Kategoriarkiv: 1-maj

Rut Elliot Blomqvist: Ekologiskt och socialt hållbar socialism!

Rut Elliot Blomqvists (SP) 1 maj-tal 2019:

Antikapitalistisk kamp har alltid varit angelägen. Den har alltid varit en fråga om liv och död för de mest utsatta. Och den har alltid handlat om att försvara det som är fint och meningsfullt i livet. I vår tid, med klimatförändringar och artutrotning, är sådan kamp mer angelägen än någonsin. Idag är det en fråga om liv och död för mänskligheten och för alla de varelser vi delar jorden med; det handlar om att försvara möjligheten att det ska finnas kvar en värld att bygga goda samhällen i över huvud taget. Det är hisnande – att förödelse kan ha sådana proportioner.

Som tur är så är det många runtom i världen som organiserar sig för klimat- och miljökamp. Här i Sverige och i Göteborg har vi på sista tiden sett hur rörelser som skolstrejkarnas Fridays for Future och civil olydnads-organisationen Extinction Rebellion växer. Men det räcker tyvärr inte att sådana rörelser ökar i popularitet. Det är avgörande hur de arbetar för förändring och mot vilket mål de strävar. De två frågorna vill jag prata om denna första maj: om strategi och vision.

Så hur tänker dagens växande gröna rörelser att man uppnår politisk förändring?

En populär idé är att klimat och miljö inte är höger/vänster-frågor. Att vi alla möter klimatförändringarna tillsammans. Att de som pratar om olika gruppers olika skuld, ansvar och makt skapar onödig splittring och stoppar möjliga reformer som vi alla annars hade kunnat enas kring. Liknande saker har sagts genom den moderna västerländska miljörörelsens historia. Och det gör att många uppfattar klimat och miljö som opolitiska frågor; som något som vilket politisk-ekonomiskt system som helst kan hantera mer eller mindre väl. En vanlig kommentar, som ni säkert känner igen, är att kapitalismen må vara ohållbar men det var ju Sovjet-kommunismen också.

Inom kritisk samhällsvetenskaplig forskning, framför allt inom det fält som kallas politisk ekologi, har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter om detta – om klimaträttvisa, miljörättvisa, globala klasstrukturer och ekologiskt ojämlikt utbyte och ekologisk imperialism – men det är inte så många i dagens gröna rörelser medvetna om. I stället refererar man till borgerliga ekonomiska teorier om att stimulera en så kallad grön våg av teknologisk innovation och till liberala politiska föreställningar om att massorna kan ”sätta press på sina ledare” som då kommer ta sitt förnuft till fånga och reformera bort skiten.

Men problemet är att dagens kapitalistiska elit inte alls delar våra intressen och att den liberala demokratin genom handelsavtal, valutarelationer, och lagstiftning om arbete och miljö går kapitalismens ärenden. Kapitalister har visat gång på gång att de är beredda att offra människor och natur för att de själva ska kunna ackumulera ännu mer pengar och ännu mer makt. Vi har ingen anledning att tro att de skulle sluta med den strävan innan det är för sent. Därför måste vi ta makten ifrån dem. Det kan vi inte göra genom att prata om en enad mänsklighet och vädja med ord på plakat och banderoller till de politiker som går kapitalets ärenden. I stället måste vi odla ekologiskt klasshat och föra ekosocialistisk kamp.

För det är inte möjligt med en ekologiskt och socialt hållbar kapitalism. Däremot är det möjligt med ekologiskt och socialt hållbar socialism. Men – all socialism är inte hållbar.

Och det leder oss vidare till frågan om visioner; om vad för mål som dagens miljökamp strävar mot. För även om en socialistisk analys av globala klasskonflikter är nödvändig i gröna rörelser, så räcker det inte att säga att lösningen är socialism eller planekonomi eller socialisering av produktionsmedlen. Vi vill inte ha en statligt ägd fossilindustri som pumpar ut ännu mer koldioxid i atmosfären. Vi vill inte ha en statligt styrd jordbruksindustri som den som socialdemokratin i sovjetisk stil införde i Sverige under 1900-talet, när småbrukare tvingades bort från sin mark och ersattes med energislukande maskiner som inte bara släpper ut koldioxid utan också leder till att jorden eroderas och binder mindre kol och till att matproduktionen blir beroende av fossil-baserat konstgödsel. Vi vill inte ha en statlig gruvindustri som bryter malm i vansinnig takt och fördriver samer från sin traditionella mark.

Med ekologiskt klasshat menar jag alltså inte bara klasskamp i allmänhet utan en klasskamp som bygger på den sorts ekologiska medvetenhet som är vanligare hos miljöaktivister än hos socialister, i alla fall i den här delen av världen. En klasskamp som för samman bonderörelser, urfolksrörelser och arbetarrörelsens olika grenar. En klasskamp som försvarar och bygger upp den sorts samhällen där människors arbete inte skadar jorden utan är del av den.

På sista tiden har ekosocialister som vill bygga den sortens rörelse allierat sig med den politiska visionen om degrowth, nedväxt. Idén är att vi måste utveckla en ekosocialism som går bortanför en okritisk acceptans av produktivism – alltså en ekosocialism som gör upp med den aggressiva industrialism som gjorde Sovjet till en miljöförstörare i världsklass. Men detta kommer med en svårighet: nedväxt-socialism är en typ av socialism som kan hamna i konflikt med den industriella arbetarklassens kortsiktiga intressen. För inom ramarna för kapitalismen är ju arbetarnas intressen att få så hög lön som möjligt och ha ett så stabilt arbete som möjligt. Och för många av oss är alienerat arbete dessutom det enda sättet att försörja oss som vi känner till.

Det är därför som det kan vara svårt att mobilisera för en kamp som är kritisk till lönearbete. Inte för att kritik av lönearbete på något vis är osocialistiskt – tvärt om! Att ifrågasätta ett system där vissa människor säljer sitt arbete medan fåtalet gör profit på det är ju själva grunden i en marxistisk analys av kapitalism. Men trots det så är det en svårsmält idé att målet med socialism borde vara att avskaffa lönearbetet och radikalt minska den industriella produktionen, för tyvärr är många i Sverige idag, och i Västeuropa, Nordamerika och andra privilegierade delar av världen, insnärjda i ett beroende av kapitalismen.

Därför är det är enklare och mer populärt att prata om mindre samhällsomstörtande förändringar som gröna jobb, grön tillväxt och grön industri och att drömma om statliga stimuleringsåtgärder och storslagna ekonomiska femårsplaner. Men varför ska vi acceptera att våra drömmar om en bättre värld och en ekosocialistisk framtid begränsas av att det är svårt att tro att kapitalismen kan störtas? Varför ska vi acceptera att kapitalismen har koloniserat både vår försörjning och vår fantasi? Och, inte minst – varför ska vi acceptera att bedriva en kamp som i bästa fall kortsiktigt kan gynna en privilegierad del av den västerländska arbetarklassen (åtminstone fram tills kapitalet drar tillbaka de eftergifter det gör i de kompromisser som vi tvingar det till) medan våra kamrater ser sina hem försvinna i stormar, sina grödor och djur dö i torka eller av föroreningar och allt de lever för förintas av en skenande fossilkapitalism? Varför inte i stället alliera röda och gröna politiska rörelser och bygga internationell solidaritet?

Den sortens ekologiska klasskamp är inte enkel. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Det hörs ju på ordet – kamp – att det är svårt. Antikapitalistisk kamp har aldrig varit enkel. Det är inte för att vi vet att vi kommer vinna som vi kämpar, utan för att vi har något som är angeläget och livsviktigt att kämpa för: gemenskap och kärlek mellan människor och till alla de varelser som vi delar jorden med. Det är vad som ger kraft åt mitt ekologiska klasshat.

– Motståndaren är fortfarande välorganiserad. Men när vi känner vår gemensamma styrka, då är vi oslagbara!

Lars Henrikssons (SP) 1 maj-tal 2019:

 

Kamrater – motståndaren är välorganiserad. Ett citat som blev odödligt genom filmen med det namnet, från ett av de stora strejkmötena i Kiruna för precis 50 år sedan. Gruvstrejken -69 skakade bilden av det svenska samförståndet och blev en av de saker som utlöste 70-talets långsamma explosion av jämlikhet och rättvisa i Sverige.

Vi förstod att motståndaren var välorganiserad. Men att han var SÅ jävla välorganiserad, det var vi inte riktigt beredda på.

Redan 1971 drog den amerikanske juristen Lewis Powell upp fälttågsplanen i ett memo till USA:s handelskammare. Propagandaorganisationer som Heritage Foundation och Cato Institute grundades. Modeller som spred sig över världen. I Sverige satte SAF en man vid namn Sture Eskilsson på jobbet. Kampanjer som ”Satsa på dig själv” och ”Fri företagsamhet – Bra för Sverige” satte tonen. Timbro grundades och ynglade av sig i ideologiska kuvöser där blivande politiker, lobbyister och ledarsideskrigare som Göteborgs Postens tidigare stolthet Alice Teodorescu, kunde flaskmatas, långt bort från den marknadskonkurrens de skulle förespråka.

Jag tvivlar på att det går att hitta någon annan så lång period där motståndaren flyttat fram sina positioner på så bred front som de senaste 40 åren. Klasskampen upphörde naturligtvis inte som en del fantasifulla filosofer hävdade. Den var bara oerhört ensidig och framgångsrik och motståndaren kunde casha in de förändrade styrkeförhållandena i klingande miljarder. Vi har facit: 8 personer (män) äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. Där de rikaste 1% äger hälften av världens rikedomar.

Det finns en direkt koppling mellan detta och de bankskandaler som avlöser varandra. I de allt större pengamassor som pumpas genom det finansiella systemet blandas blodspengar och tjuvgods med traditionellt skattefiffel och de allt mer astronomiska vinsterna från exploatering, utplundring och utsugning. Och ändå, trots att varenda finanskris och penningtvättsskandal är reklam i eldskrift för att socialisera bankerna, är makten över bankerna en ickefråga i dagens politiska debatt. För varför diskutera de stora pengarna när det går vända våra blickar mot åt de fattiga mynt som skramlar i tiggarnas pappmuggar?

Det allra viktigaste motståndaren lyckats med är att få oss att diskutera allt annat än deras makt. Motståndaren har nästintill lyckats utplåna tanken på att vi skulle kunna förändra världen.

Det sägs ibland att Margaret Thatchers största bedrift var Tony Blair. Att till och med när nyliberalismens främsta banerförare förlorade makten i Storbritannien fördes fanan vidare i Labours händer.

På samma sätt kan man säga om den svenska högeralliansen: deras främsta bedrift var att de fått Stefan Löfven att regera åt dem. Det kommer att säkert att synas i de socialdemokratiska tågen i dag. Få utom de som har sitt levebröd genom den alltmer orörliga ”Rörelsen” vill sjunga sånger tillsammans med Stefan Löfven? Och vad ska de ha på banderollerna detta januariöverenskommelsens år? Den officiella parollen är: Tillsammans för trygghet.

Eftersom de menar: ”Dagens samhällsproblem kräver att vi samarbetar och hittar lösningar gemensamt.”

Vi vet hur lösningarna ser ut och vem de samarbetar med.

En ärligare paroll skulle kunnat vara: ”Det kunde varit värre”.

Den sammanfattar så bra uppgivenheten och den totala avsaknaden på alternativ. Och den är ju sann: det kunde varit värre. Det kan alltid bli värre. Men jag tvivlar på att det går att skapa entusiasm för en sådan sådan inställning, oavsett hur många skattemiljoner som läggs ut i valpropaganda. Det är en stor seger för motståndaren att den ideologin, ”detkundevartvärre-ismen” spridits djupt i arbetarrörelsen.

Pia har pratat bra om strejkrätten och jag ska inte säga så mycket mer om sakfrågan. Men i fjol stod jag här och var lite optimistisk. Förbundsledning efter avtalsråd efter kongress hade sagt att ingen skulle tafsa på strejkrätten och det såg rätt mörkt ut för regeringens förslag. Vad jag inte visste, var att kavalleriet var på väg att undsätta dem. Att det just då pågick hemliga förhandlingar mellan de fackliga ledningarna och motståndaren och att de skulle presentera ett gemensamt förslag en varm junidag. Argumentet från fackligt håll var att det var bättre att stympa sig själva än att vänta på regeringens förslag. För det kunde ju vara värre

Det ljögs mycket då. Lagförslaget handlade aldrig om Göteborgs hamn eller någon ”obalans på arbetsmarknaden”.

Det var ett av motståndarens välorganiserade angrepp.

Det räcker att kasta ett öga på konfliktstatistiken för att se åt vilket håll obalansen slagit. Hade den svenska strejkstatistiken varit en EKG-kurva skulle patienten varit död sedan länge.

Det är tvärtom just för att vi och våra fackföreningar är så tysta och snälla vågar de sig på oss. För om lagen antas blir motståndaren naturligtvis inte nöjd och drar sig tillbaka till sin lya. Nej de bockar bara av kravet och går vidare med nästa, Lagen om anställningsskydd, där motståndaren vill avskaffa kravet på ”saklig grund” i LAS, alltså införa en total rättslöshet på arbetsplatserna. Regeringen tänker använda samma metod som senast: låta fack och företag ta fram ett gemensamt förslag, för att hindra något som ”kunde varit värre”…

Idag säger Vänsterpartiet att de kommer att fälla den regering som lägger fram försämringar i LAS. Det är bra. Men i fjol varnade Jonas Sjöstedt: lägg inte fram förslaget om strejkrätten, det vore en provokation sa han .

I morgon lägger regeringen fram propositionen. Provokationen. Kommer nu V att nöja sig med en harmlös röst mot förslaget eller faktiskt stå för hotet om att fälla regeringen? Ett misstroendevotum kring strejkrätten skulle bli en allvarlig käpp i hjulet och föra upp arbetsrätten och frågorna om makten på arbetsplatserna högst upp på den politiska dagordningen.

Men det är klart. Att fälla regeringen kan ju leda till att det blir värre

Men om de inte gör det – hur rädda kommer 73-punktsprogrammets väktare att bli för ett nytt hot om misstroende när LAS läggs på huggkubben? För visst kan det bli värre med ett misstroende den gången också? Och nästa…

Det kunde varit värre”-strategin har inte stoppat motståndaren, utan banat vägen för att de kunnat göra det värre.

När nyliberalismen sedan finanskrisen mist sin färggranna fjäderdräkt har den vänster som inte stått för något annat än ”det kunde varit värre” tappat mark och en reaktionär våg fyllt vakuumet. Och det blir värre.

Jag tror att det är nödvändigt att bryta ”det kunde varit värre”-ismens grepp.

Kompromisser kommer vi aldrig ifrån, att leva under kapitalismen är alltid i bästa fall en kompromiss. Det är heller ingen skam i att tvingas på reträtt av en övermäktig motståndare.

På ett villkor: att reträtten föregås av en strid. För om vi bara backar av rädsla för att striden kan göra det värre, då har motståndaren redan vunnit nästa strid.

Varje gång vi tar ett steg bakåt tar våra motståndare ett steg framåt.

Varje gång motståndaren kan bocka av en punkt på sin önskelista puttas vi ner ett trappsteg som de som gått före oss mödosamt kämpat sig uppför.

Jo, vi underskattade nog motståndaren. Han var välorganiserad. Framför allt var den verkliga maktbasen aldrig varit hotad på allvar: Ägandet. Rikedomen. Inte idag och inte i Sverige på 70-talet. Man fick leta förgäves efter ett land med en sådan koncentration av makten till en handfull rika, ”de 15 familjerna” som gamle VPK-ordföranden CH Hermansson kartlade och han beskrev träffande Sverige som ”ett litet men hungrigt imperialistiskt land”. Det behöver vi hålla i huvudet idag när inte ens de mest radikala reformister förmår drömma om ett djärvare mål än 70-talets Sverige.

För vi är tvungna att sätta våra mål högre än så. Motståndaren må vara välorganiserad men har aldrig varit så oförmögen att svara på de frågor som handlar om vår överlevnad. De styr vår värld rakt ner i avgrunden som Rut så riktigt talade om. För att kunna ställa om produktionen för våra behov inom ramen för vad ekologin klarar, att bygga ett ekosocialistiskt samhälle. Vi behöver ifrågasätta och utmana motståndarens verkliga makt. Den som aldrig ställs till omröstning i riksdag eller EU-parlament. Makten över produktionen, makten över kapitalet.

Men som alltid måste vi börja där vi står. Och då är vi tillbaka till strejkerna. De träffar motståndaren där det smärtar som mest: i bankkontot. Men en strejk avslöjar också en av de stora myterna: att det är kapitalet, motståndaren som skapar välståndet. Och viktigast: strejken visar att det finns en kraft som är starkare än alla tankesmedjor och ledarskribenter som motståndaren kan köpa. Det är också därför strejker är så farliga för motståndaren. I Malmfälten för 50 år sedan. I hamnarna i år. I den pågående vågen av framgångsrika lärarstrejker som gungat som en dyning mellan öst- och västkust i USA . I den osannolika globala strejken på Google. I vad som kan ha varit historiens största strejk i Indien i januari.

Erik har redan talat väl om hamnarbetarnas strid. Den viktigaste lärdomen är att hur mäktig och välorganiserad motståndaren än är så har vi alltid något som de saknar: vårt kollektiv, vår självorganisering, vår solidaritet.

Det är nästan glömt men det är den kraften som driver samhället – eller stoppar det. Det är också den kraften som behöver användas om mänsklighetens stora utmaning ska få en lösning. En omställning för att rädda klimatet som saknar en stark bas i produktionen, på arbetsplatserna, den blir inte av. Det kommer motståndaren att se till.

En av glimtarna av hopp har varit en annan sorts strejker, skolstrejkerna för klimatet. Jag tror inte att det finns så många kontakter mellan hamnarbetarna och skoleleverna. Men de hänger ihop i alla fall.

Oavsett om det är skolstrejker och ockupationer för klimatet, välfärdsförsvar, strider för arbetsrätten eller de gamla vanliga fajterna om löner och arbetsvillkor så är motståndaren en och densamma. Vi kan försöka bemöta vår motståndare i media och på nätet men vi kan aldrig överträffa dem som äger kapitalet på områden där det går att köpa sig makt. Men när vi uppträder gemensamt väger vår makt mångfalt mer än deras.

Vi behöver se varje sådan strid som delar i samma stora, långsiktiga fajt. Precis som varje ”Det kunde varit värre”-nederlag försvagar oss, är varje strid vi faktiskt tar en skola för nästa strid. Ett tillfälle att lära oss gemensamt, bygga tilltron till varandra och smida länkar i solidaritetens starka kedja. Som ger oss förmåga att ta fler, djärvare och svårare strider och – när så krävs – även utmana kapitalets allt mer destruktiva makt.

Motståndaren är fortfarande välorganiserad. Men när vi känner vår gemensamma styrka, då är vi oslagbara!

1 maj – socialistiskt hopp och kamp

Första maj – för socialistiskt hopp och kamp

Årets förstamajdag äger rum i den internationella skuggan av högerreaktionär frammarsch, krig, terrordåd och klimatkris. Det är lätt att förtvivla.

Men samtidigt lyser strimmor av hopp från miljontals ungas globala klimatkamp, kvinnornas världsrevolution och alla outsläckliga försök att med näbbar och klor försvara attackerade välfärdssystem eller erövra nya. Liksom av facklig arbetarkamp till försvar och erövring av arbetets värde och rättigheter, från Trumps USA över EU:s marknadsutpressning till världshistoriens största strejker i Indien.

Även här hemma har hamnarbetare kämpat sig till avtalsrätt, skolungdom masstrejkat för klimatet, personal och brukare försvarat och ockuperat för gemensam välfärd.

Tusentals och miljoner människor strävar i vardag och öppen kamp att värna mänsklig solidaritet, jämlika villkor och gemensamt ansvar för samhälle och klimat.

Istället för att förblindas av mörkret samlas vi på första maj över hela jorden för det ljusa hoppet i människans skaparkraft och gemensamma styrka att förflytta berg och erövra världar.

För det hoppet står den globala socialistiska rörelse som gång på gång trängt tillbaka de mest övermäktiga motståndare, försvagats, besegrats och även korrumperats – för att återfödas och växa till ny kraft och insikt.

Där är vi åter idag – och samlar de nya krafterna till försvar av allt vad arbetarrörelse och social rättvisekamp vann under tidigare perioder: gemensam välfärd, demokratiska och fackliga rättigheter, jämlikhetsreformer… Och till genombrott för det nya, bortom kapitalistiskt profitsystem, förkvävande nationalism, flyktinghat och skövling av människa och miljö.

Global solidaritet mot imperialism, terror och klimatförstörelse.

Försvar av strejkrätt, välfärd, asylrätt och jämlikhet.

Klimatansvar, demokrati och socialism

Socialistiska Partiet 

Skänk en 1 maj-gåva!

En för alla, alla för en! Hjälp SP/Gbg att genomföra vårt 1 maj-möte på Järntorget på bästa vis genom att skänka en ekonomisk gåva. Affischer skall tryckas, PA-anläggning skall hyras och övriga kostnader skall förstås betalas. Sätt in en solidarisk slant på PG 721901-7 (Socialistiska Partiet Göteborg), märk insättningen ”1 maj”. Tack på förhand hälsar Avdelningsstyrelsen!

1 maj med socialisterna!

Kapitalismen måste bort!
Planerad ekonomi för att rädda klimatet!

Socialistiska Partiet fyller 50 år i år och samtidigt anordnar socialisterna i Göteborg ett 1 maj-möte för 50:e gången! Kom och lyssna på intressanta politiska tal och underhållning innan de sedvanliga 1 maj-tågen avgår omkring Järntorget.

Klara talare är:

Pia Jacobsen – aktivist och Seko-medlem
Lars Henriksson – Volvoarbetare och medlem i SP
Rut Blomqvist – doktorand, musiker och medlem i SP
Gästtalare: Erik Helgesson – hamnarbetare

Anders Karlsson (SP) leder mötet.

Välkomna!

Järntorget kl.12.00-13.00

Lars Henriksson: ”Vi måste vinna!”

Lars Henrikssons (SP) 1 maj-tal:

”En annan värld är inte bara möjlig, hon är på väg. Under en stilla dag kan jag höra henne andas.”

Vackra och hoppingivande ord av den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy

Men kanske är jag en dålig lyssnare och börjar möjligen jag bli lite lomhörd. För visst är det ofta svårt att höra de andetag Roy beskriver. Kanske är det alltför sällan är dagar som är stilla nog. Den kommande världens andning, nya och rättvisa världens, drunknar i ett ohyggligt oväsen från det orättvisans och förtryckets system som ännu håller världen i ett järngrepp.

Smattrandet från Assads och Putins attackhelikoptrar. Vrålet av USA:s kryssningsmissiler.

Gråten från de palestinska mödrar som än en gång får begrava sina barn.

Det stilla kvidandet från en miljard undernärda som inte är köpkraftiga kunder för livsmedelsindustrin.

Dånet från kolkraftverk och förbränningsmotorer som pressar atmosfärens koldioxidhalt ohjälpligt över punkten som saknar återvändo.

Mullret när Antarktis glaciärer kalvar miljarder ton is ut i de allt varmare oceanerna.

Det taktfasta stöveltramp som återigen hörs i Europa och som ekar på nätets hatsajter.

Nej, det är nog inte så konstigt att denna helveteskakafoni gör det svårt att höra de lätta andetagen av den möjliga, nödvändiga världen.

Och ändå skulle jag inte stå ut om de inte fanns där. Varken ni eller jag skulle stå här idag om inte också vi då och då kunde förnimma dessa andetag. För då och då dyker de upp, ibland när vi minst anar det.

För 100 år sedan var bullret mångfalt högre när överheten fortsatte att skicka ut tiotusentals unga män i blodiga självmordsuppdrag på Europas slagfält.

Men samtidigt flåsade den nya världen överheten i hotfullt i nacken som aldrig förr.

Det var i det läget den svenska arbetarrörelsen började kassera in sina största segrar. 1918 togs ett avgörande beslut i riksdagen som skulle leda till allmän rösträtt. Demokratins genombrott. Nu skulle marschen mot socialismen äntligen kunna starta på allvar! Som Hjalmar Branting hade förklarat var allmän rösträtt ”priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.”

Och som utmätningsmännen bankade på bourgeoisins dörrar. Furstehusen föll som dominobrickor, Den habsburgska dubbelmonarkin och den den preussiske kaisern försvann, rådsrepubliker upprättades i Bayern och Ungern. Och framför allt hade året innan reaktionens till synes orubbliga bastion rasat: det månghundraåriga tsarväldet i Ryssland. Borgerligheten var beredd att om inte diskutera sin avveckling men i alla fall släppa en del av greppet över den lagstiftande makten. Men inte med glädje.

I ett sista hårdnackat motstånd höll tidigare statsminister Hjalmar Hammarskjöld tal i Första kammaren, fyllt av glödande klasshat:

”Jag tror icke på demokratiens förmåga att lyckliggöra ett folk… som sannolikt kommer att leda till massvälde. Förtryck ovanifrån är svårt, förtryck nedifrån, från massan, är olidligt”

Massvälde, förtryck nedifrån, Det sammanfattade ganska bra den svenska överklassens syn på demokratin, en tillfällig eftergift inför hotet om revolution. Och även om farhågorna om vad massan skulle ta sig till med sin nyvunna makt var överdrivna – Branting & Co hade sedan länge släppt tanken på avveckling under ordnade former – så har de aldrig släppt sitt motstånd mot demokratin. Det olidliga förtrycket nerifrån, från massan, det fruktar de fortfarande.

Avskyn mot massan går som en röd tråd genom borgerlighetens 1900-tal. Framför allt hatar de kollektivet, vårt kollektiv alltså, för de vet att när vi uppträder gemensamt kan vi vara en makt som uppväger deras. Ja till och med hota den.

1918 är ett avlägset år och det hjälper väl inte för många av er om jag påpekar att ett annat mytomspunnet år när andetagen från den nya världen åter överröstade ondskans oljud, 1968, ligger halvvägs mellan nu och då.

När det slog mig kände jag mig rätt gammal. För jag var ju med under de åren och minns dramatiken. Öster som samma år gick upp i Allsvenskan och vann serien. Hur IFK Göteborg vann nästa år för att året efter åka ur vid en skandalmatch i Örebro. Ja, för den ännu inte tonårige Lars Henriksson var det rätt mycket fotboll som livet rörde sig kring. Strejker, uppror och kårhusockupationer gick mig förbi. Ändå var det något som formade mig. Många av dem som var ett snäpp äldre hade varit en del av den rörelse där allt under några år tyckes möjligt. Det var genom dem jag fick världen förklarad och första gången hörde andetagen av en bättre värld.

De åren var något av ett nytt demokratiskt genombrott. Många tog steg ett steg framåt och försköt maktförhållandena. Det var en rörelse som på ett fortfarande svårfattligt sätt grep omkring sig över hela världen. Från Vietnams djungler till Prags och Paris gator. Det var inte främst vildsinta studenter på kårhuset i Stockholm som förändrade Sverige. Viktigare var de stora rörelserna på djupet i samhället. Inte minst på arbetsplatserna som gruvstrejken, -69, skogsstrejken för att inte nämna bildandet av Hamnarbetarförbundet och pärlbandet av små och stora strejker i början av 70-talet. I Sverige lades grunden till en ny våg av välfärdsbygge, nya rättigheter på arbetsplatserna. Men inte bara där. Gammalt ingrodda förtryck ifrågasattes på alla livets områden ett sätt som inte gått att stoppa. Mest djupgående var nog den breda kvinnorörelsen. Man kan tycka att inget hänt när #metoo-explosionen visade hur djupt de patriarkala mönstren ännu sitter. Men jag tror att denna rörelse inte fått ett sådant genomslag om det inte varit för att feministiska rörelse som föddes då hade gjort övergreppen oacceptabla, både juridiskt och i det allmänna medvetandet och gjorde att det som släpades fram i ljuset av #metoo faktiskt var skandaler och uppfattades som sådana och till och med förvandlade det mest högtidliga och slutna av allt, den fördemokratiska lämningen Svenska Akademien, till en sjaskig såpopera.

Om en del av det senaste århundradets erövringar ännu lever och är avgörande för oss kan vi

också se hur många av dem urholkas och hotas.

En av de saker som hamnade på dagordningen under det omtumlande 60-talet var jämlikheten. Inte minst när CH Hermanssons väckte stort rabalder genom att visa att 15 familjer styrde stora delar av landets näringsliv. Det skakade bilden av Sverige som det jämlika folkhemmet, utan styvbarn och gullgrisar. Regeringen tillsatte Koncentrationsutredningen och både Högerpartiet och Centern gjorde ”spritt ägande” till valfrågor. Ända in på 80-talet kom frågor om makt och ägande att prägla debatten.

Då, på 60-talet hade den mäktigaste familjen – nu som då Wallenberg – en förmögenhet som uppgick till en halv procent av BNP och de 15 rikaste hade 1,5% av BNP.

Idag har 15 personer i Sverige tillgångar som motsvarar 1/3 drygt 30% av BNP! 20 gånger så stor andel!

Tanken att regeringen skulle utreda detta eller att det skulle bli en valfråga som alla tvingades anpassa sig till är helt främmande. Detta är en av borgarklassens viktigaste framgångar. För istället för att diskutera det väldiga hot mot demokrati och välfärd som maktkoncentrationen utgör och vad den beror på har de genom ett gigantiskt ”Ta fast tjuven”-trick lyckats få den

politiska debatten att handla om de fattiga som orsaken till problemen. Inte de rikas otroliga maktökning och hur de stöper om samhället. Försvaret av välfärden måste bara alltför ofta börja med att påpeka att det som hotar den inte står att finna längst ner i samhället.

Det var inte flyktingar som sålt ut primärvården och apoteken.

Det är inte ensamkommande barn som sett till att skolor kan ägas av riskkapitalbolag och gå i konkurs.

Det är inte de som tigger utanför ICA som lagstiftat om osäkra jobb.

Det är inte de arbetslösa som flyttar fabriker till låglöneländer. Och det är inte de utförsäkrade som satsat våra pensioner på börskasinon.

De skyldiga måste sökas på helt andra håll.

Men låt oss inte vara naiva, som en del brukar säga. För visst finns det flyktingar som hotar välfärden. Men de flyr inte i små livsfarliga båtar, möts inte av gränspoliser och taggtrådshinder och placeras inte i läger. När de flyr är det i business class och behöver de vänta är det i flygplatsernas VIP-rum. Och vi ser dem inte heller tigga på gatorna. Vi ser dem faktiskt väldigt sällan.

Men i höstas gjorde vi det faktiskt. Det var när direktörerna för Nordea, Sveriges och Nordens största bank, berättade att de tänkte fly från Sverige för att komma undan en liten, liten avgift som skulle införas för bankernas egen skull. Då var det ingen i riskdagen som ens kom på tanken att de skulle hejdas. Ingen som föreslog strängare gränskontroll för att stoppa dem.

För pengar har all rätt i världen att fly över gränserna.

Och ju större ojämlikheten blir desto mer makt får vinnarna möjligheten att forma samhället efter sina behov. I stort som smått – alltså raka motsatsen till det löfte rösträtten gav för 100 år sedan om lika inflytande för fattig som rik.

Ett pyttelitet exempel: för någon vecka sedan stormades den otroligt populära musikföreningen Truckstop Alaska på Hisingen av polisen. Den slutna föreningen hade sålt öl. Man skulle kunna tycka att en ideell förening som lyckats skapa den trevligaste rockscenen i stan inte borde vara högst upp på listan för en poliskår som alltid säger att den är överbelastad.

Kanske är det en slump men det är i detta område stadens största höghus snart ska resa sig, där en lägenhet som ska var klar om fyra år nyligen såldes för 66 miljoner kronor. Ideella rockklubbar och andra icke-kommersiella aktiviteter passar liksom inte in där. Jag vet naturligtvis inte hur polisledningen har resonerat i detta fall men det är väldokumenterat att när Kvillestaden skulle anpassas till mer penningstarka hyresgäster drevs idrottsföreningar, klubbar, moskéer och småbutiker bort genom en allians av kommunalpolitiker, byggherrar, lydiga journalister. Med polisledningen som viktig samarbetspartner.

På område efter område omformar de allt rikare samhället med hjälp av sin ekonomiska makt.

För tio år sedan hade 150 000 personer privata sjukvårdsförsäkringar. Idag är det 650 000. En stor grupp människor får allt mindre intresse av den gemensamma vården och mindre anledning att vara med och bidra till den. De demokratiska besluten töms på innehåll.

Samma sak sker globalt. EU-borgen är närmast ointaglig för folkligt inflytande men ett eldorado för företagen och deras arméer av lobbyister har flyttat mängder av beslut långt från demokratisk debatt och folkligt inflytande. Hur många känner ens till det EU-direktiv om strängare regler för vad som räknas som företagshemligheter som kommer minska yttrandefriheten på jobbet från 2016? Eller att det kommer upp i Sveriges riksdag om några veckor?

Handelsavtal, framförhandlade i hemlighet som ger storföretag möjlighet att stämma länder till privata domstolar. Och så vidare och så vidare.

En del kallar det för ”det postdemokratiska tillståndet”, där alla de yttre tecknen på demokrati,

rösträtt, pressfrihet osv finns kvar medan allt fler beslut tas utanför den demokratiska sfären.

En snabbt pågående process där överheten håller på att göra slut på den där förargliga eftergiften för 100 år sedan när de tvingades ”underordna sig massans olidliga förtryck underifrån”. De kommer inte att nöja sig. I fjol satte Timbro, borgerlighetens ideologiska kommandocentral, ett vått finger i luften och släppte boken ”Efter demokratin” utan att riktigt våga översätta titeln ”Against Democracy”. Alltså ”Mot demokratin”, av en amerikansk professor som försökte bevisa att demokrati var ett dåligt styrelseskick som vi vanliga korkade människor – massan – inte klarade av.

Nu är demokrati är inte bara rösträtt och pågår inte bara i valda församlingar. Vårt främsta redskap är fortfarande vårt kollektiv, vår gemensamma organisering. Så var det 1918, så var det 1968 och så är det idag.

En fråga på den akuta politiska dagordningen i Sverige gäller just detta, den Stridsrättsutredning regeringen tillsatte för ett år sedan. I sig själv ett typexempel på hur företagens ökade makt tränger in i politiken när höga chefer inom Göteborgs Stad i armkrok med arbetsgivarna åkt till Stockholm för att lobba regeringen att gripa in i konflikten i Göteborgs hamn och hur regeringen snällt tillsatte en gammal arbetsgivarrepresentant att utreda hur de skulle kunna

* att förändra fredspliktsreglerna i situationer när en arbetsgivare, som är bunden av ett svenskt kollektivavtal i förhållande till en arbetstagarorganisation, utsätts för stridsåtgärder av en annan arbetstagarorganisation”

Redan 2005 gick Svenskt Näringsliv ut med ett sjupunktsprogram för att, som de sa ”värna den svenska modellen”. Samtliga förslag var långtgående krav på förbud mot vad fackföreningar ska få göra. Punkt 6 var exakt det som nu utreds.

Att försöka stoppa ännu en försämring kanske inte låter särskilt upphetsande eller som något stort steg på vägen till en bättre värld.

Men just nu och de kommande månaderna skulle jag vilja säga att det är den viktigaste frågan i Sverige.

Dels är frågan i sig viktig. Det gäller vårt främsta maktmedel. Att försvara oss mot varje angrepp på strejkrätten, oavsett hur litet det verkar vara, är både en fråga om de dagliga villkoren på jobbet men också ett handfast försvar av demokratin, för våra möjligheter att stå emot penningväldet.

Dels för att det är en fråga vi faktiskt kan vinna. 15 av 16 LO-förbund protesterat. 12 av 14 TCO-förbund och hela akademikernas centralorganisation, Saco har gått ut emot den. Till och med de mest verklighetsfrånvända av socialdemokraternas PR-konsulter borde kunna fås att fatta att det inte är en bra idé att gå in i valrörelsen med en konflikt med de fackliga organisationerna kokande.

Den är en fråga som idag på 1 maj borde gå främst i varje fackligt tåg och det är sorgligt att organisatörerna inte ens förstår vidden av vad deras förbund själva säger. Desto större skäl att driva frågan underifrån. Därför har Nätverket Försvara Strejkrätten idag kallat till ett möte där bland annat representanter för TCO och Saco kommer att tala. Det är 15.30 på Haga Kyrkoplan och jag uppmanar er verkligen att gå dit och kommer att fortsätta med att vi sprider ett brev till LO-ordföranden i LO/SAP-tåget. Det är faktiskt det viktigaste ni kan göra, i alla fall idag.

För, jag avslutar här som jag började med ett ord av Arundathi Roy:

”Nu får det vara slut på att bara ha rätt. Vi måste vinna.”

1 maj med socialisterna!

Försvara strejkrätten!

För 43:e året: Välkomna att fira 1 maj med socialisterna på Järntorget. Tal och underhållning.

Eventet kommer att uppdateras efter hand med talare, affisch och övrig information.

Järntorget, kl.12.00

Arr. Socialistiska Partiet, ORWI

Gemensam samling för strejkrätten!

Gemensamt ställningstagande på första maj mot strejkrättsangreppet!

Tvärfackligt och partipolitiskt obundet.

Samlingsplats och tid kommer.

1 maj-bilder

12418217546_1345883172127647_1637359904_n18217577_1345883165460981_1668397618_n18217862_1345883632127601_429949091_n18253784_1345882612127703_201755833_n18253799_1345883815460916_316630595_n18280827_1345882228794408_1511596833_n18280876_1345882925461005_963824740_nunspeunspecified

För ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning!

Metallarbetaren och socialisten Lars Henrikssons tal på 1 maj på Järntorget 2017:

”Må de härskande klasserna darra ” så kaxigt slutar arbetarrörelsens första programskrift, Kommunistiska Manifestet. Rimligt 1848 när folkens vår hade skakat Europas troner och penningadel. Men idag har de härskande triumferat i 40 år. Resultatet är en värld där de har mer makt än någonsin. Där ojämlikheten nått så obscena nivåer att 8 män äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. De härskande kunde vara nöjda, lugnt kunna luta sig tillbaka, slå av cigarraskan, betrakta sitt verk, och finna att det är gott. Ändå fortsätter de att darra. För hur ska man annars förklara att i det mäktigaste landet i världen är den senaste trenden bland de allra rikaste, personliga bunkrar. Och eftersom även undergången är en affärsmöjlighet så det finns företag som specialiserar sig på detta. För dem som inte är miljardärer utan bara snuskigt rika har ett av dessa företag byggt överlevnadslägenheter i betongsilos som byggdes för kärnvapenmissiler på 60-talet. För 4 miljoner dollar kan den hugade och räddhågade spekulanten få 160 m2, där de kan leva “off-grid” i fem år. Komplett med mat och dryck, beväpnade väktare och bredband. Man måste ju kunna sköta sina tillgångar…

Trots att samhällsutvecklingen gått överklassens väg är de ändå rädda. Eller det är väl snarare så att: just därför är de rädda. En del av dem förstår konsekvenserna av deras seger, att den skriande ojämlikheten, den utbredda förtvivlan och hopplöshet som finns bland allt fler, står i en sådan kontrast till deras egen makalösa rikedom att de fattiga inte i det långa loppet kommer att nöja sig med att bara gnissla tänder. De ser slutstationen i Margaret Thatchers slagord ”There is no such thing as a society”, ett allas krig mot alla när samhällskontraktet slutgiltigt brutits. De förstår att den värld de manat fram är farlig för dem. Så de bygger bunkrar och murar…

18254119_1867742990162668_2032596887_n

Tanken att stänga in miljardärerna i underjordiska betongbunkrar, bevakade av beväpnade vakter kan förefalla lockande. Här har vi ju en enkel lösning på hur vi blir av med samhällets mest skadliga element, bara att kapa deras bredband, eller ännu hellre, koppla upp dem mot ett program som simulerar börskurser och ”fake news” …

Det är lätt att raljera över detta men det som vi redan ser hända är saker som det inte går att gömma sig undan i aldrig så djupa betongsilos.

Jag minns hur vi i 80-talets början, när nyliberalismens segertåg började, brukade säga: Om inte vänstern och arbetarrörelsen kan formulera och organisera kring ett alternativ, så kommer andra krafter att suga upp det missnöje som kommer att skapas. Och nu är vi där. I den skadeskjutna nyliberaliemens kölvatten växer just de obehagliga krafter vi varnade för fram ur historiens stinkande sophögar.

För vad representerar Trump, Åkesson och Le Pen om inte den kollapsade tilltron till nyliberala lösningar? Inte slutet på avreglering, marknadsdiktat och ojämlikhet – sådant har tvärtom blivit det normala – utan som det guldglittrande löftet om att vi alla kommer att bli vinnare.

I blixtbelysning såg vi alternativlösheten härom dagen när Aktuellt skulle ha en debatt om presidentvalet i Frankrike och bjöd in motsvarigheterna i svensk politik: Annie Lööf och Jimmie Åkesson. Så står valet alltför ofta idag. Rasism och reaktion eller fortsatt nyliberal rasering.

Men dessa reaktionära krafter hade aldrig kunnat dra nytta av nyliberalismens bankrutt om det inte också vore för ett annat haveri: arbetarrörelsens.

Det är svårt att tänka sig någon bättre symbol för detta haveri än den svenska socialdemokratins nuvarande ordförande, Stefan Löfven. Han, som la fram sina visioner under rubriken ”Affärsplan för Sverige” och vars första programförklaring som partiordförande var att deklarera ”Företagare är inget särintresse” .

lars_henriksson

Som nyligen i spetsen för Business Sweden och andra kapitalföreträdare i Iran kommenterade den fackliga situationen i den blodiga diktaturen med orden ”De har sina regler här som de naturligtvis måste följa.”

Och när det uppstår två socialdemokratiska strömningar som skapar entusiasm och får de härskande att darra till – Corbyn i brittiska Labour och Bernie Sanders i USA – skyr han dem som pesten. Istället var Löfven en i de ”Fems gäng” som i Wien hösten 2015 upprättade en högeraxel inom den europeiska socialdemokratin, tillsammans med ledande Blair-beundrare från Österrike, Tyskland och Frankrike med udden tydligt riktad mot Corbyn och andra vänsterkrafter.

Och som en symbolisk höjdpunkt beslutade styrelsen för Löfvendemokratena i februari att lämna Socialistinternationalen. Det var länge sedan den styrelsen menade något när de sjöng Internationalen men jag undrar vad de skulle svara på den frågan om vad de syftar på när de idag sjunger ”Internationalen åt alla lycka bär”. Är det den ”Progressive Alliance” som de bildat tillsammans med bland andra annat Hillary Clintons miljardärsparti?

Men kanske kommer regeringen Löfven framför allt att gå till historien som den som inför bilderna av drunknade barn på Medelhavet sa att ”Mitt Europa bygger inga murar”. Bara för att strax efteråt införde gränskontroller mot Danmark och anpassade svensk flyktingpolitik till EU:s miniminivå.

Att stänga gränserna är lika lite en lösning som att bygga bunkrar eller murar. Bakom flyktingkatastrofer och svält finns samma sak som hotar oss alla – den katastrofala mixen av klimatförändring och företagsstyrd globalisering.

Det vidriga kriget i Syrien anfört av den vidrige diktatorn i Damaskus, som drivit halva landet på flykt, föregicks av en historisk klimatkatastrof. I den Bördiga Halvmånen där jordbruket uppstod en gång, har fält som odlats i 8000 år nu övergivits på grund av torkan. Och fler sådana katastrofer väntar.

Det hade funnits, och finns, en annan väg än stängda gränser, jakt på papperslösa och fotbojor. Istället för högerns dröm om låglönekonkurrens – en planerad satsning på samhällsbygge där d e mänskliga resurs flyktingtragedin ställt till Sveriges förfogande kan fylla stora och verkliga behov.

24d8cb62-0eb4-4337-9f2d-b65b0c43e04d

Ett miljonprogram för bostäder, samhällsnytta och klimatomställning. På arbetsplatserna finns både de konkreta kunskaperna som behövs och framför allt de kollektiv som, tillsammans med andra folkrörelser, kan skapa det nödvändiga politiska trycket för en sådan satsning. En öppning för fackföreningsrörelsen att återta den bortslarvade rollen som samhällsbyggare.

Förutom ett kort knyst från LO-håll om en ”Löfvenplan” skedde inget sådant. Det skulle ha varit att bryta med politikens nu allra heligaste bud: låt marknaden sköta sig själv. Talande nog var det djärvaste löftet på S-kongressen istället 10 000 fler poliser.

Också när vi ser på hur arbetarrörelsens ledare uppträder är det svårt att se dem som något alternativ till de härskande klasserna. Mellan partikanslier och direktionsrum glider svängdörrarna väloljat runt. Elitpolitiken blir en brakmiddag som avrundas med en smaskig dessert i näringslivets finrum. Och i fackföreningarna väntar vi bara på när nästa karriärist upptäcks med handen ända upp till armbågen i syltburken. I fjol var det Kommunals ledning och senast nu Transports ordförande.

Även i vår tids ödesfråga, klimatet, där kapitalismen bokstavligt driver världen mot avgrunden, råder i den svenska arbetarrörelsen en lika djup alternativlösheten som i det övriga politiska och ekonomisk etablissemanget.

Problemet är inte Trump och hans klimatförnekare utan de som trots att de erkänner problemet inte förmått göra något åt det. De för vilka det var självklart att med ett enormt internationellt samarbete 2009 rädda banker men omöjligt att rädda mänskligheten. Ett kvarts sekel efter att världens regeringar lovat att stoppa uppvärmningen i FN:S klimatkonvention kunde , Mauna Loa Observatoriet på Hawaii nyss uppmäta CO2-nivåer på 410 miljondelar. Den högsta CO2-halten i mänsklighetens historia. I GP igår fick vi en oavsiktlig blixtbild på denna schizofrena politik: först ett stort uppslag om ett smältande Svalbard och på nästa sida: en glad rapport om hur det första elementet till Marieholmstunneln gjorts klart och hur mycket bättre trafiken skulle flyta när denna stadsmotorväg är klar.

Jag ska inte gnugga in mer elände. Allt är inte mörker.

För två år sedan väcktes hoppet i Europa i Grekland. En kort stund verkade det möjligt att vända år försvarsstrider och nederlag till en offensiv. Syriza kunde utgjort ett väldigt hopp, en olympisk eld som lyst upp hela Europa. Men Syriza klarade inte den utpressning som bankerna, valutafonden, och EU satte in mot Grekland. Istället blev det ännu en gång en bekräftelse på att det inte finns några alternativ.

Lars-henriksson-SP-sv-2

Men det fanns alternativ! En detaljerad Plan X låg på finansdepartementet, inlåst i Varoufakis kassaskåp. Men där fick den ligga kvar. Det finns i efterhand skildrat av en av dem som i största hemlighet var med och utarbetade planen, den amerikanske ekonomen James Kenneth Galbraith.

Problemet var att ledningens perspektiv inte sträckte sig bortom de ramar som kapitalet satt upp och en liten grupp i toppen hade tagit en fast kontroll över partiet. Vänstern i Syriza förblev förlamad och klarade inte av att lägga fram något alternativ. Bankerna räddades och de arbetande fick ta smällen. Istället för en utmaning av det europeiska kapitalet led arbetarklassen ännu ett nederlag.

Som Rosa Luxemburg sa är ”revolutionen … den enda form av ”krig”, där slutsegern endast kan vinnas genom en serie ”nederlag” Men det kräver att vi lär oss något av dessa nederlag!

Politiken är alltid konkret. Det går aldrig att lägga en färdig mall över verkligheten. Men det vi tänker, säger och gör idag förbereder oss för morgondagen, inte bara för de utmaningar och hot som vi är så vana vid utan ännu mer för de öppningar och möjligheter som förr eller senare kommer. De sällsynta tillfällen som vi inte har råd att slösa bort när de dyker upp.

Med det i bakhuvudet tror jag att det finns tre viktiga lärdomar att dra av Grekland :

Vi måste vara redo att bryta med kapitalet. Kapitalet kommer aldrig att släppa ifrån sig något frivilligt och de kommer att slåss som vilddjur när det gäller frågor om makt. För 100 år sedan 1917 i Ryssland innebar brottet krav på jord, bröd och framför allt fred. I Grekland handlade det om att ta kontrollen över valutan och vägra betala de omoraliska lånen. Varje strid om allvarliga frågor kommer att stöta på de gränser kapitalet sätter. Då kräver det att vi redan på förhand är beredda på att överträda den gränsen.

Demokrati. När Syriza beslutade att vända folkomröstningen ryggen skedde det i en mycket liten krets i toppen. Det är ledningarna som oftast trampar snett och därför måste medlemmarna ha verklig makt och kunna organisera sig kring kritiska ståndpunkter. Ledningarna nämligen alltid är organiserade kring sina.

Internationalism. Om Grekland skulle kunnat klara sig ur sin kris hade det krävts stöd från folkrörelser runt om i Europa som kunde satt press på sina egna regeringar. Istället för att sätta sin tillit till förhandlingar med teknokrater i Bryssel kunde den grekiska arbetarrörelsen och vänstern satsat alla sina krafter på att mobilisera fackföreningar och andra folkrörelser.

image

Detta faller inte från skyarna i stridens hetta. Det behöver förberedas och vara del av den luft vi andas till vardags: insikten om det nödvändiga brottet, behovet av verklig demokrati och en internationalism behöver vara en del av vår praktik och vår tankevärld redan idag om vi någonsin ska få de härskande att darra och falla.

Det avgörs om vi deltar i nedskärningar idag, för att det är något mindre ont eller organiserar konsekvent motstånd mot dem.

Om vi försöker bygga upp en bred folklig rörelse för att vända klimatförändringarna också när det går på tvärs mot kapitalets intressen eller nöjer oss med resolutioner och bygger fler motorvägar

Om vi följer med i den flaggviftande nationalistiska strömmen, stödjer militär upprustning eller om vi slåss för internationalism och nedrustning.

​Om vi låter Göteborgs hamnarbetare besegras av sina aggressiva arbetsgivare elle rom vi stödjer dem till seger.

Och så vidare…

Finns det då längre någon kraft som kan få vår tids härskare att darra? Är inte dagens arbetarklass bara förlorare, nostalgiska marginalfigurer som hellre röstar fram Trumpar, Le Pennar och Åkessöner än tar sig i hampan och rättar in sig i den fantastiska globaliserade ekonomin. Sådan frågor kan bara uppkomma när arbetarklassen inte syns. Men ryktet om arbetarklassens död är överdrivet. Det fick inte så stora rubriker men i höstas ägde världshistoriens största strejk rum i Indien. 150 miljoner offentliganställda strejkade mot regeringens nyliberala politik.. Och där de gamla arbetarpartierna saknas eller vuxit samman med politiska system som fallit ihop har nya rörelser vuxit sig starka och visat att det går att ta plats för en pånyttfödd vänster, öppen inkluderande och bred med förankring i den breda arbetarklassen.

Till dramaturgin på Första maj, denna vänsterns splittrade Julotta, hör att säga att den egna demonstrationen, mötet, organisationen är just den som ska fylla tomrummet. Jag tänker inte säga något sådant. Vi inbillar oss inte att Socialistiska Partiet är eller kommer att bli ​Det Stora ​
Partiet. Men vi är helt övertygade om att de erfarenhet och idéer som vi bär med oss är helt nödvändiga för om en sådan bred vänster ska förmå att utmana kapitalets makt och inte bara göra kapitalismen lite mindre outhärdlig.

Vi i Socialistiska Partiet är envetna. Särskilt när det gäller att fortsätta finnas, upprätthålla vår egen organisation och politik. Inte som självändamål. Skulle det finnas en bredare organisation där vi gemensamt och öppet kunde verka för våra ståndpunkter vore vår plats där. Så gör våra systrar och bröder i Fjärde Internationalen i Danmark, Spanien, Storbritannien, Portugal och så vidare. Vi tycker att det var olyckligt att Vänsterpartiet på sin kongress i fjol sa nej till att bli ett sådant öppet och demokratiskt parti med rättigheter för olika strömningar. Inte för vår egen bekvämlighet skull, för att vi skulle behöva en organisatorisk snuttefilt eller gillar att gå på en massa möten, utan för att vi tänker inte lösa upp de erfarenheter som finns i vårt program. Vi håller fast vid arbetarrörelsens allra första och viktigaste lärdom: Organize! Individer försvinner, det är bara gemensamt, organiserade, som idéer och erfarenheter överlever.

Det gemensamma är också nödvändigt för individen.

Det finns en ung man i Stockholm vid namn Herman Geijer som gjort succé genom sina böcker som hur man kan överleva Zombieapokalypsen, alltså skräckfilmstemat där döda återuppstår som människoätande monster. Det är naturligtvis en metafor för hur det går att överleva katastrofer i allmänhet. För några år sedan sammanfattade han kunskapsläget på området katastroföverlevnad: Det är inte de som är bäst beväpnade eller har de största lagren av konservburkar som klarar sig bäst. De som har störst sannolikhet att klara sig bra är de som har ett bra förhållande till sina grannar. (Där kan vi nog räkna bort de flesta miljardärer…) Det borde leda till slutsatser för hur vi organiserar vårt samhälle, även utan zombiehot. Det är alltså inte i bunkern vi är tryggast när det händer obehagliga saker. Det är tillsammans. Tvärtemot Thatchers dogm så finns samhället och är livsviktigt för oss alla. Det glimtade också fram i Stockholm 7 april och dagarna efteråt: folk tog hand om varandra. Jag tror till och med att det märkliga överösandet av poliser med blommor var en del av samma reaktion: en glädje över att det verkade finnas ett samhälle som faktiskt fungerade.

​Detta behov av gemenskap är något att bygga på!

De senaste åren innehåller många lärdomar.

Att folkliga utbrott och valvinster inte är nog, det räcker inte att kämpa, inte ens att vinna, om vi inte vet vad vi vill göra med segern. Utan insikten om det nödvändiga brottet med kapitalet och modet och förmågan att genomföra det kommer aldrig så massiva rörelser att hamna i återvändsgränder

Utan verklig demokrati kommer vi att tappa kontrollen även över de mest sympatiska ledare.

Och utan internationalism är även den mest radikala rörelse förlorad.

Om vi gör dessa erfarenheter till våra gemensamma, då blir vi starkare.

”Om vintern kommer, snart är våren här” Nej, det är inte ett citat ur Game of Thrones utan ett hoppfullt budskap från den unge radikale poeten Shelley, inspiratör till Marx och arbetarrörelsen i början av 1800-talet. Den politiska vinter vi lever i kommer inte automatiskt att avlösas av töväder. Det sker bara om vi själva arbetar för det, tillsammans och organiserat.

Det är inte vi, vanligt folk, som förorsakat att världen håller på att gå in i en ostoppbar klimatkatastrof.

Det är inte vårt fel att den havererade spekulationsekonomin föder politiska monster.

Men det är bara vi som kan göra något åt det! Det finns inga garantier att vi lyckas, varken med det ena eller andra. Men vi har heller inga ursäkter för att inte försöka.

Tack för att ni orkade lyssna!