när det gäller rörelser och aktiva, men en inriktning på att få olika engagemang och aktiviteter att mötas till såväl kunskaps- och erfarenhetsutbyte som aktivitet kan föra framåt. Att överskrida partistrukturer, knyta samman aktivister i såväl fackföreningar som klimatrörelse, flyktingsolidaritet som klimataktivism till lokala gemenskaper för att stå emot högeroffensiven och kämpa för solidariska och jämlikhetsinriktade lösningar kan bidra till nya förutsättningar.

SP-folket kan här bidra med inte bara praktisk energi och erfarenhet utan också med perspektiv från den idégrund som bygger på förtroendet för arbetande människors kollektiva och demokratiska självaktivitet för lösningar som överskrider den nuvarande kapitalistiska ordningens ramar.

Resolution

Socialistiska Partiets politiska uppgifter under den kommande perioden kan sammanfattas.

Aktivt delta i och stärka kampen mot högeroffensiven på det sociala, ekonomiska, politiska och kulturella området. I sociala rörelser, facket och folkrörelser, aktionsgrupper och protestinitiativ bidra till att aktivera människor i breda enhetsinitiativ kring omedelbara åtgärder för att stå emot och bryta tillbaka angreppen från höger. Det kan handla om:

Facklig kamp för drägliga jämlika löner, mot uppsplittring, ”hyvling” av timmar och osäkrare anställningar, uppbruten arbetsrätt och arbetsköparnas kampanjer för ett låglöneproletariat.

Försvaret av gemensam välfärd och service, mot vinstplundring och privatiseringar. Stöd åt vård- och omsorgsanställdas kamp för bättre löner och arbetsvillkor.

Förortskamp för service, bostadsunderhåll och renoveringar på de boendes villkor.

Kvinnokamp mot backlash, patriarkala maktstrukturer, ekonomisk underordning, våld och hedersförtryck.

Mobilisering mot rasism och fascism i det offentliga rummet; på gator och i bostadsområden, skolor, politiska församlingar och på nätet. Försvar av hotade grupper; flyktingar, HBTQ-personer och andra särskilt utsatta. Engagemang i utmaningar av vitmaktsordning, islamofobi och afrofobi.

Klimatkamp mot fossilkapitalism för den nödvändiga omställningen av vårt samhälle i riktning mot ekologisk, solidarisk och jämlik hållfasthet.

Demokratiförsvar mot auktoritära och repressiva angrepp på människors frihet att uttrycka sig, röra sig och förena sig för förändring, mot den nyliberala elitiseringen och korrumperingen av demokratiska institutioner – liksom mot EU-systemets och finansinstitutionernas utpressning.

Internationell solidaritet med dem som kämpar mot förtryck för demokratiska, sociala och nationella rättigheter världen över. Från gruv- och lantarbetarkamp i Sydafrika och ursprungsbefolkningars försvar av livsmöjligheter till grekisk kamp mot finansutpressning, den arabiska vårens demokratikämpar i Syrien, Egypten och på andra håll, liksom för det palestinska och kurdiska folkets sak.

Fredsrörelse mot rustningar, blockpolitik och krigshot. Vi deltar i motståndet mot svensk NATO-anslutning och militärsamarbeten med USA och andra krigsmakter liksom mot svensk vapenexport. Vägen till fred går inte genom ett nytt kallt krigs rustningsspiral, utan genom nedrustning, avspänning och fredsavtal på den statliga nivån – på den folkliga genom samverkan och solidaritet över gränserna för demokratiska och sociala rättigheter. Terrorism besegras inte av bombregn över civila utan genom social utveckling och slut på utplundring och förtryck.

På en övergripande nivå har initiativ tagits att förena olika rörelser och kamp till gemensamt erfarenhetsutbyte och samordning. Rött Forum Stockholm har tagit sådana initiativ som tidvis samlat bred uppslutning. Behovet av ”En rörelse av rörelser”, inspirerad av Naom Kleins med fleras kanadensiska Leapmanifesto, har i de sammanhangen diskuterats. Kring behovet av sådan samverkan och försök till initiativ deltar SP med våra erfarenheter.

Utveckla, sprida och vinna gehör för politiska svar på nuets brännande frågor och för lösningar som svarar mot arbetande människors behov. Hit hör att utforma strategier för att överskrida den kapitalistiska maktordningens ramar och erövra stödjepunkter för en jämlik, demokratisk och solidarisk samhällsutveckling under den arbetande befolkningsmajoritetens styre, det vi kallar socialism.
För att kunna fylla den rollen krävs att SP utvecklar en starkare organisering av vår gemensamma förmåga att politiskt svara på de utmaningar hårdnande politiska kamp kräver. Här måste vi först och främst ta tillvara de stora erfarenheter och men också begränsade resurser som vår rörelse besitter.

Vårt viktigaste verktyg är Veckotidningen Internationalen som snart, med sina föregångare, har fört ut vår rörelses budskap i ett halvt sekel. Genom Internationalen kan vi förena våra grundläggande idéer och mångåriga erfarenheter med dagens frågor och strider. Men då måste Internationalen placeras mer i centrum för våra ansträngningar och prioriteringar. Fler kamrater – såväl medlemmar som medkämpar – behöver bidra till Internationalens spalter med erfarenheter från kampen och vardagen och tidningen samtidigt utvecklas till skola i socialistisk politik. Genom att förstärka Internationalens närvaro på nätet kan nya grupper nås. Internationalen bör också kunna stå som arrangör av offentliga möten och aktiviteter. Kort sagt: våra energier ska i högre grad sammanstråla i och kring Internationalen för att göra den till en starkare politisk kraftkälla, både politiskt, ideologiskt och organisatoriskt. Att öka tidningens upplaga och spridning på nätet är en prioriterad uppgift för den kommande kongressperioden.

Att bättre förena våra erfarenheter, kunskap och energi betyder också att söka samordna kunskapsproduktionen kring Internationalen, tidskriften Röda Rummet, Tidsignal, bokförläggarna Röda Rummet och våra skolande aktiviteter. Vi har här viktiga politiska resurser som genom bättre planering och synkronisering kan få starkare genomslag och effekt. Sedan lång tid har vår rörelse varit stark på kunskapsområdet och många kamrater i och kring organisationen har mycket att bidra med som vi bättre ska ta tillvara – och få genomslag för. Även här gäller att utveckla spridningen på nätet för att bättre nå ut till nya grupper.

Att tillvarata våra resurser gäller i än högre grad i och omkring världsrörelsen Fjärde Internationalen där extremt breda erfarenheter och kunskap finns från den socialistiska rörelsen globalt. Inte minst i anknytning till Amsterdamskolan finns kunskapsresurser vi bättre bör använda oss av. Att bjuda in föreläsare, översätta och publicera material bör ske mer aktivt. Vår strävan att bli mer integrerade i Fjärde Internationalen kan ske både genom deltagandet i internationella sammanhang, inbjudningar och regelmässig närvaro av Fjärde Internationalens internationella verksamhet i Internationalen.

Till koncentrationen och samordningen av vår ideologiska verksamhet hör att förstärka ledningen och erfarenhetsutbytet i vår organisation. Kommunikationen mellan våra spridda lokalavdelningar och enskilt anslutna kamrater behöver utvecklas, ledande organ vara i mer regelbunden kontakt med kamrater i hela landet och verksamheten samordnas för gemensamma initiativ och ansträngningar. Inte bara nätet och Socialistisk information är här tillräckliga verktyg. Det handlar om återkommande personliga kontakter genom organisationsresor och politiska turnéer.

En bättre samordning och erfarenhetsutbyte handlar både om vårt deltagande i sociala rörelser och social kamp, och om vår utveckling som politisk faktor. Bara genom att aktivt delta i facklig aktivitet, välfärdskamp, antirasistiska mobiliseringar och klimatförsvar vinner vi erfarenheter nödvändiga för politisk utveckling – och möjliggör vi för våra idéer att vinna spridning och anhängare.

Att dra in fler sociala och politiska aktivister i SP-kretsen, som medlemmar eller medaktörer, är en central uppgift. Nätet av anhängare och politiska vänner kring SP är långt större än medlemsantalet. Denna krets måste bättre hållas samman, vidgas, engageras och dras in i kommunikation och erfarenhetsutbyte.

Bidra till framväxten av en förenad radikal mosaikvänster som kan sätta fotfolket i rörelse och samla fackföreningsfolk, miljöaktivister, vänsterfeminister, antirasistiska aktivister och andra som vill skapa en motpol till etablissemangets överströmning till SD-lägret.

En radikal mosaikvänster, en osjälvisk partikonstellation som förenar socialister, demokrater och aktivister av olika schatteringar och utgår ifrån en pluralistisk hållning, som prövats i andra länder pekar framåt.

Möjligheten att skapa en historiskt ny formation kan inte förverkligas utan Vänsterpartiet trots partiets parlamentariska inriktning, strategiska missgrepp och politiska svagheter. Genom sina kämpande medlemmar och goda ambitioner skulle partiet kunna utgöra ryggraden i en breddad mosaikvänster genom att välkomna andra progressiva krafter och rörelser in i partiet för att göra gemensam sak under samma tak.

Vänsterpartiets kongressbeslut att avvisa perspektivet på ett mer pluralistiskt parti och att inte tillåta samlade politiska strömningar och tendenser var ett olyckligt val. Det kan ha speglat både rester av en gammal stalinistisk partitradition och det parlamentariska politiska livets elitisering men också genuin oro bland medlemmar för kotterier och splittring. Men öppenhet och demokratisk pluralism utgör i själva verket motmedlet mot just klickbildningar och korridorpolitik.

Beslutet förändrar dock inte SPs syn på behovet av att förena vänsterkrafterna och söka samverkan över partigränserna. Att de gamla organisationsgränserna inte representerar svaren på dagens reella utmaningar demonstreras närmast dagligen genom behoven av social och politisk kamp i vardagen.

SP fortsätter därför sin strävan att söka samarbete och kunskaps- liksom erfarenhetsutbyte med Vänsterpartiet varhelst detta är möjligt, såväl i social och politisk kamp som när det gäller studie- och kunskapsutveckling.

Där så är möjligt prövar vi också andra former av samverkan med vänsterkrafter från såväl socialdemokratin och Vänsterpartiet som i utomparlamentariska sammanhang. Centralt är då att förenas kring sakfrågor och aktivitet där sådan möjliggörs utan att sälja ut eller misskreditera vår demokratiska socialistiska inriktning. Utan vakthållning gentemot stalinistiska och sekteristiska tendenser finns ingen möjlighet att återsamla och åstadkomma ett genombrott för en ny tids vänster med djup och bred folklig förankring – förutsättningen för övergången till ett solidariskt, socialistiskt samhälle.

Party like it´s 1917

14671311_1798949973717625_8056046202278931964_n

Vi bjuder in alla som vill fira oktoberrevolutionens 99-årsdag!

Vad var det egentligen som hände 1917 som gjorde att ett litet extremistparti kunde erövra regeringsmakten? Vilka faktorer låg bakom revolutionen? Varför kunde bolsjevikerna segra i inbördeskriget? Dessa frågor och mycker mer kommer besvaras av Per Månsson, professor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, på en timmes föreläsning 17:00.

Därefter fest med bespisning till 22:00.

Don’t cry because it’s over, smile because it happened!

Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

29/10, kl. 16-22

 

EU-politikens framtid

13256540_1234790466538793_7172698155653027565_n

15 år efter EU-toppmötet 2001:
Folkrörelserna och EU-politikens framtid
Lördagen 11 juni – Studiefrämjandet, Falkgatan 7, Göteborg

Gratis inträde. Anmälan till eumotet.2016@gmail.com

Kl 10.00
Arrangörerna presenterar dagen: Korta inledningar följt av diskussion

Kl 10.15
Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara! Mot TTIP och privatiseringspolitik
Ellie Cijvat, Jordens Vänner
Per Hernmar, Folkrörelsen Nej till EU

Kl 11.45
Nej till militarisering! För fred!
Ingela Mårtensson IKFF
Pelle Sunvisson FiB/K

Kl 13.00 Lunch

Kl 14.00
Nej till EU:s flyktingpolitik! Försvara asylrätten!
Hans Linde, Vänsterpartiet
Inbjudna: Folkkampanjen för asylrätt

Kl 15.30
Nej till EU:s nyliberala åtstramingspolitik! Offentliga investeringar för rättvis omställning!
Följderna av EU:s jordbruks- och naturresurspolitik
Torgny Östling, bonde, NOrdbruK
EU-tankarna som förslummar arbetslivet
Mikael Nyberg, författare

Kl 17.00
EU-kritiskt samarbete för folkrörelser och partier
Max Andersson, europaparlamentariker mp
Johannes Jensen, Socialistiska partiet
Folkrörelseaktivister

Kl 18.00 Avslutning

Arrangörer: Jordens Vänner
tillsammans med Clarté, Folkrörelsen Nej till EU, NOrdbruK

Vad händer i Sanders USA?

13177381_983125515090137_6458745764130015613_n

Offentligt möte:

Vad händer i Sanders USA?

Miljoner amerikaner har röstat på en socialist som presidentkandidat. Utanför strålkastarljuset pågår ett politiskt organisationsarbete som ingen vet hur det kommer att sluta: ”Alla understryker nödvändigheten av att bygga en rörelse som bär även efter valet. Frågan är bara hur.”

Kommer Bernierörelsen kunna bryta upp det statsbärande tvåpartisystemet och den ekonomiska elitens grepp om den amerikanska politiken, som i sin förlängning präglar villkoren för hela jordens befolkning?

Den fackliga aktivisten Lars Henriksson som nyligen besökt det tredje USA – den myllrande gräsrotsaktivismens Amerika – diskuterar processerna som nu skakar det amerikanska politiska systemet.

Fritt inträde & Fika

Torsdagen 19 maj, kl.18.30. Göteborgs litteraturhus, Lagerhuset, Heurlins plats 1

Arr. Tidskriften Röda rummet & Tidskriftsverkstaden i väst