Kategoriarkiv: Politik

Party like it´s 1917

14671311_1798949973717625_8056046202278931964_n

Vi bjuder in alla som vill fira oktoberrevolutionens 99-årsdag!

Vad var det egentligen som hände 1917 som gjorde att ett litet extremistparti kunde erövra regeringsmakten? Vilka faktorer låg bakom revolutionen? Varför kunde bolsjevikerna segra i inbördeskriget? Dessa frågor och mycker mer kommer besvaras av Per Månsson, professor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, på en timmes föreläsning 17:00.

Därefter fest med bespisning till 22:00.

Don’t cry because it’s over, smile because it happened!

Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

29/10, kl. 16-22

 

EU-politikens framtid

13256540_1234790466538793_7172698155653027565_n

15 år efter EU-toppmötet 2001:
Folkrörelserna och EU-politikens framtid
Lördagen 11 juni – Studiefrämjandet, Falkgatan 7, Göteborg

Gratis inträde. Anmälan till eumotet.2016@gmail.com

Kl 10.00
Arrangörerna presenterar dagen: Korta inledningar följt av diskussion

Kl 10.15
Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara! Mot TTIP och privatiseringspolitik
Ellie Cijvat, Jordens Vänner
Per Hernmar, Folkrörelsen Nej till EU

Kl 11.45
Nej till militarisering! För fred!
Ingela Mårtensson IKFF
Pelle Sunvisson FiB/K

Kl 13.00 Lunch

Kl 14.00
Nej till EU:s flyktingpolitik! Försvara asylrätten!
Hans Linde, Vänsterpartiet
Inbjudna: Folkkampanjen för asylrätt

Kl 15.30
Nej till EU:s nyliberala åtstramingspolitik! Offentliga investeringar för rättvis omställning!
Följderna av EU:s jordbruks- och naturresurspolitik
Torgny Östling, bonde, NOrdbruK
EU-tankarna som förslummar arbetslivet
Mikael Nyberg, författare

Kl 17.00
EU-kritiskt samarbete för folkrörelser och partier
Max Andersson, europaparlamentariker mp
Johannes Jensen, Socialistiska partiet
Folkrörelseaktivister

Kl 18.00 Avslutning

Arrangörer: Jordens Vänner
tillsammans med Clarté, Folkrörelsen Nej till EU, NOrdbruK

Vad händer i Sanders USA?

13177381_983125515090137_6458745764130015613_n

Offentligt möte:

Vad händer i Sanders USA?

Miljoner amerikaner har röstat på en socialist som presidentkandidat. Utanför strålkastarljuset pågår ett politiskt organisationsarbete som ingen vet hur det kommer att sluta: ”Alla understryker nödvändigheten av att bygga en rörelse som bär även efter valet. Frågan är bara hur.”

Kommer Bernierörelsen kunna bryta upp det statsbärande tvåpartisystemet och den ekonomiska elitens grepp om den amerikanska politiken, som i sin förlängning präglar villkoren för hela jordens befolkning?

Den fackliga aktivisten Lars Henriksson som nyligen besökt det tredje USA – den myllrande gräsrotsaktivismens Amerika – diskuterar processerna som nu skakar det amerikanska politiska systemet.

Fritt inträde & Fika

Torsdagen 19 maj, kl.18.30. Göteborgs litteraturhus, Lagerhuset, Heurlins plats 1

Arr. Tidskriften Röda rummet & Tidskriftsverkstaden i väst

 

Välfärd efter plånbok

12507646_445273018930761_3031732352300928478_n

Välfärd efter plånbok – mot en amerikansk välfärdsmodell?

Den svenska välfärden förändras. Inom skola, vård och omsorg har det skett omfattande driftsprivatiseringar, men vad händer med finansieringen av dessa välfärdstjänster? Här tycks privata sjukvårdsförsäkringar och Rut-avdrag vara tecken i tiden.

Finns det något samband mellan privat drift och privat finansiering? Kommer allt fler att köpa sin egen välfärd och varför vill staten subventionera sådana inköp?

Hur långt har vi kommit och går utvecklingen att hejda?

John Lapidus, ek.dr. i ekonomisk historia, berättar mer under en föreläsning arrangerad av Folkkampanjen för Gemensam Välfärd i Göteborg i samarbete med ABF.

Ingen föranmälan krävs. Välkomna!

4 februari, kl. 18.30

Mötesplatsen, Södra Allégatan 1B

Arr. Folkkampanj Gemensam Välfärd

Uttalande om terrordåden i Paris

20SP-uttalande

Terrordåden i Paris fyller oss alla med chock och avsky och våra tankar går till de många offren och deras närmaste. De bestialiska dåden, dåd som så länge drabbat människor i Mellanöstern, visar upp barbariets ansikte.

De som även får betala priset är de som idag söker skydd undan krig och terror i Mellanöstern, de vars vardag i åratal präglats av attacker som den i Paris och värre. Rasisterna ylar redan i högan sky och alltför många politiker kommer tacksamt att ta attentaten till intäkt för att stänga ute flyktingar. Risken är stor att allsköns reaktionära krafter, från järnrörsnazister till ”anständiga” ledarskribenter, kommer att utnyttja dåden för att tränga tillbaka allt vad internationalism, solidaritet och medmänsklighet heter.

Mördare som urskillningslöst angriper civila måste bekämpas av alla folkliga och demokratiska krafter. Men de islamistiska terroristerna kan inte bekämpas med bomber i Mellanöstern eller polisstater i väst, det har det av USA proklamerade ”kriget mot terrorn” bevisat med all önskvärd tydlighet. Detta krig, fört med bombplan, drönare, stöd åt korrupta regimer och global övervakning har istället fött och gött monster som Al Qaida och IS, reaktionära rörelser som bygger sin ideologi på att den viktiga motsättningen går mellan dem själva och alla. Samma tanke om ”civilisationernas kamp” som imperialismens ideologer skapat med västs högljudda rasister som ivrig hejarkör. De som vill framställa sig som de stora motpolerna är i själva verket förutsättningar för varandra. Varje bombdåd spelar rasismen i händerna och varje drönarattack eller invandringsfientlig valframgång rättfärdigar nya.
Gemensamt har de också en avsky för att arbetande människor sluter sig samman för sina klassintressen, i synnerhet när den sker över de splittrande gränser som dessa grupper lever för.

Just därför är det så kampen mot terrorn ytterst måste föras: genom samarbete och gemensam organisering, över alla de falska gränser som dras upp av nationalister, religiösa fundamentalister eller imperier. Det är de tappert stridande demokratiska krafter som på plats står i fronten mot Islamiska staten, som måste ges allt stöd, som kurdiska och syriska frihetskämpar.
Hoppet finns inte bland de ministrar som nu förbereder nya inskränkningar i demokrati och humanitet eller rustar för nya krig utan bland de tusen och åter tusen människor som tillsammans tagit emot flyktingar på tågstationer, vaktat förläggningar på landsbygden mot högerextrema mordbrännare och i handling byggt broar mellan människor.

Mot terrorism och krig – för humanitet och solidaritet

Nej till militariserade polisstater – försvara demokratiska fri- och rättigheter

Stå upp för asylrätten och öppna gränser – slå tillbaka rasism och nationalism

Socialistiska Partiet
15 november 2015
Partistyrelsen

Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon

På näthinnan finns ännu bilderna av de tyska poliser vilka med gosedjur i händerna tog emot flyktingar från Syrien på Münchens centralstation. Så annorlunda mot 1938, då poliserna valde att titta bort när judar mördades och deras butiker slogs sönder. Den natten, 9 november, blev startskottet för förintelsen som tog livet av sex miljoner judar, en halv miljon romer och många funktionshindrade, homosexuella och de som gjorde motstånd mot nazismen.

I dag går åter en nationalistisk och rasistisk våg över Europa. På näthinnan finns bilderna på brinnande flyktingförläggningar och en mördare iförd nazistiska symboler som tar livet av skolbarn i Trollhättan, ivrigt påhejad av anonyma rasister på Avpixlat och andra forum.
I dag visar vi att de demokratiska krafterna står eniga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Tillsammans tar vi kamp för människovärdet. Det finns bara en ras – människan. Vi må ha olika tro, hudfärg och bakgrund, alla är vi olika, alla är vi människor, alla är vi barn till våra föräldrar, alla har vi samma människovärde. Alla tillhör vi under livet, på något vis, en minoritet. Ett samhälles moral kan mätas efter dess förmåga att behandla sina olika minoriteter. De som haft turen att födas i Sverige är en mycket liten minoritet i världen.

30-talets rasism byggde på fördomar och okunskap. Den ursäkten finns inte i dag. Martin Luther King sade att problemet inte är de få människornas ondska utan de många goda människornas passivitet. Den populistiska nationalism som i dag drar fram över Europa kännetecknas av rädsla, hat och en inskränkthet som hotar oss alla. Murar reses där broar kunde byggas. Vi måste tillsammans visa mänsklighetens ansikte, värna om det demokratiska samhället som innefattar oss alla. Om vi avstår från att sätta stopp för rasisterna nu, på grund av rädsla eller lättja, bereder vi vägen för fascismen. För att citera Astrid Lindgren ur Bröderna Lejonhjärta: ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

9 november minns vi novemberpogromen med ett tyst fackeltåg. Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon. För alla människors lika värde – bekämpa alla former av antisemitism, homofobi, islamofobi, funkofobi, antiziganism och rasism. Tåget avslutas vid Bastionsplatsen där Judiska församlingen arrangerar mötet.

Daniel Bernmar (V)
Annelie Hultén (S)
Ulf Kamne (MP)
David Lega (KD)
Rickard Nordin (C)
Helene Odenjung (FP)
Maria Rydén (M)
Stina Svensson (F!)
Lars Henriksson (SP)
Olle Katz, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred
Cecilia Dalman Eek, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
Maria Jacobson, Göteborgs Rättighetscenter
Simon Wallengren, Kulturgruppen för resandefolket
Astrid Steen, Unga rörelsehindrade
Xzenu Cronström, RFSU
Katina Gustavsson, RFSL
Alexander Goldman, Musiker mot rasism
Masoud Vatankhah, Ingen människa är illegal

Uttalande från Fjärde Internationalens ledning om Grekland

Statement by the Bureau 12 August 2015

With the diktat accepted by the Greek government, all workers in Europe have just suffered a defeat. In Greece and throughout Europe we have to build the fightback.

Greece_OXI

The signature by the Tsipras government of the agreement demanded by the Troika and the installation of a third memorandum in Greece represents an undeniable victory for the capitalist forces in Europe.
This signature is a rejection of the mandate given by the Greek people through the massive OXI! in the referendum of 5 July. In that referendum, a class vote unambiguously rejected the project agreement demanded by the Troika. This vote was a strong expression of the rejection of the policies of austerity and poverty that had been implemented by the two first memoranda by conservative and social democratic parties, a rejection which had already led to the victory of Syriza in January.

This about-face was apparent immediately after the referendum. Tsipras, to comply with the demands of the Eurogroup negotiators drafted a declaration of national unity with the parties subservient to the Troika (New Democracy, PASOK and To Potami) who had just been repudiated at the ballot box.

The agreement accepted a few days later was even more devastating for the Greek population than the one rejected on 5 July. The European Union, the ECB and the conservative and social democrat European governments imposed an agreement dismantling what is left of social rights and establishing a real colonial tutelage by removing any sovereign decision-making from Greek national institutions. The creation of a privatization agency of Greek public goods under direct control of creditors is stepping up the selling off piece by piece of the national heritage.

Resistance to such surrender was expressed after the announcement of the draft agreement by the Left platform of Syriza, a majority of members of the CC, other left forces engaged in the battle of the NO – including Antarsya activists, and many trade union reactions. The protest also involved street demonstrations, which were violently suppressed by the government and several activists were beaten, attacked by the anti-riot police, prosecuted and convicted in court simply for having demanding respect of popular decisions. These police exactions, worthy of the time of Samaras, have been supported by Tsipras and his new government.

The violence of the offensive launched by the leaders of the European Union is proportionate to what is at stake: to prove, despite the democratic choice of the Greek people, that no alternative to austerity plans laid down by the European ruling class exists within Europe. One thing (above all) is clear now if it was not clear before. That is that it is impossible for a radical left government to oppose austerity inside the Eurozone today unless it is prepared to exit the Euro or be expelled from it.

By linking Greece’s membership of the European Union to the respect of these dictates the true nature of this Union is illuminated: an anti-democratic construction, outside popular control and not at all aiming for upward harmonization of the economic and social situation of European populations. Its sole purpose, confirmed by the evolution of economies since 2002, is the establishment of market and monetary support for the exporting economies of the Northern countries, concretized by the deconstruction of the social rights won in every national space and endless austerity. Monetary stability has been accompanied by wage devaluation. The construction of Europe, constrained by the treaties of Maastricht and Lisbon, ”written in stone”, appears as a framework that cannot be challenged by any popular choice.

The perspective opened in January 2015 was not that the Greek people would decide to cut themselves off from the other peoples of Europe, but did call into question and break with the rules of the Union. This could be a powerful hammer blows to a structure that cannot be brought down other than by the mobilization of the whole of European populations.

Capitalist Europeans leaders, both conservatives and Social Democrats, have never accepted the establishment of a government whose programme is and end to austerity policies and memoranda. Syriza was a clear alternative to the policies pursued by the ND of Samaras and previously by PASOK. Its election programme clearly expressed the will to challenge the dictates of the Troika. In that respect, this political experience represented a chance for the workers, in Greece and throughout Europe, to demonstrate the possibility that a political party based on an anti-austerity programme assert itself strongly, impose itself against the reactionary parties and follow a path breaking with the demands of the European capitalists.

But the months which have just passed showed that to meet such a challenge, they had to be ready for a class against class clash within Greece and also with the European ruling class, its proto-State and its banks, by challenging the illegitimate debt, the institutions and the treaties of the European Union.

The Tsipras team wanted to succeed in an impossible bet: put an end to austerity in Greece while complying with the rules of the European Union and the schedule of debt repayment.

By taking responsibility for the debts incurred by previous Governments and continuing in the past six months to pay more than EUR 7 billion to the ECB and the IMF, by accepting the injection of funds from emergency assistance (ELA), the Greek Government has not loosened the noose tied around the neck of the Greek people by the Troika. Yet the audit requested by the Vouli (parliament) has demonstrated that odious and illegitimate debt and had elicited the demand by many Greek MPs for immediate cessation of payment. But Tsipras refused to stop the payment of the debt, refused to block the flight of capital and refused to nationalize banks and the Greek Central Bank, the only ways to really take control of the banking system.

The argument for this policy and ultimately accepting such a surrender is that this path was the only one possible to avoid suffocation of the Greek banks and bankruptcy of the country, to avoid the Grexit. Tsipras said that there was no alternative to such a choice. In recent weeks against opponents from left, he constantly put forward the argument of the currency: reject the dictates and the capitulation would, according to him, have pushed the Greece out of the Euro zone, or even of the European Union. During the legislative campaign, Syriza had as a slogan “no sacrifice for the euro”.

The Euro and the ECB rules of the Maastricht Treaty, with the debt, were used as a second noose to strangle the Greek people.

Avoid the Grexit, used as a threat against Greece by all European Governments, became the Tsipras government’s absolute priority, forcing it to put aside any aggressive policy on the issue of debt and the implementation of Syriza’s anti-austerity programme. The refusal to leave the euro zone has become a categorical imperative.

Yet, for several months, and particularly during the campaign for the NO in the referendum, the Greek left and including the Syriza Left Platform, advanced clear proposals for another policy, a line of confrontation and breaking with the leadership and the rules of the European Union.

These alternative choices emphasize social control through the nationalization of the banking system, unilateral suspension of debt repayments, blocking the flight of capital, an end to privatization, the immediate application of the social measures provided for by the declaration of Thessaloniki. Within the framework carrying out these measures which requires a battle against the Greek oligarchy and its privileges, a process of rupture with the European institutions should and must be prepared, and, given the dictates of the Troika, the preparation of leaving the Eurozone.

Such a policy followed consciously could rely on mobilization and massive support in the country, made possible by the immediate implementation of social measures for the working classes. Making staying in the Eurozone an impassable frontier serves mainly as a pretext for the lack of implementation of urgent economic and social measures. In conclusion, Tsipras choices lead to continuing subjection of the Greek people to a much more dramatic social situation than the one they would face on leaving the Eurozone.

The page of confrontations has not been turned in Greece.

The Syriza Left Platform will fight in the coming weeks to prevent Troika winning another victory by shattering this party and its accumulated experience. And all of the anti-capitalist Greeks, in and outside of Syriza will have to find the paths of the counter-offensive, based on the experience of the united-front committees for the OXI. This concerns first of all the forces of Syriza who oppose the path taken by Tsipras, and those of Antarsya. This concerns also all the forces of the trade-union movement and the whole of the social movement which has acted on this line. The KKE, from the establishment of the Government in January, frontally sabotaged any joint action of anti-austerity forces. The other forces of the Greek left do not accept this situation which, today as yesterday, represents an obstacle to creating a single front fighting austerity.

The development of the Greek situation issues a challenge to all those who want to oppose the capitalist forces in Europe. The signal is clear: there can be no challenge to the austerity policies suffered by workers without confrontation, without a process of rupture with the institutions of the European Union, and without the prospect of a Europe at the service of workers and peoples.

Agreeing to the framework laid down by the treaties, hoping to be able to negotiate a reasonable agreement with the institutions is synonymous with submission to the demands of the ECB and the Commission. There cannot be any illusion on margins of manoeuvre at this level, based on possible support from the social democratic parties, or at least the hope they will take their distance from the most reactionary policies. The last few weeks have shown that Social Democrats leaders ignored the choice of the Greek people as much as their conservative colleagues. All these political forces have chimed in. Worse, the official leadership of the European Trade Union Confederation had also lined up alongside Greece’s ”creditors”, without any alternative voice within it.

The Greek experience is a challenge in the first place to the left in the Spanish State, where the rise of Podemos was parallel to and stimulated by that of Syriza. But it also appeals to the whole of the European labour movement.

Everyone understands that the capitalists’ agenda in Europe is more austerity, fewer jobs, less pay, fewer social rights. It is vital that failure of the phase which has just ended in Greece does not lead to abandoning any political perspective of radical challenge to austerity policies, or a refusal to advocate the cancellation of the illegitimate debt, a ”realpolitik” avoiding the obstacle. This would leave as alternative to the conservative and social democratic policies only nationalist, chauvinist, far-right solutions that are just as devastating for social rights.

To flout the democratic choice of the Greek people, the ECB and the Eurogroup set themselves up as a European Government purporting to act on behalf of peoples. This simply showed up the total absence of legitimacy and democracy of the European institutions. Noting this obvious [weakness] forced takeover, some like Jacques Delors or François Hollande, propose the creation of a Government or Parliament of the euro zone, tinkering with the existing institutions of the Union that is only more derisory because these same institutions are, by treaties, already those related to this currency. Recent weeks have confirmed that this undemocratic and dedicated edifice in the interests of the ruling classes European should be pulled down in order to impose popular sovereignty.

There will be no anti-austerity programme without an orientation of popular mobilization, confrontation and break with these institutions and the rules of the European Union.

The balance of power imposed by peoples will allow the implement of such a policy by completely changing the rules of the euro, or we must prepare to leave the Eurozone. The past few weeks show that an essential part of such a policy in the European Union countries is the establishment of a coordinated, international action, setting common targets. The Greek people have remained tragically alone in recent months.

It is up to European anti-capitalists to rise to meet the challenges so that the next social confrontations build a balance of power making it possible to overcome the obstacles and that the European workers’ movement, in its political, trade unionist and social forms, makes the links necessary for a Europe-wide offensive against austerity.

Framtiden tillhör en populistisk vänster!

Ledaren ur veckotidningen Internationalen nr. 29 2015

"No" supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly "No" on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

”No” supporters celebrate referendum results on a street in central in Athens, Greece July 5, 2015. Greeks voted overwhelmingly ”No” on Sunday in a historic bailout referendum, partial results showed, defying warnings from across Europe that rejecting new austerity terms for fresh financial aid would set their country on a path out of the euro. REUTERS/Marko Djurica

Populärkultur tenderar att vara ett fantastiskt medel att fånga det samtida tillståndet. Det gäller även för vårt nyliberala tidevarv. ”In our failure to grab hold of what fucking little we have left, we have lost the sight. And with the lost of sight we have lost our fucking minds. Alright?”

Raden kommer från den ursinniga musikerduon Sleaford Mods. Det musikaliska fenomen som kanske mer än några andra lyckas fånga den impotenta vreden och ofriheten som ett liv i ”valfrihetens samhälle” egentligen innebär. Cynism över ett samhälle vars materiella resurser inte i någon relevant bemärkelse är till för sin befolknings leverne, utan för att generera ekonomisk vinst åt det ägande fåtalet, skapar förlamade och uppgivna politiska subjekt av sin befolkning och tenderar att stärka den rasistiska högern. En vänster som med stelbent, men i grunden godvillig, idealism lever kvar i ett sedan länge passerat välfärdsprojekt har ingenting att sätta emot varken kapitalet eller en högerextremism på frammarsch.
Från en svensk horisont är det akut uppenbart hur eftersläpande den parlamentariska vänsterns världsbild är. Medan vänsterpartister förgäves kämpar med att förvalta en ständigt krympande och krackelerande välfärd så kan till och med ägarna av husen vi lever i agera precis hur de vill.

Vi som kämpar för en ny europeisk vänster måste vänja oss vid hur det politiska spelbrädet ser ut. Det finns inte, oavsett vilken politisk nivå vi kämpar på, något stöd att hämta i processande och utredningar. Vad som däremot finns är ett politiskt utrymme för vänstern att skapa en mothegemoni mot den syrefattiga nyliberala verkligheten. Det visade Syriza när de vann regeringsställningen, alldeles oavsett hur det kommer att gå för partiet framöver. Men den grekiska erfarenheten visar också faran i att tro för mycket på rationella argument. Den f. d. grekiske finansministern Yanis Varoufakis återgivande till The New Statesman om ett förtroligt samtal utanför plenisalen visar detta med all (o)önskvärd tydlighet; ”du har rätt i sak, men vi kommer att krossa er oavsett”.

En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. Det finns inget manöverutrymme i maktens korridorer annat än det som baseras på ren makt. Ett formellt folkligt mandat eller vetenskapligt underbyggda argument tar en ingen vart, men en folklig makt med genklang på tusen gator och torg är kapabel att ingjuta fruktan i toppen av elfenbenstornen.
Än går det att påverka samhället i de valda församlingarna, men vänstern kommer aldrig höras om den inte har stöd från levande rörelser utanför parlamentet. När Syrizas centralkommitté i skrivande stund meddelar att de avvisar det statskuppslika låne- och utförsäljningspaket som partiledningen antagit visar det på just tyngden i den folkliga kraften. Utan en högljudd folkmassa utanför parlamentet hade partiet aldrig fått kraft att stå emot en partiledning som metodiskt malts ned av EU-maskineriet.

Det finns inget utrymme för svekdebatter och renlärighet. Istället måste vi söka den gemensamma kraften. Släpp sargen. Vi måste våga ge oss ut och spela.

Kommunalstödda verksamheter utnyttjar långtidsarbetslösa

Debattartikel skriven av socialister i Göteborg

P4 Göteborg avslöjade i förra veckan flera exempel på hur kommunalstödda verksamheter utnytt-jar långtidsarbetslösa i den moderna form av slaveri FAS 3 innebär. Detta trots att kommunen 2012 beslutade att inte använda FAS 3 i sin egen organisation. Till exempel Emigranternas Hus, som ironiskt nog har i uppgift att bland annat berätta historien om de många sökte sig till Amerika för att komma bort från misären och arbetslösheten i dåtidens Sverige, har under en längre tid tjä-nat miljontals kronor på att använda sig av uppåt 40 långtidsarbetslösa för att, utan lön, scanna in arkivmaterial, sköta kassan och utföra annat rutinarbete. Detta samtidigt som Emigranternas Hus endast har 3 anställda.

Tydligare kan inte den förra regeringens kombinerade arbetsmarknads- och kulturpolitiska miss-lyckande illustreras; en underbemannad kultursektor tar hjälp från vad som har blivit en av Sveri-ges största arbetsgivare för att få billig arbetskraft. Mest upprörande är dock att styrelsemedlem-men i Emigranternas Hus stiftelse Sven Hulterström, vars parti Socialdemokraterna har varit så skeptiska till hela FAS 3, i flera år har godkänt denna praktik. Som bortförklaring uppger han att “man får skilja på det som gäller och det man vill ändra på” (P4 Göteborg, 2014-04-08).

Socialdemokratin grundades som ett parti med syfte att förändra “det som gäller”, men stagnerat till att endast administrera det befintliga. Under 8 år av borgerlig regering pekade man mot social-demokratiskt ledda kommuner så som Göteborg som alternativ. Med ny regering är det väll äntli-gen dags att visa att man menar allvar? När kommunen 2012 beslutade att göra sig av med sina egna FAS 3 platser så erbjöds de inblandade i programmet arbete med avtalsenlig lön. De perso-ner Emigranternas Hus har utnyttjat bör kunna förvänta sig det samma.

Mikael Omstedt

Johanna Lagerberg

Socialistiska Partiet i Göteborg

11124745_10152816946838317_973197173_n 11157925_10152816946863317_667155609_n

Behov eller marknad?

11035322_385550114903052_7838217776449788707_n

New Public Management, marknadsstyrningen av offentliga verksamheter, ifrågasätts allt starkare, inte minst av de som arbetar inom välfärden. Men finns det alternativ och vad kan man inom befintliga ramar göra lokalt och regionalt göra redan nu, och det oavsett regering? Finns det bra exempel?

Ulrika Lorentzi utredare, Kommunal
Helén Eliasson politiker (s), Västra Götalandsregionen
Per Anders Flordal läkare, utredare, Gemensam Välfärd Stockholm
Mats Norrstad lärare, debattör, Lärarförbundet

Lördag 25 april 2015, kl 13.00-15.00
Mötesplatsen, S:a Allégatan 1B, Järntorget Göteborg

Välkomna!

Ett samarbete mellan Folkkampanj för Gemensam Välfärd Göteborg och ABF Göteborg. Efter samtalet arrangerar Folkkampanjen för gemensam välfärd workshops i mindre grupper för vård, skola och omsorg.