Kategoriarkiv: Politik

Inför SP:s kongress: Förslag till politisk rapport och resolution

sp-fanor-e1482412467611-1024x601

Den 24-26 mars har Socialistiska Partiet sin 26e kongress. Här är ett av kongressens huvuddokument:

Kamp och återfödelse

Förslag till politisk rapport och resolution

Jämlikhetskämpar i alla läger, förena er! Så skulle en extremt brådskande paroll kunna formuleras inför dagens världspolitiska vändning där reaktionära, högerextrema och nationalistiska krafter tagit initiativet. Från Trump i USA över de främlingsfientliga sidorna av brittiska Brexit, hotet från Le Pen i Frankrike, invandrarfientlig offensiv i Tyskland och Österrike till auktoritära konservativa regimer i Östeuropa och Ryssland, för att inte tala om högerreaktionen i Latinamerika och islamistisk jihadism i konflikt med despotiska regimer i Mellanöstern upplever världen en politisk och ideologisk backlash av historiska mått.

Slutet för nyliberalismens triumftid

Det är slutet för det nyliberala projektets triumftid vi upplever, inte i form av uppgörelse med kapitalismen eller slut på privatiseringar och marknadsomvälvning, utan av försök till återgång i riktning mot mer auktoritära kapitalistiska lösningar och antiliberala borgerliga ideologier. I sitt försvar för en globaliserad marknadsomvälvning på liberal grund har maktcentra som EU, IMF och Världsbanken tillsammans med regeringar av olika kulörer infört allt högre spärrar mot folkligt demokratiskt inflytande. Exemplet Grekland, med den mördande finansiella utpressningen mot det grekiska folkets beslut, gav prov på vidden av avdemokratiseringen. De juridiska och ekonomiska verktyg som påståtts vara riktade mot vanstyre och till mänskliga rättigheters försvar, har istället brukats för finanskapitalets och storbolagens intressen. De kan härtill snart komma att ligga i händerna på de mest reaktionära regimer världen upplevt sedan andra världskriget.

Vändningen är resultat av att det nyliberala utvecklingssätt som sedan 1980-talet utgjorde svaret för borgerligheten på kapitalismens dåvarande stagnation, sedan länge upphört att infria sociala förväntningar. Finanskrisen 2008 kan sägas markera slutpunkten för en trettioårsperiod där avregleringar och marknadsomvandlingar till en början tycktes innebära en framgångsrik utväg ur de strukturkriser som efterhand hade avlöst efterkrigsordningens långa högkonjunktur. Med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning kunde kapitalistiska marknadslösningar närmast ohejdat bryta fram över statliga regleringar och offentliga välfärdssystem i stora delar av världen. Nyföretagande, aktiefonder, privatiseringar och entreprenörskap skulle medföra oanade innovationer på väg mot en värld i frihet och välstånd.

Istället vidgades samhällsklyftorna med svindlande hastighet med massarbetslöshet och nyfattigdom. Inför social misär och växande otrygghet tillsammans med krig och terrorism, flyktingströmmar och klimathot står den nyliberalt präglade kapitalismen utan alternativ och avklädd in på skinnet, för en värld att beskåda. I tomrummet kämpar andra försök att ta initiativet för att bana vägar ut ur återvändsgränderna.

Arbetarrörelsen och vänstern

I det inledande skedet av krisen för det nyliberala projektet utmanades det just där det hade inletts redan på 1970-talet, i militärdiktaturernas Latinamerika. Från slutet av 1990-talet och in i det nya årtusendet övertog vänsterinriktade partier och fronter regeringsmakten i land efter land. Även i Europa stärktes periodvis radikala vänsteralternativ, som det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike 2009. Den så kallade ”blairismen”, den brittiska labourledaren Tony Blairs omskrutna ”tredje väg”, vilken i hög grad följdes av den europeiska socialdemokratin, fick samtidigt ödesdigra följder. Genom att ”närma sig mitten” och själv genomföra delar av den nyliberala agendan med avregleringar, privatiseringar, åtstramningar och ökade sociala skillnader, övergavs både välfärdsprojekten och socialdemokratins historiska bas i arbetarklassen – till ett högt pris. Den klassiska socialdemokratin som för miljoner hade förknippats med efterkrigstidens välfärdssystem förvandlade sig till en flank av det nyliberala projektet. Det kunde ske trots motvilja från gräsrötterna genom partiernas långvariga byråkratisering och centralisering där partieliterna vuxit samman med den borgerliga världens ledande skikt, illustrerat på extremt sätt av Tony Blairs aggressiva partnerskap med USA i folkmordskriget mot Irak.

Socialdemokratins fall hade kunnat öppna vägen för den radikalare vänstern och tycktes i några fall göra det, med grekiska Syriza som framträdande exempel. Den radikala grekiska vänsterfronten som inbegrep några av de mest stridbara delarna av den grekiska ungdomen och samhället vann masstöd 2015 just genom sitt motstånd mot nyliberalt präglad slakt av välfärd och samhällsfunktioner i spåren av finanskraschen och storbankernas utpressning. Syrizas kapitulation inför den så kallade Trojkans – EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden – beredskap att förlama Greklands ekonomi, stängde ett av vänsteralternativen, medan alltfler dörrar har öppnats högerut.

Samtidigt visar det massiva stödet för Corbyn i brittiska Labour, rörelsen av miljoner amerikanska ungdomar för Bernie Sanders och framryckningen för breda vänsteralternativ som Podemos i Spanien och Bloco de Esquerda i Portugal potentialen för vänsterpolitiska vägar ut ur det nyliberala projektets sammanbrott.

Polarisering

Högervågen bör inte ses som en allmän samling högerut kring nationalistiska och reaktionära ideal utan som uttryck för samhällelig polarisering under trycket av den nyliberala kapitalismens kris. Vare sig Trump eller andra högeralternativ samlar ”hela folket” bakom sig, utan tar sig oftare till makten genom valsystemen med stöd av minoriteter. Väl vid regeringsmakten använder de, som i dagens Polen och Ryssland, skrupelfritt hela statsmaskineriet för att behärska opinionen, stöpa om samhället och genomdriva sina lösningar – men inte alltid med framgång. Massprotester och motståndskamp kan ännu hindra reaktionära kontrareformer, som i fallet med den massiva polska abortrörelsen.

Där radikala vänsterkrafter förmått ta djärva initiativ, bygga på folklig kamp och rörelse underifrån och tala begripligt till breda grupper, kan likaväl vänsterpolen erövra tomrummet. Men medan högern bygger på existerande maktordningar och starkt etablerade borgerliga värderingar om privat företagande, marknadslösningar, nationalism och antisocialism har vänstern att föra en outtröttlig strid för att bryta igenom den borgerliga dominansen. Stödjepunkterna här är inte bara framtidsvisioner om ett jämlikt och klasslöst samhälle utan de många människornas – den moderna arbetarklassens – materiella intresse av att försvara sina livsvillkor. Här utgör reellt existerande erövringar i form av gemensamma välfärdssystem och inslag av jämlika rättigheter som uppnåddes under efterkrigstiden viktiga utgångspunkter. I försvaret av sådana framsteg kan nödvändigheten – och möjligheten – att övervinna kapitalismen som samhällsorganisation vinna mark.

Byte av kapitalistiskt utvecklingssätt från nyliberal marknadsglobalisering till mer auktoritär och nationell reglering ställer det mänskliga samhället inför akuta val mellan civilisatorisk tillbakagång med förvärrade barbariska förhållanden – eller socialistiska övergång till demokratisk och jämlikhetsinriktad hushållning för rättvisare fördelning och klimatöverlevnad. Ingen omstrukturering på kapitalistisk grund kan vrida klockan tillbaka till en mer nationell välfärdskapitalism av 1950- och 60-talets typ. Kapitalets globala marknadsomvälvning har, liksom klimatförändringarna, passerat sina ”points of no return” och omvandlingstrycket från finansmarknader och transnationella världsbolag utvecklar en självförstärkande logik som obönhörligt tränger igenom politiska spärrar och försök till modifieringar. Regeringar med de bästa ambitioner förvandlas till hjälplösa marionetter som för länge sedan avhänt sig möjligheterna att ta politiskt kommando över ekonomisk hushållning och fördelning när finansmarknaderna sätter press.

De högernationalistiska vägarna handlar bara om att värna de egna borgerliga eliterna och kapitalintressena på övrigas bekostnad i en alltmer skoningslös konkurrens. I de lösningarnas spår följer ofrånkomligen repression, diktatur, krig och ytterst risk för folkmord. Europa upplevde det två gånger under 1900-talet med tiotals miljoner döda som följd, den koloniala världen har erfarit det under århundraden.

Den gamla parollen efter första världskrigets folkslakt; ”socialism eller barbari”, är idag en global nödvändighet.

Sverige – hot och möjligheter

Utvecklingen i Sverige skiljer sig inte i grunden från omvärldens. Även här har det nyliberala projektets triumftid klingat av. Trots bättre ekonomiska siffror än i många andra kapitalistiska ekonomier pressas samhället av massarbetslöshet, sociala nedskärningar och växande ekonomiska klyftor under trycket av ökande löneskillnader, otrygga anställningar, bostadsnöd och segregation. Och även här polariseras det politiska livet genom det parlamentariska genombrottet för Sverigedemokraternas nationalistiska främlingsfientlighet med utomparlamentariska fascistgrupper i släptåg.

Den dramatiska omsvängningen av det politiska etablissemanget efter det solidariska flyktingmottagandet i masskala hösten 2015 har förändrat politikens dagordningar. Moderaternas omsvängning från sin korta närmast libertarianska period till mer klassisk nationalistisk högerkonservatism är uttryck för samlingen kring den högra polen där SD och KD sedan länge huserat. Samtidigt slits den så kallade politiska ”mitten” mellan ängsliga och otillräckliga lösningar inom existerande ramar och pressande behov av radikalare vägar, åt vänster eller höger. Medan centern försöker gå vidare längs den extrema ”thatcherismens” väg, med nyliberala frontalangrepp på fackliga rättigheter tillsammans med bejakande av globaliseringens ”fria rörlighet” för kapital och billig, helst oskyddad, arbetskraft kastas liberalerna mellan radikalretoriken om mänskliga rättigheter och ekonomisk knölpåksliberalism av 1800-talstyp.

Även socialdemokratin har växlat ansikte till mer nationell och auktoritär framtoning med inrikesministerns repressiva ordningsprofil, lyftet av ”svenska värderingar” och militär upprustning. Hit kan också föras försöken att visa handlingskraft på det ekonomiska området vad gäller bl a utbildning och bostadsbyggande. Även om finansieringen av flyktingmottagandet inneburit en viss lättnad av en kvävande budgetpolitiks ”krona för krona”, sker emellertid ingen brytning med den nyliberalt präglade svångremspolitiken och de offentliga satsningarna är, trots Vänsterpartiets delframgångar, hisnande otillräckliga. Samtidigt fortgår marknadsomvandlingen på samhällssolidaritetens bekostnad som en självförstärkande process.

För att rusta upp miljonprogramsområdena och garantera bra bostäder åt alla, bygga ut den sociala servicen, utveckla vården, skolan och omsorgen efter dagens behov liksom att klimatomställa produktion och samhällsmodell, krävs satsningar av helt andra proportioner.

Det handlar om systemskifte bort från kortsiktiga privatkapitalistiska vinstlösningar till ansvarsfull samhällsplanering där våra ekonomiska resurser gemensamt kan styras för att möta utmaningarna.

Det innebär att erövra demokratisk kontroll över samhällsinvesteringarna genom att socialisera finansväsendet.

Det innebär att skattevägen omfördela mellan privat till gemensamt och från höginkomsttagare och förmögna till låginkomsttagare.

Det innebär att förändra maktförhållandena i arbets- och näringslivet i riktning mot de anställdas och medborgarnas demokratiska styre. Framtiden för människornas och hela samhällens liv – för att inte tala om mänsklighetens överlevnadsmöjligheter – ska inte ligga hos kapitalistiska bolagsledningar, aktieägare och finansinstitut utan hos demokratin.

Avsaknaden av kraftfulla åtgärder för att bryta igenom den kapitalistiska tvångströjan och finansiella fåtalsmakten i en tid av komplexa utmaningar kring social ofärd, klimatförändringar, internationella kriser och migration – för att nämna några av de områden som kräver handling – undergräver den traditionella arbetarrörelsens starka ställning i det svenska samhället. Miljöpartiets öde utgör ett dystert åskådningsexempel på följderna för ett en gång radikalt politiskt miljöprojekt när detta surrats vid en regeringsmakt som söker balansera inom den kapitalistiska logikens ramar. De ekoradikala miljöpartister som en gång drog i fält för att ställa om ett helt samhälle finner sig idag utgöra bulvaner för brunkolsaffärer, flyktingstopp och vapenexport.

En återfödd vänster

Även Vänsterpartiet har löpt risken att förvandlas till bihang för så kallad ”mittenpolitik”, men i viss mening räddats av den parlamentariska situationen. Uteslutet ur regeringen men i förhandlingsposition som regeringsunderlag har partiet kunnat lyfta fram ett antal positiva reformer utan att, som Miljöpartiet, göras ansvarigt för politiken i dess helhet, som flyktingstoppet. Det är på sitt sätt en idealisk parlamentarisk vänsterposition, men utan starka folkliga rörelser och kamp underifrån – för att inte tala om en medveten socialistisk strategi utöver marginella förbättringar – riskerar den att reduceras till det ”mindre onda” i ett sluttande anpassningsplan. Det mest aktuella exemplet kan vara utredningsförslaget om vinster i välfärden, där partiet, från sin absoluta nej-linje anammat den socialdemokratiska kompromissen om ett vinsttak på tio procent.

Än mer problematisk blir inriktningen på kommunal nivå när partiets företrädare ingår i majoriteter som administrerar alltmer pressade kommunala budgetar och inte anser sig kunna stödja protester mot följderna av de kommunbeslut man deltagit i. Trots positiva opinionssiffror och höga medlemssiffror passiviseras medlemsbasen som förvandlas till valarbetare medan verksamheten tenderar att reduceras till de parlamentariska uppdragens.

För att vända utvecklingen och bryta den förlamande anpassningen krävs aktivism och rörelse underifrån som tar fasta på både omedelbara dagsfrågor och övergripande överlevnadsfrågor. En återfödd samhällsförändrande vänster måste bygga på sådan aktivism underifrån som inför nuets utmaningar överskrider äldre strukturer för att tillsammans bana väg för nödvändiga lösningar.

Inom fackföreningsrörelsen söker en ny generation erövra inflytande och använda organisationerna för att organisera och försvara villkoren hos den arbetarklass som idag lever under trycket av bemanningsföretag, visstidsanställningar och lönedumpning – för att inte tala om svartanställningar och papperslöshet. Här finns en kraft för att återvinna arbetarrörelsens handlingskraft och målmedvetenhet.

I försvaret av den gemensamma välfärden; vården, omsorgen och skolan, aktiveras återkommande tusentals människor, ofta lokalt för att slå vakt om sitt sjukhus, som när tretusen ortsbor i höstas (2016) tågade i protest mot nedskärningar på Kalix sjukhus. Men här sker också landsomfattande kamp som när vårdpersonalens initiativ ”Slut på rean – en annan vård är möjlig” manifesterade på mängder av orter sensommaren 2016 eller när protesterna mot nedskärningar av personlig assistans hölls på ett tjugofemtal orter i december.

Antirasistiskt engagemang fick ett hugg i ryggen hösten 2015 när den väldiga solidaritetsaktiviteten för flyktingmottagandet landet över bröts genom regeringens tvärvändning. Vändningen föregicks av och förstärkte flyktingfientliga opinioner och ageranden mot förläggningar och boenden. Samtidigt har många tusen människor fortsatt att aktivera sig för solidariskt stöd och integration och massdemonstrationer som 12 november i Stockholm mot nazism och rasism, åter kunnat genomföras.

Den världsomspännande kvinnokampen för lika rättigheter och villkor och frigörelse från förtryckande och begränsande patriarkala ordningar engagerar generationer av kvinnor i såväl vardagslivet som samhället i stort. Inför högeroffensiven mot jämställdhet, aborträtt och självständighet tillhör detta engagemang den viktigaste kraften för vänstern att bygga på.

Med näbbar och klor kämpar förortsaktivister mot segregation, förslumning och kriminalitet i bostadsområden som övergetts av politiken och marginaliserats till platser med hög arbetslöshet, nedrustad social service och utsatta för fastighetsspekulanter där allmännyttan säljs ut.

Brunkolssveket och Miljöpartiets haveri har demoraliserat många miljö- och klimataktivister men minskar inte det grundläggande engagemanget för den nödvändiga klimatkamp som utgör överlevnadsfråga för mänskligheten. Genom nätverket Klimatsverige, aktiviströrelser som Miljöförbundet Jordens vänner och Klimataktion, initiativ som Push Sverige och lokal kamp som mot Förbifart Stockholm söker viljan att påverka klimat- och miljöpolitiken olika vägar.

Regionala krig, terrorism och militär upprustning varslar om än värre katastrofer vid förnyade ekonomiska kriser, fortsatta flyktingströmmar och högeroffensiver. En återfödd vänster måste bygga på fredskamp för militär nedrustning och avspänning samt solidaritet med dem som kämpar mot diktatur och förtryck. Fredsrörelsen är idag svag och under press från de nya kalla krigstonerna, men många människor vänder sig mot den militära rustningsspiral som även den svenska ”rödgröna” regeringen deltar i, liksom den skrupelfria vapenexporten till diktaturer och krigsregimer.

Solidariteten med förtryckta folk engagerar som tidigare mängder av unga i olika aktiviteter och på olika områden. Det handlar om stöd till ursprungsbefolkningar och minoriteter men också för dem som lider under och kämpar mot imperialism och diktatur. Genom stormaktsblockens inflytande splittras den tidigare antiimperialistiska rörelse som periodvis sammanstrålade i solidariteten för antikolonial befrielsekamp. Socialisters utgångspunkt kan emellertid inte vara manövrering mellan blocken utan solidaritet med alla som kämpar för demokratiska rättigheter och social frigörelse, som den arabiska vårens demokratirörelse från Tunisien och Egypten till Syrien och gulfstaterna, oavsett stormaktspolitiken.

För att en återfödd vänster i vår tid ska utvecklas till social masskraft med möjlighet att slå tillbaka högerutvecklingen och erövra tomrummet efter nyliberalismen gäller det att söka förena energin och perspektiven från denna sociala aktivism underifrån – och inte låta gamla organisationslinjer stänga in och förlama överskridande och gemensam aktivitet.

Det handlar inte om att pådyvla olika områden och aktörer frågor och ställningstaganden de inte ställt på dagordningen. De som försöker massmobilisera för sitt sjukhus i Kalix ska inte pressa på deltagarna ställningstaganden kring svensk vapenexport eller brunkolsutvinning. Masskamp kräver minsta gemensamma nämnare för att få människor på fötter, göra gemensamma erfarenheter och driva igenom krav. Det är genom sådana erfarenheter människor växer till insikt om sin egen förmåga och styrka som kollektiv – med ökad förståelse av vidare möjligheter till förändring.

Men mötesplatser, forum och samordningar, måste skapas där sådana erfarenheter och insikter kan mötas, lära av och stötta varandra. På så sätt kan de olika områdena för engagemang, aktivism och kamp utvecklas till mäktiga samhällsrörelser som inte bara förmår stå emot nedbrytande högerkrafter utan också kan utöva politiskt inflytande för åtgärder som bryter igenom och överskrider kapitalismens ramar. Den kollektiva självaktiviteten på olika områden kan på så sätt bana väg för övergångslösningar i riktning mot mer demokratiska, jämlika och solidariska ordningar, vad vi kallar socialistiska.

Den pånyttfödda vänster som vuxit fram i andra länder, som Podemos i södra Europa, kring Corbyns Labour och rörelsen för Bernie Sanders i USA, utgör alla på olika sätt samlingspunkter för engagemang på olika områden. Vi kan och bör utveckla liknande samlingspunkter även i Sverige där såväl aktivister som partipolitiskt organiserade kan stråla samman för att stärka rörelseriktningen.

Vi står inför en strategisk utmaning och kan inte bli kvar i det gamla. Det politiska livet i Europa kastas om inför våra ögon. En bruntonad höger av 1930-talstyp äter sin in mot makten överallt, även här i Sverige. Då gäller inget ”business as usual”. Då måste vi söka oss samman och hämta all kraft vi förmår underifrån, från hela den brokiga och reellt radikala samhällsaktivism som i vardagen försöker försvara humanitet, ansvar och solidaritet mellan människor.

Socialistiska Partiet

Här kan Socialistiska partiets medlemmar och anhängare – som i exemplet Rött Forum i Stockholm – spela en viktig roll, både som initiativtagare, organisatörer och idégivare. Utan att kopiera erfarenheten i Stockholm bör samlingspunkter utvecklas både i form av enskilda evenemang som mötesforum och träffar och som aktivistnätverk eller samordningsråd. Förutsättningarna ser olika ut på skilda håll, både när det gäller rörelser och aktiva, men en inriktning på att få olika engagemang och aktiviteter att mötas till såväl kunskaps- och erfarenhetsutbyte som aktivitet kan föra framåt. Att överskrida partistrukturer, knyta samman aktivister i såväl fackföreningar som klimatrörelse, flyktingsolidaritet som klimataktivism till lokala gemenskaper för att stå emot högeroffensiven och kämpa för solidariska och jämlikhetsinriktade lösningar kan bidra till nya förutsättningar.

SP-folket kan här bidra med inte bara praktisk energi och erfarenhet utan också med perspektiv från den idégrund som bygger på förtroendet för arbetande människors kollektiva och demokratiska självaktivitet för lösningar som överskrider den nuvarande kapitalistiska ordningens ramar.

Resolution

Socialistiska Partiets politiska uppgifter under den kommande perioden kan sammanfattas.

Aktivt delta i och stärka kampen mot högeroffensiven på det sociala, ekonomiska, politiska och kulturella området. I sociala rörelser, facket och folkrörelser, aktionsgrupper och protestinitiativ bidra till att aktivera människor i breda enhetsinitiativ kring omedelbara åtgärder för att stå emot och bryta tillbaka angreppen från höger. Det kan handla om:

Facklig kamp för drägliga jämlika löner, mot uppsplittring, ”hyvling” av timmar och osäkrare anställningar, uppbruten arbetsrätt och arbetsköparnas kampanjer för ett låglöneproletariat.

Försvaret av gemensam välfärd och service, mot vinstplundring och privatiseringar. Stöd åt vård- och omsorgsanställdas kamp för bättre löner och arbetsvillkor.

Förortskamp för service, bostadsunderhåll och renoveringar på de boendes villkor.

Kvinnokamp mot backlash, patriarkala maktstrukturer, ekonomisk underordning, våld och hedersförtryck.

Mobilisering mot rasism och fascism i det offentliga rummet; på gator och i bostadsområden, skolor, politiska församlingar och på nätet. Försvar av hotade grupper; flyktingar, HBTQ-personer och andra särskilt utsatta. Engagemang i utmaningar av vitmaktsordning, islamofobi och afrofobi.

Klimatkamp mot fossilkapitalism för den nödvändiga omställningen av vårt samhälle i riktning mot ekologisk, solidarisk och jämlik hållfasthet.

Demokratiförsvar mot auktoritära och repressiva angrepp på människors frihet att uttrycka sig, röra sig och förena sig för förändring, mot den nyliberala elitiseringen och korrumperingen av demokratiska institutioner – liksom mot EU-systemets och finansinstitutionernas utpressning.

Internationell solidaritet med dem som kämpar mot förtryck för demokratiska, sociala och nationella rättigheter världen över. Från gruv- och lantarbetarkamp i Sydafrika och ursprungsbefolkningars försvar av livsmöjligheter till grekisk kamp mot finansutpressning, den arabiska vårens demokratikämpar i Syrien, Egypten och på andra håll, liksom för det palestinska och kurdiska folkets sak.

Fredsrörelse mot rustningar, blockpolitik och krigshot. Vi deltar i motståndet mot svensk NATO-anslutning och militärsamarbeten med USA och andra krigsmakter liksom mot svensk vapenexport. Vägen till fred går inte genom ett nytt kallt krigs rustningsspiral, utan genom nedrustning, avspänning och fredsavtal på den statliga nivån – på den folkliga genom samverkan och solidaritet över gränserna för demokratiska och sociala rättigheter. Terrorism besegras inte av bombregn över civila utan genom social utveckling och slut på utplundring och förtryck.

På en övergripande nivå har initiativ tagits att förena olika rörelser och kamp till gemensamt erfarenhetsutbyte och samordning. Rött Forum Stockholm har tagit sådana initiativ som tidvis samlat bred uppslutning. Behovet av ”En rörelse av rörelser”, inspirerad av Naom Kleins med fleras kanadensiska Leapmanifesto, har i de sammanhangen diskuterats. Kring behovet av sådan samverkan och försök till initiativ deltar SP med våra erfarenheter.

Utveckla, sprida och vinna gehör för politiska svar på nuets brännande frågor och för lösningar som svarar mot arbetande människors behov. Hit hör att utforma strategier för att överskrida den kapitalistiska maktordningens ramar och erövra stödjepunkter för en jämlik, demokratisk och solidarisk samhällsutveckling under den arbetande befolkningsmajoritetens styre, det vi kallar socialism.
För att kunna fylla den rollen krävs att SP utvecklar en starkare organisering av vår gemensamma förmåga att politiskt svara på de utmaningar hårdnande politiska kamp kräver. Här måste vi först och främst ta tillvara de stora erfarenheter och men också begränsade resurser som vår rörelse besitter.

Vårt viktigaste verktyg är Veckotidningen Internationalen som snart, med sina föregångare, har fört ut vår rörelses budskap i ett halvt sekel. Genom Internationalen kan vi förena våra grundläggande idéer och mångåriga erfarenheter med dagens frågor och strider. Men då måste Internationalen placeras mer i centrum för våra ansträngningar och prioriteringar. Fler kamrater – såväl medlemmar som medkämpar – behöver bidra till Internationalens spalter med erfarenheter från kampen och vardagen och tidningen samtidigt utvecklas till skola i socialistisk politik. Genom att förstärka Internationalens närvaro på nätet kan nya grupper nås. Internationalen bör också kunna stå som arrangör av offentliga möten och aktiviteter. Kort sagt: våra energier ska i högre grad sammanstråla i och kring Internationalen för att göra den till en starkare politisk kraftkälla, både politiskt, ideologiskt och organisatoriskt. Att öka tidningens upplaga och spridning på nätet är en prioriterad uppgift för den kommande kongressperioden.

Att bättre förena våra erfarenheter, kunskap och energi betyder också att söka samordna kunskapsproduktionen kring Internationalen, tidskriften Röda Rummet, Tidsignal, bokförläggarna Röda Rummet och våra skolande aktiviteter. Vi har här viktiga politiska resurser som genom bättre planering och synkronisering kan få starkare genomslag och effekt. Sedan lång tid har vår rörelse varit stark på kunskapsområdet och många kamrater i och kring organisationen har mycket att bidra med som vi bättre ska ta tillvara – och få genomslag för. Även här gäller att utveckla spridningen på nätet för att bättre nå ut till nya grupper.

Att tillvarata våra resurser gäller i än högre grad i och omkring världsrörelsen Fjärde Internationalen där extremt breda erfarenheter och kunskap finns från den socialistiska rörelsen globalt. Inte minst i anknytning till Amsterdamskolan finns kunskapsresurser vi bättre bör använda oss av. Att bjuda in föreläsare, översätta och publicera material bör ske mer aktivt. Vår strävan att bli mer integrerade i Fjärde Internationalen kan ske både genom deltagandet i internationella sammanhang, inbjudningar och regelmässig närvaro av Fjärde Internationalens internationella verksamhet i Internationalen.

Till koncentrationen och samordningen av vår ideologiska verksamhet hör att förstärka ledningen och erfarenhetsutbytet i vår organisation. Kommunikationen mellan våra spridda lokalavdelningar och enskilt anslutna kamrater behöver utvecklas, ledande organ vara i mer regelbunden kontakt med kamrater i hela landet och verksamheten samordnas för gemensamma initiativ och ansträngningar. Inte bara nätet och Socialistisk information är här tillräckliga verktyg. Det handlar om återkommande personliga kontakter genom organisationsresor och politiska turnéer.

En bättre samordning och erfarenhetsutbyte handlar både om vårt deltagande i sociala rörelser och social kamp, och om vår utveckling som politisk faktor. Bara genom att aktivt delta i facklig aktivitet, välfärdskamp, antirasistiska mobiliseringar och klimatförsvar vinner vi erfarenheter nödvändiga för politisk utveckling – och möjliggör vi för våra idéer att vinna spridning och anhängare.

Att dra in fler sociala och politiska aktivister i SP-kretsen, som medlemmar eller medaktörer, är en central uppgift. Nätet av anhängare och politiska vänner kring SP är långt större än medlemsantalet. Denna krets måste bättre hållas samman, vidgas, engageras och dras in i kommunikation och erfarenhetsutbyte.

Bidra till framväxten av en förenad radikal mosaikvänster som kan sätta fotfolket i rörelse och samla fackföreningsfolk, miljöaktivister, vänsterfeminister, antirasistiska aktivister och andra som vill skapa en motpol till etablissemangets överströmning till SD-lägret.

En radikal mosaikvänster, en osjälvisk partikonstellation som förenar socialister, demokrater och aktivister av olika schatteringar och utgår ifrån en pluralistisk hållning, som prövats i andra länder pekar framåt.

Möjligheten att skapa en historiskt ny formation kan inte förverkligas utan Vänsterpartiet trots partiets parlamentariska inriktning, strategiska missgrepp och politiska svagheter. Genom sina kämpande medlemmar och goda ambitioner skulle partiet kunna utgöra ryggraden i en breddad mosaikvänster genom att välkomna andra progressiva krafter och rörelser in i partiet för att göra gemensam sak under samma tak.

Vänsterpartiets kongressbeslut att avvisa perspektivet på ett mer pluralistiskt parti och att inte tillåta samlade politiska strömningar och tendenser var ett olyckligt val. Det kan ha speglat både rester av en gammal stalinistisk partitradition och det parlamentariska politiska livets elitisering men också genuin oro bland medlemmar för kotterier och splittring. Men öppenhet och demokratisk pluralism utgör i själva verket motmedlet mot just klickbildningar och korridorpolitik.

Beslutet förändrar dock inte SPs syn på behovet av att förena vänsterkrafterna och söka samverkan över partigränserna. Att de gamla organisationsgränserna inte representerar svaren på dagens reella utmaningar demonstreras närmast dagligen genom behoven av social och politisk kamp i vardagen.

SP fortsätter därför sin strävan att söka samarbete och kunskaps- liksom erfarenhetsutbyte med Vänsterpartiet varhelst detta är möjligt, såväl i social och politisk kamp som när det gäller studie- och kunskapsutveckling.

Där så är möjligt prövar vi också andra former av samverkan med vänsterkrafter från såväl socialdemokratin och Vänsterpartiet som i utomparlamentariska sammanhang. Centralt är då att förenas kring sakfrågor och aktivitet där sådan möjliggörs utan att sälja ut eller misskreditera vår demokratiska socialistiska inriktning. Utan vakthållning gentemot stalinistiska och sekteristiska tendenser finns ingen möjlighet att återsamla och åstadkomma ett genombrott för en ny tids vänster med djup och bred folklig förankring – förutsättningen för övergången till ett solidariskt, socialistiskt samhälle.

Party like it´s 1917

14671311_1798949973717625_8056046202278931964_n

Vi bjuder in alla som vill fira oktoberrevolutionens 99-årsdag!

Vad var det egentligen som hände 1917 som gjorde att ett litet extremistparti kunde erövra regeringsmakten? Vilka faktorer låg bakom revolutionen? Varför kunde bolsjevikerna segra i inbördeskriget? Dessa frågor och mycker mer kommer besvaras av Per Månsson, professor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, på en timmes föreläsning 17:00.

Därefter fest med bespisning till 22:00.

Don’t cry because it’s over, smile because it happened!

Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

29/10, kl. 16-22

 

EU-politikens framtid

13256540_1234790466538793_7172698155653027565_n

15 år efter EU-toppmötet 2001:
Folkrörelserna och EU-politikens framtid
Lördagen 11 juni – Studiefrämjandet, Falkgatan 7, Göteborg

Gratis inträde. Anmälan till eumotet.2016@gmail.com

Kl 10.00
Arrangörerna presenterar dagen: Korta inledningar följt av diskussion

Kl 10.15
Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara! Mot TTIP och privatiseringspolitik
Ellie Cijvat, Jordens Vänner
Per Hernmar, Folkrörelsen Nej till EU

Kl 11.45
Nej till militarisering! För fred!
Ingela Mårtensson IKFF
Pelle Sunvisson FiB/K

Kl 13.00 Lunch

Kl 14.00
Nej till EU:s flyktingpolitik! Försvara asylrätten!
Hans Linde, Vänsterpartiet
Inbjudna: Folkkampanjen för asylrätt

Kl 15.30
Nej till EU:s nyliberala åtstramingspolitik! Offentliga investeringar för rättvis omställning!
Följderna av EU:s jordbruks- och naturresurspolitik
Torgny Östling, bonde, NOrdbruK
EU-tankarna som förslummar arbetslivet
Mikael Nyberg, författare

Kl 17.00
EU-kritiskt samarbete för folkrörelser och partier
Max Andersson, europaparlamentariker mp
Johannes Jensen, Socialistiska partiet
Folkrörelseaktivister

Kl 18.00 Avslutning

Arrangörer: Jordens Vänner
tillsammans med Clarté, Folkrörelsen Nej till EU, NOrdbruK

Vad händer i Sanders USA?

13177381_983125515090137_6458745764130015613_n

Offentligt möte:

Vad händer i Sanders USA?

Miljoner amerikaner har röstat på en socialist som presidentkandidat. Utanför strålkastarljuset pågår ett politiskt organisationsarbete som ingen vet hur det kommer att sluta: ”Alla understryker nödvändigheten av att bygga en rörelse som bär även efter valet. Frågan är bara hur.”

Kommer Bernierörelsen kunna bryta upp det statsbärande tvåpartisystemet och den ekonomiska elitens grepp om den amerikanska politiken, som i sin förlängning präglar villkoren för hela jordens befolkning?

Den fackliga aktivisten Lars Henriksson som nyligen besökt det tredje USA – den myllrande gräsrotsaktivismens Amerika – diskuterar processerna som nu skakar det amerikanska politiska systemet.

Fritt inträde & Fika

Torsdagen 19 maj, kl.18.30. Göteborgs litteraturhus, Lagerhuset, Heurlins plats 1

Arr. Tidskriften Röda rummet & Tidskriftsverkstaden i väst

 

Välfärd efter plånbok

12507646_445273018930761_3031732352300928478_n

Välfärd efter plånbok – mot en amerikansk välfärdsmodell?

Den svenska välfärden förändras. Inom skola, vård och omsorg har det skett omfattande driftsprivatiseringar, men vad händer med finansieringen av dessa välfärdstjänster? Här tycks privata sjukvårdsförsäkringar och Rut-avdrag vara tecken i tiden.

Finns det något samband mellan privat drift och privat finansiering? Kommer allt fler att köpa sin egen välfärd och varför vill staten subventionera sådana inköp?

Hur långt har vi kommit och går utvecklingen att hejda?

John Lapidus, ek.dr. i ekonomisk historia, berättar mer under en föreläsning arrangerad av Folkkampanjen för Gemensam Välfärd i Göteborg i samarbete med ABF.

Ingen föranmälan krävs. Välkomna!

4 februari, kl. 18.30

Mötesplatsen, Södra Allégatan 1B

Arr. Folkkampanj Gemensam Välfärd

Uttalande om terrordåden i Paris

20SP-uttalande

Terrordåden i Paris fyller oss alla med chock och avsky och våra tankar går till de många offren och deras närmaste. De bestialiska dåden, dåd som så länge drabbat människor i Mellanöstern, visar upp barbariets ansikte.

De som även får betala priset är de som idag söker skydd undan krig och terror i Mellanöstern, de vars vardag i åratal präglats av attacker som den i Paris och värre. Rasisterna ylar redan i högan sky och alltför många politiker kommer tacksamt att ta attentaten till intäkt för att stänga ute flyktingar. Risken är stor att allsköns reaktionära krafter, från järnrörsnazister till ”anständiga” ledarskribenter, kommer att utnyttja dåden för att tränga tillbaka allt vad internationalism, solidaritet och medmänsklighet heter.

Mördare som urskillningslöst angriper civila måste bekämpas av alla folkliga och demokratiska krafter. Men de islamistiska terroristerna kan inte bekämpas med bomber i Mellanöstern eller polisstater i väst, det har det av USA proklamerade ”kriget mot terrorn” bevisat med all önskvärd tydlighet. Detta krig, fört med bombplan, drönare, stöd åt korrupta regimer och global övervakning har istället fött och gött monster som Al Qaida och IS, reaktionära rörelser som bygger sin ideologi på att den viktiga motsättningen går mellan dem själva och alla. Samma tanke om ”civilisationernas kamp” som imperialismens ideologer skapat med västs högljudda rasister som ivrig hejarkör. De som vill framställa sig som de stora motpolerna är i själva verket förutsättningar för varandra. Varje bombdåd spelar rasismen i händerna och varje drönarattack eller invandringsfientlig valframgång rättfärdigar nya.
Gemensamt har de också en avsky för att arbetande människor sluter sig samman för sina klassintressen, i synnerhet när den sker över de splittrande gränser som dessa grupper lever för.

Just därför är det så kampen mot terrorn ytterst måste föras: genom samarbete och gemensam organisering, över alla de falska gränser som dras upp av nationalister, religiösa fundamentalister eller imperier. Det är de tappert stridande demokratiska krafter som på plats står i fronten mot Islamiska staten, som måste ges allt stöd, som kurdiska och syriska frihetskämpar.
Hoppet finns inte bland de ministrar som nu förbereder nya inskränkningar i demokrati och humanitet eller rustar för nya krig utan bland de tusen och åter tusen människor som tillsammans tagit emot flyktingar på tågstationer, vaktat förläggningar på landsbygden mot högerextrema mordbrännare och i handling byggt broar mellan människor.

Mot terrorism och krig – för humanitet och solidaritet

Nej till militariserade polisstater – försvara demokratiska fri- och rättigheter

Stå upp för asylrätten och öppna gränser – slå tillbaka rasism och nationalism

Socialistiska Partiet
15 november 2015
Partistyrelsen

Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon

På näthinnan finns ännu bilderna av de tyska poliser vilka med gosedjur i händerna tog emot flyktingar från Syrien på Münchens centralstation. Så annorlunda mot 1938, då poliserna valde att titta bort när judar mördades och deras butiker slogs sönder. Den natten, 9 november, blev startskottet för förintelsen som tog livet av sex miljoner judar, en halv miljon romer och många funktionshindrade, homosexuella och de som gjorde motstånd mot nazismen.

I dag går åter en nationalistisk och rasistisk våg över Europa. På näthinnan finns bilderna på brinnande flyktingförläggningar och en mördare iförd nazistiska symboler som tar livet av skolbarn i Trollhättan, ivrigt påhejad av anonyma rasister på Avpixlat och andra forum.
I dag visar vi att de demokratiska krafterna står eniga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Tillsammans tar vi kamp för människovärdet. Det finns bara en ras – människan. Vi må ha olika tro, hudfärg och bakgrund, alla är vi olika, alla är vi människor, alla är vi barn till våra föräldrar, alla har vi samma människovärde. Alla tillhör vi under livet, på något vis, en minoritet. Ett samhälles moral kan mätas efter dess förmåga att behandla sina olika minoriteter. De som haft turen att födas i Sverige är en mycket liten minoritet i världen.

30-talets rasism byggde på fördomar och okunskap. Den ursäkten finns inte i dag. Martin Luther King sade att problemet inte är de få människornas ondska utan de många goda människornas passivitet. Den populistiska nationalism som i dag drar fram över Europa kännetecknas av rädsla, hat och en inskränkthet som hotar oss alla. Murar reses där broar kunde byggas. Vi måste tillsammans visa mänsklighetens ansikte, värna om det demokratiska samhället som innefattar oss alla. Om vi avstår från att sätta stopp för rasisterna nu, på grund av rädsla eller lättja, bereder vi vägen för fascismen. För att citera Astrid Lindgren ur Bröderna Lejonhjärta: ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

9 november minns vi novemberpogromen med ett tyst fackeltåg. Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon. För alla människors lika värde – bekämpa alla former av antisemitism, homofobi, islamofobi, funkofobi, antiziganism och rasism. Tåget avslutas vid Bastionsplatsen där Judiska församlingen arrangerar mötet.

Daniel Bernmar (V)
Annelie Hultén (S)
Ulf Kamne (MP)
David Lega (KD)
Rickard Nordin (C)
Helene Odenjung (FP)
Maria Rydén (M)
Stina Svensson (F!)
Lars Henriksson (SP)
Olle Katz, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred
Cecilia Dalman Eek, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
Maria Jacobson, Göteborgs Rättighetscenter
Simon Wallengren, Kulturgruppen för resandefolket
Astrid Steen, Unga rörelsehindrade
Xzenu Cronström, RFSU
Katina Gustavsson, RFSL
Alexander Goldman, Musiker mot rasism
Masoud Vatankhah, Ingen människa är illegal

Uttalande från Fjärde Internationalens ledning om Grekland

Statement by the Bureau 12 August 2015

With the diktat accepted by the Greek government, all workers in Europe have just suffered a defeat. In Greece and throughout Europe we have to build the fightback.

Greece_OXI

The signature by the Tsipras government of the agreement demanded by the Troika and the installation of a third memorandum in Greece represents an undeniable victory for the capitalist forces in Europe.
This signature is a rejection of the mandate given by the Greek people through the massive OXI! in the referendum of 5 July. In that referendum, a class vote unambiguously rejected the project agreement demanded by the Troika. This vote was a strong expression of the rejection of the policies of austerity and poverty that had been implemented by the two first memoranda by conservative and social democratic parties, a rejection which had already led to the victory of Syriza in January.

This about-face was apparent immediately after the referendum. Tsipras, to comply with the demands of the Eurogroup negotiators drafted a declaration of national unity with the parties subservient to the Troika (New Democracy, PASOK and To Potami) who had just been repudiated at the ballot box.

The agreement accepted a few days later was even more devastating for the Greek population than the one rejected on 5 July. The European Union, the ECB and the conservative and social democrat European governments imposed an agreement dismantling what is left of social rights and establishing a real colonial tutelage by removing any sovereign decision-making from Greek national institutions. The creation of a privatization agency of Greek public goods under direct control of creditors is stepping up the selling off piece by piece of the national heritage.

Resistance to such surrender was expressed after the announcement of the draft agreement by the Left platform of Syriza, a majority of members of the CC, other left forces engaged in the battle of the NO – including Antarsya activists, and many trade union reactions. The protest also involved street demonstrations, which were violently suppressed by the government and several activists were beaten, attacked by the anti-riot police, prosecuted and convicted in court simply for having demanding respect of popular decisions. These police exactions, worthy of the time of Samaras, have been supported by Tsipras and his new government.

The violence of the offensive launched by the leaders of the European Union is proportionate to what is at stake: to prove, despite the democratic choice of the Greek people, that no alternative to austerity plans laid down by the European ruling class exists within Europe. One thing (above all) is clear now if it was not clear before. That is that it is impossible for a radical left government to oppose austerity inside the Eurozone today unless it is prepared to exit the Euro or be expelled from it.

By linking Greece’s membership of the European Union to the respect of these dictates the true nature of this Union is illuminated: an anti-democratic construction, outside popular control and not at all aiming for upward harmonization of the economic and social situation of European populations. Its sole purpose, confirmed by the evolution of economies since 2002, is the establishment of market and monetary support for the exporting economies of the Northern countries, concretized by the deconstruction of the social rights won in every national space and endless austerity. Monetary stability has been accompanied by wage devaluation. The construction of Europe, constrained by the treaties of Maastricht and Lisbon, ”written in stone”, appears as a framework that cannot be challenged by any popular choice.

The perspective opened in January 2015 was not that the Greek people would decide to cut themselves off from the other peoples of Europe, but did call into question and break with the rules of the Union. This could be a powerful hammer blows to a structure that cannot be brought down other than by the mobilization of the whole of European populations.

Capitalist Europeans leaders, both conservatives and Social Democrats, have never accepted the establishment of a government whose programme is and end to austerity policies and memoranda. Syriza was a clear alternative to the policies pursued by the ND of Samaras and previously by PASOK. Its election programme clearly expressed the will to challenge the dictates of the Troika. In that respect, this political experience represented a chance for the workers, in Greece and throughout Europe, to demonstrate the possibility that a political party based on an anti-austerity programme assert itself strongly, impose itself against the reactionary parties and follow a path breaking with the demands of the European capitalists.

But the months which have just passed showed that to meet such a challenge, they had to be ready for a class against class clash within Greece and also with the European ruling class, its proto-State and its banks, by challenging the illegitimate debt, the institutions and the treaties of the European Union.

The Tsipras team wanted to succeed in an impossible bet: put an end to austerity in Greece while complying with the rules of the European Union and the schedule of debt repayment.

By taking responsibility for the debts incurred by previous Governments and continuing in the past six months to pay more than EUR 7 billion to the ECB and the IMF, by accepting the injection of funds from emergency assistance (ELA), the Greek Government has not loosened the noose tied around the neck of the Greek people by the Troika. Yet the audit requested by the Vouli (parliament) has demonstrated that odious and illegitimate debt and had elicited the demand by many Greek MPs for immediate cessation of payment. But Tsipras refused to stop the payment of the debt, refused to block the flight of capital and refused to nationalize banks and the Greek Central Bank, the only ways to really take control of the banking system.

The argument for this policy and ultimately accepting such a surrender is that this path was the only one possible to avoid suffocation of the Greek banks and bankruptcy of the country, to avoid the Grexit. Tsipras said that there was no alternative to such a choice. In recent weeks against opponents from left, he constantly put forward the argument of the currency: reject the dictates and the capitulation would, according to him, have pushed the Greece out of the Euro zone, or even of the European Union. During the legislative campaign, Syriza had as a slogan “no sacrifice for the euro”.

The Euro and the ECB rules of the Maastricht Treaty, with the debt, were used as a second noose to strangle the Greek people.

Avoid the Grexit, used as a threat against Greece by all European Governments, became the Tsipras government’s absolute priority, forcing it to put aside any aggressive policy on the issue of debt and the implementation of Syriza’s anti-austerity programme. The refusal to leave the euro zone has become a categorical imperative.

Yet, for several months, and particularly during the campaign for the NO in the referendum, the Greek left and including the Syriza Left Platform, advanced clear proposals for another policy, a line of confrontation and breaking with the leadership and the rules of the European Union.

These alternative choices emphasize social control through the nationalization of the banking system, unilateral suspension of debt repayments, blocking the flight of capital, an end to privatization, the immediate application of the social measures provided for by the declaration of Thessaloniki. Within the framework carrying out these measures which requires a battle against the Greek oligarchy and its privileges, a process of rupture with the European institutions should and must be prepared, and, given the dictates of the Troika, the preparation of leaving the Eurozone.

Such a policy followed consciously could rely on mobilization and massive support in the country, made possible by the immediate implementation of social measures for the working classes. Making staying in the Eurozone an impassable frontier serves mainly as a pretext for the lack of implementation of urgent economic and social measures. In conclusion, Tsipras choices lead to continuing subjection of the Greek people to a much more dramatic social situation than the one they would face on leaving the Eurozone.

The page of confrontations has not been turned in Greece.

The Syriza Left Platform will fight in the coming weeks to prevent Troika winning another victory by shattering this party and its accumulated experience. And all of the anti-capitalist Greeks, in and outside of Syriza will have to find the paths of the counter-offensive, based on the experience of the united-front committees for the OXI. This concerns first of all the forces of Syriza who oppose the path taken by Tsipras, and those of Antarsya. This concerns also all the forces of the trade-union movement and the whole of the social movement which has acted on this line. The KKE, from the establishment of the Government in January, frontally sabotaged any joint action of anti-austerity forces. The other forces of the Greek left do not accept this situation which, today as yesterday, represents an obstacle to creating a single front fighting austerity.

The development of the Greek situation issues a challenge to all those who want to oppose the capitalist forces in Europe. The signal is clear: there can be no challenge to the austerity policies suffered by workers without confrontation, without a process of rupture with the institutions of the European Union, and without the prospect of a Europe at the service of workers and peoples.

Agreeing to the framework laid down by the treaties, hoping to be able to negotiate a reasonable agreement with the institutions is synonymous with submission to the demands of the ECB and the Commission. There cannot be any illusion on margins of manoeuvre at this level, based on possible support from the social democratic parties, or at least the hope they will take their distance from the most reactionary policies. The last few weeks have shown that Social Democrats leaders ignored the choice of the Greek people as much as their conservative colleagues. All these political forces have chimed in. Worse, the official leadership of the European Trade Union Confederation had also lined up alongside Greece’s ”creditors”, without any alternative voice within it.

The Greek experience is a challenge in the first place to the left in the Spanish State, where the rise of Podemos was parallel to and stimulated by that of Syriza. But it also appeals to the whole of the European labour movement.

Everyone understands that the capitalists’ agenda in Europe is more austerity, fewer jobs, less pay, fewer social rights. It is vital that failure of the phase which has just ended in Greece does not lead to abandoning any political perspective of radical challenge to austerity policies, or a refusal to advocate the cancellation of the illegitimate debt, a ”realpolitik” avoiding the obstacle. This would leave as alternative to the conservative and social democratic policies only nationalist, chauvinist, far-right solutions that are just as devastating for social rights.

To flout the democratic choice of the Greek people, the ECB and the Eurogroup set themselves up as a European Government purporting to act on behalf of peoples. This simply showed up the total absence of legitimacy and democracy of the European institutions. Noting this obvious [weakness] forced takeover, some like Jacques Delors or François Hollande, propose the creation of a Government or Parliament of the euro zone, tinkering with the existing institutions of the Union that is only more derisory because these same institutions are, by treaties, already those related to this currency. Recent weeks have confirmed that this undemocratic and dedicated edifice in the interests of the ruling classes European should be pulled down in order to impose popular sovereignty.

There will be no anti-austerity programme without an orientation of popular mobilization, confrontation and break with these institutions and the rules of the European Union.

The balance of power imposed by peoples will allow the implement of such a policy by completely changing the rules of the euro, or we must prepare to leave the Eurozone. The past few weeks show that an essential part of such a policy in the European Union countries is the establishment of a coordinated, international action, setting common targets. The Greek people have remained tragically alone in recent months.

It is up to European anti-capitalists to rise to meet the challenges so that the next social confrontations build a balance of power making it possible to overcome the obstacles and that the European workers’ movement, in its political, trade unionist and social forms, makes the links necessary for a Europe-wide offensive against austerity.

Framtiden tillhör en populistisk vänster!

Ledaren ur veckotidningen Internationalen nr. 29 2015

"No" supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly "No" on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

”No” supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly ”No” on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

Populärkultur tenderar att vara ett fantastiskt medel att fånga det samtida tillståndet. Det gäller även för vårt nyliberala tidevarv. ”In our failure to grab hold of what fucking little we have left, we have lost the sight. And with the lost of sight we have lost our fucking minds. Alright?”

Raden kommer från den ursinniga musikerduon Sleaford Mods. Det musikaliska fenomen som kanske mer än några andra lyckas fånga den impotenta vreden och ofriheten som ett liv i ”valfrihetens samhälle” egentligen innebär. Cynism över ett samhälle vars materiella resurser inte i någon relevant bemärkelse är till för sin befolknings leverne, utan för att generera ekonomisk vinst åt det ägande fåtalet, skapar förlamade och uppgivna politiska subjekt av sin befolkning och tenderar att stärka den rasistiska högern. En vänster som med stelbent, men i grunden godvillig, idealism lever kvar i ett sedan länge passerat välfärdsprojekt har ingenting att sätta emot varken kapitalet eller en högerextremism på frammarsch.
Från en svensk horisont är det akut uppenbart hur eftersläpande den parlamentariska vänsterns världsbild är. Medan vänsterpartister förgäves kämpar med att förvalta en ständigt krympande och krackelerande välfärd så kan till och med ägarna av husen vi lever i agera precis hur de vill.

Vi som kämpar för en ny europeisk vänster måste vänja oss vid hur det politiska spelbrädet ser ut. Det finns inte, oavsett vilken politisk nivå vi kämpar på, något stöd att hämta i processande och utredningar. Vad som däremot finns är ett politiskt utrymme för vänstern att skapa en mothegemoni mot den syrefattiga nyliberala verkligheten. Det visade Syriza när de vann regeringsställningen, alldeles oavsett hur det kommer att gå för partiet framöver. Men den grekiska erfarenheten visar också faran i att tro för mycket på rationella argument. Den f. d. grekiske finansministern Yanis Varoufakis återgivande till The New Statesman om ett förtroligt samtal utanför plenisalen visar detta med all (o)önskvärd tydlighet; ”du har rätt i sak, men vi kommer att krossa er oavsett”.

En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. Det finns inget manöverutrymme i maktens korridorer annat än det som baseras på ren makt. Ett formellt folkligt mandat eller vetenskapligt underbyggda argument tar en ingen vart, men en folklig makt med genklang på tusen gator och torg är kapabel att ingjuta fruktan i toppen av elfenbenstornen.
Än går det att påverka samhället i de valda församlingarna, men vänstern kommer aldrig höras om den inte har stöd från levande rörelser utanför parlamentet. När Syrizas centralkommitté i skrivande stund meddelar att de avvisar det statskuppslika låne- och utförsäljningspaket som partiledningen antagit visar det på just tyngden i den folkliga kraften. Utan en högljudd folkmassa utanför parlamentet hade partiet aldrig fått kraft att stå emot en partiledning som metodiskt malts ned av EU-maskineriet.

Det finns inget utrymme för svekdebatter och renlärighet. Istället måste vi söka den gemensamma kraften. Släpp sargen. Vi måste våga ge oss ut och spela.

Kommunalstödda verksamheter utnyttjar långtidsarbetslösa

Debattartikel skriven av socialister i Göteborg

P4 Göteborg avslöjade i förra veckan flera exempel på hur kommunalstödda verksamheter utnytt-jar långtidsarbetslösa i den moderna form av slaveri FAS 3 innebär. Detta trots att kommunen 2012 beslutade att inte använda FAS 3 i sin egen organisation. Till exempel Emigranternas Hus, som ironiskt nog har i uppgift att bland annat berätta historien om de många sökte sig till Amerika för att komma bort från misären och arbetslösheten i dåtidens Sverige, har under en längre tid tjä-nat miljontals kronor på att använda sig av uppåt 40 långtidsarbetslösa för att, utan lön, scanna in arkivmaterial, sköta kassan och utföra annat rutinarbete. Detta samtidigt som Emigranternas Hus endast har 3 anställda.

Tydligare kan inte den förra regeringens kombinerade arbetsmarknads- och kulturpolitiska miss-lyckande illustreras; en underbemannad kultursektor tar hjälp från vad som har blivit en av Sveri-ges största arbetsgivare för att få billig arbetskraft. Mest upprörande är dock att styrelsemedlem-men i Emigranternas Hus stiftelse Sven Hulterström, vars parti Socialdemokraterna har varit så skeptiska till hela FAS 3, i flera år har godkänt denna praktik. Som bortförklaring uppger han att “man får skilja på det som gäller och det man vill ändra på” (P4 Göteborg, 2014-04-08).

Socialdemokratin grundades som ett parti med syfte att förändra “det som gäller”, men stagnerat till att endast administrera det befintliga. Under 8 år av borgerlig regering pekade man mot social-demokratiskt ledda kommuner så som Göteborg som alternativ. Med ny regering är det väll äntli-gen dags att visa att man menar allvar? När kommunen 2012 beslutade att göra sig av med sina egna FAS 3 platser så erbjöds de inblandade i programmet arbete med avtalsenlig lön. De perso-ner Emigranternas Hus har utnyttjat bör kunna förvänta sig det samma.

Mikael Omstedt

Johanna Lagerberg

Socialistiska Partiet i Göteborg

11124745_10152816946838317_973197173_n 11157925_10152816946863317_667155609_n